Kungl. Örlogsmannasällskapet

Globala konsekvenser av en felaktig sjölägesbild. AIS och läget i Persiska viken

Av ordinarie ledamoten Magnus Thylin

This article examines the effects of contemporary maritime conflict on global shipping and the reliability of maritime situational awareness, using the 2026 Iran conflict and events in the Strait of Hormuz as an example. It demonstrates how Iranian interference, including attacks on commercial shipping and the declared intent to close the strait, generated significant disruptions to petroleum flows with immediate global economic and stra-tegic consequences. Central to the analysis is the widespread reliance on Automatic Identification System (AIS) data in media reporting, which during the initial phase of the conflict proved highly misleading.

The article argues that AIS, as a self-reporting communication system dependent on Global Navigation Satellite System (GNSS) inputs, is in-herently vulnerable to electronic warfare. Extensive GNSS interference in the region resulted in systematically falsified positional data, producing a distorted maritime picture characterised by implausible vessel clustering, inconsistent movement data, and positions located on land. Consequently, AIS-based tracking services failed to provide an accurate representation of actual maritime activity, undermining their utility for assessing whether traffic through the strait had ceased.

More broadly, the study highlights how electronic warfare can have far-reaching effects beyond the military domain, directly impacting civilian infrastructure and global markets. It also underscores the risks associated with uncritical reliance on technologically mediated data and the lack of domain-specific expertise in media reporting. The article concludes that improving understanding of maritime systems, navigation technologies, and electronic warfare is essential from both a total defence and economic security perspective.

Krigföring påverkar inte bara militära mål och effekterna är sällan avgränsade till enbart de stridande länderna. I de fall stridigheterna utspelas till sjöss eller i närheten av havet uppstår så gott som alltid konsekvenser för den internationella sjöfarten med åtföljande effekter på världsekonomin. Föga förvånande har sådana konsekvenser upp-stått även under det senaste Irankriget när den iranska regimen prokla-merade att den skulle ”stänga” Hormuzsundet samt därefter började angripa handelsfartyg på väg genom sundet. Avbrottet i exporten av petroleumprodukter genom sundet får globala effekter på oljepriset samt medför strategiska konsekvenser för många olika länders försörj-ningstrygghet. Det är därför naturligt att stort intresse riktats mot frå-gan om huruvida fartygstrafiken genom sundet har avstannat eller om den trots allt fortsätter. Minutaktuell information om sjölägesbilden i sundet fick helt plötsligt ett mycket stort ekonomiskt värde och blev tätt sammankopplat med världsmarknadspriset för olja.

Med tanke på de stora globala ekonomiska och strategiska intressen som i denna situation stod på spel är det därför naturligt att den minutaktuella situationen till sjöss ägnats stort medialt intresse. Nyhetsrapporteringen har dock tyvärr dominerats av journalister som inte är vana att bevaka denna typ av företeelser och därför inte nödvändigtvis har de kunskaper som krävs för att förstå situationen. Den mest lättillgängliga källan till realtidsinformation om var fartyg befinner sig utgörs av olika internettjänster som sammanställer information utsänd av fartygen själva via Automatic Identification System (AIS). Under de första två veckorna av 2026 års Irankrig var det också skärmbilder och annat dataunderlag från sådana AIS-tjänster som dominerade nyhetsrapporteringen om sjöfarten genom Hormuzsundet. Problemet var dock att de positioner som fartygen rapporterade via AIS till allra största delen var felaktiga. Den lägesbild som återgavs av AIS-tjänsterna var därmed också den felaktig och hade i praktiken inget informationsvärde när det gällde att besvara den ekonomiskt centrala frågan om huruvida fartygstrafiken hade stoppats eller inte.

AIS är inte ett sensorsystem utan ett sambandssystem där individuella fartyg via ett särskilt radiomeddelande rapporterar sin identitet, position, kurs och fart, m.m. Ombord på fartygen matas AIS-sändaren så gott som alltid automatiskt med data om fartygets egen position, kurs och fart från en mottagare för globala navigationssattelitsystem (GNSS). Om informationen från GNSS-mottagaren är felaktig kommer fartyget följaktligen också att sända ut en felaktig position i AIS. Civila GNSS-mottagare är mycket enkla att påverka med telestörning, vilket också inträffat under Irankriget. Hur sådan telestörning fungerar och vilka effekter den ger upphov till har nyligen beskrivits i en tidigare artikel i Tidskrift i Sjöväsendet nr 6, 2025. För den med kunskap i ämnet är det direkt uppenbart att den AIS-genererade lägesbild som rapporterades i media var kraftigt påverkad av vilseledande telestörning mot GNSS.

Den första bilden nedan återger en skärmbild från AIS-tjänsten Marinetraffic för området runt Hormuzsundet. Vid första anblick förefaller det som att majoriteten av handelsfartygen ligger samlade i väntelägen på bägge sidor om sundet. Vid närmare anblick står det dock klart att fartygen är ihopklumpade på ett onaturligt sätt på flera olika platser vilka inringats i bilden.

Bild 1. Data från marinetraffic.com utvisande sjöläget i Hormuzsundet den 9 mars 2026, kl. 18:32 svensk tid.

Nästa bild visar en uppförstorad bild av en av de klungor som inringats i föregående bild. Det är i denna bild uppenbart att AIS-positionerna är helt orimliga. Tiotals fartyg rapporterade en position som bokstavligen var ovanpå varandra. Fartygens rapporterade fart varierade mellan 0–100 knop med en fartvektor (kurs över grund) som i de flesta fall dessutom kraftigt skiljde sig från rapporterad stävriktning (kurs genom vattnet). Om den rapporterade lägesbilden betraktades i realtid under några minuter så kunde det dessutom konstateras att oavsett vilken kurs och fart fartygen rapporterade så ändrades inte deras position.

Bild 2. Detaljbild av en av fartygsklungorna som markerats i bild 1.

De ovan återgivna bilderna utgjorde vid den aktuella tidpunkten de mest uppenbara exemplen på vad som utan tvekan är konsekvenser av vilseledande GNSS-störning. Den AIS-genererade lägesbilden innehöll även vid samma tidpunkt ett flertal fartyg vars position rapporterades vara långt upp på land samt en del andra mer subtila effekter vilka troligen kunde hänföras till påverkan av telestörning.

Vid den ovan återgivna tidpunkten kunde det således konstateras att positionen för majoriteten av fartygen i närheten av Hormuzsundet med säkerhet var påverkad av vilseledande GNSS-störning. Riktigheten och tillförlitligheten för det AIS-genererade lägesbilden måste därmed anses vara obefintlig och följaktligen hade informationen inget värde för att avgöra de verkliga förhållandena till sjöss.

Oaktat vilken information som återgavs i AIS var det trots allt många handelsfartyg som avbröt eller avvaktade med sin passage genom Hormuzsundet. Iran lyckades således åtminstone delvis med att stänga sundet. Att så skedde, samt i vilken omfattning det skedde kunde dock inte utläsas av informationen om sjöläget i de AIS-baserade internettjänsterna. Den mediala rapportering som byggde på dessa tjänster vilade således helt och hållet på felaktig information.

Situationen i Hormuzsundet under inledningen av det senaste Irankriget belyser i ett bredare perspektiv på vilket sätt den globala sjöfarten är av betydelse för den globala ekonomin. Den ovan återgivna situationen belyser mer specifikt hur telekrigföring inte bara påverkar militära mål utan även får effekter på civila aktörer. Slutligen belyser situationen hur bristande förståelse för sjöfarten, civil och militär teknik samt militär taktik kan leda till en felaktig tolkning av händelseutvecklingen med globala ekonomiska konsekvenser som följd. I såväl ett totalförsvarsperspektiv samt ett nationellt ekonomiskt perspektiv är det därför angeläget att öka både medias och allmänhetens kunskaper om dessa företeelser, något som Kungl. Örlogsmannasällskapet fortsatt bör verka för.

Författaren är förvaltare och verksam som materielansvarig för telekrigssystem i Marinstaben.

I det femte avsnittet av Kungl. Örlogsmannasällskapets sommarläsning skriver kaptenen i flygvapnet John Nisser om konceptet multidomänoperationer. Nisser tjänstgör vid Försvarsstabens strategienhet. Han är doktor i krigsvetenskap och disputerade 2025 med avhandlingen ”Implementing Military Doctrine”. Nisser är också affilierad forskare vid Försvarshögskolans strategiska avdelning.

Vägen till multidomänoperationer

År 2023 fastställdes Alliance Concept for Multi-Domain Operations av North Atlantic Council, Natos högsta beslutsfattande organ, med ambitionen att Nato ska ha en grundläggande förmåga till MDO 2030 och en fullt utvecklad förmåga 2040. Den svenska regeringen har angett i propositionen om totalförsvaret 2025–2030 att det svenska försvaret ska utveckla förmågan till multidomänoperationer. Detta återspeglas även i överbefälhavarens beslut i stort i Försvarsmaktens strategiska plan 2025. I beslutet anges att Försvarsmakten till år 2035 bland annat ska ha utvecklat förmågan att planera och genomföra MDO.

Om Försvarsmakten, Sverige och Nato ska kunna genomföra multidomänoperationer inställer sig emellertid frågan – vad är egentligen MDO? För att besvara den frågan måste konceptets historiska rötter först behandlas. Den amerikanska armén började under tidigt 2010-tal att skifta fokus från insatserna i Irak och Afghanistan till att avskräcka, och om så krävdes, kunna slåss mot såväl Ryssland som Kina. Det militära problem som skulle lösas var i huvudsak hur amerikanska arméstridskrafter skulle bidra till att slå igenom en motståndares avreglingsförmåga, populärt kallat A2/AD-bubblor. Den amerikanska armén utvecklade därför konceptet Multi-Domain Battle vilket år 2018 omformulerades till Multi-Domain Operations. I konceptet beskrevs hur den amerikanska armén skulle integrera förmågor från alla operativa domäner för att på så sätt möjliggöra manövrer på ett slagfält som både var transparent, men också mättat av verkanssystem.

Det amerikanska armékonceptet har sedan dess fortsatt att utvecklas och implementerats i amerikansk armédoktrin, organisation, övningar med mera.

År 2022 introducerade sedan Nato begreppet MDO i sin övergripande doktrin – Allied Joint Publication-01. Beskrivningen av MDO i detta dokument är emellertid tämligen svepande. Det anger i princip endast att alliansen behöver genomföra operationer i vilka militära förmågor i flera domäner integreras, samt samordnas med icke-militära aktörer, för att skapa förstärkande effekter.

Det finns med andra ord inte något exakt ett svar på vad MDO är, istället kan detta variera beroende på sammanhang. På en övergripande, idéhistorisk nivå, är MDO en samling tankar om hur militära organisationer kan integrera förmågor i flera domäner för att skapa svårlösta problem för sin motståndare. För den amerikanska armén är MDO ett taktiskt koncept som handlar om hur markstridskrafter ska integrera förmågor i alla domäner för att skapa konvergensfönster – tidpunkter när tillräckligt många effekter samordnats för att möjliggöra manöver. För svenskt vidkommande bör Natos koncept stå i fokus, eftersom det ska inrikta alliansens förmågeutveckling. Det är Natos koncept som kommer att diskuteras nedan.

Vad är multidomänoperationer?

Nato definierar MDO som “the orchestration of military activities, across all domains and environments, synchronized with non-military activities, to enable the Alliance to deliver converging effects at the speed of relevance”. Detta kan sedan brytas ned till några centrala beståndsdelar:

1. Orkestrering är samordningen av militära aktiviteter i flera domäner genom befäl.
2. Domäner är ett ramverk för att gruppera förmågor i vilka aktiviteter genomförs. Domänerna består av mark-, sjö-, luft-, rymd-, och cyberdomänen.
3. Miljöer beskriver de system som omger en verksamhet, exempelvis informationsmiljön – i korthet ett system i vilka militär förmåga samspelar med teknik, samhälle och kontext.
4. Synkronisering är samordning genom samverkan av militära och icke-militära aktiviteter för att uppnå konvergerande effekter.
5. Konvergerande (förstärkande) effekter uppstår när aktiviteter i flera domäner riktas mot samma syfte på ett sätt som förstärker varandra.

Utifrån dessa definitioner kan MDO i sin helhet förstås som ett operativt koncept där militära chefer ska samordna aktiviteter i flera domäner och om möjligt genom samverkan även med icke-militära aktörer. Syftet är att skapa förstärkande effekter, vilka ska ställa motståndaren inför svårlösta dilemman.

Ett exempel på en multidomän operation är integrerat luft- och missilförsvar (IAMD), något som kräver samordning av förmågor i flera domäner. Exempelvis kan aktiviteter i cyberrymden påverka motståndarens ledningsförmåga. I rymden finns förmågor för att säkerställa robust ledning och inhämtning av underrättelser. I luften finns möjligheten att inhämta underrättelser, leda och framför allt verka både mot flygande hot, men också mot exempelvis avfyrningsplattformar och motståndarens industriella kapacitet. I sjödomänen finns mycket kompetenta förmågor för ledning, skapande av lägesbild och målbekämpning. Förmågor på marken såsom luftvärn, radar och liknande kan användas för att förstärka operationens effekter. För att möjliggöra effektiv IAMD krävs också samordning gentemot icke-militära aktörer – alltifrån totalförsvarsaktörer, till industri vilka kan bistå i utvecklingen av exempelvis mot- eller verkansmedel.

Nato betonar att MDO möjliggörs av bland annat en omfattande digitalisering, i vilken alliansen ska utnyttja potentialen i den informationsteknik som idag existerar för att koppla samman system, sensorer, verkansplattformar och beslutsfattare. Genom interkonnektiviteten skapas förutsättningar för överlägsen situationsförståelse, men också flexibilitet och robusthet i och med tillgången till multipla system som kan lösa likartade uppgifter. Detta förväntas skapa förutsättningar för hastighet, eftersom det medför möjlighet att välja de system eller förband som snabbast eller enklast kan lösa en tilldelad uppgift.

En annan aspekt på MDO är ledning. Nato har utvecklat ett Cross-Domain Command Concept som drar upp huvudlinjerna för hur multidomänoperationer ska ledas. Flera av dessa tankar är fortfarande på idéstadiet, men i stort handlar det om att bygga system som möjliggör både centraliserad- och decentraliserad ledning, inte helt olikt den dynamiska ledning som flygstridskrafter tillämpar. Grundidén är att den delade lägesbilden ska möjliggöra beslutsfattande på den nivå som har bäst förutsättningar att ta besluten i fråga. Teknik ska också möjliggöra mer dynamiska ledningsstrukturer, vilka därmed blir mer robusta och svårare att bekämpa.

Kopplingen till äldre koncept

Språkbruket som omgärdar MDO för ibland tankarna till att detta är ett fundamentalt nytt koncept som förväntas skapa en revolution i hur krig bedrivs. MDO bör dock snarare ses som en evolution av ett antal västerländska krigföringskoncept.

I grunden är MDO en utveckling av gemensamma operationer (joint operations), något Nato själv understryker. Idén om att kombinera försvarsgrenar är långt ifrån ny; ett av de äldre exemplen är slaget vid Maraton 490 f.Kr. Där genomförde persiska styrkor en gemensam operation där sjöstridskrafter landsatte markstridskrafter. Idén om gemensamma operationer fick sedan sitt stora genomslag under 1980-talet, då det amerikanska försvaret introducerade begreppet i sin doktrin samt genomförde en omfattande försvarsreform för att stärka förmågan till gemensamma operationer. MDO kan i detta sammanhang ses som en utveckling av gemensamma operationer i vilka operationsmiljön expanderas från tre till fem domäner. Den grundläggande idén är dock densamma – kompletterande förmågor skapar svårlösta problem för motståndaren. Det gör MDO till en form av kombinerat vapen, fast på en omfattande skala.

Centralt i MDO är tanken om interkonnektivitet, det vill säga sammankoppling. Idén går att spåra till nätverksbaserad krigföring, tidigare uttryckt i koncept såsom Network Centric Operations, Network Enabled Operations eller det svenska Nätverksbaserade Försvaret (NBF). Ett flertal av de tankar som återfanns i dessa koncept rörande exempelvis sammankoppling, delad lägesbild, robusta ledningslösningar och precisionsvapen återfinns numera även i MDO. Medan delar av det svenska försöket med NBF gick i stöpet har flera av idéerna implementeras och återspeglas bland annat i flygvapnet och marinens användning av taktiska datalänkar, precisionsvapen, med mera.

Viljan att skapa konvergerande effekter går att spåra till det amerikanska Effects Based Operations och Natos Effects Based Approach to Operations. Effektbaserat tänkande föddes i kölvattnet av Operation Desert Storm. Planläggningen av luftkampanjen utgick ifrån vilka effekter man önskade uppnå med operationen. Utifrån dessa gjordes sedan målvalet. Det effektbaserate tänkandet har emellertid också mött kritik, bland annat från James Mattis sida, som menar att det är alltför svårt att belägga orsakssamband mellan aktiviteter och effekter. Idén med ett effektbaserat tänkande lever dock vidare som en central komponent i MDO.

Det finns också ett tydligt spår av hybridkrigföring i MDO, delvis framtaget för att hantera ryskt agerande över hela konfliktskalan. Synkroniseringen av militära operationer med icke-militära aktörer ökar mängden förmågor som den militära chefen har tillgång till och möjliggör exempelvis samordning med flera myndigheter för att hantera bland annat kabelbrott, sabotage och propaganda. Däremot finns det oklarheter i hur detta ska tillämpas. MDO är i grunden ett militärt koncept samtidigt som de militära cheferna saknar befälsrätt över icke-militära aktörer. Istället är man här hänvisad till att söka samarbeten eller upprätta avtal. Hur MDO förhåller sig till det svenska totalförsvaret är därför något som behöver utvecklas.

Kritik mot MDO

Det finns en befogad kritik mot MDO som är viktig att diskutera. Till att börja med har det anförts att MDO riskerar att reduceras till ytterligare ett militärt modeord på grund av sina vaga definitioner och breda beskrivningar. Exempelvis nämns orkestrering hela sjutton gånger i Natokonceptet utan att denna term någonsin definieras. Detta kan jämföras med den kritik som framför allt effektbaserade operationer har utsatts för. Kritikerna menar här att de fungerande militära koncepten behöver vara tydliga, i synnerhet när det kommer till vilka aktiviteter som ska genomföras och hur det ska gå till.

Ytterligare kritik avser MDO:s beroende av icke-militära aktörer och vilka folkrättsliga konsekvenser ett utnyttjande av sådan kan medföra. Det finns en risk att en okritisk användning av icke-militära aktörer suddar ut distinktionen mellan kombatant och icke-kombatant. Hur ska Nato exempelvis förhålla sig till att använda ett civilt satellitföretag för att genomföra bildunderrättelseinhämtning? Vad sker när en befälhavare betalar en influencer för att sprida ett visst narrativ i sociala medier?

Kritiken har också handlat om ledning. Ambitionen med domänöverskridande ledning är att möjliggöra uppdragstaktik, genom att lägre ledningsnivåer får en bättre situationsförståelse, men också mandat till att fatta beslut. Risken finns emellertid att MDO leder till en centralisering av ledningen som försvårar såväl uppdragstaktik som tempo. Här har tidigare forskning visat på hur arbeten med nätverksförsvar har lett till ett långsammare beslutsfattande. Den faktiska tillämpningen av domänöverskridande ledning kommer därför att kräva mer utveckling och experimenterande.

Slutligen finns det frågetecken rörande ambitionsnivån – även om varken Nato eller Försvarsmakten har skrivit ut exakt hur MDO ska utvecklas så kan man i beskrivningarna läsa in att det rör sig om ett högteknologiskt koncept. Kriget i Ukraina visar emellertid på behovet av ett volymförsvar. Det återstår därför ett arbete med att omsätta MDO från koncept till faktisk inriktning. Här krävs fortsatt arbete med att, inte minst för svensk del, utveckla MDO till faktiska organisationer, materiel och processer.

Avslutande synpunkter

Multidomänoperationer utgör Natos svar på en föränderlig operationsmiljö i vilken förmågan att integrera militära aktiviteter i mark, sjö, luft, rymd och cyber samt att samordna dessa med icke-militära aktörer är tänkt att ge alliansen avgörande fördelar. Konceptet är inte fundamentalt nytt utan vilar på decennier av erfarenheter från gemensamma operationer, nätverksbaserad krigföring och effektbaserat tänkande.

Här uppstår dock en besvärande paradox: MDO är samtidigt nödvändigt och ofärdigt. Det är nödvändigt eftersom en modern motståndare som Ryssland inte kan mötas med enskilda domänförmågor isolerade från varandra. Komplexiteten i det moderna stridsfältet kräver just den integrations- och samordningsförmåga som MDO syftar till. Samtidigt är MDO ofärdigt eftersom centrala begrepp än så länge inte är tillräckligt definierade och folkrättsliga spänningar olösta. Vidare befinner sig ledningskonceptet ännu på idéstadiet.

För svensk del betyder detta att MDO inte kan implementeras som en färdig mall. Konceptet är under utveckling och det krävs ett aktivt arbete med att bryta ned, testa och experimentera för att förstå hur detta ska omsättas i Försvarsmakten. Det förutsätter en tydligt definierad ambitionsnivå: ska Sverige eftersträva bredd över hela MDO-spektrumet eller nischa sig mot utvalda delar? Hur ska balansen se ut mellan nationell rådighet och beroende av alliansens förmågor? Dessa vägval kommer att vara avgörande för hur MDO realiseras i praktiken.

[Foto: Linnéa Bengtsson]

Ledamöterna och sammankallande för vetenskapsgren II, Anders Widén och John Theander, skriver om behovet och möjligheterna inom personal- och kompetensförsörjning av marinen och Sveriges maritima förmåga i stort.

Kriget i vårt närområde och oroligheterna i Mellanöstern har gjort en sak smärtsamt tydlig: kontrollen av sjövägarna är inte en abstrakt fråga för strateger – den är en förutsättning för Sveriges säkerhet och försörjning.

Rysslands angrepp på Ukraina och den inledande blockaden av spannmålstrafiken visade hur snabbt regionala konflikter får globala konsekvenser. De senaste årens utveckling i Mellanöstern har ytterligare understrukit sårbarheten i de maritima flödena. Effekterna når oss direkt: stigande energipriser, störningar i logistikkedjor och i förlängningen inflation och minskad handlingsfrihet.

Sverige är ett export- och importberoende land. Ur ett logistiskt perspektiv är vi i praktiken att betrakta som en ö. Det mesta vi behöver för att fungera – energi, livsmedel, information och insatsvaror – färdas över havet. Och det mesta av det vi säljer lämnar landet på köl eller i undervattenskablar. Vår ekonomi, vår försörjningsförmåga och vår säkerhet är därmed direkt beroende av att sjöfarten fungerar och att den havsbaserade infrastrukturen hålls intakt.

Det bästa vore naturligtvis om internationella regelverk och överenskommelser alltid respekterades. Men utvecklingen visar att så inte är fallet. Förmåga att skydda sjöfart och havsbaserad infrastruktur – även långt bortom det egna territoriet – är därför inte ett val, utan en nödvändighet. För detta krävs en sak: uthållig närvaro till sjöss.

Sveriges medlemskap i Nato har förändrat Östersjöns strategiska betydelse i grunden. Från att ha varit ett randhav och i vissa avseenden en geografisk barriär, har den blivit en central transportled och en integrerad del av alliansens operativa djup. De senaste årens händelser – inte minst sabotage mot undervattensinfrastruktur – har visat att lågintensiv konflikt redan pågår i den maritima domänen. I detta läge är uthållig närvaro inte bara en signal, utan en förutsättning för att avskräcka, upptäcka och vid behov ingripa.

Kontroll av havet kan dock inte utövas från kajkanten. Den kräver fartyg till sjöss, över tid. Men fartyg är endast plattformar. Operativ effekt uppstår först när de bemannas, leds och används av kompetent personal. Ett fartygs tekniska uthållighet överstiger i regel besättningens. För att möjliggöra långvarig insats krävs rotationssystem. I praktiken innebär detta minst dubbla besättningar – kanske fler, beroende på uppgiftens karaktär och intensitet.

Detta innebär att personalbehovet ökar exponentiellt i förhållande till tillgängliga fartyg vilket i sin tur ställer krav på att den önskade personalen kan attraheras, rekryteras och utbildas. Utbildningen måste dessutom genomföras av personal som samtidigt behövs för att operera fartyg till sjöss vilket kräver prioriteringar.

I den sjögående delen av marinen är det redan idag tydligt att bemanning utgör en begränsande faktor för operativ effekt. Fartyg kan i teorin vara tillgängliga – men sakna besättningar för att verka uthålligt. Detta är inte i första hand ett materielproblem. Det är ett personal- och kompetensförsörjningsproblem.

I detta sammanhang finns även skäl att beakta den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens. AI kommer inte att ersätta behovet av besättningar, men kan bidra till att höja den operativa uthålligheten. Genom förbättrat beslutsstöd, automatisering av rutinuppgifter och effektivare informationshantering kan belastningen på besättningen minska. Det kan i sin tur påverka hur vi dimensionerar bemanning och rotationssystem. Rätt utnyttjad kan teknikutvecklingen därmed förstärka den mänskliga förmågan – men knappast ersätta den.

Personell rörlighet ger operativ förmåga och uthållighet

Dagens modell för personal- och kompetensförsörjning av marinen baseras i stor utsträckning på grundutbildning med värnplikt. Den fyller en central funktion, men är i dagsläget inte dimensionerad för att ensam bära behovet av sjögående personal i ett läge där uthållighet och volym är avgörande.

Samtidigt verkar flera statliga och civila aktörer inom samma kompetensområde. Dessa är beroende av samma grundläggande kompetenser – men rekryterar, utbildar och behåller personal var för sig.

Resultatet blir ett system där maritima aktörer inom Sverige konkurrerar om samma individer vilka ges utbildningar som inte fullt ut erkänns mellan organisationerna. Det medför i sin tur begränsad personell rörlighet mellan de olika aktörerna och kompetens riskerar att gå förlorad.

I ett nationellt perspektiv är detta en ineffektiv användning av en redan begränsad resurs. I ett läge där personal är den begränsande faktorn måste fokus flyttas från enskilda organisationers behov till systemets funktion. Den avgörande frågan är inte var en individ är anställd – utan vilken kompetens som finns tillgänglig för att lösa uppgiften. Detta förutsätter rörlighet:

• En sjöman eller ett befäl i handelsflottan bör, utan allt för mycket kompletterande utbildning, kunna tjänstgöra i Försvarsmakten.
• Militär sjötjänst bör vara meriterande och överförbar till civil tjänstgöring.
• Utbildning och erfarenhet måste erkännas över organisationsgränser.

I dag är dessa övergångar ofta förknippade med administrativa hinder, kompletteringskrav och otydlighet. Resultatet blir minskad flexibilitet och lägre total effekt. Ett system som inte möjliggör rörlighet är i praktiken mindre uthålligt.

För att öka volymen krävs fler vägar in i sjötjänst. En utvecklad aspirantutbildning skulle kunna utgöra ett komplement till värnpliktssystemet och fungera som rekryteringsplattform samt introduktion till sjötjänst. Detta gäller inte enbart officersförsörjning, utan hela bredden av sjögående befattningar.

Men rekrytering handlar inte bara om tillgänglighet – utan om attraktivitet. Tjänstgöring till sjöss innebär ofta långa perioder hemifrån. Det ställer krav på individen, men också på arbetsgivaren. Villkor, karriärvägar och möjligheten att kombinera olika typer av tjänstgöring över tid är avgörande.

Utvecklingen inom artificiell intelligens kan här spela en roll. Modern utbildning, avancerade simulatorer och digitala stödsystem kan sänka trösklarna in i yrket och göra lärandet mer tillgängligt. Samtidigt kan en mer teknologiskt avancerad arbetsmiljö bidra till att förändra bilden av sjötjänst – från traditionellt hantverk till en kombination av praktiskt kunnande och avancerad systemförståelse. Detta kan i sin tur bredda rekryteringsbasen.

Begreppet multidomänoperationer har fått stort genomslag i militära sammanhang. Fokus ligger ofta på integration mellan mark-, sjö-, luft-, cyber- och rymddomänen. Men inom den maritima domänen finns en parallell potential som ännu inte fullt ut realiserats. Med rätt förutsättningar kan varje fartyg till sjöss fungera som sensor och varje aktör bidra till en gemensam lägesbild. Här utgör utvecklingen inom artificiell intelligens en framtida potential. AI-baserade system kan hantera och analysera stora datamängder i realtid och därigenom stödja såväl taktiska som operativa beslut. Civila och militära plattformar skulle, med rätt strukturer, kunna bidra till ett gemensamt informationsflöde där värdet av varje enskild observation ökar i ett större sammanhang.

Detta sagda förutsätter dock mer än teknik. Interoperabilitet måste omfatta även utbildning, procedurer och personal. Utan gemensam förståelse och tillit riskerar tekniken att förstärka befintliga stuprör snarare än att överbrygga dem.

Att vilja gå till sjöss – den långsiktiga utmaningen

Den kanske största utmaningen är dock inte strukturell, utan kulturell. Hur får vi fler att vilja gå till sjöss? Intresset för tjänstgöring i den maritima domänen måste väckas tidigt. Organisationer som Sjövärnskåren, sjöscouter, seglarskolor och marina utbildningar spelar här en avgörande roll. De utgör rekryteringsbasen – inte bara för enskilda organisationer, utan för hela den maritima sektorn.

Men enbart intresse räcker inte. Det måste finnas tydliga, attraktiva och sammanhängande karriärvägar. Den som väljer att gå till sjöss måste kunna se en framtid – inte bara ett första jobb. Tre nödvändiga och konkreta steg framåt i syfte att stärka Sveriges maritima uthållighet är följande:

• Etablera ett gemensamt maritimt kompetensramverk. Utbildning och erfarenhet ska vara ömsesidigt erkända mellan militära och civila aktörer. Detta bör även inkludera gemensamma standarder för digital kompetens och nyttjande av AI-baserade stödsystem.
• Inför fler parallella rekryteringsvägar. Komplettera värnpliktssystemet med exempelvis aspirantutbildning och riktad direktrekrytering. Kvantitet kan vara en kvalitet i sig.
• Skapa strukturer för gemensam planering av personalförsörjning. Försvarsmakten, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och sjöfartsnäringen måste agera tillsammans – inte parallellt.

Är det kanske dags för Sverige att utse en minister med särskilt ansvar för de maritima frågorna?

Avslutning

Sverige har fartyg. Sverige har infrastruktur. Sverige har i många avseenden rätt förutsättningar. Men utan människor som vill och kan tjänstgöra till sjöss över tid saknas den avgörande komponenten.

Teknikutvecklingen, inklusive artificiell intelligens, kan förstärka vår förmåga. Den kan göra oss mer effektiva, mer uthålliga och bättre samordnade. Men den kan inte ersätta den mänskliga närvaron till sjöss. Utan besättningar – ingen maritim förmåga. Frågan är inte om vi har råd att agera. Frågan är om vi har råd att låta bli.

Illustration: Luftförsvarsofficer på korvett. Foto: Försvarsmakten

Foto: Elisabeth Toll, Kungl. Hovstaterna.

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi ber att få gratulera akademiens förste hedersledamot och beskyddare, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, med anledning av åttioårsdagen.

Kungl. Örlogsmannasällskapet uppvaktade Hans Majestät Konungen på 80-årsdagen

Tillsammans med de övriga nio kungliga akademierna uppvaktade Kungl. Örlogsmannasällskapet Hans Majestät Konungen inför åttioårsdagen. Uppvaktningen ägde rum onsdagen den 29 april på Kungl. Slottet.

Kungaparet tillsammans med företrädare för de kungliga akademierna. Kungl. Örlogsmannasällskapet företräddes vid uppvaktningen av akademisekreteraren Anders Johnson (längst till vänster i bild). På bilden nedan till höger ses akademisekreteraren överlämna gåvan. Foton: Hovet.

Som gåva till Hans Majestät överlämnade akademierna samfällt en inbjudan till ett särskilt seminarium i november. Utöver detta överlämnade Kungl. Örlogsmannasällskapet en inramad illustration av Sveriges marina roll som ny medlem i Nato. Illustrationen hade tagits fram av ordinarie ledamoten och kommendören Christer Hägg och hans son Joakim Hägg. Illustrationen återges överst på nästkommande sida och den har tidigare publicerats i Tidskrift i Sjöväsendet (Nr 5/25), ett specialnummer, vilket hade titeln Marinen i ett allierat Sverige.

Bilden visar ett exempel på tillförseltransporter av militär personal och materiel till danska, norska och svenska hamnar i händelse av kris eller krig (blå pilar). Personalen och materielen behöver i nästa steg föras med tåg eller lastbil (gröna pilar) alternativt med fartyg i kusttrafik till svenska hamnar på ostkusten (gula pilar) för att därifrån transporteras till Baltikum och Finland.

I Näringslivets hus i Stockholm arrangerade Föreningen Svensk Sjöfart och Kungl. Örlogsmannasällskapet ett seminarium om kompetensförsörjning av det maritima Sverige. De båda ordförandena Anders Hermansson och Odd Werin hälsade välkomna och överlämnade sedan till ledamoten Fredrik Peedu att moderera seminariets tre block.

I det första blocket berättade professor Richard Torkar från Chalmers, Johan Hjortsberg från Blekinge tekniska högskola och ledamoten Jonas Hård af Segerstad, Försvarsmaktens utbildningschef om det nystartade gemensamma utbildningsprojektet ”STOFU”, som kombinerar en högskoleingenjörsexamen med en officersutbildning. https://www.forsvarsmakten.se/stofu/

Rikard Torkar, Chalmers, OL Jonas Hård af Segerstad, OL Johan Hjortzberg, BTH

I det andra blocket diskuterades civila och militära lösningar för bemanning, med marinens hr-chef Helena Sigurdsson och Johan Hartler.

Andra deltagare på scenen var Sjövärnskårens generalsekreterare Noomi Hedlund och Walleniusrederiernas Calle Ortner.

I det avslutande blocket deltog Kustbevakningens GD Lena Schelin, Färjerederiernas VD Ellen Norrgård, Keol Smith från Sjöfartsverket, Håkan Johansson från Gotlandsbolaget/Destination Gotland och OL Jonas Hård af Segerstad. Här gjordes reflektioner över yttre och inre hinder för ökat samarbete, som behörigheter, traditioner och regler – men inte minst konstaterades att de gemensamma maritima intressen  som samlats till seminariet. De senaste händelserna med skuggflotta och Östersjöns ökade säkerhetspolitiska betydelse gör att grogrunden för förslag till ökade synergi borde finnas i den annars alltför svala politiska sjöfartsdebatten.

Vid sammanträde i Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi – på Sjöhistoriska museet höll ledamöterna Jon Wikingsson, Henrik Andersen och Johan Norlén intressanta anföranden kring anskaffningen av de nya fregatterna, tidslinjalen och betydelsen av fregatterna i Natos operativa planer.

OL Jon Wikingsson om de nya fregatterna

Vid samma tillfälle höll ledamoten Fredrik Edwardsson sitt inträdesanförande under rubriken: ”Om ett maritimt beroende utan maritimt tänk. Sveriges maritima paradox – och vägen tillbaka”. Anförandet kommer att publiceras i kommande nummer av Tidskrift i Sjöväsendet, TiS.

OL Fredrik Edwardsson med ordförande Odd Werin

Vid ordinarie sammanträde den 16 april i Göteborg i Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Maritima Akademi – höll ordinarie ledamoten Magnus Danielsson sitt inträdesanförande under rubriken: ”Hur maritimt är Nato och hur är Nato maritimt?” Inträdesanförandet kommer att publiceras i Tidskrift i Sjöväsendet framöver.

Vidare höll ordinarie ledamoten Henrik Andersen anförande under rubriken: ”Sjöfartsskyddsoperationer i Östersjön som allierad”.

Avslutningsvis höll Carl Carslsson, Föreningen Svensk sjöfart, en utmärkt presentation över nätet av sjöfartsnäringens arbete med sjöfartsskydd.

Ordförande Odd Werin med ordinarie ledamöterna Lennart och Magnus Danielsson.