Kungl. Örlogsmannasällskapet

Kungliga Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi – deltog tillsammans med de övriga kungliga akademierna vid årets Bokmässa 24–27 september i Göteborg.

Göteborgs bokmässa är det största kulturevenemanget i Norden och en av Europas mest betydelsefulla bokmässor, med mer än 80 000 besökare, över 800 utställare och 300 seminarier.

Varje år äger tusentals programmerade evenemang rum på scener och läktare runt om i den fantastiska arenan, medan en framstående hedersgäst sätter sin egen prägel på evenemanget med sin litteratur, mat och kultur. Internationella agenter träffar svenska och nordiska förlag i ett rättighetscenter för att förhandla fram en mängd affärer. Göteborgs bokmässa är en knutpunkt för litteratur och inspirerande och tankeväckande kulturell debatt. Årets två bärande tema var folkbildning och spel.

Akademins deltagande var att dels att tillsammans med övriga kungliga akademier bemanna en utställningsmonter dels att erbjuda scensamtal och presentationer av akademiernas verksamhet, utgivna publikationer och aktuellt pågående arbete.  Bland annat deltog akademins bibliotekarie Anderas Nilsson i ett seminarium rubricerat ”Vad är speciellt med specialbibliotek?” tillsammans med Kungliga Gustav Adolfs Akademin för svensk kultur och Kungliga Akademin för de fria konsterna.

Under fredagen presenterade ledamoten och kommendören Lars Wedin sin under året utgivna bok ”Havet och dess strategi”. I samverkan med Kungliga Krigsvetenskapsakademin föreläste ledamoten ambassadören Michael Sahlin över ämnet ” En akademi med uppgiften att försöka följa och påverka, en omvälvande tid”.

I utställningsmonter erbjöds akademiernas litteratur och publikationer för försäljning  t ex ”Tidskrift i Sjöväsendet”, Gula tidskriften och Lars Wedin bok ”Havet och dess strategier”.

 

Tack till Lova Wallerö vid Kungl. Musikaliska Akademin som låtit oss använda hennes foton.

En väl fungerande sjöfart är avgörande för Sveriges handel, konkurrenskraft och försörjningsförmåga. Vilka åtgärder krävs för att säkra kritiska sjötransporter och stärka Sveriges försörjningsberedskap?

Över 90 procent av Sveriges import och export transporteras sjövägen, vilket gör landet sårbart för störningar i de globala handelsflödena. Attackerna mot fartyg vid Röda havet och Suezkanalen, som har tvingat sjöfarten till längre rutter runt Afrika, liksom störningar i Hormuzsundet, visar hur snabbt geopolitiska händelser kan få långtgående konsekvenser för handel och försörjning.

Samtidigt innebär det försämrade säkerhetsläget och Sveriges medlemskap i Nato nya förutsättningar och krav på den svenska sjöfarten. Förmågan att upprätthålla sjötransporter även under kris, höjd beredskap och ytterst krig är en viktig del av Sveriges motståndskraft och totalförsvar.

Hur rustad är den svenska sjöfarten för dessa utmaningar? Vad behöver göras för att klara dessa krav, så att sjöfarten kan fortsätta framöver? Och hur behöver näringsliv och offentliga aktörer samverka för att bygga en robust sjöfart för framtiden?

Det var några av frågorna som står i centrum för seminariet, som arrangerades av IVAs avdelning Ekonomi. Kungl. Örlogsmannasällskapet medverkade med ordföande Odd Werin och OL Anders Hermansson (för Svensk Sjöfart) vid IVA:s sjöfartseminarium 16 september.

Av Kapten Marianne Hamilton Ekholm.

Författaren tjänstgör för närvarande som utvecklingsofficer vid Sjöstridsskolan. Artikeln skrevs som en del av masterprogrammet MSc in Technology (Maritime Operations) vid Kingston University i London. Den ursprungliga versionen av artikeln publicerades i The Naval Review. Artikeln publicerades av Kungl. Örlogsmannasällskapet i Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, 2026.

Bild tillsammans med marinchefen från författarens tid som Sveriges första elev vid Royal Navy´s Principal Warfare Officer Course. (Foto: Försvarsmakten). 

Introduction

Sweden’s accession to NATO has already reshaped long-standing assumptions about its defence posture. While early analysis has understandably focused on the Baltic Sea, Sweden’s geography, capabilities and political alignment point towards a broader responsibility, particularly in supporting NATO maritime forces in the North Atlantic.¹ Integration, however, is not merely a question of membership, but of whether Sweden is prepared to meet the operational, cultural and institutional demands of effective alliance participation.

This article explores how a navy historically shaped by coastal defence and sea denial can adapt to alliance operations beyond its immediate waters. The central question is not whether Sweden can integrate into NATO, but what it must change in order to do so credibly in the open Atlantic.

Geography, logistics and the Arctic gateway

Sweden’s strategic geography has always shaped its naval posture. Historically, this has meant a focus on the Baltic Sea, a confined, shallow and politically sensitive maritime environment where national control and rapid response have been crucial. With NATO membership and the renewed emphasis on transatlantic reinforcement, that geography now assumes a broader meaning. Sweden’s west coast, particularly Gothenburg and the maritime approaches through the Kattegat and Skagerrak, is emerging as a critical node within NATO’s northern maritime architecture.²

As Russia continues to assert its military presence in the Arctic and the wider North Atlantic, and as allied attention shifts towards securing northern sea lines of communication, Sweden’s role as a logistical and operational enabler is expanding. Although Sweden does not have direct access to the North Atlantic or the Arctic Ocean, its location and infrastructure create natural corridors linking the Atlantic, Scandinavia and the Baltic region. These corridors are central to future reinforcement and sustainment efforts in northern Europe.³

Gothenburg,³ Sweden’s largest port, plays an important role in this context. Beyond its significance as a commercial hub, it represents a staging and sustainment point for NATO maritime operations. From Gothenburg, naval units transit through the Skagerrak into the North Sea and onward into the wider Atlantic theatre. In a crisis, the port could function as a logistical bridge between continental Europe and Norway, supporting allied forces operating in the High North. Swedish defence authorities have explicitly identified the west coast, including Gothenburg, as a key element in revised defence planning associated with NATO membership.⁴

Further north, while the Gulf of Bothnia is not likely to serve as a primary operating area for high-end surface combatants such as the future Luleå-class frigates, it retains broader operational relevance. Locations such as Luleå and Boden provide strategic depth in terms of logistics, command-and-control resilience and host-nation support. These areas are considered within NATO planning as potential rear-area hubs, connected via overland routes to Norway and Finland and capable of supporting sustainment, intelligence and resilience across the Arctic–North Atlantic axis.⁵

Equally important, Sweden’s growing participation in operations and exercises beyond the Baltic Sea is contributing to the development of practical habits of integration. Deployments such as Operation Highmast, which included Swedish personnel, demonstrate not only political commitment but also the Navy’s ability to adapt to unfamiliar environments, extended timelines and multinational command arrangements. Such experiences are key to preparing for real-world operations beyond traditional national waters.⁶

As Arctic sea routes become more accessible due to climate change, allied interest in the region continues to grow. Although not an Arctic coastal state, Sweden is a northern state whose surveillance capabilities, infrastructure and proximity to close NATO partners make it a relevant contributor to future maritime awareness and deterrence efforts. Sweden’s contribution is likely to focus less on forward naval presence and more on enabling functions such as logistics, air defence coverage, communications support and situational awareness along key reinforcement corridors.⁷

In this evolving context, geography is not destiny but a strategic opportunity. Sweden’s ability to provide secure ports, staging infrastructure and reliable access routes positions it as a natural enabler of NATO’s northern posture. Realising this potential, however, will require sustained investment not only in platforms and personnel but also in infrastructure and planning coherence. Ensuring that ports like Gothenburg, and key areas in northern Sweden, are fully integrated into NATO logistics frameworks and operational planning will be essential.

Sweden’s integration as a maritime actor within NATO extends beyond the fleet itself, including ports, logistics corridors, command centres and the procedures that enable sustained naval presence. To-gether, these sea- and shore-based elements underpin Sweden’s long-term credibility as a contributor to NATO’s northern strategy.

NATO’s northern flank – strategic trends

The GIUK Gap has long occupied a central place in NATO’s maritime planning. Positioned between Greenland, Iceland and the United Kingdom, it constitutes a critical maritime corridor linking the North Atlantic to Europe. During the Cold War, the area was essential for tracking Soviet submarines and securing transatlantic reinforcement routes. Today, its strategic relevance has once again increased, as Russia’s renewed military activity in the Arctic and the wider North Atlantic has refocused attention on the protection of sea lines of communication linking North America to Europe.⁸

Since 2014, and particularly following Russia’s full-scale invasion of Ukraine in 2022, NATO has undergone a marked shift in posture. The alliance has moved from a model centred on symbolic presence and tripwire deterrence towards one focused on credible warfighting readiness, forward planning and rapid reinforcement. This evolution is most visible in the North Atlantic and the High North, where the ability to secure transatlantic reinforcement routes has re-emerged as a core requirement for allied defence.⁹

This renewed focus is reflected in NATO’s command structure. Joint Force Command Norfolk reached full operational capability in 2021 as NATO’s first operational headquarters on American soil since the Cold War. Its mandate is to protect the Atlantic and Arctic maritime approaches and to ensure the integrity of transatlantic reinforcement. In December 2025, Sweden, Finland and Denmark were formally transferred to JFC Norfolk’s area of responsibility. This placed Sweden directly within NATO’s primary planning framework for transatlantic maritime operations and crisis response.¹⁰

Within NATO thinking, the North Atlantic and the Arctic are in-creasingly treated as a single, interconnected operational environment. Climate change is extending the operational season in the High North, while Russia’s military infrastructure and naval activity along its northern coastline (particularly around the Kola Peninsula) continue to shape allied deterrence and access to the Atlantic. These developments reinforce NATO’s assessment of the Arctic–North Atlantic axis as a unified strategic theatre requiring persistent surveillance, resilience and multinational coordination.¹¹

Although Sweden does not operate in the open Atlantic, its position between the Baltic Sea and the North Atlantic places it close to key allied areas of operation and makes it a contributor to the security of NATO’s northern flank. Maritime movement between the Baltic and the wider Atlantic passes through areas adjacent to Swedish territory, and Sweden’s ability to support surveillance, logistics and intelligence-sharing across this space is valued within alliance planning.

NATO membership also entails expectations regarding host-nation support and integration into reinforcement flows. In scenarios involving the defence of Norway or Finland, or the protection of reinforcement routes through northern Europe, Sweden’s role as a supporting and enabling actor becomes particularly significant. This places new demands on interoperability, situational awareness and the ability to operate within NATO command-and- control structures at both the operational and tactical levels.

Taken together, these developments illustrate a fundamental shift in NATO’s northern posture. The defence of the North Atlantic is no longer the exclusive responsibility of a small number of traditional maritime powers. Instead, it increasingly depends on contributions from a broader group of allied nations whose geography, capabilities and infrastructure enable collective resilience. The question is no longer whether Sweden is part of the alliance’s northern flank, but how effectively it can contribute to its defence.

Sweden’s future surface capabilities

For decades, Sweden’s surface fleet has been optimised for operations in the confined and often contested waters of the Baltic Sea. Emphasising coastal defence, fast attack capabilities and signature reduction, platforms such as the Visby-class corvettes reflect a highly specialised approach to littoral warfare. Designed for sea denial rather than sustained presence, these vessels have proven effective in their intended environment, offering stealth, manoeuvrability and credible surface strike capability. Recent upgrades, including the integration of short-range air defence missiles, have enhanced self-protection and enabled limited escort functions. Nevertheless, the Visby-class remains constrained by endurance, command infrastructure and the absence of layered air defence systems required for prolonged operations as part of a multinational task group.¹²

The shift in Sweden’s strategic environment has prompted a reassessment of this maritime posture. Rather than focusing on operations close to national waters, future requirements emphasise the ability to support allied missions across wider theatres. This transition is embodied in the development of the future Luleå-class frigates: a new generation of surface combatants intended to enable Sweden to operate credibly within NATO maritime structures.¹³

Although the final design has not yet been selected, [artikeln skrevs före beslutet om att köpa franska fregatter, webmasters anm.] Sweden is expected to procure an existing NATO-standard platform, potentially based on a British, French or Spanish design. Reporting suggests that this procurement reflects not only operational requirements but also broader industrial and geopolitical considerations, with a decision anticipated in the near future. Regardless of the final platform choice, the underlying intent is clear: to field surface combatants capable of sustained operations, integrated air defence and full interoperability within allied task groups.¹⁴

The move from corvette-based sea denial to frigate-based sea control represents more than a change in platform size. It signals a conceptual evolution in how Sweden intends to contribute to collective maritime security. In practical terms, this presents a strategic choice: whether to employ these new frigates as nationally optimised assets with limited alliance integration, or to operate them as fully integrated components of NATO task groups, shaped by alliance doctrine, readiness standards and operational tempo. The latter implies a cultural transition from independent operations in confined waters towards sustained participation in multinational formations across the wider Atlantic theatre.

Operating within NATO task groups, in less familiar environments such as the North Atlantic, places different demands on naval forces than those typically encountered in the Baltic Sea. Such missions require not only capable platforms, but also robust endurance, full-spectrum interoperability and the ability to contribute to a shared maritime picture in real time. The value of a surface combatant in this context is defined less by its individual capabilities than by its ability to integrate seamlessly into a multinational task group.¹⁵

To meet these demands, Sweden’s future frigates will require credible air defence capability, sustained endurance and high-capacity communications. Systems such as Link 16 and Link 22, integrated sensors and combat management systems, and NATO-compatible command structures are essential enablers. Yet technology alone is insufficient. The challenge will be to ensure that Swedish crews are as proficient in multinational procedures, terminology and decision-making as in operating the platforms themselves.

Observations from allied training environments further reinforce this pattern. One of the most striking differences between Swedish and NATO command structures is that the latter are characterised by a deeply embedded culture of scenario-based planning, tactical foresight, and the systematic use of table-top exercises. Within NATO, these are not optional tools but habitual practices, applied consistently across domains of warfare and at all levels of command. This exposure demon-strates how planning discipline and anticipatory thinking are cultivated well in advance of a unit entering a formal readiness evaluation process. Flag Officer Sea Training (FOST) should be understood in this context. Rather than serving as a training pipeline, FOST functions as a demanding assessment mechanism designed to test whether such behaviours are genuinely internalised at unit level. Swedish Visby-class corvettes have previously undergone FOST, an experience that proved strongly norm-setting for those units. Since then, however, Swedish surface combatants have not returned to FOST, despite continued recognition of its value.

An illustrative example can be found in NATO navies that routinely employ Flag Officer Sea Training (FOST) following major maintenance periods and prior to deployment. It serves to validate planning assumptions, expose weaknesses and confirm readiness against a shared operational standard. These navies similarly use FOST as an external benchmark. For Sweden, this suggests a clear parallel with officer education abroad: just as allied training institutions are used to develop individual competence, allied readiness and evaluation frameworks such as FOST could be employed more systematically to assess and strengthen unit-level preparedness for NATO operations. Used in this way, FOST becomes not an end in itself, but a practical tool for measuring how well Swedish units are prepared to operate within multinational task groups at sustained tempo.¹⁶

In this context, distributed synthetic training (DST) offers a complementary mechanism for preparing units and crews for integration into NATO maritime operations. Such training is already widely used within NATO navies to rehearse procedures, decision-making and command relationships in simulated environments prior to live exercises and formal readiness assessments.¹⁷

The Swedish Navy is not unfamiliar with synthetic training. Simulator-based instruction in navigation and warfare, as well as tactical gaming within the Swedish Defence University, already plays a role in officer education and early professional development. The distinction lies less in the availability of such tools than in how and when they are employed. Within many NATO navies, distributed synthetic training is increasingly used later in the readiness cycle, closely linked to forthcoming operations, exercises or external evaluations.

Used in this way, DST supports the development of shared operational understanding, procedural fluency and familiarity with alliance tempo. This allows ships and staffs to enter live multinational training and assessment environments, such as FOST, with greater readiness and confidence. Importantly, DST should be understood not as a substitute for live training, but as a means of strengthening its effectiveness. For a navy adapting to sustained participation in allied task groups, this approach can reduce friction and support a more confident transition into NATO operational frameworks.

Traditionally, Swedish naval doctrine has emphasised platform-centric solutions optimised for national defence. Ships were designed as largely self-contained units, each tailored to specific roles such as surveillance, anti-surface warfare or mine countermeasures. While the Visby-class introduced greater multi-role flexibility, it remained rooted in a platform-focused concept rather than a fully networked system-of-systems approach.

Future operations within NATO task groups, however, demand a different logic. Contemporary maritime warfare is increasingly defined by system-level integration, where sensors, effectors and decision-makers are linked across platforms and domains. Sweden’s next genera-tion frigates will therefore need to function not merely as individual warships, but as nodes within a wider allied command-and-control architecture. This represents a shift in operational responsibility, from national tasking towards real-time integration within NATO decision loops and command structures.¹⁸

Redefining capability in this context means moving beyond coun-ting hulls or missile cells. What matters is the ability to contribute to a shared operational picture, exchange targeting data and engage threats in coordination with allied units. Achieving this requires full interoperability: technical, procedural and conceptual.

The Luleå-class frigates thus represent a decisive step in Sweden’s ability to contribute meaningfully to NATO maritime operations. More than a technological upgrade, they embody a shift towards networked, interoperable surface combatants designed for high-threat environments and multinational task group operations. Within the emerging regional naval ecosystem, Sweden is expected to complement allied capabilities through contributions to air defence and tactical integration. Realising this potential, however, will depend not only on procurement decisions, but on institutional adaptation and a willingness to align training, readiness and command culture with alliance standards.

Command integration and multinational operations

Sweden’s naval command culture has traditionally emphasised national control. Planning, decision-making and execution have largely taken place within national frameworks, shaped by territorial defence priorities and the operational conditions of the Baltic Sea. Even during multinational exercises, Swedish units have often retained a high degree of operational autonomy, sometimes by necessity due to limited interoperability or restricted access to alliance command-and-control systems. That context is now changing.¹⁹

NATO membership does not invalidate Sweden’s established command tradition, but it fundamentally alters the environment in which it must operate. While national command will remain relevant in certain scenarios, future maritime deployments beyond the Baltic will increasingly be conducted within alliance command structures.²⁰ This shift affects more than reporting lines. It reshapes how Swedish commanders plan, lead and contribute within combined operations.

Sweden is not entering this environment unprepared. Long-standing engagement with NATO doctrine, participation in NATO’s Partnership for Peace, and regular involvement in multinational exercises have established a solid foundation. Full membership, however, introduces a fundamentally different level of integration. Swedish officers must now operate within NATO’s full operational tempo and planning cycles, rather than alongside them.

Within alliance-led task groups, strategic objectives are defined collectively, tasking is distributed across nations, and command relationships are managed through multinational planning staffs. Swedish officers must therefore be prepared not only to execute assigned tasks, but to actively shape operational design. This includes articulating national capabilities, contributing to planning processes and accepting delegated responsibilities from non-national command authorities.²¹

Such roles demand confidence, doctrinal fluency and the ability to operate comfortably within integrated hierarchies rather than nationally bounded command structures.

This represents an adjustment to Sweden’s traditional leadership model. Rather than operating independently or coordinating laterally, Swedish commanders will increasingly function within vertically integrated alliance command arrangements, where national and collective objectives must be balanced under compressed timelines and dynamic operational conditions. The challenge here is not one of competence, but of adaptation to a different command environment.

Effective integration therefore depends on deep familiarity with NATO’s command-and-control architecture. This extends beyond technical interoperability to shared assumptions about decision-making authority, planning cycles and acceptable risk. Swedish officers are educated within a tradition of “uppdragstaktik”, which places strong emphasis on understanding higher commander’s intent and exercising initiative at the lowest appropriate level. In this respect, Swedish command philosophy aligns closely with NATO’s concept of mission command in principle.²²

However, operational fluency is determined less by doctrinal alignment on paper than by how doctrine is applied in practice under pressure. In NATO maritime operations, particularly in areas such as air defence and integrated maritime operations, command is often characterised by centralised planning combined with decentralised execution. This places high demands on procedural discipline, shared situational awareness and the ability to operate effectively within formalised planning and control processes.

Participation in Standing Naval Forces has provided valuable exposure to alliance operations, but Swedish involvement has so far been limited in duration and scope.²³ Building sustained credibility will require deeper and more continuous engagement, including operational roles within NATO formations rather than participation primarily through exercises. Advanced NATO-aligned warfare officer programmes, including PWO and AWO training, play a key role in preparing officers for this environment. These programmes are not academic in nature, but immersive, reflecting the tempo, complexity and decision-making demands of contemporary alliance warfare.

Command integration also extends to the political–military interface. As Sweden assumes more active roles in NATO-led operations, questions regarding command authority, national caveats and delegated responsibility will become increasingly prominent. Balancing effective operational contribution with retained political control con-stitutes a strategic challenge rather than a purely procedural one.

Ultimately, Sweden’s effectiveness within NATO maritime operations will depend less on formal command appointments than on functional integration.²⁴ Credibility is built through the ability to plan, decide and act within alliance command structures under the same tempo and expectations as long-standing members. Command integration is therefore not an end state, but a continuous process. To build trust and influence, Sweden must actively seek leadership roles within NATO formations and ensure sustained exposure to multinational planning and command environments.

 

Training, command culture and operational mindset

Sweden’s integration into NATO maritime operations is not determined solely by platforms and technical systems. It is equally a question of people, command philosophy and training. Regardless of platform capability, the ability to command, coordinate and sustain operations within a multinational force ultimately depends on human factors.²⁵

This reality is already shaping how the Swedish Navy approaches personnel development. The introduction of new capabilities, such as the Sea Ceptor air defence system and the forthcoming Luleå-class frigates, has exposed limitations in existing educational and organisational models. Traditionally, training has focused on anti-surface and anti-submarine warfare within a predominantly Baltic context. NATO integration, however, requires a broader competence profile, including air warfare, cross-domain coordination and familiarity with alliance procedures.²⁶

For much of the post–Cold War period, Swedish surface combatants lacked air defence capabilities beyond basic self-protection. The integration of Sea Ceptor on the Visby-class, and the planned air defence role of the Luleå-class, therefore represent a significant shift. This development places new demands on tactical-level leadership, particularly for officers responsible for planning and executing air warfare within a task group. National training is being adapted accordingly, and a limited number of officers now attend advanced NATO-aligned courses abroad. These initiatives are essential for building the technical fluency and command confidence required in high-end maritime operations.²⁷

Technical adaptation alone, however, is insufficient. Cultural change is equally important. Historically, Swedish naval units have operated under national command and within geographically constrained environments. As a NATO member, Sweden’s forces will increasingly be commanded from multinational headquarters and operate within alliance planning and decision-making cycles. Operations in areas such as the North Atlantic will involve longer deployments, integrated planning processes and sustained multinational tasking. This requires not only doctrinal familiarity, but practical confidence in NATO procedures, terminology and operational tempo.

Increased integration into NATO maritime operations will also shape how Swedish officers and crews experience training and readiness. Closer alignment with alliance standards is likely to involve higher operational tempo, more frequent external evaluation and sustained exposure to multinational command structures. For personnel who have primarily operated within national frameworks, this represents a shift in rhythm and expectations rather than a fundamental change in professional identity.

Initial adjustment is therefore most likely to concern workload, tempo and familiarity with alliance processes, rather than willingness or competence. Over time, repeated participation in multinational training, exercises and deployments is likely to normalise these conditions and embed them into everyday practice. The central challenge is not adaptation as such, but ensuring organisational continuity and personnel support that allow experience to build across crews and key warfare roles. Experiences from allied operations and training environments suggest that the real value of such exposure lies not in individual techniques, but in the habits they create. Repeated exposure to high-tempo planning environments shapes how officers internalise uncertainty, manage complexity and exercise judgement under pressure.

Endurance presents a further challenge. While much attention is often paid to platform endurance, sustained multinational operations place equally demanding requirements on crews. The Swedish Navy maintains a continuous presence in the Baltic Sea, typically through relatively short deployments supported by national infrastructure. Extended operations in more distant theatres introduce different conditions: longer periods at sea, reduced access to home support structures and sustained multinational tasking. These factors require new approaches to crew rotation, onboard living standards and mental resilience. This places increased emphasis on personnel management and long-term manpower planning. Sustained operations in the North Atlantic will depend not only on technical readiness, but on policies that ensure continuity in key warfare roles, predictable rotation patterns and effective welfare support. Observations from Operation High-mast, particularly in cooperation with the Royal Navy and the Royal Norwegian Navy, suggest that such personnel structures are critical enablers of operational effectiveness over time.

Ultimately, Sweden’s credibility within NATO maritime operations will not be measured solely by the number of platforms delivered or sensors integrated. It will depend on how well Swedish naval personnel are trained, supported and culturally integrated into alliance operations. Tactical competence, sustained readiness and the confidence to operate within multinational command structures will determine whether Sweden is perceived as a reliable contributor or a constrained participant. This transformation must begin well before the first Lu-leå-class frigate enters service, not after it.

Conclusion – from observer to contributor

Sweden’s accession to NATO marks a strategic shift not only in geography, but in mindset. For decades, Swedish maritime strategy was shaped by Baltic proximity, national command and coastal denial. These concepts are no longer sufficient. The evolving security environment across the High North, the GIUK Gap and the wider Atlantic demands more than territorial focus. It requires presence, readiness and integration at the heart of alliance operations.

That transformation is already underway. The planned Luleå-class frigates, increased engagement in Arctic exercises and Sweden’s growing participation within NATO structures all point to a navy preparing for a broader mission. Yet platforms alone will not define Sweden’s credibility. Contribution in NATO is not measured by tonnage or technology, but by the ability to act effectively, collaboratively and consistently within multinational frameworks.

This is not a question of competence. Sweden’s officers and sailors are well trained and highly professional. The challenge lies in adaptation: to new command relationships, extended deployments, wider operational theatres and a different culture of planning and execution. The experience of allied navies offers valuable reference points—not for blind replication, but for deliberate and purposeful adaptation.

Integration does not occur automatically. It must be rehearsed, supported and lived. Tactical proficiency must be matched by cultural fluency, and national experience must evolve into multinational relevance. Whether serving under non-national command or assuming leadership roles within allied formations, Swedish naval personnel must be prepared not only to fit in, but to lead when required.

Sweden will not become a strategic maritime actor in NATO by default. It must choose to become one through investment in people, trust in partners and a willingness to shift perspective from the defence of territory to the defence of the alliance. The capability exists. What remains is the intent to realise it. Above all, Sweden must train as it intends to fight: within NATO, not merely alongside it. This is not simply a shift in posture, but a sustained shift in mindset, one that must be trained, rehearsed and reinforced over time. Sweden’s naval future will be forged not at home, but where the alliance needs it most.

* * *

1. Försvarsmakten, Så förändras försvarsplaneringen av Natomedlemskapet (2024). In this article, the term “North Atlantic” refers to the maritime space west and northwest of the Baltic Sea, including the Skagerrak, North Sea and Norwegian Sea.
2. International Institute for Strategic Studies (IISS), The GIUK Gap’s Strategic Significance, Strategic Comments (London, 2019); SPECTIO, The Danish Straits: A Strategic Maritime Gateway at the Heart of European Security.
3. The Arctic Institute, Russia’s Arctic Military Posture in the Context of the War Against Ukraine (2024); L. Odgaard, Closing Arctic Gaps: How NATO Allies and Partners Can Protect Their Homelands (2023).
4. Försvarsmakten, Så förändras försvarsplaneringen av Natomedlemskapet (2024).
5. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen, FOI Memo 8446 (2024).
6. Government Offices of Sweden, Sverige deltar i Operation Highmast i Indopacifiska regionen (2025).
7. Odgaard, Closing Arctic Gaps; The Arctic Institute, Russia’s Arctic Military Posture.
8. International Institute for Strategic Studies, The GIUK Gap’s Strategic Significance (2019).
9. NATO, Strategic Concept (Madrid, 2022), pp. 5–6.
10. NATO, ‘Joint Force Command Norfolk Declares Full Operational Capability’ (2021); Försvarsmakten, Nytt NATO-högkvarter för Sverige, Finland och Danmark (2025).
11. FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024).
12. Saab Group, Visby-class Corvette; Försvarsmakten, Luftvärnsrobot på Visbykorvetterna (2023); FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024).
13. FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024); Försvarets materielverk (FMV), Nya ytstridsfartyg – större och med mer kapacitet (2023).
14. SVT Nyheter, Spelet bakom Sveriges miljardköp av nya fregatter – storpolitik.
15. Center for Maritime Strategy, The Swedish Navy Brings Capable Forces to NATO (2024).
16. Navy Lookout, Prepared for the Fight – Royal Navy Operational Sea Training (6 July 2023); E. Shamir, Transforming Command (2011), pp. 196–200.
17. NATO Allied Command Transformation, Allies cooperate on next-generation training capability (2025).
18. Ministry of Defence (UK), Allied Joint Publication AJP-3: Allied Joint Doctrine for the Conduct of Operations, Edition D, Version 1 (2025).
19. FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024).
20. Ministry of Defence (UK), AJP-3: Allied Joint Doctrine for the Conduct of Operations, Edition D, Version 1 (2025), paras 1.1–1.2, 1.36–1.39, 1.45–1.46, 1.52–1.55.
21. Ministry of Defence (UK), Allied Joint Publication AJP-5: Allied Joint Doctrine for Operational-Level Planning (2021), paras 1.1–1.2.
22. Shamir, Transforming Command, pp. 3–5.
23. Center for Maritime Strategy, The Swedish Navy Brings Capable Forces to NATO (2024).
24. NATO Allied Command Transformation, ‘Swedish Full Military Integration Achieved’ (2025).
25. FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024).
26. Försvarsmakten, Luftvärnsrobot på Visbykorvetterna (2023); FOI, Natomedlemskapets konsekvenser på sjödomänen (2024).
27. Försvarsmakten, Internationella uppdrag – en del av marinens nya vardag (2026), https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2026/01/internationella-uppdrag-en-del-av-marinens-nya-vardag/ [accessed 26 January 2026]; Försvarsmakten, Nytt NATO-högkvarter för Sverige, Finland och Danmark (2025).
28. Ministry of Defence (UK), Allied Joint Publication AJP-3: Allied Joint Doctrine for the Conduct of Operations, Edition D, Version 1 (2025).

References

Center for Maritime Strategy. The Swedish Navy Brings Capable Forces to NATO. 2024. https://centerformaritimestrategy.org/publications/the-swedish-navy-brings-

capable-forces-to-nato/ [accessed 20 January 2026].

Försvarsmakten. Luftvärnsrobot på Visbykorvetterna. 2023. https://www.forsvars-makten.se/sv/aktuellt/2023/11/luftvarnsrobot-pa-visbykorvetterna [accessed 22 January 2026].

Försvarsmakten. Nytt NATO-högkvarter för Sverige, Finland och Danmark. 2025. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2025/12/nytt-nato-hogkvarter-for-sve-rige-finland-och-danmark/ [accessed 27 January 2026]. Author’s translation from Swedish.

Försvarsmakten. Så förändras försvarsplaneringen av Natomedlemskapet. 2024. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2024/03/sa-forandras-forsvarsplane-ringen-av-natomedlemskapet/ [accessed 21 January 2026]. Author’s translation from Swedish.

Försvarsmakten. Internationella uppdrag – en del av marinens nya vardag. 2026. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2026/01/internationella-upp-

drag-en-del-av-marinens-nya-vardag/ [accessed 22 January 2026].

Försvarets materielverk (FMV). Nya ytstridsfartyg – större och med mer kapacitet. 2023. https://www.fmv.se/aktuellt–press/aktuella-handelser/nya-ytstridsfartyg–

storre-och-med-mer-kapacitet/ [accessed 22 January 2026].

Government Offices of Sweden. Sverige deltar i Operation Highmast i Indopacifiska regionen. 12 April 2025. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/04/ sverige-deltar-i-operation-highmast-i-indopacifiska-regionen/ [accessed 27 January 2026].

International Institute for Strategic Studies. The GIUK Gap’s Strategic Significan-ce. Strategic Comments. 2019. https://www.iiss.org/publications/strategic-com-ments/2019/the-giuk-gaps-strategic-significance/ [accessed 21 January 2026].

 

 

 

Ministry of Defence (UK). Allied Joint Publication AJP-3: Allied Joint Doctrine for the Conduct of Operations. Edit D, Version 1. August 2025. https://assets.publish-ing.service.gov.uk/media/6964e72799fbdc498faecce2/AJP_3_Ed_D_V1-O.pdf [accessed 23 January 2026].

Ministry of Defence (UK). Allied Joint Publication AJP-5: Allied Joint Doctrine for Operational-Level Planning. March 2021. https://assets.publishing.service.gov. uk/media/6054d017e90e0724be025a8f/20210310AJP_5_with_UK_elem_final_ web.pdf [accessed 23 January 2026].

NATO Allied Command Transformation, Allies cooperate on next-generation training capability, NATO, 15 October 2025, https://www.nato.int/en/news-and-events/articles/news/2025/10/15/nato-allies-cooperate-on-next-generationtrai-ning-capability?/ [accessed 2 February 2026].

NATO. Strategic Concept. 2022. https://www.nato.int/content/dam/ nato/webready/documents/publications-and-reports/strategic-con-cepts/2022/290622-strategic-concept.pdf [accessed 22 January 2026].

NATO. Joint Force Command Norfolk Declares Full Operational Capability. 2021. https://shape.nato.int/news-archive/2021/joint-force-command-norfolk-decla-res-full-operational-capability [accessed 21 January 2026].

NATO Allied Command Transformation. Swedish Full Military Integration Achieved. 2025. https://www.act.nato.int/article/swedish-full-military-integra-

tion-achieved/ [accessed 27 January 2026].

Navy Lookout. Prepared for the Fight – Royal Navy Operational Sea Training. 6 July 2023. https://www.navylookout.com/prepared-for-the-fight-royal-navy-opera-

tional-sea-training/ [accessed 22 January 2026].

Odgaard, Liselotte. Closing Arctic Gaps: How NATO Allies and Partners Can Pro-tect Their Homelands. Hudson Institute, 2023.

https://www.hudson.org/national-security-defense/closing-arctic-gapnato-al-lies-partners-can-protect-their-homelands-liselotte-odgaard [accessed 27 January 2026].

Saab Group. Visby-class Corvette (product page). 2024. https://www.saab.com/pro-ducts/visby-class-corvette [accessed 22 January 2026].

Shamir, Eitan. Transforming Command: The Pursuit of Mission Command in the U.S., British, and Israeli Armies. Stanford, CA: Stanford University Press, 2011.

SPECTIO. The Danish Straits: A Strategic Maritime Gateway at the Heart of Euro-pean Security. 2023. https://www.spectio.fr/en/the-danish-straits-a-strategic-maritime-gateway-at-the-heart-of-european-security [accessed 18 January 2026].

SVT Nyheter. Spelet bakom Sveriges miljardköp av nya fregatter – storpolitik i mari-nens kölvatten. 15 November 2023. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/spelet-bak-

om-sveriges-miljardkop-av-nya-fregatter [accessed 22 January 2026].

 

 

 

The Arctic Institute. Russia’s Arctic Military Posture in the Context of the War Against Ukraine. 2024. https://www.thearcticinstitute.org/russias-arctic-military-postu-

re-context-war-against-ukraine/ [accessed 27 January 2026].

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Natomedlemskapets konsekvenser på sjö-domänen. FOI Memo 8446. 2024. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI%20

Memo%208446 [accessed 27 January 2026].

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Överbefälhavaren har beslutat Försvarsmaktens inriktning för maritim säkerhet och totalförsvarsförmåga i sjödomänen.

Sverige, likt övriga kuststater i närområdet, har ett stort beroende av öppna sjövägar för import och export – inte minst för att säkerställa nationell försörjningsberedskap avseende livsmedel, olja, energi och andra sorters insatsvaror. Cirka 90 procent av svensk import och export går via sjöfart och sjöfarten i Östersjön försörjer mer än 100 miljoner människor. Sverige och länderna i Östersjöområdet är således starkt beroende av fungerande logistik-kedjor till sjöss och avbrott i sjötransporter skulle snabbt påverka viktiga samhällsfunktioner såsom transporter, energi- och livsmedelsförsörjning, utrikeshandel, hälso- och sjukvård med flera – men även militärt försvar.

Den kraftigt försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen det senaste decenniet har på olika sätt påvisat såväl faktiska som potentiella sårbarheter i bland annat de logistiska flödena till sjöss och installationer på havsbotten. Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge och Sveriges åtaganden som allierad, bedömer Försvarsmakten att en ökad statlig närvaro till sjöss samt förmåga att etablera och upprätthålla maritim säkerhet är en nödvändighet.

Genom Försvarsmaktens inriktning tydliggörs de åtgärder som myndigheten ska genomföra för att ett önskat läge för Försvarsmakten och övriga totalförsvaret till år 2030, i vissa delar till senast år 2035. Inriktningen tydliggör bland annat behovet av

1. en nationell politisk målbild
2. en nationell maritim säkerhetsstrategi
3. en maritim informations- och koordineringscentral (MICC)
4. ett maritimt säkerhetscentrum
5. en samlad översyn av organisation, ansvar och samordning inom totalförsvaret i sjödomänen,
6. en totalförsvarsgemensam rättslägesbild.

Försvarsmaktens arbete med maritim säkerhet fortsätter nu genom att implementera och genomföra inriktningen, såväl enskilt som tillsammans med berörda aktörer inom totalförsvaret.

Läs hela inriktningen här!
Försvarsmaktens inriktning för maritim säkerhet och totalförsvarsförmåga i sjödomänen

Globala konsekvenser av en felaktig sjölägesbild. AIS och läget i Persiska viken

Av ordinarie ledamoten Magnus Thylin

This article examines the effects of contemporary maritime conflict on global shipping and the reliability of maritime situational awareness, using the 2026 Iran conflict and events in the Strait of Hormuz as an example. It demonstrates how Iranian interference, including attacks on commercial shipping and the declared intent to close the strait, generated significant disruptions to petroleum flows with immediate global economic and stra-tegic consequences. Central to the analysis is the widespread reliance on Automatic Identification System (AIS) data in media reporting, which during the initial phase of the conflict proved highly misleading.

The article argues that AIS, as a self-reporting communication system dependent on Global Navigation Satellite System (GNSS) inputs, is in-herently vulnerable to electronic warfare. Extensive GNSS interference in the region resulted in systematically falsified positional data, producing a distorted maritime picture characterised by implausible vessel clustering, inconsistent movement data, and positions located on land. Consequently, AIS-based tracking services failed to provide an accurate representation of actual maritime activity, undermining their utility for assessing whether traffic through the strait had ceased.

More broadly, the study highlights how electronic warfare can have far-reaching effects beyond the military domain, directly impacting civilian infrastructure and global markets. It also underscores the risks associated with uncritical reliance on technologically mediated data and the lack of domain-specific expertise in media reporting. The article concludes that improving understanding of maritime systems, navigation technologies, and electronic warfare is essential from both a total defence and economic security perspective.

Krigföring påverkar inte bara militära mål och effekterna är sällan avgränsade till enbart de stridande länderna. I de fall stridigheterna utspelas till sjöss eller i närheten av havet uppstår så gott som alltid konsekvenser för den internationella sjöfarten med åtföljande effekter på världsekonomin. Föga förvånande har sådana konsekvenser upp-stått även under det senaste Irankriget när den iranska regimen prokla-merade att den skulle ”stänga” Hormuzsundet samt därefter började angripa handelsfartyg på väg genom sundet. Avbrottet i exporten av petroleumprodukter genom sundet får globala effekter på oljepriset samt medför strategiska konsekvenser för många olika länders försörj-ningstrygghet. Det är därför naturligt att stort intresse riktats mot frå-gan om huruvida fartygstrafiken genom sundet har avstannat eller om den trots allt fortsätter. Minutaktuell information om sjölägesbilden i sundet fick helt plötsligt ett mycket stort ekonomiskt värde och blev tätt sammankopplat med världsmarknadspriset för olja.

Med tanke på de stora globala ekonomiska och strategiska intressen som i denna situation stod på spel är det därför naturligt att den minutaktuella situationen till sjöss ägnats stort medialt intresse. Nyhetsrapporteringen har dock tyvärr dominerats av journalister som inte är vana att bevaka denna typ av företeelser och därför inte nödvändigtvis har de kunskaper som krävs för att förstå situationen. Den mest lättillgängliga källan till realtidsinformation om var fartyg befinner sig utgörs av olika internettjänster som sammanställer information utsänd av fartygen själva via Automatic Identification System (AIS). Under de första två veckorna av 2026 års Irankrig var det också skärmbilder och annat dataunderlag från sådana AIS-tjänster som dominerade nyhetsrapporteringen om sjöfarten genom Hormuzsundet. Problemet var dock att de positioner som fartygen rapporterade via AIS till allra största delen var felaktiga. Den lägesbild som återgavs av AIS-tjänsterna var därmed också den felaktig och hade i praktiken inget informationsvärde när det gällde att besvara den ekonomiskt centrala frågan om huruvida fartygstrafiken hade stoppats eller inte.

AIS är inte ett sensorsystem utan ett sambandssystem där individuella fartyg via ett särskilt radiomeddelande rapporterar sin identitet, position, kurs och fart, m.m. Ombord på fartygen matas AIS-sändaren så gott som alltid automatiskt med data om fartygets egen position, kurs och fart från en mottagare för globala navigationssattelitsystem (GNSS). Om informationen från GNSS-mottagaren är felaktig kommer fartyget följaktligen också att sända ut en felaktig position i AIS. Civila GNSS-mottagare är mycket enkla att påverka med telestörning, vilket också inträffat under Irankriget. Hur sådan telestörning fungerar och vilka effekter den ger upphov till har nyligen beskrivits i en tidigare artikel i Tidskrift i Sjöväsendet nr 6, 2025. För den med kunskap i ämnet är det direkt uppenbart att den AIS-genererade lägesbild som rapporterades i media var kraftigt påverkad av vilseledande telestörning mot GNSS.

Den första bilden nedan återger en skärmbild från AIS-tjänsten Marinetraffic för området runt Hormuzsundet. Vid första anblick förefaller det som att majoriteten av handelsfartygen ligger samlade i väntelägen på bägge sidor om sundet. Vid närmare anblick står det dock klart att fartygen är ihopklumpade på ett onaturligt sätt på flera olika platser vilka inringats i bilden.

Bild 1. Data från marinetraffic.com utvisande sjöläget i Hormuzsundet den 9 mars 2026, kl. 18:32 svensk tid.

Nästa bild visar en uppförstorad bild av en av de klungor som inringats i föregående bild. Det är i denna bild uppenbart att AIS-positionerna är helt orimliga. Tiotals fartyg rapporterade en position som bokstavligen var ovanpå varandra. Fartygens rapporterade fart varierade mellan 0–100 knop med en fartvektor (kurs över grund) som i de flesta fall dessutom kraftigt skiljde sig från rapporterad stävriktning (kurs genom vattnet). Om den rapporterade lägesbilden betraktades i realtid under några minuter så kunde det dessutom konstateras att oavsett vilken kurs och fart fartygen rapporterade så ändrades inte deras position.

Bild 2. Detaljbild av en av fartygsklungorna som markerats i bild 1.

De ovan återgivna bilderna utgjorde vid den aktuella tidpunkten de mest uppenbara exemplen på vad som utan tvekan är konsekvenser av vilseledande GNSS-störning. Den AIS-genererade lägesbilden innehöll även vid samma tidpunkt ett flertal fartyg vars position rapporterades vara långt upp på land samt en del andra mer subtila effekter vilka troligen kunde hänföras till påverkan av telestörning.

Vid den ovan återgivna tidpunkten kunde det således konstateras att positionen för majoriteten av fartygen i närheten av Hormuzsundet med säkerhet var påverkad av vilseledande GNSS-störning. Riktigheten och tillförlitligheten för det AIS-genererade lägesbilden måste därmed anses vara obefintlig och följaktligen hade informationen inget värde för att avgöra de verkliga förhållandena till sjöss.

Oaktat vilken information som återgavs i AIS var det trots allt många handelsfartyg som avbröt eller avvaktade med sin passage genom Hormuzsundet. Iran lyckades således åtminstone delvis med att stänga sundet. Att så skedde, samt i vilken omfattning det skedde kunde dock inte utläsas av informationen om sjöläget i de AIS-baserade internettjänsterna. Den mediala rapportering som byggde på dessa tjänster vilade således helt och hållet på felaktig information.

Situationen i Hormuzsundet under inledningen av det senaste Irankriget belyser i ett bredare perspektiv på vilket sätt den globala sjöfarten är av betydelse för den globala ekonomin. Den ovan återgivna situationen belyser mer specifikt hur telekrigföring inte bara påverkar militära mål utan även får effekter på civila aktörer. Slutligen belyser situationen hur bristande förståelse för sjöfarten, civil och militär teknik samt militär taktik kan leda till en felaktig tolkning av händelseutvecklingen med globala ekonomiska konsekvenser som följd. I såväl ett totalförsvarsperspektiv samt ett nationellt ekonomiskt perspektiv är det därför angeläget att öka både medias och allmänhetens kunskaper om dessa företeelser, något som Kungl. Örlogsmannasällskapet fortsatt bör verka för.

 

 

Författaren är förvaltare och verksam som materielansvarig för telekrigssystem i Marinstaben.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I det femte avsnittet av Kungl. Örlogsmannasällskapets sommarläsning skriver kaptenen i flygvapnet John Nisser om konceptet multidomänoperationer. Nisser tjänstgör vid Försvarsstabens strategienhet. Han är doktor i krigsvetenskap och disputerade 2025 med avhandlingen ”Implementing Military Doctrine”. Nisser är också affilierad forskare vid Försvarshögskolans strategiska avdelning.

 

Vägen till multidomänoperationer

År 2023 fastställdes Alliance Concept for Multi-Domain Operations av North Atlantic Council, Natos högsta beslutsfattande organ, med ambitionen att Nato ska ha en grundläggande förmåga till MDO 2030 och en fullt utvecklad förmåga 2040. Den svenska regeringen har angett i propositionen om totalförsvaret 2025–2030 att det svenska försvaret ska utveckla förmågan till multidomänoperationer. Detta återspeglas även i överbefälhavarens beslut i stort i Försvarsmaktens strategiska plan 2025. I beslutet anges att Försvarsmakten till år 2035 bland annat ska ha utvecklat förmågan att planera och genomföra MDO.

Om Försvarsmakten, Sverige och Nato ska kunna genomföra multidomänoperationer inställer sig emellertid frågan – vad är egentligen MDO? För att besvara den frågan måste konceptets historiska rötter först behandlas. Den amerikanska armén började under tidigt 2010-tal att skifta fokus från insatserna i Irak och Afghanistan till att avskräcka, och om så krävdes, kunna slåss mot såväl Ryssland som Kina. Det militära problem som skulle lösas var i huvudsak hur amerikanska arméstridskrafter skulle bidra till att slå igenom en motståndares avreglingsförmåga, populärt kallat A2/AD-bubblor. Den amerikanska armén utvecklade därför konceptet Multi-Domain Battle vilket år 2018 omformulerades till Multi-Domain Operations. I konceptet beskrevs hur den amerikanska armén skulle integrera förmågor från alla operativa domäner för att på så sätt möjliggöra manövrer på ett slagfält som både var transparent, men också mättat av verkanssystem.

Det amerikanska armékonceptet har sedan dess fortsatt att utvecklas och implementerats i amerikansk armédoktrin, organisation, övningar med mera.

År 2022 introducerade sedan Nato begreppet MDO i sin övergripande doktrin – Allied Joint Publication-01. Beskrivningen av MDO i detta dokument är emellertid tämligen svepande. Det anger i princip endast att alliansen behöver genomföra operationer i vilka militära förmågor i flera domäner integreras, samt samordnas med icke-militära aktörer, för att skapa förstärkande effekter.

Det finns med andra ord inte något exakt ett svar på vad MDO är, istället kan detta variera beroende på sammanhang. På en övergripande, idéhistorisk nivå, är MDO en samling tankar om hur militära organisationer kan integrera förmågor i flera domäner för att skapa svårlösta problem för sin motståndare. För den amerikanska armén är MDO ett taktiskt koncept som handlar om hur markstridskrafter ska integrera förmågor i alla domäner för att skapa konvergensfönster – tidpunkter när tillräckligt många effekter samordnats för att möjliggöra manöver. För svenskt vidkommande bör Natos koncept stå i fokus, eftersom det ska inrikta alliansens förmågeutveckling. Det är Natos koncept som kommer att diskuteras nedan.

Vad är multidomänoperationer?

Nato definierar MDO som “the orchestration of military activities, across all domains and environments, synchronized with non-military activities, to enable the Alliance to deliver converging effects at the speed of relevance”. Detta kan sedan brytas ned till några centrala beståndsdelar:

1. Orkestrering är samordningen av militära aktiviteter i flera domäner genom befäl.
2. Domäner är ett ramverk för att gruppera förmågor i vilka aktiviteter genomförs. Domänerna består av mark-, sjö-, luft-, rymd-, och cyberdomänen.
3. Miljöer beskriver de system som omger en verksamhet, exempelvis informationsmiljön – i korthet ett system i vilka militär förmåga samspelar med teknik, samhälle och kontext.
4. Synkronisering är samordning genom samverkan av militära och icke-militära aktiviteter för att uppnå konvergerande effekter.
5. Konvergerande (förstärkande) effekter uppstår när aktiviteter i flera domäner riktas mot samma syfte på ett sätt som förstärker varandra.

Utifrån dessa definitioner kan MDO i sin helhet förstås som ett operativt koncept där militära chefer ska samordna aktiviteter i flera domäner och om möjligt genom samverkan även med icke-militära aktörer. Syftet är att skapa förstärkande effekter, vilka ska ställa motståndaren inför svårlösta dilemman.

Ett exempel på en multidomän operation är integrerat luft- och missilförsvar (IAMD), något som kräver samordning av förmågor i flera domäner. Exempelvis kan aktiviteter i cyberrymden påverka motståndarens ledningsförmåga. I rymden finns förmågor för att säkerställa robust ledning och inhämtning av underrättelser. I luften finns möjligheten att inhämta underrättelser, leda och framför allt verka både mot flygande hot, men också mot exempelvis avfyrningsplattformar och motståndarens industriella kapacitet. I sjödomänen finns mycket kompetenta förmågor för ledning, skapande av lägesbild och målbekämpning. Förmågor på marken såsom luftvärn, radar och liknande kan användas för att förstärka operationens effekter. För att möjliggöra effektiv IAMD krävs också samordning gentemot icke-militära aktörer – alltifrån totalförsvarsaktörer, till industri vilka kan bistå i utvecklingen av exempelvis mot- eller verkansmedel.

Nato betonar att MDO möjliggörs av bland annat en omfattande digitalisering, i vilken alliansen ska utnyttja potentialen i den informationsteknik som idag existerar för att koppla samman system, sensorer, verkansplattformar och beslutsfattare. Genom interkonnektiviteten skapas förutsättningar för överlägsen situationsförståelse, men också flexibilitet och robusthet i och med tillgången till multipla system som kan lösa likartade uppgifter. Detta förväntas skapa förutsättningar för hastighet, eftersom det medför möjlighet att välja de system eller förband som snabbast eller enklast kan lösa en tilldelad uppgift.

En annan aspekt på MDO är ledning. Nato har utvecklat ett Cross-Domain Command Concept som drar upp huvudlinjerna för hur multidomänoperationer ska ledas. Flera av dessa tankar är fortfarande på idéstadiet, men i stort handlar det om att bygga system som möjliggör både centraliserad- och decentraliserad ledning, inte helt olikt den dynamiska ledning som flygstridskrafter tillämpar. Grundidén är att den delade lägesbilden ska möjliggöra beslutsfattande på den nivå som har bäst förutsättningar att ta besluten i fråga. Teknik ska också möjliggöra mer dynamiska ledningsstrukturer, vilka därmed blir mer robusta och svårare att bekämpa.

Kopplingen till äldre koncept

Språkbruket som omgärdar MDO för ibland tankarna till att detta är ett fundamentalt nytt koncept som förväntas skapa en revolution i hur krig bedrivs. MDO bör dock snarare ses som en evolution av ett antal västerländska krigföringskoncept.

I grunden är MDO en utveckling av gemensamma operationer (joint operations), något Nato själv understryker. Idén om att kombinera försvarsgrenar är långt ifrån ny; ett av de äldre exemplen är slaget vid Maraton 490 f.Kr. Där genomförde persiska styrkor en gemensam operation där sjöstridskrafter landsatte markstridskrafter. Idén om gemensamma operationer fick sedan sitt stora genomslag under 1980-talet, då det amerikanska försvaret introducerade begreppet i sin doktrin samt genomförde en omfattande försvarsreform för att stärka förmågan till gemensamma operationer. MDO kan i detta sammanhang ses som en utveckling av gemensamma operationer i vilka operationsmiljön expanderas från tre till fem domäner. Den grundläggande idén är dock densamma – kompletterande förmågor skapar svårlösta problem för motståndaren. Det gör MDO till en form av kombinerat vapen, fast på en omfattande skala.

Centralt i MDO är tanken om interkonnektivitet, det vill säga sammankoppling. Idén går att spåra till nätverksbaserad krigföring, tidigare uttryckt i koncept såsom Network Centric Operations, Network Enabled Operations eller det svenska Nätverksbaserade Försvaret (NBF). Ett flertal av de tankar som återfanns i dessa koncept rörande exempelvis sammankoppling, delad lägesbild, robusta ledningslösningar och precisionsvapen återfinns numera även i MDO. Medan delar av det svenska försöket med NBF gick i stöpet har flera av idéerna implementeras och återspeglas bland annat i flygvapnet och marinens användning av taktiska datalänkar, precisionsvapen, med mera.

Viljan att skapa konvergerande effekter går att spåra till det amerikanska Effects Based Operations och Natos Effects Based Approach to Operations. Effektbaserat tänkande föddes i kölvattnet av Operation Desert Storm. Planläggningen av luftkampanjen utgick ifrån vilka effekter man önskade uppnå med operationen. Utifrån dessa gjordes sedan målvalet. Det effektbaserate tänkandet har emellertid också mött kritik, bland annat från James Mattis sida, som menar att det är alltför svårt att belägga orsakssamband mellan aktiviteter och effekter. Idén med ett effektbaserat tänkande lever dock vidare som en central komponent i MDO.

Det finns också ett tydligt spår av hybridkrigföring i MDO, delvis framtaget för att hantera ryskt agerande över hela konfliktskalan. Synkroniseringen av militära operationer med icke-militära aktörer ökar mängden förmågor som den militära chefen har tillgång till och möjliggör exempelvis samordning med flera myndigheter för att hantera bland annat kabelbrott, sabotage och propaganda. Däremot finns det oklarheter i hur detta ska tillämpas. MDO är i grunden ett militärt koncept samtidigt som de militära cheferna saknar befälsrätt över icke-militära aktörer. Istället är man här hänvisad till att söka samarbeten eller upprätta avtal. Hur MDO förhåller sig till det svenska totalförsvaret är därför något som behöver utvecklas.

Kritik mot MDO

Det finns en befogad kritik mot MDO som är viktig att diskutera. Till att börja med har det anförts att MDO riskerar att reduceras till ytterligare ett militärt modeord på grund av sina vaga definitioner och breda beskrivningar. Exempelvis nämns orkestrering hela sjutton gånger i Natokonceptet utan att denna term någonsin definieras. Detta kan jämföras med den kritik som framför allt effektbaserade operationer har utsatts för. Kritikerna menar här att de fungerande militära koncepten behöver vara tydliga, i synnerhet när det kommer till vilka aktiviteter som ska genomföras och hur det ska gå till.

Ytterligare kritik avser MDO:s beroende av icke-militära aktörer och vilka folkrättsliga konsekvenser ett utnyttjande av sådan kan medföra. Det finns en risk att en okritisk användning av icke-militära aktörer suddar ut distinktionen mellan kombatant och icke-kombatant. Hur ska Nato exempelvis förhålla sig till att använda ett civilt satellitföretag för att genomföra bildunderrättelseinhämtning? Vad sker när en befälhavare betalar en influencer för att sprida ett visst narrativ i sociala medier?

Kritiken har också handlat om ledning. Ambitionen med domänöverskridande ledning är att möjliggöra uppdragstaktik, genom att lägre ledningsnivåer får en bättre situationsförståelse, men också mandat till att fatta beslut. Risken finns emellertid att MDO leder till en centralisering av ledningen som försvårar såväl uppdragstaktik som tempo. Här har tidigare forskning visat på hur arbeten med nätverksförsvar har lett till ett långsammare beslutsfattande. Den faktiska tillämpningen av domänöverskridande ledning kommer därför att kräva mer utveckling och experimenterande.

Slutligen finns det frågetecken rörande ambitionsnivån – även om varken Nato eller Försvarsmakten har skrivit ut exakt hur MDO ska utvecklas så kan man i beskrivningarna läsa in att det rör sig om ett högteknologiskt koncept. Kriget i Ukraina visar emellertid på behovet av ett volymförsvar. Det återstår därför ett arbete med att omsätta MDO från koncept till faktisk inriktning. Här krävs fortsatt arbete med att, inte minst för svensk del, utveckla MDO till faktiska organisationer, materiel och processer.

Avslutande synpunkter

Multidomänoperationer utgör Natos svar på en föränderlig operationsmiljö i vilken förmågan att integrera militära aktiviteter i mark, sjö, luft, rymd och cyber samt att samordna dessa med icke-militära aktörer är tänkt att ge alliansen avgörande fördelar. Konceptet är inte fundamentalt nytt utan vilar på decennier av erfarenheter från gemensamma operationer, nätverksbaserad krigföring och effektbaserat tänkande.

Här uppstår dock en besvärande paradox: MDO är samtidigt nödvändigt och ofärdigt. Det är nödvändigt eftersom en modern motståndare som Ryssland inte kan mötas med enskilda domänförmågor isolerade från varandra. Komplexiteten i det moderna stridsfältet kräver just den integrations- och samordningsförmåga som MDO syftar till. Samtidigt är MDO ofärdigt eftersom centrala begrepp än så länge inte är tillräckligt definierade och folkrättsliga spänningar olösta. Vidare befinner sig ledningskonceptet ännu på idéstadiet.

För svensk del betyder detta att MDO inte kan implementeras som en färdig mall. Konceptet är under utveckling och det krävs ett aktivt arbete med att bryta ned, testa och experimentera för att förstå hur detta ska omsättas i Försvarsmakten. Det förutsätter en tydligt definierad ambitionsnivå: ska Sverige eftersträva bredd över hela MDO-spektrumet eller nischa sig mot utvalda delar? Hur ska balansen se ut mellan nationell rådighet och beroende av alliansens förmågor? Dessa vägval kommer att vara avgörande för hur MDO realiseras i praktiken.

 

[Foto: Linnéa Bengtsson]