Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets sammanträde i Karlskrona 16 april höll ordinarie ledamoten Henrik Jonsson sitt inträdesanförande om Kustbevakningens utveckling mot en beredskapsmyndighet med ett mer uttalat ansvar inom den maritima säkerheten, där det blev tydligt hur många beröringspunkter Kustbevakningen har med marinen och övriga aktörer som verkar inom det maritima området i Sverige.

Sedan några år har lagstiftning och annan statlig reglering gjort det lättare för det militära försvaret och Kustbevakningen att samarbeta redan i fredstid och Henrik Jonsson gav flera exempel på hur detta kan och bör utnyttjas, exempelvis genom personalutbyte,  informationsdelning och samordning av sjöövervakning. Sveriges Natointräde öppnar också möjligheter. Ländern runt Östersjön använder förvisso sina Kustbevakningar på lite olika sätt, men att den svenska ingår i Natos operation ”Baltic Sentry” visar konkret hur Sveriges alla maritima verktyg kan användas.

OL Henrik Jonsson är sedan 2024 överdirektör i Kustbevakningen.

Ordförande Odd Werin med OL Henrik Jonsson

Den andra delen av sammanträdet innehöll en orientering från vetenskapsgren II om den pågående utredningen om personalförsörjning av det militära försvaret.

OL Jonas Hård af Segerstad är en av Försvarsmaktens experter i utredningen och berättade hur utredningen tittar på frågor som ska öka tillgängligheten till värnpliktiga i krigsorganisationen, exempelvis genom beredskapsuppgifter under grundutbildning, utökade möjligheter till beredskapstjänstgöring, större reserver, dagersättningens storlek mm. Även reservofficersområdet berörs, där utredningen undersöker hur tjänstgöringsskyldighet och därtill kopplad rätt till tjänstledigt ska fungera på ett enkelt och tydligt sätt i alla beredskapsgrader. Försvarsmaktens behov av tidvis tjänstgörande civila ska också klaras ut så att den kategorin kan börja användas. I detta ingår också en ambition att kunna ensa tjänstgöringsskyldigheten i olika beredskapsgrader så att den blir logisk och likartad för olika personalgrupper i organisationen.

Utredningen är tillsatt av Försvarsdepartementet och ska redovisa senast 1 juli i år.

Direktivet för utredningen finns att läsa här.

I juni i år genomförs FN:s havskonferens i Nice. Havskonferenserna tillkom efter ett initiativ av Sverige och Fiji år 2017. Vid denna ska en bred palett havsrelaterade frågor avhandlas, från fiske, utvinning och energiproduktion till klimat, miljö och hållbarhet. Franska Académie de marine inbjöd därför akademierna från Portugal, Spanien, Belgien, Tyskland och Sverige till ett förberedande symposium i Marseille 25 – 26 mars. Därutöver deltog en rad experter och maritimt intresserade studenter från Deep Blue Foundation, alla från Sorbonne och andra ledande franska universitet.

I symposiet gjorde HL Marie Jacobsson inlägg om havsrätt och maritim säkerhet. OL Peter Thomsson bidrog i diskussioner om den blå ekonomin. HL Lars Wedin deltog i dubbel kapacitet eftersom han även är KL i Académie de marine.

– Till skillnad från de tidigare havskonferenserna kom säkerhetsaspekter denna gång att lysa igenom varje område som diskuterades. Detta är en nödvändig diskussion. Äntligen har poletten trillat ner!, konstaterar HL Marie Jacobsson.

HL Lars Wedin instämmer och tillägger:  – Efter att i drygt tio år ha utgjort länken mellan de franska och svenska akademierna är jag mycket nöjd att samarbetet har både breddats och fördjupats. Det bådar gott för framtiden.

– Detta första gemensamma seminarium var värdefullt för den gemensamma förståelsen av den täta växelverkan mellan ekonomi, miljö och säkerhet som blivit allt tydligare på senare tid, kommenterar OL Peter Thomsson och fortsätter: – Särskilt glädjande var engagemanget hos de unga deltagarna i Deep Blue Foundation, något jag hoppas kan inspirera unga i andra länder, inte minst i Sverige.

Nästa gemensamma verksamhet mellan akademierna är European Maritime Academies Meeting där Kungl. Örlogsmannasällskapet står värd i samband med sammanträdet i Göteborg i oktober.

Hedersledamoten Lars Wedin gästar den franska podcasten ”Horizons Marines” och talar om läget i Östersjön: hur sjöförbindelserna ska skyddas, vad som händer med den maritima infrastrukturen och den operativa utmaningen med Kaliningradexklaven.

Lyssna här!  (Spotify)

Eller här!  (Poddtoppen)

Vid sammanträdet på Sjöhistoriska museet i Stockholm höll ordinarie ledamoten Bernt Andersson sitt inträdesanförande på temat: Marin identitet i Nato – hur ska våra sjöstridskrafter utvecklas?

Anförandet kommer sedvanligt att tryckas i Tidskrift i sjöväsendet.

Vis sammanträdet hölls också en diskussion under ledning av vetenskapsgren II, där OL Andreas Nilsson introducerade ämnet om ”doktorerande och disputerade militärer”, följt av en paneldiskussion med OL Fredrik Lindén, OL Therese Särnholm och Anders Claréus,  som modererades av OL Johan Linders.

Kungl. Örlogsmannasällskapets förre ordförande, konteramiral Anders Grenstad, tilldelas H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band, lät Kungahuset meddela i ett pressmeddelande (nedan).

Anders Grenstad tilldelas medaljen för ”framstående insatser inom svenskt akademiväsende” efter sina år som Örlogsmannasällskapets ordförande. Medaljen är den främsta av de som delas ut.

Kungahusets pressmeddelande

Redan vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde 15 november förra året meddelades att Tom Olsson tilldelats akademiens medalj i silver. Vid sammanträdet i Karlskrona kunde också den fysiska överlämningen äga rum.

Ordförande Odd Werin med Tom Olsson

1.e arkivarie Tom Olsson belönades med akademiens medalj i silver för många års framstående insatser och arbete med KÖMS bibliotek där han med sin djupa kompetens och känsla för kvalitet har varit en central kraft i utvecklingen av KÖMS biblioteket och konstsamling.

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Maritima Akademi – närvarade vid 2025 års upplaga av Folk och Försvar genom ordföranden konteramiral (PA) Odd Werin.

Evenemanget var väl genomfört med mycket intressanta framträdanden, inte minst av Sveriges försvarsminister Pål Jonson. Här med akademiens ordförande konteramiral (PA) Odd Werin.

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi – kommenterar det nyligen utkomna försvarsbeslutet, som inriktar svenskt försvar för perioden 2025-30. Rapporten i sin helhet går att ladda ned som pdf HÄR:

Kungl. Örlogsmannasällskapets reaktioner på försvarsbeslutet 2025-30

Försvarsbeslutspropositionen och regeringens inriktning för försvaret 2025-30 går att läsa via dessa länkar:

Försvarsbeslutet

Regeringens inriktning

Sammanfattning och rekommendationer

Huvudsakligt fokus har legat på följderna av det snabbt försämrade säkerhetsläget som inneburit en säkerhetspolitisk omorientering med Nato-medlemskap samt substantiellt ökade utgifter för militärt och civilt försvar. Det kommande försvarsbeslutet utgör en tydlig kursändring mot den tidigare förda försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken. Förändringarna är omfattande mot bakgrund av en starkt dynamisk strategisk, operativ och teknologisk utveckling som utmanar många av våra tidigare förhållningssätt. Inte minst påverkas utformning och dimensionering av de marina och maritima statliga resurserna samt sjöfarten och möjligheterna att skapa säkerhet för den för Sverige så avgörande viktiga sjöburna handeln.

Studien inleds med en kort strategisk översikt. Därpå följer mer utförliga analyser inom områdena taktik och operationer, personalfrågor, teknikutveckling samt sjöfartsutveckling. Med de analyserna som utgångspunkt har våra rekommendationer utformats.

Försvarsanslagen ligger i skrivande stund strax över 2 % av BNP och ska öka mot 2,6 % till 2028. Kungl. Örlogsmannasällskapet anser att denna ökning är otillräcklig. Sverige har hamnat i ett tidsmässigt och materiellt efterhandsläge och den trenden måste brytas. Vi bör agera för att vända utvecklingen och i stället skapa ett förhandsläge. Framför allt i det kortare perspektivet på 1-5 år är de föreslagna åtgärderna otillräckliga och måste stärkas.

De mest angelägna åtgärder som bör vidtas utöver planerade åtgärder under kommande försvarsbeslutsperiod, med ökade ekonomiska medel, är:

• Förmågeutvecklingen måste tillåtas gå fortare. Sveriges samlade förmåga att ha kontroll på, över och under havsytan, liksom att skydda sjöfart och samhällskritisk infrastruktur i den maritima domänen behöver öka. Förmågan måste stå i paritet med den ökade betydelse som haven har fått bland annat för försörjning, elkraftproduktion och kommunikationskablar.
• Interaktionen mellan forskning, producenter, leverantörer och användare måste bli mycket tätare, mer direkt och mindre sekventiell.
• Förhållningssättet till utveckling av förmåga behöver förändras och grundläggande processer måste snabbas upp.

En ny funktion för utveckling av förmågor behöver sättas upp, med tillhörande möjligheter att testa nya lösningar. Den nya funktionen behöver präglas av snabbhet och flexibilitet för att långsiktigt kunna utveckla adekvat förmåga i alla domäner.

Utveckling av drönarförmåga och annan ny teknik behöver sättas i centrum, liksom att skapa möjligheter att successivt testa, använda och implementera ny teknik såsom till exempel inom artificiell intelligens, både i utvecklingen och i de system som ska ge förmågan. Skydd mot angrepp med drönare, signalstörning och cyberattacker behöver införlivas i arbetet för effekt av system på och under ytan och i luften. Tekniska återvändsgränder måste undvikas.

Målet behöver vara att enklare system, genom en närmare samverkan med industrin, ska kunna utvecklas och anskaffas på kort tid – inom ett år – från beslut och med accelererande införandetakt. Även för tyngre, större system behöver anskaffningsprocesserna förenklas och göras mer flexibla så att nya tekniska framsteg successivt bidrar till framtidssäkring av nu initierade satsningar.

Integration som möjliggör multidomäna operationer behöver stå i fokus, både vad gäller tekniska system och utveckling av kompetens. Att skapa en reell gemensam och multidomän förmåga användbar på den maritima arenan innebär även betydligt större förmåga för myndigheter att gemensamt skydda samhällsviktig infrastruktur på havens bottnar, i haven och på land vilken kan täcka hela konfliktskalan från dagens hybridoperationer till krig.

Personal och utbildning är en central resurs för framgång. Personalvolymerna och kompetensen behöver ökas, vilket kräver nya rekryteringsmetoder och vidareutvecklade utbildningssystem.

Anpassning till Natos arbetssätt och planer sker successivt och är ett viktigt fokusområde där interoperabilitet står i fokus. Teknisk interoperabilitet underlättas av att många system i dag kan göras interoperabla via digitala lösningar.

Nationellt behöver en systemöversyn genomföras för bättre koordination mellan, och samlad effekt ur, de nationella maritima aktörerna. Detta bör omfatta både statliga och privata aktörer både nationellt och internationellt. En ytterligare anpassning till Natos metoder för sjöfartsskydd (NCAGS) behövs och kan därmed också ske.

*

Kungl. Örlogsmannasällskapet understryker betydelsen av att beslutade åtgärder kommer till operativ effekt i det korta tidsperspektivet. Gapet mellan egen förmåga och hotet bör skyndsamt krympas i syfte att gå från efterhandsläge till förhandsläge i perspektivet 1-5 år.

Svensk försvarsutveckling – en tillbakablick

Sverige kommer från en situation med en lång tid av avveckling av militärt såväl som civilt försvar grundat på dåvarande säkerhetspolitiska hotnivå. Avvecklingen drevs till historiskt låga nivåer. Det försvar som skapades genom försvarsbesluten 2000 och 2004 blev en kompetensbevarande organisation med viss operativ förmåga i flera domäner – men inget försvar för krig.

Den säkerhetspolitiska situationen har sedan dess successivt försämrats och försämringen accelererar. Efter den ryska olagliga annekteringen av Krim 2014 påbörjades en tämligen blygsam uppbyggnad av försvaret med start i 2015 års försvarsbeslut, vilket resulterade i ett tillskott om c:a 10,2 mdr, vilket innebar ungefär 1 % av BNP. Uppbyggnaden ökades något i och med 2020 års försvarsbeslut, med ett tillskott på 27 mdr, syftande mot 1,5% av BNP i slutet av försvarsbeslutsperioden.

I och med den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina vintern 2022 punkterades tankarna på att situationen skulle kunna gå att rädda enbart med höjda försvarsanslag och bibehållen säkerhetspolitisk lösning. En omedelbar åtgärd vidtogs i och med beslutet att ansöka om medlemskap i Nato våren 2022. Sverige övergav sin tidigare linje och tog gemensamt och samtidigt med Finland steget att söka medlemskap i Nato.

Den 7 mars 2024 antogs Sverige som fullvärdig medlem av Nato. Det stabiliserar Sveriges säkerhetssituation men innebär också nya krav. Den säkerhetspolitiska situationen fortsätter att försämras och frågan som bör ställas är om Nato-medlemskapet tillsammans med föreslagna åtgärder i Försvarspropositionen är tillräckliga. Nedan följer vår analys av den frågan, i ett brett maritimt perspektiv.

Den säkerhetspolitiska barometern faller – global marin och maritim utveckling

Det säkerhetspolitiska läget fortsätter att vara instabilt. Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina fortsätter att prägla den säkerhetspolitiska utvecklingen. Krigsutvecklingen innehåller efterhand nya inslag. De senaste större förändringarna är att nordkoreanska soldater nu slåss på rysk sida i Ukraina, liksom den upptrappning som användningen av medeldistansrobotar med kärnvapenkapacitet mot Ukraina innebär. Kina, liksom Iran, stöder också Rysslands krigsinsatser på olika sätt vilket ger konflikten mer av en global karaktär.

Ett sätt att beskriva den övergripande utvecklingen är att autokratier och diktaturer samarbetar i konfrontationen mot demokratier, medan det som kallats det Globala Syd, växlar och ger sitt stöd till den ena eller andra sidan utifrån var egna intressen gagnas mest. Även denna utveckling innebär risker som inte är utan betydelse för den regelbaserade världsordningen som paradigm.

Till havs agerar Kina för att maximera sitt inflytande. I Sydkinesiska havet sker detta i strid med etablerad havsrätt och utgör ett direkt hot mot bl.a. Taiwan. Samtidigt hävdar Kina inkonsekvent rättigheter enligt gällande internationell rätt i Norra ishavet. De Iranstödda Houthierna angriper internationell sjöfart genom Röda Havet utanför Jemen i syfte att stödja Hamas och Hizbollahs krig mot Israel. Den regelbaserade världsordningen utmanas också i sjödomänen, och som en del i detta även den nödvändiga och för oss så viktiga fria handeln över haven.

Dagens sjöburna handel står för runt 90 procent av det globala handelsutbytet. Den transoceana handeln hålls i gång av ungefär 30 miljoner containrar och c:a 80 000 större handelsfartyg som ständigt rör sig över jordklotet. Under de senaste årtiondena har den sjöburna handeln vuxit starkt, och de insatsvaror som tidigare lagrades i land har flyttat ut ombord då lager är bundet kapital. Utvecklingen har lett till det just-in-time-system vi är starkt beroende av idag. IT-stödet för att styra detta gigantiska distributionssystem är lika imponerande som det är sårbart.

Under många tusentals år har haven fungerat som proteinkälla och väg för utbyte av varor, idéer och människor, men användningen av haven har breddats. På 1860-talet började de första telegrafkablarna läggas ut på havsbotten och idag går mer än 90 procent av den internationella trafiken på internet via kablar på havsbotten.

Till havs byggs också vindkraftsparker där energin som genereras transporteras in till land. På havsbotten ligger ett allt tätare nätverk av kablar och rör för överföring av elektricitet, olja och gas.

I vårt eget närområde pågår s.k. hybridoperationer mot dessa viktiga samhällsfunktioner, d.v.s. insatser där risken för upptäckt bedöms som låg och som utförs till låga kostnader, men med god effekt. Sabotage mot infrastruktur, kartläggning av anläggningar och installationer, störning av navigationssystem för sjö- och luftfart samt informations- och påverkansoperationer hör till den dagliga bilden. Denna verklighet utmanar verksamhet och kräver förbättrad samverkan mellan samtliga statliga och privata maritima resurser.

Den senaste utvecklingen med sea-bed mining av omfattande mineralresurser på havsbotten väcker en rad frågor inte minst om hur havsmiljön påverkas. Dagens begränsade kunskap om miljön på havsbotten i djuphaven kan leda till skador på eller förstöring av hittills okända ekosystem.

Ovanför dessa utvecklingar ligger också en allt snabbare klimatförändring. Haven har hittills kunnat absorbera mycket av den värme som uppvärmningen har lett till, men det leder till ett högre energiinnehåll i haven. Stormarna blir därför fler och svårare. Infrastrukturen för haven och den sjöburna handeln riskerar att skadas. Polarisarna och permafrosten till lands smälter i allt snabbare takt. Följderna är många och svåröverskådliga.

Haven har i alla tider varit av stor betydelse för fred, frihet och välstånd. I dag är hoten och riskerna mer omfattande än någonsin. Det måste även prägla nationella och multinationella satsningar, där även svenska maritima resurser har en viktig roll att spela.

Strategisk och operativ utveckling – den maritima domänen i sitt sammanhang

Sverige är idag en del av en allians, där nära samverkan till förmån för gemensamt försvar är en självklar aktivitet i fredstid, för att verka avskräckande och krigsavhållande. I takt med att gränserna mellan de olika operativa domänerna alltmer överlappar varandra, är det centralt att sätta in den maritima domänen i ett större sammanhang. Detta är avgörande för förståelsen av den maritima domänen tillsammans med rymd-, cyber-, mark-, och luftdomänerna och informationsmiljön. Sverige förbereder nu en mekaniserad markstyrka om cirka 500 man för att gruppera i Lettland under 2025. Regeringen uttalar att styrkan ska kunna stanna kvar och utökas i händelse av väpnat angrepp (Regeringens proposition 2024/25:22).

I samband med seminarium ordnat av Kungl. Krigsvetenskapsakademien den 25 oktober angående erfarenheterna från kriget i Ukraina, framförde chefen för den nordöstra multinationella armékåren i Stettin, den tyske generalen von Sandrart, betydelsen av sitt operationsområde för säkerheten i Centraleuropa såväl som för Skandinavien. Han uttalade särskilt att Östersjön både är ett slagfält i sig och det bakre området för markstriden i Baltikum samt att fungerande logistikflöden över Östersjön är nyckeln till framgång.

Vid en öppen högnivåkonflikt i Östersjöregionen behöver sjökontroll – ett säkert utnyttjande av havet som transportväg –etableras och upprätthållas över tid. Förband, trupp och förnödenheter behöver på ett säkert sätt föras fram via havet till operationsområdena vid Natos östra gräns på andra sidan Östersjön, så att dessa kan försörjas och förstärkas i strid. Tillbaka över Östersjön behöver flyktingar, sårade, stupade, krigsfångar och materiel för reparation m.m. kunna föras åter. Det kalla krigets bild av operationer mot Sverige i form av en stor röd pil från öster till väster har ersatts av en stor blå pil från väster till öster och en mindre blå pil från öster till väster. Omfattande förändringar av planeringen där tillförsel av resurser i allianssamverkan behövs därmed för att uppnå den avskräckning och stabilisering som är Natos yttersta syfte. Natomedlemskapet påverkar därtill lednings- och lydnadsförhållanden samt uppgiftsfördelningen mellan alliansens medlemmar i den vidare östersjöregionen.

Behovet av att få fram såväl sjögående underhållstransporter som förstärkningar framstår allt tydligare, liksom att dessa måste kunna fungera över hela konfliktskalan för att räcka till för det kollektiva försvaret och försörjningen. Det förväntas att vi tillsammans med andra kan ta och bibehålla kontroll över dessa underhållslinjer, d.v.s. vattenvägarna. En god lägesbild, kvalificerat luftförsvar, förmåga mot flygplan, missiler, drönare, ubåtar samt säkra hamnar för i- och urlastning och fartygstillgång för militära och civila transporter kommer att behövas. De ryska stridskrafterna måste samtidigt kunna förvägras att störa verksamheten, liksom att göra utfall mot och över hav mot svenska och allierade intressen och mot svenskt och allierat territorium.

Kungl. Örlogsmannasällskapet välkomnar Försvarspropositionen (Proposition 2024/25:34 Totalförsvaret 2025–2030) som när detta skrivs beslutats av Riksdagen. Insikten om att den svenska marinen liksom resten av Försvarsmakten och de statliga maritima resurserna behöver förstärkas och förändras på flera sätt givet den strategiska utvecklingen börjar slå igenom. Sverige har idag en ny roll som länk i en allians med ansvar att bistå våra allierade i det kollektiva försvaret. Nya och större ytstridsfartyg med kraftigare vapensystem planeras, nya ubåtar byggs, amfibiestridskrafterna moderniseras, basförbanden förstärks och inte minst tillåts den marina personalvolymen växa. Därtill har ett skifte skett från där ett tidigare nära nog exklusivt fokus på Östersjön till att nu även inkludera Västkusten och Nordsjön, och sannolikt också betydligt längre bort.

Det är ett utmanande läge och frågan är om de redan vidtagna och nu föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att skapa den önskade avskräckningen?

Gapet – satsningarna matchar inte hotutvecklingen

Vår analys pekar på att en lång tid av avveckling av såväl militärt som civilt försvar har lett till ett förmågegap gentemot det hot som nu redan existerar. De successiva besluten om tillväxt de senaste försvarsbesluten har ställts mot fortsatt säkerhetspolitisk försämring. Svensk maritim förmåga växer visserligen sedan vändpunkten 2015, men inte i tillräcklig takt för att överbrygga förmågegapet. Gapet ser ut att bestå trots de substantiella ekonomiska tillskotten.

Under en period efter det Kalla kriget rådde avspänning mellan stormakterna och allmän optimism om den globala utvecklingen, vilket medgav en nedprioritering av försvarssatsningarna till förmån för andra samhällssektorer. Metoden för statsmakterna, introducerad på 00-talet, att under gynnsamma säkerhetspolitiska förhållanden hålla försvarsutgifterna låga till förmån för andra samhällsfunktioner kommer nu på skam. Landet har agerat i efterhand och risken är överhängande att den beslutade tillväxten som initierats kommer att leverera, men inte tillräckligt snabbt. Den säkerhetspolitiska situationen försämras snabbare än beslutad tillväxt kan leverera.

Det svenska Natomedlemskapet, en nödvändighet, stabiliserar situationen. Samtidigt råder politisk osäkerhet om hur USA framgent kommer att agera i Nato.

Den civila och militära operativa förmågan bör därför enligt Kungl. Örlogsmannasällskapet uppfattning stärkas än fortare. Särskilt fokus bör ges i det korta perspektivet på 1-5 år. För det ändamålet har Kungl. Örlogsmannasällskapets vetenskapsgrenar under hösten analyserat vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas. De viktigaste genomgående slutsatserna anser vi är:

• Förlorad tid är svår att ta igen. Här finns sannolikt inte tid att i alla avseenden använda existerande metoder och arbetssätt.
• Kultur- och attitydförändringar behövs i alla dimensioner. Att agera nu, med operativ effekt i fokus, är avgörande. Byråkratiska hinder behöver i görligaste mån undanröjas.
• Teknik- och konfliktutvecklingen utmanar våra nuvarande sätt att arbeta. Teknologiutvecklingen går idag betydligt fortare än våra statliga processer.

Många system har förstås fortfarande långa omloppstider, men på vissa områden måste vi förändra vårt förhållningssätt. Vi behöver tänka och agera enligt tre parallella spår:

• En grundläggande långsiktig systemutveckling med fokus på personal, utbildning, logistik, taktik, doktrinutveckling,
• En agil teknikutvecklingsdel som måste ges utrymme att spela efter andra regler. Korta utvecklingsförlopp och flerdomänstänkande bör vara norm.
• Försörjningen via haven är central och utsatt för hot. Sveriges samlade statliga resurser för säkerhet till sjöss är uppdelade på flera olika myndigheter. Våra nuvarande system och arbetssätt kan inte tas för givna och anpassning till Nato måste ske – en samlad maritim systemöversyn behövs vilken fokuserar på att maximera effekten, också i kontexten av alliansen.

En svensk strategi som Natomedlem kräver en förändrad maritim grundsyn

Det råder stora osäkerheter om den ryska förmågan att återhämta sig från kriget i Ukraina. De flesta bedömare anser att det kan ta några år för Ryssland att komma igen, men inte mycket mer än så. Det råder konsensus om att det brådskar om vi ska hinna möta den förmåga som kan byggas upp genom snabba ryska försvarsinvesteringar och omställningen till krigsekonomi, även om den ryska förmågan just nu påverkas av kriget i Ukraina.

De förslag i ”En svensk marin i Nato” som Kungl. Örlogsmannasällskapet tillsammans med Kungl. Krigsvetenskapsakademien arbetade fram under 2022-2023 ligger fortfarande rätt, men resonemangen behöver breddas och inkludera ett starkare maritimt perspektiv. I en inledande fas av en väpnad konflikt handlar det om en kamp om sjöförbindelserna till ett möjligt eller tilltänkt huvudområde, men även till områden som är betydelsefulla för logistik och basering, liksom för folkförsörjning. Sannolika konfliktområden i vår region omfattar idag Nato:s landgräns mot Ryssland. För Sverige, med vårt geografiska läge, innebär detta att betydelsen av att tillsammans med allierade ständigt ha kontroll över sjöförbindelserna i vårt närområde på såväl väst- som ostkusten har ökat, även om konfliktens huvudområde inte direkt omfattar svenskt territorium.

Medel och metoder för att störa eller omöjliggöra de centrala sjötransporterna har utvecklats och omfattar idag olika former av insatser från luften, på och under ytan, samt från och på land. Betydelsen av skydd av hela transportleden, sjöfart fritt till sjöss såväl som skydd av farvattenförträngningar och hamnar samt basområden har ökat.

Natos strategi syftar till att avskräcka Ryssland från angrepp. Dessutom är vår solidaritet inom alliansen viktig. Svenska bidrag till Natos stående förband i fredstid kommer framgent att genomsyra den militära verksamheten.

En marin tillämpning av denna strategi kräver örlogsfartyg som kan uppträda i avsett operationsområde, liksom ändamålsenliga former för operativ samordning mellan de olika maritima myndigheterna och handelssjöfarten. Det senare gäller inte minst i fråga om militärt sjöfartsskydd, såsom konvojering, eskortering och sjötrafikledning. Sverige har såväl skyldighet som rättighet att skydda svenskflaggade fartyg även långt utanför svenskt sjöterritorium.

Vidare har Försvarsmakten under vissa förhållanden rätt att minera med okontrollerbara sjöminor redan i fred. Detta kommer att ställa mycket höga krav på samverkan, inte minst inom Nato med stort inflytande från strandstaterna i Östersjön vilka alla är beroende av sjötrafik. På detta område måste utveckling ske inte minst i fråga om sjötrafikledning, d.v.s. åtgärder för ledning av sjötransporter med avseende på farleder, förflyttningstider, skydd m.m.

För just denna typ av samordning tillhandahåller Nato ett samlat koncept, benämnt Naval Co-operation and Guidance for Shipping (NCAGS), vilket är skapat för samverkan mellan å ena sidan statens maritima resurser – innefattandes bland annat marinstridskrafter, kustbevakning och lotsväsende – och handelssjöfarten å den andra. Sverige har under många år till delar använt sig av och samverkat inom NCAGS, men dessa behöver nu integreras fullt ut. Rimligen kan en svensk tillämpning av NCAGS vara ett viktigt steg i Regeringens nyligen deklarerade strävan att ta ett bredare grepp om de maritima frågorna. Kungl. Örlogsmannasällskapet stödjer detta arbete på olika sätt och understryker vikten av att identifierade författningsmässiga och organisatoriska åtgärder vidtas utan dröjsmål.

Det konkreta uppdraget till den svenska marinen vad gäller sjöfartskydd är att se till att flödena kommer fram till Sverige, men kanske framför allt till Finland, Baltikum och Polen i alla situationer från fred, kris och krig. Det handlar om att ha och bibehålla kontrollen över hav och luft, bland annat genom marint områdesluftförsvar, snarare än att bestrida motståndarens sjöherravälde. En omställning krävs i många avseenden, men det verkar inte som om denna förändring har kommit till stånd i alla delar av det maritima verksamhetsområdet i likhet med större delen av vårt samhälle. Försvarsberedningens rapport talar om betydelsen av att utöva kontroll till sjöss, men resonemanget har inte drivits i botten och därmed har den marina debatten om resursbehoven hittills mestadels uteblivit.

Synen på marinen som enbart ett traditionellt försvarssystem som finns för att förhindra en kustinvasion genom att ”knäcka den röda angriparpilen” – en stort upplagd överskeppningsoperation – verkar leva kvar. Förmågan att kontrollera basområden och inloppsleder behöver fortsatt utvecklas, bl.a. för att den marina delen av värdlandsstödet ska kunna levereras.

Ett ökat fokus på att etablera och bibehålla kontroll fritt till sjöss är också nödvändigt och skulle påskynda den nödvändiga förändringen av nuvarande förhållningsätt för att därmed bättre kunna svara mot alliansens förväntningar på Sverige. Beredskapskontroller, mobiliseringsövningar, planering inom Natosammanahanget bidrar till en sådan förändring.

Även de akuta hot som s.k. hybridoperationer utgör mot den kritiska infrastruktur till havs som vi är starkt beroende av behöver också adresseras. Kablar för telekommunikation, gas- och elledningar samt vindkraftsparker ligger i riskzonen. Hybridoperationer är idag en del av den operativa verkligheten till havs, och vår förmåga att hindra och beivra sabotage och påverkan av olika slag är idag begränsad. Hybridoperationer är inte heller begränsade till sjödomänen.

När det gäller operativa krav på materielutveckling är det lätt att tro att obemannade, autonoma farkoster och AI kan lösa alla framtida utmaningar. Samtidigt som vi förklarar vilka uppgifter som kan lösas av nya system, måste vi förklara vilka uppgifter som inte kan lösas av dem. Hur ska balansen mellan bemannade och obemannade system se ut i framtiden? Den moderna tekniken ska utnyttjas där den passar. Hamnbevakning, anfall mot stationära och långsamma mål samt övervakning av stora områden är några i den breda flora av uppgifter som vi bedömer kan lösas av drönare på eller under havsytan, i luften och i rymden. Ett flertal ledamöter av akademien har redan tidigare föreslagit att Försvarsmakten bör beställa några sådana testplattformar för olika typer av uppgifter. Det amerikanska luftförsvarssystemet AEGIS som till både kvalitet och numerär blivit världsledande, utvecklades enligt devisen ”Build a little, test a little, learn a lot”, är en god inspirationskälla. Ett marint tekniskt inriktat innovationscentrum bör utgöra ett nästa steg.

Marinen är redan idag och kommer i framtiden att vara starkt beroende av olika typer av sensordata. Verkansdelar och plattformar får ingen effekt om inte situationsförståelse, data och snabba beslutscykler finns på plats. Ledningsfrågor inklusive hantering av Big data och AI bör vara en prioritet i den marina utvecklingen.

Tillgången till och hanterande av stora mängder data kommer därmed att vara centralt för att bygga och analysera den komplexa lägesbilden. Dels för att känna till operationsmiljön bättre än motståndaren, dels för att förse obemannade farkoster med underlag. Detta kommer att kräva resurser – sensorer, plattformar, datakraft och säker kommunikation – för att samla in data, analysera densamma och sända ut den i bearbetat skick till varje befälhavare efter dennes behov för att lösa uppgiften. Tiden för att åstadkomma detta är en central faktor.

Här kan ny teknik såsom avancerad datafusion från många olika sensorkällor samtidigt, med maskinlärning i neurala nätverk göra verklig nytta. Multispektrala sensorer på satelliter kan redan i dag ge nära realtids­övervakning av våra närområden och därmed förse även den taktiska nivån med stora och relevanta informations­mängder, oavsett väder- och ljusförhållanden. Säker informationsöverföring med motståndskraft mot störning kan ske via störresistenta och GPS-oberoende satellitnätverk till stöd för den taktiska nivån, utan att den dränks i informationsmängden och utan detaljstyrning.

Att testa och vidareutveckla ovanstående kan ge svenska maritima myndigheter möjligheter att redan nu ta aktiv del, och inom vissa segment driva, utvecklingen av ett nationellt eller multinationellt koncept för multidomänoperationer.

Den svenska marinen skulle kunna visa vägen genom satsningar som utnyttjar befintlig teknik och som redan nu kan provas i ett konceptuellt testcenter för maritima operationer. Grundat på successiva testresultat kan snabb implementering följa.

Kungl. Örlogsmannasällskapets rekommendation är därför att etablera ett sådant center, gärna sammankopplat med motsvarande som nyligen etablerats inom flygvapnet, liksom kommande inom armén samt på lednings- och cyberområdet. Det brådskar. Att kunna uppnå en starkare avskräckning är avgörande. Som alliansmedlemmar ska vi bidra så bra vi kan, inom områden som är relevanta för Sverige och där vi av andra alliansmedlemmar förväntas ha förmåga. Våra omgivande havsområden är sådana områden, liksom vår tekniska nivå.

För att lyckas krävs både en sammanhållen maritim strategi och resurser för att skydda samhällsviktig infrastruktur etablerad i den maritima domänen och hålla de sjöburna flödena öppna och säkra.

Att åstadkomma detta kräver samordning mellan de maritima myndigheterna liksom relevant förmågeutveckling där industrin bör ges möjlighet att utveckla produkter och tjänster i nära samverkan med slutanvändande myndigheter, relevanta forskningsmiljöer, handelssjöfarten och andra aktörer som på den maritima arenan levererar samhällskritisk verksamhet.

Personal är den centrala resursen

Försvarsmaktens verksamhet bygger på personalen och dess kompetens. Det framhålls i försvarsberedningens rapport som grundläggande att personalförsörjningssystemet är ändamålsenligt och sammanhållet. Annars går det inte att skapa och vidmakthålla krigsförband som kan verka i fred, kris och krig.

Kungl. Örlogsmannasällskapet delar den uppfattningen, men menar att ytterligare åtgärder måste vidtas inom utbildnings- och personalområdet för att kompetensförsörjningen på allvar ska kunna bidra till att marinens försvarseffekt kan ökas. Det handlar främst om att utöka personalvolymerna, använda personal- och utbildningssystemen efter behoven i marinens krigsförband samt att fortsätta arbetet med att utveckla organisationskulturen så att militär personal kan fokusera på kärnverksamheten – den väpnade striden.

Utöka personalvolymerna

Breddad befälsförsörjning

Försvarsmaktens officersförsörjning (officerare och specialistofficerare) bygger primärt på rekrytering ur gruppen värnpliktiga samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän . I dag slutför endast ca 5 000 värnpliktiga sin grundutbildning. Regeringen vill att antalet värnpliktiga som kallas in till grundutbildning ska öka till ca 14 000 år 2035 vilket är ca 13 % av en årskull värnpliktiga.

Försvarsmakten gör fortsatta antaganden om att kunna rekrytera en tredjedel av dem som genomför grundutbildning att på olika sätt fortsätta som anställda eller kontrakterade. Med stigande volymer och en allt högre andel som pliktas in är detta antagande förknippat med hög risk. Ännu högre risk tar man avseende förhoppningen att ur årsklassen kunna anta tillräckligt många officersaspiranter med rätt förutsättningar.

Försvarsmakten bör därför framgent dels ges möjlighet att rekrytera direkt mot de c:a 500 000 19-24-åringarna och erbjuda dem som är lämpliga, men inte har genomfört GU, en kortare aspiranttjänstgöring om 6-10 månader med påföljande officersutbildning, dels se Särskild officersutbildning (SOFU) som en likvärdig väg in till officersyrket och inte som ett undantag från huvudregeln via grundutbildning värnplikt och tre års officerskurs (OP) vid Försvarshögskolan. Den kommande tillväxten fordrar fler vägar in, men framför allt en väsentligt breddad rekryteringsbas.

Dubbla besättningar

Marinens personella tillväxt måste påskyndas och maximeras. Detta gäller samtliga kategorier. Initialt behövs mer personal för att möjliggöra fortsatt tillväxt, främst i utbildnings- och utvecklingsbefattningar. Därefter används ett eventuellt personellt överskott för att skapa dubbla besättningar på befintliga fartygstyper, i syfte att öka det tidsmässiga utnyttjandet av varje skrov och därigenom tidigt öka operativ effekt. Samtidigt är dubbla besättningar en förutsättning för övergången till större och mer personalkrävande fartygstyper.

Översyn av utbildningar, deras relevans för kommande befattningar och därmed deras längd är av mycket stor vikt. Oaktat utfall av sådana översyner kommer tid alltid att vara en faktor. Från värnplikt, eller annan vald startpunkt, till örlogskapten/major tar det tio år eller mer för att skapa en kompetent befattningshavare på den nivån. Det innebär att fartygschefen på Luleåklassens efterföljare bör påbörja sin värnplikt senast nästa år.

Det behövs fler mariningenjörer

Mariningenjörer har en akademisk historia som sträcker sig till slutet av 1700-talet och rötterna i skeppsbyggnadshantverket går ännu längre tillbaka. Från efterkrigstiden och framåt har det ständigt funnits c:a 70 – 90 aktiva mariningenjörer. Aktuella analyser indikerar att den nivån är relevant även idag. Tillgången till denna kompetens är avgörande för att en högt specialiserad och teknisk försvarsgren som marinen ska kunna vidmakthållas och vidareutvecklas ur ett tekniskt och taktiskt perspektiv.

Den reella numerären av mariningenjörer är dock betydligt lägre idag, vilket tillsammans med ett högt åldersläge är högst problematiskt. Årligen utbildas c:a tre mariningenjörer, men nivån borde vara den tredubbla (åtta till nio per år) för att tillgodose organisationens behov under de kommande 15 åren.

Utbilda fler reservofficerare

Reservofficerssystemet är en flexibel och kostnadseffektiv del av personalförsörjningen som är särskilt betydelsefull för marinens förmåga att tillväxa. Välövade och regelbundet tjänstgörande reservofficerare kan bidra till att kompetensbehov som varierar över tid samt att organisationen får tillgång till civilt förvärvad kompetens och nätverk utanför Försvarsmakten.

Efter flera år helt utan nyutbildning, följt av en period med rekrytering av mycket små volymer, har marinen idag relativt få reservofficerare sett till organisationens storlek och framtida ut­maningar och behov. Därtill kommer att åldersläget är besvärande och att många reservofficerare inte har övats på länge. Samtidigt bidrar många av dem idag med värdefulla kunskaper från 1980- och 90-talen. Det är därför viktigt att antalet utbildningsplatser ökar samt att marinen planerar för systematiska övningar och tjänstgöringar för de reservofficerare som är anställda vid förbanden. Dessutom bör övervägas att kalla in äldre reservofficerare eller förtidsavgångna officerare som en tidsmässig brygga till dess att nyrekryteringen har funnit sina former.

Dra nytta av systemfrågor som utvecklats försvarsgemensamt

Inom ramen för Försvarsmaktens beslutsmandat och med hänsyn till att det finns relativt få förordningsbegränsningar inom personal- och utbildningsområdet, kan och bör försvarsgrenarna ges större rådighet.

Det finns ett antal punkter där marinen skulle kunna dra nytta av utvecklade försvarsmaktsgemensamma systemfrågor och anpassa dem för sin egen verksamhet. Ett exempel är att marinen i framtiden skulle kunna genomföra all prövning inför grund­läggande officersutbildning. Ett annat är att överväga om ett fåtal individer med rätt civil bakgrund och utbildning efter särskild officersutbildning skulle kunna anställas i marinen mot nivå OF 3 istället för som idag mot OF 1-2.

Kulturfrågor

Organisationskulturen och ledarskapet är avgörande för möjligheten att hantera tillväxt och tillgodose kraven på ökad försvarsförmåga, i synnerhet om det behöver ske stora förän­dringar på relativt kort tid. Marinen behöver ledare på alla nivåer som kan, vågar och har mandat att ta beslut. Fantasi, initiativförmåga och beslutskraft bör uppmuntras i alla led.

Det är viktigt att chefer kan verka i en miljö där det går att fokusera på kärnuppgifterna. Administrativa processer bör ses över så att de inte belastar officerare och specialistofficerare mer än nödvändigt. Exempelvis bör den så kallade HR-transformationen omprövas i grunden. Idag ägnar linjechefer alltför stor del av sin arbetstid på personaladministration som skulle kunna organiseras på ett sätt som inte tar resurser från kärnverksamheten.

Teknikperspektivet: Hur kan förmågehöjningen påskyndas?

Rysslands krig mot Ukraina har återuppväckt flera av krigets eviga sanningar som inte sällan lever en mer undanskymd tillvaro under längre perioder av fred. Detta beror ofta på ekonomi, men även pga. svårigheten att hela tiden tänka och öva krig fullt ut under fredstida förhållanden. Ofta handlar det om mängd, dvs. kvantitet, och kvalitet och omfattar bl. a:

• Behovet av luftförsvar av alla typer, överallt,
• Behov av långräckviddig bekämpning, i mängd och av olika typer,
• Behovet av logistik och omfattande produktion och lagring av ammunition och reservdelar,
• En omfattande och snabb teknik- och systemutveckling, främst avseende data, IT, AI , cyber, rymd, telekommunikation m.m,
• Högre krav på mobilitet och informationsöverföring då möjligheten till dolt uppträdande minskat,
• Behov av operationsanalytiker som matematiskt kan analysera krigföringens utfall.
• Krav på mycket snabb förmåga till teknik- och taktikanpassning under fred och krig

Det sistnämnda kravet på anpassning innebär en aktiv förmåga till innovation, dvs. förmågan att ta befintliga system, delar av resultat från forskning och sätta ihop dem till nya funktioner och tillämpningar, och snabbt få dem provade i en operativ miljö. Om vi inte kan göra detta riskerar vi att skjutas bort.

Det handlar om ett nytt sätt att tänka, ett nytt förhållningssätt där tid blir en central faktor. Detta kräver i sin tur helt nya arbets- och förhållningssätt.

Ett ökat användande av exempelvis obemannade plattformar och artificiell intelligens (AI) i olika former leder till en multiplikatoreffekt. Detta innebär också uppmärksamhet på den rent doktrinära omsvängning detta medför. Materiel är som bekant bara en liten del av en förmåga. Utöver doktrin måste allt ifrån träning, utbildning till logistik också anpassas. Ur ett femårsperspektiv är detta möjligt, men kräver tydliga prioriteringar och samordning.

Ett exempel på innovation för att snabbt uppnå förmågehöjning kan vara att använda enklare fartyg (bogserbåtar, kustbevakning eller liknande) och utrusta dem med civila undervattensfarkoster och enklare data- och ledningssystems för mindetektering i hamnar och viktiga farleder. Men det kan också vara mycket annat. Det gäller att här arbeta med många olika koncept parallellt, att vara kreativ och tänka utanför etablerade ramar.

Marinen har gjort detta tidigare, exempelvis under ubåtsjakternas 1980-tal. Stridsbåt 90, som mer än 30 år efter införande fortfarande är relevant och modern, är också en produkt av nära interaktion mellan användare, upphandlande myndigheter och industri. Ett annat bra exempel är testfartyget Smyge, där smygteknik och framdrivningssystem testades vilket starkt bidrog till utvecklingen av dagens korvetter. Dessa tre verksamheter innehöll bland annat teknisk och taktisk innovation, som snabbt utvärderades i den operativa miljön. Det finns många fler liknande exempel.

Hur kan förutsättningar för snabb förmågeutveckling skapas?

En central faktor är personella resurser för att skapa en kraftigt förstärkt marin utvecklingsfunktion fokuserad på att utveckla och införa nya förmågor. Här kan erfarenheter från Ukraina detaljstuderas och tas tillvara. Lösningar ska kunna tas fram på kort eller mycket kort sikt. En sådan utvecklingsfunktion behöver bestå av c:a 50-100 personer med bred kompetens från flera nivåer och områden. Denna funktion kan med fördel bedriva specifika projekt med såväl ytdrönare som flygande drönare, samt skydd mot dessa, men även tillämpning av artificiell intelligens.

Även starka och direkta kopplingar mellan marinen, FOI, FHS, FMV och industrin kommer att behöva utvecklas. Det gäller i alla delar av utvecklingen, från koncept fram till taktisk utprovning. Civila (agila) arbetsmetoder behöver prövas, anpassas och införas.

Organisatoriskt kan det övervägas att uppkomna problem adresseras i projektform med tydligt prioriterade och avgränsade uppgifter. Att använda speciella grupper som enbart får jobba med en eller två frågor drar visserligen resurser, men går fortare. Det är inte gratis att prioritera.

Utvecklingsuppgifter måste ställas direkt till de existerande förbanden, och integreras parallellt med de operativa uppgifterna. Exempel kan vara prov och försök med drönare samt prov med nya sätt att bekämpa drönare. Fokus ska ligga på befintliga produkter, men med möjlighet till modifieringar under försöken.

Industriell kapacitet måste utnyttjas bättre; Världen har förändrats – men upphandlingslagstiftning och statlig budgetprocess är desamma. Detta måste ändras.

Sverige har en stark och tekniskt avancerad industri, med omfattande internationella samarbeten. Samarbetet mellan industri och akademi är också väl utvecklat. Men det internationella försvarssamarbetet brister på grund av konkurrens och den bedömda farhågan att förlora marknadsandelar.

De omfattande förmågebehoven inom försvarssektorn har uppfattats av svensk industri. Antalet företag som kan leverera till försvarssektorn växer. Nya innovativa företag inom olika försvarsrelaterade teknikområden etableras också i snabb takt. Som exempel kan nämnas att branschorganisationen Säkerhets- och Försvarsföretagen, SOFF, under senaste tiden fått mer än 50 nya medlemsföretag.

Att få med både nya och traditionella företag tidigt i utvecklingen är viktigt för att gynna snabb innovativ teknikutveckling liksom för att skapa snabba utvecklings och leveransprocesser. Hur industrin kan engageras i sådan utveckling är i grunden en fråga om inställning och ekonomiska resurser.

Industrins kapacitet bygger även på samverkan mellan företag och mellan industriella aktörer och universitet. Därför bör svensk industri uppmanas och uppmuntras till samverkan, både mellan företag och med institutionella aktörer men även direkt med kunderna. Forskningen behöver uppmuntras t ex genom att industri och FMV stöttar lovande studenter.

Befintliga lösningar behöver kunna utnyttjas, där industrin snabbt kan leverera. Företag som själva utvecklar behöver tidigt kunna fördelas kontrakt för tester och leveranser för att säkerställa att tidsgapet mellan utvecklad lösning och konkret order blir kort, annars riskerar företagen att tvingas leverera till andra som är snabbare – eller helt enkelt försvinna från marknaden.

Ett långsiktigt industriellt engagemang behöver alltså säkerställas. Här kan behövas politiskt stöd för att få till ett tätare samarbete mellan de maritima myndigheterna samt mellan dessa och industrin.

Nya tekniska genombrott kan snabbt skapa nya tillämpningar som öppnar nya möjligheter. Utveckling behöver därför i större omfattning ske iterativt, där ny teknik testas för att hitta nya sätt att realisera förmågebehov och upptäcka nya sådana behov. I detta perspektiv behöver även civil industri involveras: där finns en mycket snabb och avancerade utveckling, inte minst inom digitala lösningar och system. Den sektorns kompetens och kraft måste tillvaratas bättre än idag.

För att dessa förändringar ska komma till stånd krävs i grunden en kulturförändring, där riskbenägenheten för samtliga parter premieras i större utsträckning än tidigare. Det måste även finnas politiskt stöd för ett nytt och annorlunda arbetssätt så att regler och lagstiftning kan justeras. Myndigheterna måste vara beredda att dela på risken för misslyckande, varför en struktur med praktiska tester i de olika utvecklingsstegen behöver genomsyra verksamheten.

Särlösningar för att möta specifika svenska krav måste kunna stå tillbaka för beprövade lösningar, nya tillämpningar, internationella samarbeten och snabbare anskaffning. Vi måste både kunna öka försörjningssäkerheten samtidigt som vi i större skala nyttjar innovation i nära samverkan med innovativa företag och erfarenhetsbaserade lösningar.

Det kan göras exempelvis genom bi- eller multilaterala upphandlingar med andra våra Natoallierade. Samtidigt ska det ställas krav på robusthet, tillgänglighet, nationell implementering, underhåll och reservdelsförsörjning. Egen rådighet är viktig, särskilt vad avser leveranskedjor, komponenter och reservdelar. ”Swedification” är en ansats som bör kunna utvecklas där industri i partnerländer i större utsträckning än idag samarbetar med inhemsk industri avseende driftsättning av system, systemunderhåll och lagring.

Alla system kommer inte att kunna eller behöva utvecklas i en snabbmodell. Många av de ”tunga” systemen kommer även fortsatt att behöva utvecklas i gedigna processer, baserade på långsiktig planering och studier, där doktrin, personal m.m. är viktiga grundbultar. Utmaningen blir att välja vilka system som tillhör vilken kategori. Det kan hävdas att här finns en risk men Rysslands krig mot Ukraina visar att det finns en klar risk med att inte försöka utveckla snabbt och innovativt – det kan leda till försämrad säkerhet och i värsta fall ett förlorat krig.

Handelssjöfartens roll – åtgärder som brådskar

Försvarsberedningen framhåller att Sverige ska kunna utgöra ett s.k. uppmarsch- och basområde för allierade mark-, sjö- och flygstridskrafter, samt tillhandahålla försörjnings- och transiteringsområden för allierade styrkor. Vidare anförs att om sjövägarna i Nordatlanten störs så försvåras möjligheterna för USA och Nato att förstärka och försvara de nordliga och östliga allierade, däribland Sverige. Sjöförbindelserna till och i Östersjöregionen är således avgörande för Natos förstärkningsoperationer. Skydd av försörjning genom sjöfart är likaså av stor vikt, inte bara för Sveriges försörjning i fred, kris och krig, utan även för våra allierades (se Ds 2024:6 s. 136).

Kungl. Örlogsmannasällskapet bejakar dessa konstateranden, men menar samtidigt att Sveriges samlade militära och civila förmåga att möta dessa mål idag framstår som bristfällig. Därtill befinner vi oss redan idag i ett förhöjt beredskapsläge genom de s.k. hybridoperationer med inslag av sabotage och påverkansoperationer av olika slag som redan pågår mot Sverige och våra allierade. Även tidsfaktorn behöver därför också beaktas – det är fara i dröjsmål.

För att kunna möta den målbild som Försvarsberedningen indirekt rekommenderar anser Kungl. Örlogsmannasällskapet att Sverige behöver säkerställa följande centrala funktioner rörande handelsflottan:

• Tillgången till en svenskflaggad handelsflotta, som är större än dagens. För detta krävs översyn av tonnageskattesystemet och sjöfartsstödet samt avskaffande av stämpelskatt vid pantsättning av skepp, i syfte att öka inflaggning av fartyg till Sverige.
• En handelsflotta som kan bemannas, försäkras och skyddas oavsett beredskapsnivå,
• Svenska hamnar och reparationsvarv med kapacitet som kan hållas i drift oavsett beredskapsläge,
• Ett utvecklat sjöfartsskydd där de maritima myndigheterna i tätare samarbete kan tillse att handelsflottan kan skyddas bättre än idag,
• En förbättrad maritim samordning inom Regeringskansliet,
• Översyn av möjligheter att förfoga över (rekvirera) fartyg i tidigare krisskeden än vid krigsfara/krig enligt nuvarande förfogandelagstiftning,
• Vidareutveckling av systemet med statlig beredskapskontraktering av civilt handelstonnage för utökad rådighet i olika typer av situationer,
• Inrättande av civilplikt för sjöpersonal, för att säkerställa bemanningen av den svenska handelsflottan,
• Översyn av sjötrafikregleringen i kris och krig för att möjliggöra kontinuerlig ledning av sjötrafiken,
• Högre grad av myndighetssamverkan ledd från Regeringskansliet för att fördjupa den maritima lägesbilden och förbättra kontrollen av sjötrafiken,
• Effektivare samordning mellan statliga och privata rederier t.ex. i fråga om tillsyn, reparationer och underhåll samt regelutveckling,
• Översyn av sjöbefälsutbildningen, i syfte att skapa flexiblare vägar för utbildning av sjöpersonal,
• Åtgärder för att i internationell marin och maritim samverkan kunna bidra till sjöfartsskyddet även långt borta från Sverige.

Kungl. Örlogsmannasällskapets 253:e högtidssammanträde med efterföljande högtidsmiddag hölls 15 november 2024 i Stockholm.

Högtidssammankomsten samlade 145 deltagare. Högtidssammanträdet hölls på Etnografiska museet och högtidsmiddagen serverades i minneshallen på Sjöhistoriska museet.

Hedersgäst var viceamiral Mike Utley, CB OBE R.N. Commander NATO Allied Maritime Command. Amiral Utley höll ett uppskattat högtidstal där han fokuserade på den svenska marinens viktiga roll i Natosamarbetet och delade med sig av erfarenheter kring moderna marina operationer i ett allt alvarligare säkerhetspolitiskt läge.

I högtidssammanträdet deltog också ordinarie ledamoten viceamiral Ewa Skoog Haslum som är nyutnämnd chef för Försvarsmaktens operationsledning och ordinarie ledamoten konteramiral Johan Norlén som den 14 nov 2024 är Sveriges marinchef.

Finlands marinchef konteramiral Toumas Tillikainen deltog. Han kallades tidigare, under valsammanträdet i september, som hedersladamot i KÖMS.

Under högtidssammanträdet redogjorde akademiens sekreterare för verksamheten under det gångna året och kommendör Sölve Larsby läste minnesanteckningar över avlidna ledamöter.

Till Kungl. Örlogsmannasällskapet invaldes som nya ledamöter:

Ordinarie ledamöter:

överste David Saflind
kommendör Bernt Andersson
kommendör Fredrik Edwardsson
kommendörkapten Daniel Eklund
rederichef Henrik Jonsson
verkställande direktör Anders Dahl
juris doktor Martin R Leopardi.

Martin R Leopardi tilldelade invalsnummer 1549.

Som korresponderade ledamot invaldes amiral António Silva Ribeiro med invalsnummer 1550 sedan akademiens bildande den 15 november 1771. Ledamoten Lars Wedin kallades som hedersledamot.

De nya ledamöterna noterades därefter traditionsmässigt KÖMS liggare.

Belöningar utdelades till förtjänstfulla personer.

Akademiens medalj i guld utdelas till individ inom eller utom akademien för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde.

OL Kommendör Per Edling belönades med akademiens akademiens medalj i guld för synnerligen framstående insatser inom kommunikation och för sitt engagemang i tal och skrift om Sveriges maritima roll och ansvar i en ny strategisk kontext.

OL Kommendör Christer Hägg belönades med akademiens medalj i guld för synnerligt framstående insatser och genom sitt ambitiösa och mångåriga engagemang, ständigt i takt med den kontext som är relevant för Sverige inom det maritima området.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde.

Fanjunkare Jimmie Adamsson belönades med akademiens medalj i silver för sitt mångåriga och kreativa arbete med att kommunicera det marina budskapet på ett enkelt och pedagogiskt sätt med kunskap och uthållighet.

OL Kommendör Jonas Hård af Segerstad belönades med akademiens medalj i silver för insatser som har bidragit till en mer effektiv akademi som idag använder sig av nya medel för att kommunicera kunskap och att vara mer synlig i debatten.

1.e arkivarie Tom Olsson belönades med akademiens medalj i silver för många års framstående insatser och arbete med KÖMS bibliotek där han med sin djupa kompetens och känsla för kvalitet har varit en central kraft i utvecklingen av KÖMS biblioteket och konstsamling.

Sällskapets medalj i brons i Kvinnoförbundets för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen – som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.

Furir Daniel Klawitter, Marinstaben
Furir Cecilia Lindberg, 1. ubåtsflottiljen
Kadett Julia Söderberg, 3. sjöstridsflottiljen
Korpral Ellen Fovaeus Werling, 4. sjöstridsflottiljen                                                                                         Kadett Teodor Eklund, Stockholms amfibieregemente                                                                                    Korpral Malcolm Snäll, Älvsborgs amfibieregemente                                                                                       Menig 2. klass Teo Lapierre, Marinbasen
Furir Simon Alfredsson Ahlbom, Sjöstridsskolan.

Hedersledamoten kommendör Bo Rask förärades en särskild gåva för sitt storartade, långvariga och aktiva arbete för Kungl.  Örlogsmannasällskapet.

Högtidssammanträdet avslutades med att akademiens ordförande Konteramiral Odd Werin höll ett anförande vid nedläggning av ämbetet.

Under högtidssammanträdet underhöll Marinens musikkår genom att framföra ett flertal musikstycken, bland annat Kungl. Örlogsmannsällskapets marsch, Vår flotta av Ivar Widner och naturligtvis Kungl. Flottans defileringsmarsch av Ernst Urbach.

Deltagarna förflyttade sig därefter till Sjöhistoriska museet där drink serverades i Drottning Victorias salong och i utställningen om ”Flykten över Öresund 1943” där bland annat den svenska flottan assisterade.

En oktett från Fanfarservice under ledning av Andreas Permerud underhöll.

Middags serverades i minneshallen, nedanför Amphions akterskepp, på Sjöhistoriska museet.

Traditionsenligt utbringade akademins ordförande en skål för H.M. Konungen som också är akademiens hedersledamot.

Därefter sjöngs sedvanliga snapsvisor till förrätten.

Under middagen underhöll solisten från Göteborgsoperan Tomas Lind med tydlig stämma ackompanjerad av pianisten Georg Öqvist.

Tomas Lind sjöng Nessum Dorma från operan Turandot följt av O sole mio av Eduardo di Capua and Alfredo Mazzucchi. Det hela avslutades med ett bejublat framförande av Till havs av Gustaf Nordqvist.

Viceamiral Mike Utley höll ett mycket uppskattat middagstal och konteramiral Toumas Tillikainen stod för tacktalet. Daniel Klavitter framförde de belönades tack.

Efter middagen minglade gästerna till musik av Oktetten från Fanfarservice.

Sammanfattningsvis så blev årets högtidssammankomst mycket lyckad. Det var det första högtidssammanträdet sedan Sverige blev medlem i Nato.

Fler bilder från HS finns på: https://www.koms.se/gallerier/hogtidssammantradet-2024/

OL Per-Anders Emilson

Vid en avslutningsceremoni i Amiralitetskyrkan i Karlskrona för specialistofficersutbildningen 2023 utsågs bäste kadett Sjö och Amfibie. Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi, tilldelade penningbelöningar och diplom till Amanda Jägersvärd för bäste kadett Sjö och Rasmus Isbring premierades från Marinens Stiftelser som bäste kadett Amfibie.

Amanda Jägersvärd samt Rasmus Isbring erhöll även varsin hederssabel från marinchefen konteramiral Johan Norlén.

Motiveringen för Jägersvärds utnämning var: ”Amanda Jägersvärd har presterat mycket väl under sina studier. Hon är engagerad, positiv och lättsam men med en god förmåga att vara seriös när så behövs och vågar utmana sig själv. Hon tar ansvar, utvecklar laget och upprätthåller en god stabsetik”.

Motiveringen för Isbrings utnämning var: ”Rasmus Isbring har under studietiden utmärkt sig som en förebild bland sina kamrater genom sitt engagemang, sin målmedvetenhet och sitt positiva sätt. Med goda prestationer i sina studier kombinerat med en vilja att hjälpa andra har Isbring visat vad hårt arbete och rätt inställning kan åstadkomma”.

– Mina och Kungl. Örlogsmannasällskapets varma gratulationer till Amanda och Rasmus. Vi ser fram emot deras fortsatta bidrag och gärning inom Marinen och för Sveriges bästa, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Under värdskap av spanska Real Académia de la Mar möttes Koninklijke Belgische Marine Academie från Belgien, Académie de marine från Frankrike, Academia de marinha från Portugal och Deutsches Maritimes Institut från Tyskland för ett tvådagarsmöte i Madrid. Kungl. Örlogsmannasällskapet representerades av ordförande Odd Werin och OL Peter Thomsson, styrelseledamot för vetenskapsgren I. Mötet skedde som en fortsättning på ett initiativ av Académie de marine, som år 2022 stod värd för det första mötet i Paris. Året därpå genomfördes ett möte i Lissabon och vid detta tredje tillfälle anslöt även de tyska och svenska akademierna till skaran.

Efter en exklusiv guidning av spanska marinmuseet vidtog den inledande sittningen i marinstabens lokaler med inledningsanförande av Spaniens ställföreträdande marinchef. Samarbetet ännu är under utveckling varför presentationer av akademierna gavs stort utrymme. Att lära känna de olika akademiernas organisation, finansiering och huvudfokus är en förutsättning för att utröna vilka möjligheter det finns att ta intryck av varandras erfarenheter och aktiviteter liksom för att identifiera samarbetsområden.

Det var påtagligt att även våra systerakademier, i synnerhet de latinska, har stolta anor som speglas i publiceringar och aktiviteter med historisk inriktning. Portugisiska Academia de Marinha, spanska Real Académia de la Mar och belgiska Koninklijke Belgische Marine Academie har alla tre i sin verksamhet omfattande samarbete med högskolor och akademier. Det tyska Deutsches Maritimes Institut har två huvudsakliga arbetsområden, att årligen anordna en maritim konferens i Berlin med utvalda nyckelaktörer samt att genom en kommunikationsbyrå driva en internettjänst, Marine Forum www.marineforum.online. Genom dagliga uppdateringar om marina och maritima frågor har den blivit en given referenspunkt för alla sjöfartsintresserade. Franska Académie de marine har en unik ställning i att den är offentligt finansierad och författar rapporter åt marinchefen liksom åt försvars- och havsdepartementen.

Med ett digert program för verksamheten drog man nytta av den lokala dygnsrytmen så att middagen efter mingel inleddes först vid 22-tiden. Det var nu inget bekymmer tack vare många goda konversationer och en utsökt middag i sjöofficersmässen.

Under den andra dagen redovisade akademierna sina ”Flagship projects” och kommande verksamhet. När vår ordförande redovisade arbetet med KÖMS synpunkter på försvarsberedningens rapport genererade detta en längre diskussion. Skillnaden mellan hur europeiska länder uppfattar säkerhetssituationen liksom vilket stöd det finns att prioritera försvaret var tydlig. Några av våra kollegor har försvarsanslag långt under tvåprocentsmålet. Detta trots att hybrida hot knappast känner några fysiska gränser och att frontlinjen för cyberhot snarare går i våra internettjänster och mobiltelefoner än långt från Iberiska halvön, i Donbass. I sammanhanget har vi en förhållandevis god situation, där anslagen redan i år är 2,2 %, med utmaningen att snabbt nog omsätta det i militär förmåga. Detta gav även en fördjupad diskussion om ländernas syn på sin roll i Europa och i alliansen samt om hur man bäst bidrar till strategiutveckling, teknikimplementering och förmågetillväxt.

I det avslutande seminariet fördes en längre diskussion om gemensamma intresseområden samt möjligheterna för akademierna att genom ett samfällt agerande än bättre kunna bidra till utvecklingen inom sjöväsende och sjöförsvar. Den franska delegationen berättade utförligt om bakgrunden till inbjudan till Marseille i mars 2025, som avses vara en förkonferens till FN:s havskonferens UNOC III. Genom att samla de sex akademierna och utvalda experter vill man i seminarieberedning ta fram gemensamma underlag för att bidra till FN-konferensen som hålls i Nice i juni.

Under mötet fördes även en längre diskussion om en utmaning som ofta återkommit i KÖMS egna sammanträden. Den handlar om hur akademierna ska nå ut bortom de närmast berörda med sin kommunikation. Att utveckla kunskap och diskutera ämnen inom den maritima domänen medför inte nödvändigtvis förmågan att också kunna kommunicera externt. Det är tydligt att inte bara vårt land uppvisar en hög grad av sjöblindhet. Därför var det tyska exemplet med Marine Forum en fyrbåk mörkret. Deltagarna uppskattade även det kommunikativa draget från samma akademi, att ur handels- och försörjningstermer beskriva Europa som en visserligen stor, men ändå havsomsluten halvö.

Slutligen beslutades att för gruppen anamma namnet ”European maritime academies”. För att stärka samarbetet strävar man efter att förmedla länkar mellan systerakademiernas hemsidor liksom till att bjuda in varandras ledamöter till öppna sammankomster. Tanken är att fortsätta att hålla möten på årlig basis varför kommande möte hösten 2025 planeras genomföras under värdskap av någon av de nordeuropeiska akademierna.

Slutligen överräckte KÖMS ordförande en sköld till ordföranden för Real Académia de la Mar. Sammantaget var det ett givande möte där vi knöt kontakter och diskuterade marin och maritim strategi med närliggande ämnen. Forum som detta är angelägna i sin egen rätt, desto mer så i en osäker tid där Sverige dessutom nu blivit fullvärdig allierad.

Peter Thomsson, Styrelseledamot för vetenskapsgren I.

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi, har tilldelat akademiens medalj i brons på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.

Kungl. Örlogsmannasällskapets bronsmedalj i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelades vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Stockholm fredagen den 15 november. De som medaljerades var:

– Furir Daniel Klawitter, Marinstaben

– Furir Cecilia Lindberg, 1. ubåtsflottiljen

– Kadett Julia Söderberg, 3. sjöstridsflottiljen

– Korpral Ellen Fovaeus Werling, 4. sjöstridsflottiljen

– Kadett Teodor Eklund, Stockholms amfibieregemente

– Korpral Malcolm Snäll, Älvsborgs amfibieregemente

– Menig 2. klass Teo Lapierre, Marinbasen

– Furir Simon Alfredsson Ahlbom, Sjöstridsskolan.

_{(Tjänstegraderna avser för tillfället för nomineringen).}

– Mina och Kungl. Örlogsmannasällskapets varma gratulationer till de förtjänta medaljörerna från Sveriges marina förband. Just att medaljörerna är utvalda av sin egen krets för framstående duglighet och föredömligt kamratskap ger ett extra värde till utmärkelsen, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda. Den originella stavningen till ”erkänsla” kommer från en tid när gruppen ”nystavarna” verkade för en mer ljudnära stavning av svenska ord.

För ytterligare information:

För bilder och koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller

E-post: marten.granberg@koms.se

Tillsammans med Föreningen Svensk Sjöfart genomförde Kungl. Örlogsmannasällskapet den 15 oktober ett heldagsseminarium med temat ”Havsrätt och sjöfartsskydd i en ny och osäker tid”. Seminariet var särskilt riktat till myndighetsföreträdare och experter vid departement i Regeringskansliet. Värdar för seminariet var Svensk Sjöfarts tidigare VD Pia Berglund och såsom representant för vetenskapsgren nr IV, ledamoten i KÖMS Mattias Widlund.

Paneldiskussion. Foto: Sjöfartstidningen/Albin Dahlin

Som inledning hälsade VD för Svensk Sjöfart, Anders Hermansson, och ordföranden i KÖMS, Odd Werin, välkommen och gav gemensamt ramen för seminariet. Därpå följde en introduktion där ledamoten Niklas Granholm beskrev hur geostrategiska förskjutningar och klimatförändringar ändrat förutsättningarna för sjöfarten. Kinas maktambitioner utmanar folkrätten, allt längre bort från det kinesiska fastlandet. Rysslands aggression och alltmer konfrontativa hållning sträcker sig återigen ut mot Nordatlanten. Klimatförändringarna med avsmältning i Arktis öppnar för mer sjöfart via Nordostpassagen samtidigt som torka och vattenbrist begränsar passager genom Panamakanalen.

Ledamoten Johan Schelin tog vid och påminde om att för USA är Ukrainakriget en regional konflikt, medan Kina är den globala utmanaren i en alltmer multipolär värld. Samtidigt har betydelsen av Östersjöområdet och dess inlopp ökat för Nato men även för Ryssland. Med den ryska skuggflottans omfattande trafik väckte Schelin frågan huruvida Öresundstraktaten av 1857 bör sägas upp för att exempelvis kunna införa lotsplikt i Öresund.

Just frågan om juridiska aspekter där havsrätten möter nya utmaningar diskuterades av Henrik Ringbom, professor i havsrätt vid Åbo Akademi. Med utgångspunkt i när det kinesiska fartyget Newnew Polar Bear slet av rörledningar och kablar i Finska viken gjorde Ringbom observationen av det fullkomligt orimliga att havsrätten kan synas låta navigationsfrihet medföra sabotagefrihet. Han utvecklade mot denna bakgrund resonemang kring vilka möjligheter snarare än begränsningar som juridiken medför.

På det följde ett panelsamtal lett av journalisten och reservofficeren i armén Niklas Ekdal. I panelsamtalet deltog Niklas Granholm och Henrik Ringbom samt Måns Jacobsson, tidigare direktör för de internationella oljeskadefonderna och nyinvalde ledamoten Martin Leopard, folkrättsrådgivare vid UD. Särskilt noterbart var Jacobssons observation om hur den ryska skuggflottan verkar utanför de strukturer för säkerhet som etablerats med klassningssällskap och s.k. P&I-klubbar (ansvarsförsäkringsgivare för redaransvar). Leopardi knöt an till tidigare anföranden och betonade att i synnerhet mindre stater, som Sverige, värnar och ser sin trygghet i folkrättens regelbaserade ordning. Just avseende havsrättskonventionen menade han att den är välutvecklad – omfattande, detaljerad och sammanhållen och därmed särskild viktig att värna.

Efter lunchen resonerade hedersledamoten Marie Jacobsson om vilken folkrättslig påverkan alliansinträdet medför för Sverige. Med ett initialt konstaterande att även inom alliansen är det staterna som bär ansvar konstaterades att det varken avseende havsrättskonventionen eller den humanitära rätten innebar några väsentliga förändringar för svenskt vidkommande. Däremot påpekade Jacobsson att Sverige kommer att förväntas göra ställningstaganden om sin hållning i folkrättsliga frågor, vilket behöver noga övervägas. Därtill behöver vi se över och påverka de revideringar av San Remo-manualens tolkningar av sjökrigsrätten som nu sker, så att nytillkomna frågor som cyber, bottenliggande infrastruktur och Arktis behandlas på adekvat vis. Slutligen menade Jacobsson att IKFN-förordningen är i visst behov av revidering. Att Sverige som alliansmedlem i praktiken inte kan förklara sig neutralt ens i avlägsna konflikter innebär inte att insatsreglerna blivit obsoleta, utan att de behöver ses över.

Ledamoten Peter Thomsson presenterade Natos koncept för samverkan mellan sjöstridskrafter och handelssjöfart, Naval Cooperation and Guidance for Shipping (NCAGS). Med alliansinträdet sker nu implementering av Natos former för samverkan mellan handels- och örlogsflottor, för att minska störningar och öka skyddet av sjöfarten. Försvarsmakten tar för närvarande fram den svenska tillämpningen i nära samarbete med Kustbevakningen, Sjöfartsverket, andra berörda myndigheter och branschen. Strävan att göra detta med likhet inom alliansen och grannländer avser även nationell militär sjötrafikledning. Den är främst avsedd för att kunna nyttjas vid krigsfara eller krig. Instrumentet skulle dock kunna nyttjas även vid militära förhållanden i fred, om situationen så kräver.

Föredragningarna avslutades med att VD för Stockholms hamnar, Magdalena Bosson, redovisade det redan långt gångna beredskapsarbetet som skett inom Stockholms stad generellt och inom hamnarna specifikt. Staden har med ägardirektiv för höjd beredskap och andra åtgärder stärkt sin roll i totalförsvaret och hamnarna ligger nu föredömligt så långt fram att man upplever en otålighet att få till nödvändig samverkan för att ta ytterligare steg. Hamnarna har en särställning i övergången mellan land och hav, vilket gör samverkansbehovet både stort och utmanande. Dessutom har man ibland större gemenskap internationellt, med hamnar i andra änden av en trad, än med sina svenska grannar. En inspirerande och informativ föredragning. Efter Bossons anförande följde en paneldiskussion kring behovet av utveckling av sjöfartsskyddet, där Jacobsson, Thomsson, Bosson och även Schelin deltog.

Dagen avslutades med en avslutande panel med Anders Hermansson, VD för Svensk sjöfart, ledamoten Ewa Skoog Haslum, marinchef, Erik Eklund, GD Sjöfartsverket och Henrik Jonsson, överdirektör Kustbevakningen. Hermansson påpekade vikten av skyddet, där hot för sjöfarten är en akut realitet, till skillnad från andra delar av transportsektorn, och efterfrågade närmare samarbete med berörda myndigheter och mer information. Skoog Haslum knöt an till detta med ett citat om att krig kanske inte kan vinnas till sjöss men att landets ekonomi mycket väl kan förloras till sjöss. Kraven är nu höga och utmaningarna stora samtidigt som vi måste vara medvetna om att en angripare slår där vi är som svagast. Det är därför angeläget att fler tänker ”från havsbotten till rymd och från hybrid till nukleärt”. Eklund påminde om förmågan att hantera alla konfliktnivåer och att ”utmana gråzonerna”. Jonsson betonade vikten av att förtydliga roller och utveckla samverkan med de parter och i de forum som behövs. Panelen var rörande överens om behovet att fortsätta och förstärka samarbetet, mellan myndigheter, offentlig verksamhet och näring.

Sammantaget en dag med många intressanta anföranden och paneler. De gav nya kunskaper om konkreta behov och utveckling inom skyddet av sjöfarten som samhällets livsnerv. Engagemanget och de många diskussionerna runt om anföranden vittnar om ett angeläget område där flera deltagare efterlyste en uppföljning längre fram. Det finns utan tvekan anledning att återkomma till dessa frågor i olika sammanhang.

Hedersledamoten av Kungl. Örlogsmannasällskapet Claes Tornberg tilldelas Försvarshögskolans nyinrättade förtjänstmedalj i guld  för sina insatser för att utveckla Försvarshögskolan och den högre militära utbildningen i Sverige.

Försvarshögskolans motivering till medaljeringen:

Försvarshögskolans tidigare rektor, konteramiral Claes Tornberg tilldelas Försvarshögskolans förtjänstmedalj i guld för sina betydande insatser för akademiseringen av officersprofessionen och den moderna Försvarshögskolans utveckling.

Redan 1991, under sin tid som chef för Militärhögskolan, lanserade Tornberg tillsammans med dåvarande överbefälhavare Bengt Gustafsson idén om ett totalförsvarsuniversitet som skulle utbilda både civila och militära ledare och experter. Ett första steg på vägen var att etablera forskning vid Militärhögskolan och de första professorerna utnämndes 1996. Samtidigt inrättades ÖB:s doktorandprogram. När dåvarande Försvarshögskolan slogs ihop med Militärhögskolan 1997 utnämndes Tornberg till lärosätes första chef och rektor. Med sitt visionära ledarskap och stora engagemang lade Tornberg grunden för Försvarshögskolan som sedan 2008 är en reguljär högskola och totalförsvarets akademiska nav och mötesplats.

Utöver HL Tornberg tilldelades landshövding Peter Egardt, Försvarshögskolans tidigare styrelseordförande, förtjänstmedalj i guld samt generaldirektören för Plikt- och prövningsverket Christina Malm och överstelöjtnant Johan Paasikivi förtjänstmedaljer i silver.

Läs Försvarshögskolans pressmeddelande HÄR.

På förmiddagen 15 november, i god tid före högtidssammanträdet, bjuder KÖMS in ledamöter till ett seminarium om sjöfartens betydelse. KL Dr Sebastian Bruns från Universitetet i Kiel, James Bergeron från MARCOM och OL Erik Thedéen diskuterar, modererade av OL Niklas Granholm.

Läs mer i kalendariet HÄR

Seminariet är endast öppet för ledamöter eller särskilt inbjudna. Det äger rum kl 10-12, i Sjöfartshuset på Skeppsbron 10.

Kommendörkapten Shahin Olesén Eghraghi beskriver i denna artikel, som är ett särtryck ur TiS, det så kallade ”fjärde slaget om atlanten”, som syftar på sjökriget om transporterna över Atlanten i det första och det andra världskriget, medan det tredje slaget var det som aldrig utkämpades under det kalla kriget. I det nya spända säkerhetsläget kan man därför tala om en kraftmätning till sjöss som ett ”fjärde slag om Atlanten”. 

Artikeln som särtryck kan läsas eller laddas ned här: Fjärde slaget om Atlanten

Fjärde slaget om Atlanten – både myt och verklighet

Abstract: Western planners were convinced that the Soviet fleet had anti-SLOC (Sea Lines of Communication) as one of its main missions. Studies during and after the Cold War show that the Soviet naval priorities during the Third Battle of the Atlantic were primarily to destroy enemy strategic submarines and carrier groups, and to protect its own strategic submarines inside so-called bastions, not anti-SLOC. Soviet prioritized land targets including ports, shipyards and infrastructure, which was less time consuming than attacking convoys, and it also pleased the army. We should assume that Russia plans according to similar concepts not the least considering its Kaliberisation. The Northern Fleet has approximately 23 submarines today, whereas in 1984 it had 176. This author believes it is a mistake to portray the Fourth Battle of the Atlantic as an heir to the Third Battle during the Cold War. Further studies are needed to understand modern Russian naval priorities and capabilities in the Atlantic.

1. Inledning

Viceamiralen (USN) James Foggo III och dr Alarik Fritz skrev 2016 artikeln ”The Fourth Battle of the Atlantic” för tidningen Proceedings. Begreppet har därefter fått en stor spridning och används flitigt inom diskursen om Nordatlanten och den transatlantiska länken.[3] Norman Polmar och Bradford Dismukes med flera ifrågasätter bedömningen att den sovjetiska marinen hade som en av sina huvuduppgifter att skära den transatlantiska länken under det kalla kriget. Om det inte finns samsyn gällande det tredje slaget om Atlanten, vad får det för konsekvenser för ett eventuellt fjärde slag?

Som nybliven NATO medlem är det av vikt att vi förstår utmaningarna i flera närliggande operationsområden. Hur kan ett krig i Nordatlanten, Arktis och Nordsjön komma att se ut? Essän redogör för vad begreppet ”Fjärde slaget om Atlanten” betyder samt ger en överblick över ett antal historiska och samtida sjömilitära faktorer i Nordatlanten. Essäns andra syfte har bäring på Churchills citat ovan om den franska armén. Maginotlinjen används ofta som exempel på hur man kan begå misstaget att förbereda sig på det förra kriget. Vad drar vi för slutsatser från det tredje slaget om Atlanten vid planeringen inför kommande slag?

2. Vad menas med det fjärde slaget om Atlanten?

Det första och andra slaget om Atlanten motsvarar slagen om konvojerna under de två världskrigen. Foggos och Fritz menar okontroversiellt att ubåtskriget hade potentialen att knäcka de allierade. Genom att utveckla teknik, taktik och doktriner kunde Tyskland till slut besegras. Under det kalla krigets tredje slag utvecklade Sovjetunionen sin ubåtskrigföring i en snabb takt, men de allierade lyckades än en gång förbättra produktionen av avancerade ubåtar, ubåtsjaktsystem, taktik och teknologi snabbare än sin motståndare. Foggo, Fritz och många med dem är övertygade att det fjärde slaget om Atlanten redan har inletts genom att Ryssland återuppbygger sin flotta och ökar sin närvaro till sjöss. De citerade bland annat amiral Ferguson, chefen för US Naval Forces Europe, som 2015 menade att det fanns en rysk ”stålbåge” från Arktis via Östersjön till Svarta havet.[4]

Begreppet ”fjärde slaget” har Foggo och Fritz lånat från dr Owen R. Cote.[5] Cotes artikel från 2000 beskriver ubåtarnas och ubåtsjaktens teknik- och doktrinutveckling från första och andra världskriget och vilka utmaningar som rådde under det kalla kriget. Han menade att ubåtarna kunde hota de stora sjömakterna på grund av de senares oförmåga eller ovilja att förutse ubåtshotet och utveckla sig därefter. Cote ansåg att ubåtar var den svagares plattform för att förhindra att en starkare motståndare upprättar sjökontroll. Därför vore fortsatt utveckling av ubåtsjakten nödvändig för att US Navy skulle kunna lösa sin viktigaste uppgift under det fjärde slaget – att kunna upprätta sjökontroll.

3. Sovjetiska storamiralen Sergej Gorsjkov syn på ubåtskriget

Storamiral Sergej Gorsjkov, chefen för den sovjetiska marinen 1956 – 1985, är den som mest påverkat de sovjetiska och senare ryska sjöofficerarna. Gorsjkovs texter är en bra utgångspunkt för att förstå Rysslands syn på örlogskrig.

I sitt livsverk Statens sjömakt från 1976 att ubåtarna var den huvudsakliga stridskraften i en modern flotta.[6] Han ansåg att teknisk och vetenskaplig utveckling gjorde ubåtarna till de perfekta bärarna av moderna vapen [robotar], vars avfyrning kunde ske från hela världsoceanen. Sjökrigets inflytande på krigets gång var direkt kopplat till flottans förmåga att bekämpa mål i land och samtidigt förhindra fiendens strategiska nukleära förmåga till sjöss enligt Gorsjkov.[7]

Gorsjkov skrev att Atlanten var västs huvudartär och att den var avgörande för ekonomin.[8] Han ansåg att NATO bedömde att Atlanten var huvudarenan till sjöss och att de skulle koncentrera huvuddelen av sina styrkor där. Det är dock viktigt att komma ihåg att Gorsjkovs bok också var ett propagandaverk. Han sökte främja marinen över den betydligt starkare armén och dess förespråkare inom kommunistpartiet. Detta gjorde han delvis genom att smickra armén och partiet. Å ena sidan menade Gorsjkov att det var den sovjetiska marinen som bidrog till segern i (det andra) slaget om Atlanten.[9] Å den andra menar han att det var en sidoarena som hade lite inflytande över krigets utveckling. Hitler själv ansåg ju att det var viktigare att slå Sovjetunionen till lands (!).

Gorsjkov ansåg att genom att Sovjets marin och armé band tyska resurser kunde USA och Storbritannien bygga handelsfartyg och ubåtsjaktresurser. De allierade kunde vinna slaget om Atlanten i första hand för att Hitlertysklands flotta var ”obalanserad” med en för hög prioritet att bekämpa konvojer med ubåtar.[10] Enligt Gorsjkov borde Hitler haft ett större antal ytstridsfartyg som kunde bekämpa mål i land. Det senare bör också ses som Gorsjkovs sätt att framhäva marinens roll i Sovjetunionens armétunga ledning. Gorsjkov skrev att eran av stora sjöslag där flottor mötte varandra hade ändrats med introduktionen av hangarfartyg och kärnvapen.[11] Han var övertygad om att fartygens uppgift i första hand var riktad mot land, och i andra hand mot andra fartyg. Istället för att nedkämpa fartyg en och en till sjöss var Gorsjkov inriktad på att bekämpa källan till fartygen, det vill säga hamnar, varv, fabriker etc. Sovjetunionens strategi för att bryta sjöförbindelser (SLOC – Sea Lines of Communication) prioriterade att bekämpa hamnarna.

4. Den ryska marinen är i första hand en ubåtsflotta – allt annat är underordnat

Storamiralen Sergej Gorsjkovs efterträdare och den siste sovjetiske marinchefen mellan 1985-1991 var amiral Vladimir Tjernavin. Denne var ubåtsofficer från Norra marinen och befäste Gorsjkovs uppfattning om ubåtarnas upphöjdhet. Marinflyget och ytstridsfartygens roll var att skydda ubåtarna längs deras rutter och när de löpte ut från sina baser.[13]

Amerikanska flottans Office of Naval Intelligence (ONI) är tongivande när det gäller analysen av marina motståndare. I deras verk om den ryska marinen från 2015 anger de att den ryska fokuseringen på ubåtar – i synnerhet de strategiska – beror på Rysslands geografiska begränsningar som gör deras ytfartyg sårbara.[14] Ubåtarnas dolda uppträdande ökar deras överlevnad, och Rysslands fokus på kärnvapenavskräckning gör att de strategiska ubåtarna går före andra ubåtstyper i prioritet.

Ubåtsvapnet och Norra marinen dominerar den ryska marinen, vilket också reflekteras av Rysslands prioritering av Arktis.[15] Den nya chefen för ryska marinen sedan 2 april 2024, amiral Aleksandr Moisejev, är från ubåtsvapnet. Han har tjänstgjort ombord på strategiska ubåtar i Norra marinen och dess olika staber i 30 år. 2019 blev han chef för Norra marinen, samtidigt som hans företrädare, ubåtsmannen amiral Nikolaj Jevmenov, blev marinchef. Moisejevs efterträdare som chef för Norra marinen är viceamiral Konstantin Kabantsov. Han har också 30 års erfarenhet från ubåtsvapnet, specifikt flera tjänstgöringar kopplade till Akula III-klassen (Shtjuka-B), eliten bland de atomdrivna attackubåtarna. Det bör göra honom till en mer aggressiv befälhavare jämfört med en som kommer från de strategiska ubåtarna. Kabantsov och Moisejev utnämndes officiellt samma dag, 2 april 2024, men blev befordrade till tjänsteförättande chefer redan 19 mars på ubåtsmännens dag. Viceamiral Vladimir Vorobjov, chefen för Östersjömarinen, och viceamiral Viktor Liina, chefen för Stillahavsmarinen, är bägge också ubåtsmän som tjänstgjort på atomdrivna ubåtar i Norra marinen.[16]  Med andra ord så styrs större delen av den ryska marinen av ubåtsmän som har tjänstgjort i Norra marinen.

5. Bastionerna och de ryska ubåtarnas uppgifter

De sovjetiska och senare ryska strategiska ubåtarnas förmåga att bekämpa mål över hela västvärlden inifrån försvarade bastioner (se bild 1) i Arktis gör dem till unika tillgångar för Moskva och i täten för rysk militär förmåga.[17] Det reflekteras också av hur mycket resurser man spenderar på uppgradering av befintliga båtar och utveckling och produktion av nya.

Det finns dock en historiskt viktig doktrinskillnad mellan Sovjetunionen och västs SSBN. Väst har alltid flera SSBN kontinuerligt ute på avskräckningspatrull medan Sovjetunionen kunde ha flera i hamn med en höjd beredskap som var beredda att löpa ut vid behov. Ryssland förefaller använda samma doktrin. Det låga antalet SSBNs gör det också till en praktisk nödvändighet.

Bild 1. Karta över Norra marinens bastion. Källa: RUSI

Attackubåtar, flyg, ytfartyg, kustrobotar, luftvärn och marininfanteri försvarar bastionerna som ligger nära det ryska fastlandet. Området där SSBN i huvudsak verkar ligger på en platå. Barents hav har ett medeldjup på 230 meter (Östersjöns medeldjup 55 m) och öster om ön Novaja Zemlja ligger Karahavet med ett medeldjup på 131 m. Väster om platån ligger Norska havet med ett medeldjup på 2000 m. I bastionerna kan ryska ubåtsjaktresurser ha fördelar i grunda och geografiskt begränsade, istäckta vatten på de inre linjerna medan NATOs attackubåtar befinner sig långt hemifrån utan understödjande ubåtsjaktflyg och ytfartyg. Grunda, istäckta vatten minskar avsevärt upptäcktsavståndet för en attackubåt som söker efter en SSBN.[18] Ljud rör sig annorlunda mellan ett istäcke och en grund botten jämfört med i den djupa oceanen. Passiv sonar och torped har också svårigheter i en miljö där isen rör på sig och skapar störande bakgrundsljud.

Jämförelse i storlek: Projekt 09786 Grunt/Delta III Stretch-klass SSAN Orenburg (BS-136) 166 m lång och en Projekt 877 Halibut/Kilo-klass SSK, 70 m lång, Olenya Guba. Källa: Sociala medier @Saturnax1

Amerikanska forskare har mätt SSBN och SSN sannolikheter att upptäcka varandra under olika omständigheter i Arktis. En rysk Victor III ubåt som försvarar sig mot en amerikansk Los Angeles ubåt ökar sin möjlighet att upptäcka motståndaren i ett grunt, istäckt vatten för att den amerikanska ubåtens räckviddsövertag minskar i bullrigare vatten. Ryska Sierra och Akula ubåtar bör å andra sidan välja isfritt, grunt vatten. Avseende upptäckt har ryska SSBN ett minst fördelaktigt läge i ett djupt isfritt vatten.[19] Störst fördel har ryska strategiska ubåtar om de svävar (ligger stilla) under isen, i ett bergigt upp-och nedvänt islandskap medan NATO-ubåtar behöver använda aktiv sonar för att kunna navigera i samma miljö. Isen och avståndet till hemmabaser försvårar också sambandet för NATOs ubåtar.[20]

Bild 2. Karta över ett urval av viktiga resurser och platser för uppgifter i Atlanten baserat på öppna källor. Källa: författaren

De sovjetiska atomdrivna attackubåtarna byggdes framför allt för att spana efter och nedkämpa västs strategiska ubåtar och hangarfartygsgrupper. De behöver vara snabba och ha stor uthållighet då de behöver färdas långa sträckor och ta sig förbi flera ubåtsjaktspärrar innan de når västs traditionella patrullområden för SSBN eller skugga ett snabbt hangarfartyg på väg till Medelhavet. Om de har möjlighet försöker de vänta direkt utanför västs SSBN baser (se bilaga 2).

SSGN användes historiskt i första hand för att slå ut större ytfartyg och mål i land från stora avstånd. Trenden är att Ryssland går mot fler SSGN då de kan utföra flest uppgifter. De tystare dieselelektriska ubåtarna används nära bastionerna med uppgiften att slå ut motståndarnas attackubåtar som i sin tur söker efter ryska SSBN. De nyare ryska dieselubåtarna bestyckas med kryssningsroboten Kalibr och har därmed även fått en betydande räckvidd.

Bild 3. Karta över Norra marinens ubåtsbaser baserat på öppen information. Nya atomubåtar byggda i Severodvinsk testas i Norra marinen innan eventuell leverans till Stillahavsmarinen. Den nya St Petersburgklassen är planerad att tillföras Norra marinen. Källa: författaren

I jämförelse har NATO totalt 14 ubåtsnationer.[21]  Av dessa har flera – Spanien, Italien, Grekland, Turkiet – huvuduppgifter i Medelhavet och Svarta havet. Endast tre har atomubåtar – USA, Storbritannien och Frankrike – varav 14 är SSBN med uppgifter i Atlanten.

USA har lite över hälften av den totala ubåtsflottan på sin västkust. Alla är inte ute samtidigt utan roterar mellan avskräckningspatruller, återhämtning, övningar och underhållsåtgärder. Utöver två SSGN – ombyggda Ohio-klass med 154 kryssningsrobotar – har USA även 25 SSN, Storbritannien 6 och Frankrike 5. Därefter har övriga elva NATO länder gemensamt 55 SSK i varierande ålder och skick.

Bild 4. Sovjetiska och ryska ubåtspatruller 1981-2012. Källa: Hans M. Kristensen, Federation of American Scientists, 2013[22]

Den genomsnittliga patrulltiden under den arktiska isen för de fem mest aktiva ryska strategiska ubåtarna mellan 1980 – 1995 var 39 dagar.[23] I jämförelse är de amerikanska strategiska ubåtarna ute i snitt 77 dagar följt av 35 dagar i hamn med två besättningar som byter av varandra för att säkerställa hög tillgänglighet.[24] Royal Navy börjar dock få det svårare med tillgänglighet kopplat till långa varvstider och personalbrist. I mars 2024 slog HMS Vengeance avskräckningspatrull på 201 dagar det tidigare rekordet 195 dagar från förra året.[25]

8. De sovjetiska ubåtarnas uppgifter under det tredje slaget om Atlanten

Det debatteras alltjämt huruvida den sovjetiska flottan var offensiv eller defensiv under det kalla kriget.[26] Överlag ansågs Sovjetunionen vara en kontinental makt och defensivt till sjöss. Deras flotta var globalt aktiv och kunde vara aggressiv, men dess huvudfokus var markarenan. Nedan tänkare ger en samlad bild av hur man såg på de sovjetiska ubåtarnas uppgifter.

8.1 Milan Vego: offensivt-defensivt dilemma samt slå ut hamnar och industri

Militärteoretikern Milan Vego delade den konventionella uppfattningen att de strategiska ubåtarna var den sovjetiska marinens viktigaste plattform.[28] Han ansåg att dessa till och hade med fått en större roll inom avskräckningstriaden, länge dominerad av de strategiska robotstyrkorna. I en konflikt skulle flottan i första hand skydda ubåtarnas bastioner (se bilaga 1) och därefter slå ut fiendens strategiska ubåtar, ytstridsfartyg, hydrofonsensorkedjor, baser, ledning och militärindustriella komplex. Ryska SSN hade i uppgift att skydda egna SSBN mot NATOs SSN och SSK, medan de också behövde ligga i bakhåll på amerikanska, brittiska och franska SSBN som löpte ut. Dilemmat låg i balansen mellan defensiva och offensiva uppgifter där de defensiva var högre prioriterade.

Vego menade likt många andra att Sovjetunionen fäste större vikt vid sjöförbindelserna först vid en utdragen konflikt. Men det fanns en aspekt som skiljde Sovjetunionen från NATOs mer konventionella koncept kring konvoj och anti-konvoj operationer. Sovjetunionens analys av andra världskriget övertygade dem att det mest effektiva sättet att stoppa sjöförbindelser var att slå ut fartygen i hamnarna. Fienden skulle också fråntas möjligheten att regenerera nya handels- och eskortfartyg. För att uppnå detta krävdes massiva angrepp, inklusive med kärnvapen, mot örlogsbaser, fartygsvarv och andra viktiga militära och ekonomiska kustinstallationer.[29] Utöver detta hade Sovjetunionen även ubåtstaktik för en mängd olika typsituationer inklusive att förhindra, förstöra, upphinna, dölja och blockera transporter.

8.2 Norman Polmar: skydda de strategiska ubåtarna viktigare än att bryta sjöförbindelserna

1972 var ett nyckelår för rysk ubåts- och robotproduktion.[30] I december kom den första strategiska ubåten av Delta I-klass i tjänst bestyckad med 12 ballistiska R-29 robotar med en räckvidd på 7700 km. Den nya förmågan möjliggjorde för Sovjetunionen att deras ubåtsbaserade, strategiska robotavskräckning kunde nå det amerikanska fastlandet utan att behöva lämna de arktiska vattnen nära hemmabaserna. Det var ett viktigt tekniskt genombrott som minskade behovet av långa och sårbara förflyttningar till skjutlägen nära motståndarens kust.

Det omkullkastade hela NATOs strategi att först upptäcka ubåtarna när de passerade hydrofonsensorkedjan SOSUS (se även bild 2) och sedan slå ut dem under transit. Vid ungefär samma tid funderade västanalytiker på Sovjetunionens taktik för att deras ubåtsjaktstyrkor skulle överleva ute på Nordatlanten inom räckvidd för flera NATO flygbaser. Sovjet började från slutet av 60-talet bygga Moskva- och Kiev-kryssarna.[32] Moskva bar helikoptrar och Kiev även flygplan. När Delta-ubåtarna togs i tjänst drog västanalytikerna slutsatsen att de ryska ubåtsjaktstyrkorna inklusive Moskva och Kiev i första hand skulle skydda de strategiska ubåtarnas landnära bastioner inom räckvidd för eget landbaserat flygskydd. Inifrån bastionerna kunde Sovjetunionen därefter hota NATO samtidigt som man kunde skapa lokal överlägsenhet. Den sovjetiska marinen försökte på så sätt tvinga NATO att komma till dess starka hemmaarena.

Polmar menade att USAs marina strategi och doktrin under kalla kriget gick ut på i huvudsak två uppgifter:

1. att utföra nukleära attacker mot det ryska fastlandet, inledningsvis med hangarfartyg och kryssningsrobotar, och i ett senare skede av det kalla kriget även med ballistiska robotar;
2. att skydda sjöförbindelserna mot den Röda flottans attackubåtar i ett tredje slag om Atlanten. Det senare var något som Sovjetunionen aldrig planerade göra enligt Polmar.[33] Han hävdar det in i dessa dagar och drar slutsatsen efter att ha studerat Gorsjkov i decennier, haft flera djupintervjuer med hans efterträdare amiralen Vladimir Tjernavin, seniora ingenjörer inom Malachite och Rubin ubåtsdesignbyråer och andra höga ryska sjöofficerare.[34]

Tids- och resurskrävande sovjetiska attacker mot sjöförbindelserna skulle också motverka ett kort och intensivt krig, som var en av huvudlinjerna i Sovjetunionens doktrin under det kalla kriget.[35] Detta för att Sovjetunionen visste att i ett långvarigt krig skulle Västs överlägsna industrikapacitet ge dem ett strategiskt övertag. Polmar anger även geografi då sovjetiska ubåtar behövde runda Nordkap för att ta sig ut i Atlanten. Längs den norska kusten hade NATO flera flygbaser för ubåtsjaktflygplan. Därför övervägde Gorsjkov aldrig seriöst en kampanj mot sjöförbindelserna.

8.3 Fisher och Allen öppna för anti-SLOC vid ett utdraget, konventionellt krig

Analytikern Richard Fisher hade en delvis annan uppfattning än Polmar.[36] Utgångspunkten var den sovjetiska doktrinen som förordade en kort nukleär konfrontation och som prioriterade flottans strategiska slagkraft. Fisher var medveten om att Sovjetunionen inte prioriterade att söka bryta de transatlantiska sjöförbindelserna, men han ansåg att det fanns sovjetiska koncept där man kunde söka göra det i ett längre konventionellt krig. Fisher nämner den stora övningen Okean-75 som ett exempel där Sovjet uppträdde i flera viktiga sjötransportområden, men även en mindre känd övning i april 1977 där 89 ubåtar var ute i Nordatlanten och övade samtidigt. De flesta var norr om GIUK gapet men 40 befann sig söder om Island. Det var en styrkeuppvisning utanför det normala, antagligen med bäring på anti-SLOC. Ubåten var Sovjetunionens främsta plattform för att förhindra sjötransporter då ytfartygen i första hand skulle bekämpa västs ubåtsjaktstyrkor och de sovjetiska bombflygplanen saknade tillräckligt jaktskydd. Fisher ansåg att robotarnas tekniska utveckling med ökad räckvidd och förbättrade invisningssystem möjliggjorde bekämpning av konvojer på stora avstånd utöver den konventionella torpedattacken.

Analytikern Keith Allen menade att ett sovjetiskt anfallskrig i Skandinavien, i synnerhet mot Nordnorge, skulle säkra den Norra marinens flank och förbättra dess möjligheter att komma ut på världshaven.[37] Det skulle också förhindra NATO från att kunna flyga från baser nära Murmansk. Allen underströk att angrepp mot sjöförbindelser alltid var lågt prioriterat i de sovjetiska marina kretsarna. Trots att Fisher sett tecken på nya sovjetiska koncept kring detta var Allen fortsatt övertygad om att den gällande informationen pekade mot att den sovjetiska marinen fortsatt inte såg förhindrandet av sjöförbindelserna som sin viktigaste uppgift. Det var främst kopplat till att man förutsåg ett kort kärnvapenkrig. Om kriget förlängdes kunde inte Norra marinen ignorera de transatlantiska sjöförbindelserna, men det skulle ändå inte ändra på flottans huvuduppgift att försvara hemlandet och de strategiska ubåtarna. Två situationer kunde påverka Norra marinens omfördelning av resurser till att angripa konvojer:

• om den armédominanta generalstaben var så pass pressad på land att den kunde tvinga flottan att bryta NATOs logistiklina,
• eller om Norra marinen lyckats orsaka exempelvis en hangarfartygsgrupp stora förluster och därmed kunde frigöra ryska marina resurser för att verka längre söderut. Oaktat scenario bedömde Allen likt Fisher att ytflottan och flyget i första hand skulle understödja ubåtarna.

8.4 Anti-SLOC starkt i väst: spegelanalys försvårade bilden av den sovjetiska marinen

I takt med att ubåtar och robotar blev bättre förflyttades områdena för ryska avskräckningspatruller längre österut. Delta-ubåtarnas införande och deras robotars utökade räckvidd medförde att de inte längre behövde lämna Barents hav. Sovjets strategi skiftade till att försvara sina bastioner.[38]

Medan NATO prioriterade skyddet av sjöförbindelserna var det sovjetiska intresset för att förhindra desto svalare. Det gjordes flera underrättelsemissar i NATO som idag är offentliga. Exempelvis misstog man inledningsvis beväpningen av fartygsklasserna Kresta II, Kara och Krivak för sjömålsrobotar avsedda för ytmål när de i själva verket var avsedda för ubåtsjakt. Det var inte uppenbart för västanalytiker hur relativt lågt prioriterat anti-SLOC var för Sovjetunionen. Väst använde sig också av spegelanalys, det vill säga att man antog att motståndaren skulle bete sig som en själv.[39]

En rapport från 1977 gjorde gällande att de transatlantiska sjöförbindelserna var vitala och en sårbarhet för väst men att det saknades bevis för att Sovjet skulle se det som ett viktigt mål i krig.[40] Rapporten fastställde att västs nukleära förmåga i de strategiska ubåtarna och hangarfartygen var den sovjetiska prioriteten. Gorsjkov nämndes och att han ansåg att kärnvapen skulle göra krig korta och att det var mer effektivt att förstöra hamnar och sjöfartens källor. Man medgav att Sovjet kunde ändra uppfattning men då skulle de överge strategiska koncept de verkat efter i decennier.

1981 gjordes en större amerikansk anti-SLOC studie där flera organisationer bidrog.[41] Syftet var inte att bedöma vem som skulle segra i ett Atlantslag, utan analysera sovjetisk intention och förmåga. Man bedömde då att Sovjet ansåg att ett utdraget konventionellt utnötningskrig med väst var orealistiskt. Sovjet ansåg att kärnvapen mot hamnar var det mest effektiva sättet att påverka västs sjöfart och förstärkningstransporter till Europa och man planerade inte för en anti-SLOC kampanj i ett krig med NATO. Högsta prioritet var att slå ut västs kärnvapenbärare och skydda de egna strategiska systemen. CIA bedömde att Sovjet uppfattade det som för riskabelt att överföra resurser från skyddet av SSBN till anti-SLOC uppgifter. Flera grundförutsättningar måste också föreligga om Sovjet skulle kunna hindra sjöfarten framgångsrikt, inklusive sjökontroll av Norska havet. De sovjetiska möjligheterna att hindra västs sjöfart skulle öka om de lyckades etablera permanent närvaro i stater längs viktiga rutter därav det sovjetiska intresset för delar av Mellanöstern, Afrika och Asien.

I en studie från 1985 gjord av CIAs Office of Soviet Analysis noterade man att Sovjets doktrin fortsatt såg anti-SLOC som sekundärt men att antalet artiklar om anti-SLOC hade ökat.[42] Artiklarna var dock skrivna av officerare på lägre nivåer medan tongivande högre ryska officerare fortsatt prioriterade de traditionella uppgifterna.

8.5 Dismukes om kalla krigets underrättelse- och planeringsmiss

Det var högst osannolikt att ett tredje världskrig skulle inbegripa ett tredje slag om Atlanten argumenterade Bradford Dismukes i en artikel 2020.[43] Han menade att US Navy Office of Naval Intelligence först misslyckades med att bedöma den sovjetiska marinens strategiska avsikter med ubåtarna vilket ledde till en felaktig föreställning om anti-SLOC uppgifter som lever vidare än idag. Bedömningen påverkade i sin tur planeringen vilket i förlängningen innebär att när Sovjetunionen 1973 började iscensätta sitt bastionsystem tog det åtta år innan US Navy utvecklat koncept för att hantera den nya situationen. Dismukes lyfter en inbyggd svaghet i planerarnas metod, att alltid utgå ifrån egna sårbarheter.[44] Då man uppfattade den transatlantiska länken som en sårbarhet var man tvungen att planera därefter även om, som det visade sig senare, motståndaren i första hand var fokuserat på att skydda egna kritiska system (SSBN). USA förlorade viktig tid och resurser även om man till slut segrade i det kalla kriget.

9. Operation Aport 1985, Atrina 1987 till Grom 2019

Operation Atrina är en mytomspunnen sovjetisk operation där fem Viktor III attackubåtar tog sig, enligt sovjetisk utsago, oupptäckta runt Grönland och verkade i vattnen nära Bermuda mellan mars och maj 1987 i samordning med sovjetiska ytfartyg och spaningsflygplan.[45] Syftet ska ha varit att öva anfall mot viktiga mål på USAs östkust och att finna SSBN patrullområden, testa ny materiel, inhämta uppgifter om NATOs ubåtsjakttaktik, styrkeuppvisa, och att öva på att bryta sig genom NATOs spärrområden. Flera faktorer var unika med Atrina.

Ubåtarnas rutt under Operation Atrina. Källa: Proceedings, okt 2020

Ubåtarna lämnade hamn som en hel division när de normalt sett verkade själva eller i par. De gick under isen via Grönland istället för att försöka smyga igenom GIUK gapet. Man använde aktiv vilseledning genom att läcka information om en kommande patrull till Medelhavet samtidigt som den egentliga rutten delgavs befälhavarna först i sista stund. Ordet Atrina betyder ingenting på ryska eller engelska vilket också ingick i vilseledningen. Man försökte försvåra att härleda ordet till en operation.

Atrina tog två år att planera och integrerade lärdomar från Operation Aport som genomfördes mellan maj och juli 1985, också av fem Viktor III från 33. divisionen.[46] Aport kan ha syftat till en styrkeuppvisning inför att USAs och Sovjetunionens ledare Ronald Reagan och Michail Gorbatjov skulle mötas för första gången i Geneve i november 1985. Den ägde också rum i skiftet mellan Gorsjkov och Tjernavin, där den senare var aktiv i planeringen.

Ryssland genomförde även en större operation under hösten 2019 då tio ubåtar löpte ut samtidigt, åtta av dessa atomdrivna.[47] Dessa tio utgjorde antagligen samtliga tillgängliga. Ubåtsoperationen – som i rysk media även har kallats Atrina 2 eller Atrina 2019 – sammanföll med flera händelser. Dels pågick den ryska strategiska kärnvapentriadövningen Grom 2019, och dels tog den norska kungen, statsministern och utrikesministern emot den ryska utrikesministern i Kirkenes för säkerhetssamtal, samtidigt som Norges överbefälhavare tog emot chefen för Norra marinen för att högtidlighålla befrielsen av Finnmark 1944. Ubåtarna löpte ut innan toppmötet och ska ha dykt redan i vattnen nära baserna. Operationen ska ha varat i 60 dagar och syftat till att testa vapen och djupdyk samt att nå så nära USAs östkust om möjligt oupptäckta. De rörde sig två och två. Det som särskilde Grom 2019 från tidigare strategiska övningar var att man även använde icke-strategiska vapen som Kalibr. Det tolkas som att man övat dem i en simulerad kärnvapenroll och att INF- avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces) i Europa de facto kollapsat. Operationen och propagandan visar också att Ryssland finner ett värde i att koppla en omsjungen operation under kalla kriget till samtiden.

10. Trender i Nordatlanten

10.1 Ryssland:

• 2032 ska alla tolv SSBN Dolgorukij (Borej), sex till vardera Norra marinen och Stillahavsmarinen, vara ute på linjen och därmed avvecklas Delta IV.[48] Minst två SSAN Khabarovsk för Poseidon långdistanstorped är planerade för Norra marinen. 2028 ska det finnas totalt nio Severodvinsk SSGN, men man vill bygga tre till, varav sex avses för Norra marinen. I takt med att SSGN kommer i tjänst avvecklas äldre SSN (Akula, Sierra, Victor) sakta. SSGN klarar flera uppgifter. Det kommer dröja många år, om de alls kommer upp i den volymen, innan planerade elva nya SSK (fem 677M, sex 636.3) är i tjänst i norr. Mycket kan hända inom den ryska industrin.
• Ryska företrädare hävdar att SSBN Arcturus-klassen (Arktur) fortsätter planeras. Den skulle i så fall börja levereras från 2037. Det är osäkert men visar ryska ambitioner för femte generationens ubåt.

Armija 2022 mässan. Arcturus-klassen, Rubin designbyrå. Källa: Sociala medier 220815 @MrFrantarelli

• Tidigare har Kalibriseringen av den ryska flottan nämnts. Ubåtar konverteras att kunna ta nya kryssningsrobotar. Tsirkonifiering pågår parallellt. Det är en ny kryssningsrobot med hastighet 8-9 Mach. Flygburna Burevestnik-roboten utvecklas. Långdistanstorpeden Poseidon kan ändra dynamiken avseende både andraslagsförmågan och det fjärde slaget om Atlanten. Torpeden (kallas även dron) är atomdriven och kan färdas i 70 knop på 1000 m djup. Den är dubbelt så stor som en ballistisk robot (SLBM) och 30 gånger så stor som en tung torped.[49] Vapendepån i Okolnaja uppgraderas och det kan ha bäring på både Tsirkon och Poseidon. Särskilda SSAN ubåtar är utvecklade att bära Poseidon.
• Severomorsk flygbas nr 2 håller på att upprustas sedan början på 2024 enligt ryska försvarsdepartementet. Den har varit stängd sedan 1998. Ryska flygbaser har visat sig sårbara i det ryska anfallskriget mot Ukraina och flera ryska bombflygplan har tvingats omgruppera till Olenya.[50] Det vore logiskt att de söker skapa en större spridning i norr. Undervattenskrigföring är en rysk paradgren och det inkluderar havsbottnen.[51] Förutom Poseidon pågår flera projekt kopplat till miniubåtar (Losharik), sensorer (Harmony) och förmågan att kapa kablar, pipelines, avlyssning etcetera.[52]

10.2 NATO

• Havsövervakningsflyget, inklusive med ubåtsjakt- och ytattackroller, har fått ett kraftigt uppsving (se bilaga 2). Storbritannien valde nio amerikanska P-8 Poseidon med första leverans 2020 istället för en ny brittisk Nimrod. Norge har köpt fem P-8 som började levereras 2021. Kanada med två långa kuster och Arktis har 15 P-3 (CP-140M) men har köpt 14 P-8 som börjar levereras 2026-2028. Tyskland säljer sina sex P-3C Orion till Portugal och köper åtta P-8 med första leverans 2025. Portugal har idag äldre, uppgraderade P-3 från Nederländerna. Danmark har tre Bombardier Challenger 604 med havsövervakningsuppgifter. Sedan 2021 ska en vara permanent stationerad på Grönland. Spanien tog P-3 Orion ur tjänst i december 2022 efter 50 år. P-3 och CN-235 kommer ersättas av 16 Airbus C295W som beställdes i juni 2023. Leveranser beräknas till 2027-2031. Frankrike uppgraderar 18 av 22 Atlantique 2 (ATL2) vilket ska vara genomfört till 2025. ATL2 skyddar franska SSBN och kommer ersättas 2030-2035 med en Airbus 320 eller Dassault Falcon 10X. Royal Netherlands Naval Air Service avvecklade alla flygplan 2008 och gjorde helikoptrarna försvarsmaktsgemensamma, men nu letar man efter flygplan. P8, Bombardier 6500, Airbus 320 och Saabs Swordfish sägs vara kandidater.
• RNLAF – det holländska flygvapnet – dubblar antalet MQ-9A Reapers från fyra till åtta och uppgraderar dem kommande tre år med havsövervakningsradar, signalspaning, sambandsreläsystem, utökad räckvidd och beväpning med laserstyrd bomb och Hellfire attackrobot.
• När Norge avvecklade P-3 Orion systemet 2023, beslutade man också stänga Andöya flygstation. Det beslutet har återtagits och nu avser man göra Andöya till ett center för droner med lång räckvidd, havsövervakning och rymdoperationer. Nya droner kommer köpas och dessa ska kunna verka tillsammans med P-8. Norge och USA kommer bygga en satellitstation med uppgift att förvarna för robotar.
• 2006 stängde US Navy sin flygstation på Keflavik, Island. Sedan 2008 verkade NATO flygresurser under vissa perioder från Keflavik. 2015 uttryckte USA nytt intresse för basen. 2017 började man anpassa hangarerna för P-8 Poseidon. Från 2021 används basen även för B2 bombflyg etc.
• Nordnorge är högaktuellt på grund av närheten till Kolahalvön. De senaste åren har flera av NATOs ubåtsnationer verkat från en ny stödjepunkt, Grötsund nära Tromsö. Ubåtsbasen Olavsvern avvecklades 2009 och hyrdes under en tid av ryska Gazprom. Från 2019 har den norska staten återfått viss kontroll av basen. Förutom norska, amerikanska, brittiska ubåtar, roterar även holländska, tyska och franska i Nordnorge. Under april-maj 2024 har även en av Portugals (!) ubåtar verkat under isen söder om Grönland för första gången. Även norra Sverige och norra Finland har ett stort värde för alliansen pga närheten till de ryska strategiska baserna.
• I maj 2020 genomförde tre amerikanska jagare, ett stödfartyg och en brittisk fregatt en genomfart av Barents hav för första gången sedan mitten av 80-talet. Det kom efter att ryska flygplan uppträtt provocerande mot amerikanska flygplan. Operationen leddes av USAs sjätte flotta i Neapel.
• USAs andra flotta avvecklades 2011 men återuppstod 2018. USA såg ett tydligt behov av återtag av fokus och kompetens gällande Nordatlanten. Staben är fortfarande liten och uppgifterna inte helt tydliga. Ansvarsområdet är Nordatlanten, men sjätte flottan ansvarar för vattnen öster om Grönlands södra udde (se bilaga 2). I princip alla enheter som verkat i Norska havet och Barents hav under de senaste åren har letts av sjätte flottan. Utvecklingen är dock dynamisk. Under Steadfast Defender 2024 framgrupperade andra flottans expeditionära stab till Bodö i Norge för att utgöra en marin ledning av NATOs resurser i norr. Commander Task Force North (CTF-N) var en konteramiral från Kanada, tillika ställföreträdande chef för andra flottan. Andra flottan fortsätter att utvecklas.
• USAs flotta har haft dåliga erfarenheter med sina Littoral Combat Ships och avser ta nio ur tjänst. Några är relativt nya. Samtidigt går Arleigh Burke jagarna hårt. De både eskorterar hangarfartyg, visar närvaro och har självständiga uppgifter. 2020 vann italienska Fincantieri kontraktet att bygga Constellation-klassen, en amerikansk version av FREMM fregatterna. Den kommer ha hälften av besättningsantalet (140) jämfört med Arleigh Burke (303) och har en räckvidd på 6000 nautiska mil jämfört med Arleigh Burkes Den kommer ha betydligt mindre eldkraft, men kan hävda sig väl mot både den ryska och kinesiska flottan. Constellation kommer kunna visa närvaro ute på världshaven och eskortera betydligt billigare och med en bättre uthållighet än Arleigh Burke. I april 2024 tillkännagav US Navy att den första i klassen inte kommer kunna levereras 2026 som planerat, utan först 2029. Förseningen ska bero på att varvet i Wisconsin ligger efter med flera beställningar och det råder brist på kvalificerad personal. Flera SSBN, SSN och hangarfartyg försenas också. Constellation första 12 fartyg är planerade att ha hemmahamn Everett på USAs västkust. Atlanten får vänta.
• Hot mot kritisk undervattensinfrastruktur (critical underwater infrastructure (CUI)) som el- och fiberoptiska kablar och oljeledningar ser en snabb utveckling inte minst sedan sabotaget mot Nordstream-ledningarna. Vid NATO toppmötet i Vilnius 2023 beslutade man etablera ett Maritime Centre for the Security of Critical Undersea Infrastructure inom MARCOM i Northwood, Storbritannien. En koordinationscell fanns sedan tidigare på NATO högkvarteret i Bryssel. Frankrike fastslog en ny strategi för krigföring på havsbotten (seabed warfare) 2022. Storbritannien ledde en multinationell stridsgrupp med uppgifter att skydda kritisk undervattensinfrastruktur inom ramen för JEF – Joint Expeditionary Force – under januari 2024. Man verkade i Nordatlanten, Nordsjön och Östersjön. I januari 2023 köpte Royal Navy skyndsamt RFA Proteus från oljeindustrin. Hon blir ett av två fartyg som kommer ha skyddet av undervattensinfrastruktur som sin huvuduppgift. NATOs ökade intresse är direkt kopplat till Nordstream, men även Rysslands stora prioriteringar av havsbotten och undervattensverksamhet. US Navy har en ubåt för havsbottenkrigföring, en specialbyggd ubåt av Seawolf-klass, USS Jimmy Carter (SSN 23), stationerad i Kitsap-Bangor på USAs västkust. Den uppmärksammades när den anlöpte hemmahamnen med en piratflagga 2017 vilket implicerade de utfört något i skuggorna.[53] USA planerar minst en ny Virginia ubåt med förmåga till havsbottenkrigföring.[54] Det är oklart om den ska ersätta SSN 23 eller täcka Atlantriktningen.

Översikt av kablar och viktiga noder i Nordatlanten och Europa. Källa: https://www.submarinecablemap.com/ 

• Norge ökar antalet tyska Typ-212CD ubåtar från fem till sex. Nya ubåtar har högre prioritet än att öka antalet fregatter. Typ-212CD har luftoberoende (AIP) maskineri och lithiumbatterier vilket avsevärt förbättrar deras förmåga att verka dolt. Den första levereras 2029 och slutleverans är planerad till 2035. Ungefär 2035 väntas också fyra nya holländska ubåtar, vilka kommer att byggas av franska Naval Group.
• Kanada har i juli tillkännagivit avsikten att anskaffa 12 konventionella ubåtar som ska kunna verka under isen. Tidslinje, beväpning och kostnad är i dagsläget okänt men det skulle signifikant öka Kanadas ubåtsförmåga då de i dagsläget bara har fyra 25 år gamla brittiska ubåtar där endast en i regel är tillräckligt sjövärdig. Kanada är observatör i en av det nukleära AUKUS samarbetets undergrupper som ansvarar för teknologi men i dagsläget är konventionella ubåtar huvudspåret. Kanada verkar med ubåtar på bägge kusterna. En tredubbling av ubåtsflottan indikerar att Kanada anser att den geostrategiska situationen är ansträngd.

11. Sammanfattning

• Föreställningen om ett fjärde atlantslag och en rysk stålbåge från Arktis till Medelhavet är stark och allmänt spridd. Det fjärde atlantslaget tar vid som en direkt arvtagare till det tredje slaget, som i sin tur byggde på erfarenheterna från andra världskriget. Skillnaden är att det nu finns bara 23 ubåtar i Norra marinen 2024 jämfört med de 176 som fanns 1984.
• Den ryska marinen är i huvudsak en ubåtsmarin och den Norra marinen är dess viktigaste flotta. Eliten av de ryska amiralerna är från Norra marinens ubåtsstyrkor. Ubåtarna är högt prioriterade, i synnerhet avseende andraslagsförmågan.
• Kaliberiseringen av de konventionella ubåtarna gör även dessa till bärare av långräckviddiga robotar, inklusive kärnvapenkapabla. Den utökade fjärrbekämpningsförmågan medför ökade möjligheter att verka i skydd från en bastion.
• De strategiska ubåtarnas bastioner i Arktis fyller flera funktioner. Roboträckvidden möjliggör att de kan verka på de inre linjerna, under isen, i skydd av landbaserade enheter och flera spärrlinjer av egna ubåtar, flygplan och ytfartyg. NATO tvingas verka där Ryssland är som starkast om man vill säkerställa att andraslagsförmågan neutraliseras. För de sovjetiska attackubåtarna var skyddet av bastionerna högre prioriterat än att bryta de transatlantiska sjöförbindelserna. Vi bör anta att detsamma gäller även idag.
• Norra marinens ubåtar både moderniseras och ersätts med nybyggen men det tar mycket lång tid. De ryska varven är korrupta och sanktionerna drabbar högteknologin.
• De ryska strategiska ubåtarnas kända patrulltid är genomsnittligen betydligt kortare, 39 dagar, jämfört med de amerikanska ubåtarnas 77 dagar. Detta är delvis doktrinärt. Ryska ubåtar har nära till sina bastioner och kan ha hög beredskap vid kajen.
• Gorsjkov ansåg att ubåtarna skulle bekämpa landmål i första hand, i synnerhet kopplat till NATOs nukleära förmåga. Han insåg att Atlanten var en huvudartär för väst, men bedömde att det var bättre att bekämpa hamnar än konvojer. Det fanns även en doktrinär grund för detta då Sovjetunionen föredrog ett kort kärnvapenkrig som ledde till förhandlingar före ett utdraget konventionellt krig där Atlantkonvojer och uthållighet skulle få betydelse.
• Spegelanalys kan ha spelat en roll när västanalytiker felbedömde de sovjetiska ubåtarnas uppgifter under det kalla kriget. NATO bedömde att Sovjet skulle bete sig som NATO, det vill säga angripa sjöförbindelserna. Därefter sökte man antagligen efter indikationer som stärkte den förutfattade uppfattningen. Anti-SLOC bedömningen dominerar än idag.
• Det rådde en besynnerlig asymmetri i Nordatlanten. Medan skyddet av sjöförbindelserna var det viktigaste för NATO, var hindrandet av sjöförbindelserna en mycket lägre prioritet för Sovjetunionen. Diskrepansen betydde inte att USA kunde nedprioritera skyddet av konvojerna då dessa var alldeles för viktiga för NATO. På motsvarande sätt var Sovjetunionen motvilligt att minska skyddet av sina bastioner för att avleda attackubåtar till riskabla operationer genom flera spärrlinjer.

11. Avslutning

• Det är av vikt att vi studerar gångna misstag inför att vi ska harmonisera vår försvarsplanering med NATO. Fasta, vedertagna bedömningar behöver regelbundet utmanas, vilket inte minst flera huvudstäders Rysslands-analys innan anfallskriget visade. Spegelanalys är på många sätt rationellt, men det är också just därför metoder finns för att hantera förutfattade meningar.
• Ryssland kan gagnas av att NATO lägger resurser på eskorttjänst då det avleder fokus från bastionerna. Eskort av konvojer kostar mycket pengar då det kräver många fartyg och besättningar. Författaren motsätter sig inte eskorter men efterfrågar balans i uppgifter och mer analys av motståndaren. Skyddet av SLOC får inte bli ett mantra.
• De ryska attackubåtarna har tre roller. Först defensiv, att skydda de strategiska ubåtarna. Därefter två offensiva roller: den första är att söka slå ut västs strategiska ubåtar. Det är svårt på grund av det tekniska gapet, spärrlinjer och geografi. Den andra gäller att slå ut ytmål. För mål i Europa har de räckvidden från sina hemmavatten. För mål i USA behöver de positionera sig innan en konflikt bryter ut. De behöver också en god lägesbild som kontinuerligt uppdateras med måldata. Vad de ryska ubåtarna än väljer måste de välja bort något annat.
• Om Ryssland vill störa den transatlantiska länken under en konflikt behöver man runda Nordkap och ta sig förbi flera spärrlinjer. Det är av vikt att Norge, Sverige och Finland gör det så kostsamt och tidsödande som möjligt för Ryssland att ta sig ut på Atlanten. Blockaden och spärrlinjerna kan vara viktigare än eskorten.
• Poseidontorpeden kommer bli en utmaning att hantera då den kräver nya motmedel. Den kan oväntat och okonventionellt slå ut strategiskt gods och vitala hamnar innan den transatlantiska överfarten ens har påbörjats.
• Ryssland vet att det är svagt till sjöss och att varven är korrupta och arbetar långsamt. De gagnas militärt och propagandamässigt av att deras förmåga utmålas som om de vore mer än de faktiskt är.
• Beskrivningen av det fjärde anti-SLOC slaget om Atlanten i samtida skrifter är bristfällig och väst bedömning av det tredje anti-SLOC slaget baserades till stor del på missförstånd. Dagens ryska marin är betydligt svagare än Gorsjkovs marin. Samtidigt blir det fjärde slaget och ”stålbågen” en verklighet för analytiker och planerare att förhålla sig till då begreppet synes ha ett eget momentum. Det fjärde slaget kanske istället kommer handla om skyddet av kritisk infrastruktur ovan och under vattenytan, om nya vapensystem att motverka (Poseidon), hur en blockad effektivt kan upprättas, hur vi ska motverka hybridhot på Svalbard och Nordkalotten, och planering för hur bastionerna ska neutraliseras. Oaktat krävs det betydligt mer och bättre analys av den ryska marinens uppgifter och vad deras faktiska förmåga möjliggör.

[1] s. 11, Bradford Dismukes, The Return of Great-Power Competition – Cold War Lessons about Strategic Antisubmarine Warfare and Defense of Sea Lines of Communication, Naval War College Review, Vol 73, Nr 3, 2020

[2] s.188 i Winston S. Churchill, The Gathering Storm: The Second World War, Volume 1, 1948 (2013 utgåva)

[3] James Foggo III, Alarik Fritz, The Fourth Battle of the Atlantic, USNI Proceedings, juni 2016; Megan Eckstein, Admiral Foggo Warns of Russian Submarines Challenging U.S. Defenses, USNI, 181004; Magnus Nordenman The New Battle for the Atlantic: Emerging Naval Competition with Russia in the Far North, Naval Institute Press, 2019; Kris Osborn, Russia vs NATO: Welcome to the Fourth Battle of the Atlantic, The National Interest, 200630; Richard R Burgess, Foggo: Fourth ´Battle of the Atlantic´Underway, Seapower, 200625; Peter Sproule, Canada and the Fourth Battle of the Atlantic, Canadian Naval Review, nr 3, 2021; James Foggo, The Fourth Battle of the Atlantic Is Underway, Center for European Policy Analysis, 230117

[4] Amiral Mark E Ferguson III, befälhavare US Naval Forces Europe/Africa, Atlantic Council 151006

[5] Owen R. Cote, The Third Battle: Innovation in the U.S. Navy´s Silent Cold War Struggle with Soviet Submarines, MIT Security Studies Program, mars 2000

[6] s. 233, Sergey Gorshkov, The Sea Power of the State, USNI, 1979 (översättning av andra upplagan från 1976)

[7] s. 279, The Sea Power of the State

[8] s. 14, The Sea Power of the State. Östersjön, Medelhavet och Svarta havet ingår i Atlanten-riktningen i dagens ryska doktrin. Gorsjkov ansåg att Medelhavet var vitalt för västs tillgång till fossilt bränsle. Det sammanfaller med avhopparen Viktor Suvorovs beskrivning av GRU´s så kallade ”lokomotivrapport” från 1954. Rapporten angav att för att slå sönder kapitalismens lokomotiv behövde man inte förstöra motorn. Det räckte med att ta bort bränslet (oljan).  Detta anses vara en nyckelfaktor till Rysslands intresse för Medelhavet, Röda havet och Mellanöstern.

[9] s. 150, The Sea Power of the State

[10] s. 265, The Sea Power of the State

[11] s. 221, The Sea Power of the State

[12] Reportage av Alexander Gamov i Komsomolskaja Pravda, okänt datum. Återgett i https://flot.com/history/interesting/putinsenior.htm

[13] Tjernavin i Norman Polar, The Naval Institute Guide to the Soviet Navy, 5:e upplagan, USNI, 1991

[14] The Russian Navy – A Historical Transition, Office of Naval Intelligence, 2015

[15] För mer om ryska prioriteringar se Shahin Olesen Eghraghi, Försvara Göteborg i Narva, KÖMS TiS Nr 5, 2023

[16] Norra marinens elitubåtsmän tjänstgör även till lands i konfliktområden. I september 2023 dödades ställföreträdande chefen för Norra marinens ubåtsstyrkor, kommendör Ivan Kovgan, när hans bil besköts av azeriska styrkor i Karabakh. Kovgan tjänstgjorde som ställföreträdande chef för de ryska så kallade fredsbevarande styrkorna i området. Norra-, Stillahavs- och Östersjömarinen har också haft förluster till lands i Ukraina.

[17] Bruce W. Watson, Susan M. Watson, The Soviet Navy, Westview Press, 1986

[18] s. 31-32, Arctic oceanography and ASW operations, Adelphi Papers, 1989.

[19] Ibid, s. 35

[20] Naval Operations in an Ice Free Arctic Symposium 17-18 April, 2001, Final Report, Office of Naval Research

[21] Antalet ubåtar är en uppskattning. Turkiet ? 12xSSK Typ 209/214; Grekland ? 10xSSK Typ 209/214; Italien ? 8xSSK Typ 212A/Sauro; Spanien ? 3xSSK Agosta/S-80; Portugal 2xSSK Typ 209PN; Frankrike 4x SSBN Triomphant, ? 5xSSN Rubis/Suffren; UK 4x SSBN Vanguard 6xSSN Trafalgar/Astute; Nederländerna 3xSSK Walrus; Tyskland 6xSSK Typ 212A; Norge 6xSSK Ula/Typ 210; Sverige 4xSSK Södermanland/Gotland; Polen 1xSSK Kilo; Kanada 1xSSK Victoria klass; USA Atlantic Fleet ?16xSSN Los Angeles, Virginia klass i New London, ? 9xSSN Los Angeles och Virginia klass i Norfolk, 2xSSGN, 6xSSBN Ohio klass i King´s Bay (lite mindre än hälften av USAs totala ubåtsflotta: 53 SSN, 14 SSBN, 4 SSGN)

[22] Hans Kristensen, Russian SSBN Fleet: Modernizing But Not Sailing Much, Federation of American Scientists, 130305

[23] 1. K-496 (Delta III) – 485 dagar/13 patruller, 2. TK-12 (Typhoon) – 361 dagar/7 patruller, 3. K-211 (Delta III) – 274 dagar/8 patruller, 4. K-129 (Delta III) – 273 dagar/7 patruller, 5. K-44 (Delta III) – 257 dagar/7 patruller. Källa: trovärdig rysk ubåtsman @RSS_40 i sociala medier

[24] Fleet Ballistic Missile Submarines – SSBN, US Navy, 210525

[25] Royal Navy nuclear deterrent submarines conducting increasingly long patrols, Navy Lookout, 230922; HMS Vengeance Submarine Surpasses Previous Record, Spending 201 days Under Water, The National Interest, 240322

[26] Jan S. Breemer, Rethinking the Soviet Navy, Naval War College Review, vol 34, jan-feb 1981

[27] Gary Charbonneau, The Soviet Navy and Forward Deployments, USNI Proceedings, mars 1979, i Jan S. Breemer, Rethinking the Soviet Navy, Naval War College Review, vol 34, jan-feb 1981. Charbonneau gjorde en parallell till KGB. Säkerhetstjänsten bildades 1954 som kommunistpartiets svärd och sköld. Skölden skulle försvara revolutionen och svärdet slå ned dess fiender.

[28] Milan Vego, Soviet Naval Tactics, USNI, 1992. I synnerhet kapitel 4 Struggle on Sea (Oceanic) Communications har använts som källa. Vego var lärare i krigsvetenskap på US Naval War College under många år och besökte ofta Försvarshögskolan i Stockholm. Vego är även ledamot av KÖMS.

[29] s. 271, Soviet Naval Tactics

[30] s. 134-135, Norman Polmar, Thomas A. Brooks, George E. Fedoroff, Admiral Gorshkov, USNI, 2019. Polmar har haft flera viktiga befattningar under decennier inom USAs försvarsdepartement, US Navy, US Naval Institute och Jane´s.

[31] Russian Nuclear Submarine Patrols, The Nuclear Information Project, Federation of American Scientists, 070416

[32] De ryska ”hangarfartygen” är i själva verket tunga flygplansbärande kryssare. Det var avgörande för att kunna bygga dem på det stora varvet i Mykolaiv, Ukraina (då Sovjetunionen), och övertyga Turkiet att låta dem passera Bosporen inom ramen för Montreuxkonventionen.

[33] s. 204-205, Admiral Gorshkov

[34] s. 5, Norman Polmar kommentar i Naval History, USNI, februari 2024

[35] Sovjetisk doktrin lade tonvikten på ett kort krig. Breemer, Allen, Polmar

[36] s. 162-166, The Soviet Navy. Richard Fisher om Soviet SLOC Interdiction.

[37] s.190-192, The Soviet Navy. Keith Allen om Northern Fleet and North Atlantic Naval Operations.

[38] Soviet Navy: Intelligence and Analysis During the Cold War, Central Intelligence Agency, US Navy, 2017

[39] Richard T. Ackley, The Wartime Role of Soviet SSBNs, USNI Proceedings, juni 1978

[40] The Soviet Viewpoint on Interdiction of Merchant Shipping in Wartime, CIA/DI/OSR Memorandum for Director of Central Intelligence, 1977

[41] Soviet Intentions and Capabilities for Interdicting Sea Lines of Communication in a War with NATO, CIA/NFAC/NIC Interagency Intelligence Memorandum, 811101. Exempelvis bidrog ONI, DIA och NSA.

[42] Recent Soviet Writings on Interdicting NATO´s Sea Lines of Communication, CIA Directorate of Intelligence, 850701

[43] Bradford Dismukes, The Return of Great-Power Competition – Cold War Lessons about Strategic Antisubmarine Warfare and Defense of Sea Lines of Communication, Naval War College Review, Vol 73, Nr 3, 2020

[44] Jämför med vår egen planering för skyddet av Göteborg. Se Shahin Olesen Eghraghi, Försvara Göteborg i Narva, KÖMS TiS Nr 5, 2023

[45] Richard A Moss, Russia Basks in Cold War Glory, USNI Proceedings, oktober 2020

[46] Cold War under water. How Soviet submarines beat the Americans, Top War, 190214. Rysk propagandasida.

[47] Thomas Nilsen, A day after Northern Fleet Commander visited Norway, his nuclear subs start weapons testing in Norwegian Sea, The Barents Observer, 191026; Tormod Strand, Hemmelig ubåt-operasjon: ”Målet er å vise at Rusland kan nå USA”, NRK 191029; Tyler Rogoway, Russia Sends Ten Subs Into North Atlantic in Drill Unprecedented In Size Since Cold War, The War Zone, 191029 

[48] Eliana Johns, Upgrades To Russia’s Nuclear-Capable Submarine Fleet, Federation of American Scientists, 240207

[49] H I Sutton, Poseidon torpedo, 190222

[50] Sociala medier 240313 @MrFrantarelli; Thomas Nilssen, Russia relocates Tu-22M3 bombers to Kola Peninsula after drone attack, Barents Observer, 230819

[51] Huvuddirektoraret för djuphavsforskning (GUGI) är en huvudaktör men flera andra statliga institut och kommersiella aktörer kan antas utföra liknande eller stödjande uppgifter: Rosgeo, statliga geologiska undersökningsbolaget inkl en mängd dotterbolag; Polar Marine Geosurvey Expedition (PMGE); Ryska hydrografiska tjänsten, försvarsdepartementets avdelning för navigation och oceanografi; Shirshovs Institut för Oceanologi; Arktis och Antarktis forskningsinstitut, (AARI); koncernen för undervattensvapen Gidropribor; statliga Andrejevs akustikinstitut, oceanologisk forskning, del av Lebedevs fysikinstitut (FIAN); Rosgidromet, ryska federala hydrometeorologiska och miljöövervakningstjänsten.

[52] Thomas Nilsen, Military research ship returns after months on secret Arctic mission, Barents Observer, 200930

[53] Tyler Rogoway, Why the Navy´s Top Spy Submarine Flew A Pirate Flag While Pulling Into Port, The War Zone, 170913

[54] Tyler Rogoway, Seabed Espionage Variant of Virginia Class Submarine In Development, The War Zone, 230407

[55] Michael Getler, Lehman Sees Kola Peninsula as a Key to Soviet Naval Strategy, Washington Post, 821229, s. 192, The Soviet Navy. Keith Allen om Northern Fleet and North Atlantic Naval Operations. GIUK gapet är linjen mellan Grönland, Island och Storbritannien (United Kingdom).

[56] Uppdelad på två vikar Lopatka och Nerpitjja Guba.

[57] Även känt som Murmansk-150.

[58] Det tog 16 år emellan Yasen och Yasen-M. Nr 3 gick till Stilla havet. Nr 4 Arkangelsk (K-564) byggdes 2015-23 och väntas komma ut på linjen i Norra marinen under 2024.

[59] Två Akula genomgår omfattande modernisering, Volk (K-461) och Leopard (K-328). Volk uppges bli klar tidigast 2028, efter 14 år av reparationer.

[60] En femte Delta IV finns, Bryansk (K-117). Hon har varit på varv för modernisering sedan 2018. Oklar status.

[61] Det blir totalt 12 i klassen varav sex går till Norra marinen. När den sista beräknas vara klar 2032, fasas Delta IV ut.

[62] Sex Improviserade Kilo II Varsjavjanka 636.3 är planerade för Norra marinen. Den första, med namnet Mariupol, väntas tidigast, om alls, 2027. Lipetsk (B-177), en äldre Kilo byggd 89-91, togs ur tjänst i april 2024.

[63] En unik 877LPMB med 7-bladig propeller, extra räddningslucka, särskilt maskineri och navigationsutrustning.

[64] Den första i serien, B-585 St Petersburg, har avvecklats då det var för dyrt att justera alla fel. Den andra, B-586 Kronstadt, är den första att klara all certifiering och accepterades av marinen 240131. Samma dag tillkännagavs att alla i serien ska till Norra marinen. Under mars skiftade man namnsköld på Kronstadt vid Amiralitetsvarvet. Hon heter numera St Petersburg men behåller serienumret B-586. På det sättet kan ett örlogsfartyg bära det viktiga namnet efter staden, och vara den första i klassen. Velikiye Luki (B-587) genomför provturer. Byggandet av Vologda och Jaroslavl vid Amiralitetsvarvet lider brist på medel enligt sociala medier. En femte verkar osäkert.

[65] GUGI, Huvuddirektoratet för djuphavsforskning, ligger direkt under försvarsdepartementet.

[66] Nuclear-power special mission auxiliary submarine (SSAN). Inofficiellt används även Nuclear-power drone hosting submarine (SSDN).

[67] Är planerad att överföras till Stillahavsmarinen men testas i Severodvinsk.

[68] Losharik brann 2019 varpå 14 mycket kritiska GUGI operatörer omkom. TASS rapporterade i juni att hennes restaurering kommer dröja ytterligare tre år.

Vid valsammanträdet den 18 september på Sjöhistoriska museet, invaldes som ordinarie ledamöter:
överste David Saflind
kommendör Bernt Andersson
kommendör Fredrik Edwardsson
kommendörkapten Daniel Eklund
rederichef Henrik Jonsson
verkställande direktör Anders Dahl
juris doktor Martin R Leopardi.

Som korresponderade ledamot kallades amiral António Silva Ribeiro.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Stockholm fredagen den 15 november.

– Varmt välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet, hälsar Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande, konteramiral Odd Werin. Vi ser fram mot att ni tar chansen att göra skillnad med era bidrag till vår strävan att vara en seriös, saklig och efterfrågad debattör kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor.

Onsdagen 4 september besökte stats- och försvarsministrarna Karlskrona och de marina förbanden där. Vid sitt besöket passade statsministern dessutom på att informera sig om Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek, som funnits i Karlskrona sedan 1700-talet och innehåller material från främst det sjömilitära området. Inalles 12 000 boktitlar och 15 000 band finns i bibioteket, tillsammans med drygt 100 000 fotografier.

Läs mer och sök i bibliotekets katalog HÄR!

Statsministern besöker biblioteket, tillsammans med ordinarie ledamoten PM Nilsson.

Vid nationaldagens medaljförläningar tilldelades ledamoten kommendörkapten Anders Hörnfeldt H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band för betydande insatser rörande Sveriges marina kulturarv. 

Ledamoten Anders Hörnfeldt har under många år aktivt verkat för det svenska marina kulturarvet och dess traditioner. Ett yttre tecken på detta var hans år som befälhavare på H.M. Kungaslup Vasaorden, men också som marinens representant i försvarets traditionsnämnd.

Kungl. Örlogsmannasällskapet gratulerar till den välförtjänta utmärkelsen!

Medaljförläningar 6 juni 2024 | Kungahuset

Vår franska systerakademi Académie de marine ger regelbundet ut ett nyhetsbrev, vilket bifogas här.

Utöver nyhetsbrevet har akademien också publicerat en läsvärd artikel av den tidigare franske marinchefen Alain Oudot de Dainville, som beskriver situationen i Röda havet och Bab-el-Mandeb.

La_lettre_12_nouvelle

Röda havet

En av de mest produktiva ledamöterna är utan tvekan Lars Wedin. Den 25 april håller European Rim Policy and Investment Council  (ERPIC) ett webbseminarium kring hans senaste bok Strategic Thoughts and Other Delusions.

Seminariet hålls 25 april, kl 14-15 och nås via denna länk: https://us02web.zoom.us/j/88083749061?pwd=SGJyQVh0bTVVb25VVUFqWGJQeVYvZz09

Kod för att ansluta: 513243

Mer information finns i kalendariet.

Redan 1927 startade fartygsuttagningskommissionens sitt arbete med att inventera och krigsplacera civila fartyg för totalförsvarets behov i tider av krig eller krigsfara. Som så mycket annat i totalförsvaret lades den ned i början av 2000-talet. Dess då sista ordförande var ordinarie ledamoten av KÖMS, kommendör Christer Nordling.

Nu har kommissionens arbete återupptagits! Läs mer om detta i sjöfartstidningens reportage HÄR.

Trafikverkets chefsstrateg Rikard Engström har haft regeringens uppdrag att bland annat analysera om det finns skäl att avskaffa stämpelskatten vid beviljande av ansökan om inteckning i skepp samt utvärdera och föreslå åtgärder för att utveckla systemet med tonnagebeskattning. I direktiven har också ingått att föreslå finansiering för utgiftsdrivande eller skatteintäktsminskande förslag.

Kungl. Örlogsmannasällskapet har lämnat ett remissvar med anledning av Rikard Engströms utredning ”Vågade skatter”. I yttrandet framhålls att Sverige i transportgeografiskt hänseende närmast är att jämställa med en ö. Totalförsvarets tillgång till viss kritisk fartygskapacitet, med svensk flagg, vid kris och krig är således avgörande för landets motståndskraft och förmågan att klara stora samhällspåfrestningar.

Mot den bakgrund är det mycket angeläget med näringspolitiska åtgärder som kan leda till en ökad tillgång till fartygskapacitet som är kritisk för totalförsvaret. Kungl. Örlogsmannasällskapet ställer sig därför i stort positiv till de åtgärder som föreslås i promemorian.

Kungl. Örlogsmannasällskapet tillstyrker utredarens förslag att stämpelskatten för bevil­jan­de av ansökan om inteckning i skepp avskaffas. En sådan åtgärd skulle vara ändamålsenlig för att bromsa fortsatt utflaggning och främja ökad inflagg­ning.

I yttrandet påpekas även att det finns behov av ytterligare åtgärder för att säkerställa landets sjötransportkapacitet i kris, krigsfara och krig. En heltäckande lösning inom området förutsätter dels en sammanhållen maritim strategi, dels att flera andra områden ses över. Det gäller bland annat förmågan till sjötransport- och sjötrafikledning samt tillämpningen av de så kallade tillståndslagarna.

Yttrandet i sin helhet kan läsas här: Kungl. Örlogsmannasällskapet remissvar Vågade skatter.

Trafikverkets promemoria kan läsas här.

I syfte att öka KÖMS tillgänglighet för ledamöter, läsare och debattörer inom vårt område startas en blogg from 1 mars 2024. Den ska ses som ett komplement till vår utmärkta Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) som fortsätter att utvecklas. TiS publiceras med ca fem nummer årligen. I bloggen kan vi lättare följa med i aktuell händelseutveckling och få en interaktiv debatt där ledamöter och läsare kan mötas, inspirera, ventilera och nyskapa.

Odd Werin, Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande

https://www.koms.se/blog/

Ordinarie ledamoten och forskningsledaren vid FOI Niklas Granholm skrev för en tid sedan en artikel i tidskriften Kvartal, som nu finns inläst som podd.

Artikeln kan höras HÄR.

Artikeln finns att läsa här, dock bakom prenumerantvägg.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är nära knutet flera liknande akademier och samfund i Europa, däribland franska Académie de Marine, som regelbundet delar med sig av sina nyhetsbrev.

Brevet från december 2023 (engelsk version) bifogas för läsning nedan!

Académie de marine nr 11/2023

Den 1 januari varje år träder ofta flera nya lagar och förordningar i kraft. I år märks en förordning inom det sjömilitära området: Förordning (2023:623) om sjöminering. Den reglerar vem som i fredstid får besluta om att lägga ut sjöminor på svenskt sjöterritorium och skiljer sig inte särskilt mycket från den generalorder från 1967 som den ersätter, men att det kommer ut en ny förordning är ett tecken på att förmågan åter har kommit i fokus och att sjöminornas betydelsen för försvaret av Sverige åter är tydlig.

I korthet gäller – fortfarande – att Försvarsmakten får lägga ut kontrollerbara sjöminor i fredstid, men okontrollerbara minor endast i höjd beredskap eller efter regeringsbeslut. Förordningen pekar emellertid ut att Försvarsmakten i brådskande fall kan besluta om att lägga ut okontrollerbara sjöminor om regeringens tillstånd inte hinner inhämtas.

En F80-mina förbereds för att fällas från en Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten.

Läs förordningen HÄR

Kungl. Örlogsmannasällskapet har ingett två yttranden över remisser från Regeringskansliet.

Modell för försörjningsberedskap
Utredningen om nationell samordning av försörjningsberedskapen har redovisat sin analys och lämnat förslag i betänkandet En modell för svensk försörjningsberedskap. Den särskilda utredaren Birgitta Böhlin har haft regeringens uppdrag att analysera och föreslå en funktion med ansvar för nationell samordning av försörjningsberedskapen samt utreda principer och former för finansiering av samhällets försörjningsberedskap.

Kungl. Örlogsmannasällskapet välkomnar utredningen och ambitionerna att samordna försörjningsberedskapen på nationell nivå. Det är av stor vikt att beredskapsåtgärderna bygger på en analys av landets samlade behov av försörjningskritiska varor och tjänster.

I remissvaret framhålls bland annat att sjöfarten som transportslag har en särställning för landets försörjningsberedskap. Av importens och exportens totala transportvolym går ca 90 procent på köl, vilket understryker den strategiska betydelsen som sjöfarten har för samhällsekonomin och landets möjligheter att fungera.

Länk till remissvaret i sin helhet

Akademien tillstyrker flexibla behörighetsregler
I en departementspromemoria föreslås bland annat att dagens krav på 36 månaders däckstjänstgöring ska kunna ersättas med handledd fartygsförlagd utbildning för att fa? behörigheten fartygsbefäl klass VII.

Kungl. Örlogsmannasällskapet tillstyrker förslaget eftersom det får antas leda till att fler sjöbefäl kan arbeta i svensk sjöfart. Detta är inte minst är angeläget ur ett beredskapsperspektiv.

Länk till remissvaret i sin helhet

I år har Kung Carl XVI Gustaf suttit 50 år på Sveriges tron – längre än någon svensk monark tidigare. I ett gemensamt arrangemang högtidlighöll Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademien jubileet i Karlskrona.

H.M Konungen och H.K.H Prins Carl Philip i Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek.

Kungen och Prins Carl Philip är förste hedersledamöter i Kungl. Örlogsmannasällskapet och besökte under dagen även Saab-Kockums i Karlskrona, där bland annat Sveriges två nya ubåtar byggs. Därefter hälsade Marinbaschefen, kommendör Fredrik Edwardsson, de två kungligheterna välkomna till ett seminarium med temat Sveriges roll inom ramen för Natos avskräckning – fokus till Östersjöområdet. 

Seminariet modererades av Anna Wieslander, som är generalsekreterare i Allmänna försvarsföreningen. Ett hundratal åskådare följde seminariet på plats och kunde även lyssna till Marinens musikkårs inslag under seminariets gång.

Seminarium i Sparresalen i Karlskrona. Från vänster: Mats Helgesson, Björn Körlof, Anna Wieslander, Sverker Göranson, Katarina Engberg och Per Edling. (Foto: Försvarsmakten/Carolina Lorentzson Nilsson).

Efter seminariet åts lunch på Sjöofficersmässen där H.M. Konungen höll ett tal till akademierna och de närvarande:
(det talade ordet gäller)

Fru landshövding,
Ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet,
Styresman för Kungliga Krigsvetenskapsakademien,
Ledamöter,
Mina damer och herrar

Till att börja med ett stort tack för dagens seminarium.
Det har gett oss en god inblick i våra framtida utmaningar. Både säkerhetspolitiskt, militärt, civilt och tekniskt.

Kungliga Örlogsmannasällskapet och Kungliga Krigsvetenskapsakademien bildades under 1700-talet andra hälft och har en anrik historia som sträcker sig mer än 200 år bakåt i tiden. Ni är och har varit viktiga och oberoende institutioner i vårt samhälle.

Vi firar i år att det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och Sverige blev en fri och självständig nation. Och det har gått 50 år – ett halvt sekel – sedan jag efterträdde min farfar som Sveriges konung.

Jag ska vara försiktig med att göra en analys av de senaste 500 årens utveckling, men låt mig påminna om något av det som hänt de senaste 50 åren.

Vi har haft flera dramatiska händelser som påverkat vårt land och vår värld. Grundstötningen av ubåten U 137 här i Karlskrona skärgård 1981. Historiska veckor som inte lämnade någon oberörd.

1989 föll Berlinmuren, den kanske främsta symbolen för det kalla kriget och sedan återförenades Tyskland. 1991 upplöstes Warszawapakten och Sovjetunionen. Några årtionden senare återkommer ett aggressivare och revanschlystet Ryssland och förändrar den säkerhetspolitiska spelplanen genom sitt militära agerande i närområdet. Först 2008 i Georgien och 2014 i Ukraina med olaglig annektering av Krim. 2022 anföll Ryssland Ukraina med en fullskalig invasion.

Till detta kommer den senaste tragiska utvecklingen i Mellanöstern efter Hamas fruktansvärda terroristattacker mot civila i Israel. Vi ser förfärande bilder från Gaza där det mänskliga lidandet är stort. Israel har självklart rätt att försvara sig i enlighet med internationell rätt. Skyddet av alla civila måste i alla tider iakttagas och säkerställas. Den internationella humanitära rätten måste respekteras under alla omständigheter.

Alla dessa skeenden påverkar oss och hela vår omvärld.

Flera av dessa händelser har kommit hastigt – och mitt i skeendena behövs eftertanke och förståelse och också tankar om en väg framåt.

Genom ert arbete, kunskap och analyser kan perspektiven vidgas och det kan göra att vi tidigt, innan gnistan tänds, förstår vad som sker och vara mer förberedd på dess utveckling i tid.

En del av ert bidrag till den konstruktiva samhällsdebatten sker genom forskning, studieprojekt, insiktsfulla artiklar i era egna tidskrifter. Men också genom föreläsningar och seminarier. Det har vi verkligen fått bevis på idag.

Stort tack för ert viktiga bidrag!

Mer från besöket finns att läsa på Kungahusets webbsida: LÄNK

Flera bilder från firandet finns i bildarkivet: LÄNK

Film från firandet 

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi, har tilldelat akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda som utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.

Medaljerna delades ut vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Göteborg måndagen den 13 november.

De som medaljeras är:
– Korpral Isabell Westerlund, Marinstaben
– Kadett Sara Erlandsson, Första ubåtsflottiljen
– Furir Jakob Gustavsson, Tredje sjöstridsflottiljen
– Korpral Filip Arvsell, Fjärde sjöstridsflottiljen
– Furir Axel Hellström, Stockholms amfibieregemente
– Furir Carl Hugo Olmarker, Älvsborgs amfibieregemente
– Kadett Pontus Magnusson, Marinbasen
– Vicekorpral Oscar Nathorst-Westfelt, Sjöstridsskolan.

De medaljerade vid högtidssammanträdet

– Kungl. Örlogsmannasällskapets bronsmedalj är bland det finaste man kan få. Just att medaljörerna är utvalda av sin egen krets för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Jag sänder mina varma gratulationer till de förtjänta och önskar dem all lycka till i sina fortsatta gärningar, säger konteramiral Anders Grenstad, avgående ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Vid högtidssammanträdet medaljerades också personer som gjort särskilda insatser för Örlogsmannasällskapet

Kungl. Örlogsmannasällskapets förtjänstmedalj i guld tilldelades:

• Ordinarie ledamoten Anders Grenstad, för fem års förtjänstfullt arbete som ordförande för KÖMS.
• Ordinarie ledamoten Nils Bruzelius, för femton års förtjänstfullt arbete som KÖMS kassaförvaltare.

Kungl. Örlogsmannasällskapets förtjänstmedalj i silver tilldelades:

• Ordinarie ledamoten Christian Allerman, för sex års förtjänstfullt arbete som valberedningens ordförande. Utöver arbetet inom valberedningen har han bland annat bidragit med expertkunskaper kring Rysslands anfallskrig mot Ukraina, såväl inom verksamhet som utanför akademien.
• Ordinarie ledamoten Mikael Brännvall, för sex års förtjänstfullt arbete som först suppleant och sedan ledamot av styrelsen.
• Ordinarie ledamoten Mats Elofsson, för sex års förtjänstfullt arbete som ledamot av styrelsen.
• Ordinarie ledamoten Mårten Granberg, för elva års förtjänstfullt arbete som sällskapets medieansvarige.

För ytterligare bilder på medaljörerna och från högtidssammanträdet: länk till bildarkivet.

Kungl. Örlogsmannasällskapets ordinarie ledamot, professor Ove Bring, belönades 2023 till med förutvarande rektorn vid Uppsala universitet Martin H:son Holmdahls pris för mänskliga rättigheter. Mottagaren av priset ska ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat.

Ove Bring var tidigare professor i folkrätt vid Uppsala universitet och belönas för sitt stora verk över de mänskliga rättigheternas historia och för att han nyligen publicerat med en skarp analys av Rysslands krig mot Ukraina: ”Anfallskrigens argument: Konsten att rättfärdiga våld”. Priskommittén menar att Brings många arbeten och artiklar ”bidrar till att fördjupa insikterna om rättigheternas betydelse för en civiliserad ordning såväl inom som mellan samhällen.”

– Varma gratulationer från oss på Kungl. Örlogsmannasällskapet till ett välförtjänt pris för synnerligen gott arbete över tid, säger Anders Grenstad, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet.

OL Ove Bring mottager priset av Uppsala universitets rektor Anders Hagfeldt.                                  Foto: Mikael Wallerstedt.

Fredag den 20 oktober kl 13.00 – 14.00 håller Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi, en lunchföreläsning i Konstakademiens Hörsal, Fredsgatan 12 . Ordförande Anders Grenstad ger en bakgrund om akademien och ledamöterna Niklas Granholm och Per Edling redogör för två aktuella arbeten från verksamhetens vetenskapsgrenar.

Föreläsningen är en del av tio akademiers serie som genomförs för att hedra H.M. Konungens jubileum med 50 år på tronen. Serien lyfter fram tio kungliga akademier som skapades med ett övergripande nationellt ansvar inom sina respektive specialområden.

Föreläsningen är öppen för alla i mån av plats i lokalen. Ingen föranmälan krävs.

Läs mer på: https://konstakademien.se/de-tio-kungliga-akademierna-i-tid-och-rum/

En av Kungl. Örlogsmannasällskapets mest produktiva ledamöter är kommendör Lars Wedin, som är aktuell med en bok om strategiska observationer som Wedin gjort i en mängd artiklar, utgående från ett svenskt synsätt men med ett betydligt vidare perspektiv än så.

Boken kan beställas till exempel från:
Amazon.fr – Strategic Thoughts and Other Delusions – Wedin, Lars – Livres

https://www.amazon.co.uk/Strategic-Thoughts-Other-Delusions-Wedin/dp/B0CJDBV1N7/ref=sr_1_1?crid=36WJQP0WD02DW&keywords=lars+wedin&qid=1696178001&sprefix=lars+wedin%2Caps%2C142&sr=8-1

Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi, har valt in sex nya ordinarie ledamöter och en korresponderande ledamot.

Kungl. Örlogsmannasällskapet, instiftad 1771, är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid valsammanträdet den 20 september på Sjöhistoriska Museet, invaldes som ordinarie ledamöter kommendör Johan Norlén, kommendörkapten Jonas Forsmark, kommendör Jenny Ström, professor Johan Schelin, kommendörkapten Thomas Ljungqvist och överstelöjtnant Henrik Andersen. Till korresponderade ledamot invaldes professor Andrew Lambert.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Göteborg måndagen den 13 november.

– Varma gratulationer till de nyvalda ledamöterna inom Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi. Vi lever i en tid när det onormala är det nya normala och jag ser fram ledamöternas framtida bidrag och fortsatta gärning inom akademiens verksamhetsområden för stärkandet av Sveriges sjöförsvar och det maritimas bästa, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I Strategi, operationer och taktik, II Personal, utbildning och marinmedicin, III Maritim teknik och IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.

På länkarna nedan några nyheter och en artikel från Kungl. Örlogsmannasällskapets systerakademi i Frankrike.

Nyhetsbrev 9

Nyhetsbrev 10

Artikel av amiral Alain Coldefy ”Europe and the Sea”

Hedersledamoten, konteramiral Claes Tornberg ger sin syn på hur den marina strategin förändras med ett finskt och svenskt Nato-medlemskap. Tornberg var KÖMS ordförande under åren 1991-99, tidigare chef för Kustflottan och 1990-98 rektor vid Försvarshögskolan.

HL Claes Tornberg

The Baltic an adjacent sea to the Atlantic

Although the Baltic often has been seen as a faraway outpost by the major world powers it has nevertheless been an historically important trade and strategic area for Russia as well as the western maritime powers and remains so today.

In fact, one can see many similarities between the Baltic and the Mediterranean seas. For example, both can be looked upon as adjacent seas to the Atlantic. In my view the Baltic has had the same type of influence on the economic and cultural development in Northern Europe as the Mediterranean has created for its region.

Consequently, it has always been difficult for me to understand why the Baltic area often has been looked upon as a lake within the European landmass. The historical struggle between two opposite positions to seeing the Baltic as a mare clausum or a mare liberum is stating the importance the Baltic has for Northern Europe. The English expression the “Baltic approaches” versus the Swedish and German “Baltic outlets” gives a linguistic example of how different maritime and continental powers have looked upon the Baltic. The Baltic does consist of water! Thus, the maritime issues will continue to be as important for stability in northern Europe as it has been in the past.

Shipping and trading

The Baltic has played a vital importance for the Baltic coastal states’ ability to trade. The Hanseatic league established a strong position in the Baltic region in the Middle Ages by controlling the trading centres on the Baltic shores and thereby also being able to control trade within the Baltic. The Hanse’s dominance was broken by Dutch merchants by the end of the fifteenth century, and was further eroded with the rise of Great Power Sweden in the seventeenth century. The necessity for Sweden, of which Finland was a part, was to control and support the possessions in northern Germany and the eastern Baltic area in a continuous struggle with Denmark. Great Britain and the Netherlands tried to keep the balance of power and supported whoever was the weaker part in the struggle at any one time.

In the beginning of the 18th century Russia threw itself into the Baltic power struggle. In 1703 Russia started to build a fleet on instructions from Tsar Peter the Great, who had studied ship building in the Netherlands. Since the Great Nordic war Russia has been the main opponent to Sweden.

During the following centuries, Sweden was often supported by the Royal Navy to counter Russian power in the Baltic, which could sometimes establish command of the sea. During Sweden’s disastrous wars with Russia 1788 – 1809, Britain secured its own maritime needs against Napoleon’s continental blockade. A severely wounded Sweden with a very weak navy was saved by Britain from falling under Russian control. The war with Russia came at an extreme cost as Sweden lost a third of its territory and a quarter of its population when Finland became an autonomous part of the Russian Empire. During the Crimean War Sweden allowed the British and French navies to have a temporary base in Fårösund on northern Gotland despite Swedish neutrality, an exception made partly in hope of getting the island of Åland back under Swedish sovereignty. The fortress in Bomarsund was destroyed and fortress Sveaborg bombarded. A British frigate sailed along the Finnish coast in the Gulf of Bothnia burning ships and harbours. On a personal note, my great-grandfather was a rich businessman and the Russian consul in the city of Haparanda at the very northern end of the bay of Botnia. He owned a shipyard in Torneå that was destroyed in the British raid.

After the cold war shipping in the Baltic grew tremendously, including Russian shipping. In 2017 Russia moved one third of its seaborn cargo and half of its container traffic from Baltic ports. With the western sanctions adopted as a response to the Russian aggression against Ukraine this traffic is now closed. Moreover, supply to the landlocked Kaliningrad region is either dependent on overland transport through Lithuania and Belarus or by sea transport from St Peterburg.

The first Nord Stream gas pipeline is just now working with a limited capacity and the second is ready for operation but closed by Germany. The Baltic states and Poland saw the first Nord Stream gas pipeline as a reminder of the Molotov Ribbentrop pact in 1939. The naïve Swedish government saw it then from an environmental perspective and did not recognize the security implications it raised. This even though the Russian commander of the Baltic Fleet declared that it was his task to protect the pipeline, including the large part of the pipeline being laid in the Swedish economic zone.

With the Russian aggression on Ukraine – which I might note did not really start this February but in 2014 with the annexation of Crimea – Sweden and not least the Social Democrats have now revaluated their long-standing objection to joining NATO.

One can of course find other situations after the second world war where there was similar aggression from Russia, which forced Sweden to reconsider its longstanding “Neutrality Policy”. The submarine incursions during the 1980s are just one example. Moreover, it seems that the Swedish government, rather than evaluating the strategic changes the war has led to, are just following the decision made by Finland, and thereby “indirectly” being “forced” into NATO as a fait accompli. The government needs to assess quickly the new strategic situation and I suspect it will lead to some dramatic changes in our foreign policy as well as security and defence policy.

The Suwalki corridor

The Suwalki corridor (also known as the Suwalki Gap) separates the Russian exclave of Kaliningrad from Belarus. The only way to get by road or rail from Poland and Central Europe to the Baltic states goes through the corridor.

To seize control of the corridor by the Russians may seem far-fetched, as it would explicitly involve an attack on NATO territory, thus likely triggering a NATO response. Nonetheless, the Russian invasion of Ukraine has a central lesson to offer. The West must prepare for worst-case scenarios by focusing on actual Russian military capabilities in the region, rather than the Kremlin’s announced intent or considered estimates of Russia’s strategic logic, or intelligence assessments.

Some forty miles wide, the Suwalki corridor isn’t much of a corridor and has no natural boundaries. It is a wide-open rural region, predominantly characterized by rolling farmland interspersed with forests and small villages. Much of it is ideal terrain for tracked vehicles like tanks, given the very limited roadways and the gentle hills.

The Russian Baltic Fleet

The disintegration of the Soviet Union had an extreme impact on the geopolitical situation in the Baltic. The Baltic fleet went from dominating the eastern part of the Baltic Sea – as well as launching underwater intrusions in the western part in the 1980s – to finding its naval base and headquarters in an isolated Russian exclave. Of course, the Baltic fleet is not the sole but the dominant actor in the extremely well protected area. It is surprisingly not the naval component that has been reinforced, but instead it is predominantly its shore-based assets, such as a strong air defence capacity, coastal missiles (some of them armed with nuclear warheads) and ground forces that have been strengthened since 2014.

A large portion of the combat fleet inventory is composed of smaller vessels. Four modern corvettes and a frigate form the bulk of major vessels plus just one old Kiloclass submarine. The average age of the fleet vessels is around 30 years. The amphibious assault capacity can lift around 3000 soldiers or less than a thousand combined with heavy or medium tanks or trucks. The mining capacity is good though covert minelaying capacity is low with the lack of submarines. The ASW and mine counter measure capacity is limited to coastal defence. The city of Kaliningrad is also host to thousands of Russian troops and home to permanently stationed Russian forces, including advanced fighter jets and nuclear weapons.

The Spetsnatz training facility 10 miles northeast of Baltijsk has been expanded. The organization is closely linked with GRU. I do not know how much of the underwater systems have survived and been developed after the Soviet Union, but probably they have been given priority and the Spetznatz brigade should now be deployed to the Black Sea.

Tactical nuclear weapons have been improved through the Iskander missiles.

In short, the offensive capacity is to my thinking very low and will be so for the coming decade.

Future alternative development of the Russian Ukrainian war

The war has drastically changed the strategic landscape. Despite that Russia wages the war and that the war seems to be prolonged for a long time some conclusions can already be drawn:

• The end of the optimistic post-cold war area and a new darker and more dangerous future chapter in Europe is now at hand.
• As the cold war was shaped by the Korean War, the Berlin blockade, Cuba crises et cetera this war will shape a new strategic pattern.
• The West is once again united, and a common sense of purpose can be seen. Germany has shaken off is pacifistic Ostpolitik, although Germany has yet to confirm and start to walk the walk as well as talk the talk.
• The US have again returned to secure the European defence despite its new focus on the Pacific and China region.
• Whatever the outcome of the war – a victorious Russia, a defeated Russia or a frozen conflict we will enter a new cold war.
• China will have to carry out a tricky balancing act. Russia will be very dependent on China which China will use to secure its own interests with a long-term strategy.
• The brutality, with no respect for the law of war and destruction of infrastructure, make it abundantly clear that the Russians must be fought off at sea, in the air and space as well as in the cyber domain and information environment. Russian atrocities on Swedish soil must be prevented.
• The Russian invasion of Ukraine has altered traditional thinking about the effectiveness of conventional military strategies.
• It has also revealed the advantages of mobile, precise weapons on the battlefield. Events have proven that asymmetric warfare, in which a combatant attempts to thwart the strengths of a more powerful opponent, can defend against invasion.

The NATO northern region

The Artic zone will become an even more important area. Of the permanent members in the Artic council: Russia (now chairman) will be the only permanent member that is not a member of NATO when Sweden and Finland have joined. All permanent members have declared that they will boycott further meetings because of the war. Climate change has made polar routes more open to navigation and consequently northern frontiers increasingly vulnerable. China’s growing influence in the region is shifting the balance of power there.

The Kola Peninsula military importance is mainly based on Russian naval and airbases for strategic nuclear second-strike capacity with submarines and aircraft. In addition, it is a hub for countering NATO sea lanes of communication across the Atlantic Ocean. Russian ambition in a crisis will probably be to expand its security zone westward to Norwegian and Swedish territory to deploy long-distance air defence systems. So, the northern parts of Sweden will be of central strategic importance.

The Baltic will form a NATO lake with limited access for Russia.

From a Swedish perspective the strategy in the Baltic Sea will dramatically change. During the Cold War, the Baltic Sea was seen as a moat and now it must be seen as an important connecting link to the eastern and south side of the Baltic.

The Baltic states will never by themselves have the capacity to counter a full-scale Russian invasion. Sweden will have a mutual interest within the alliance as well as selfinterest to create a capacity to support the Baltic states. This means a need to secure the sea lines of communication as well as naval ports and air bases. Shipping protection and air control must be established in order to maintain command of the sea.

The island Gotland as well as the south-eastern part of mainland Sweden will be strategically important areas to secure and to deploy naval and air forces at an early stage in a conflict. It will be important to establish air control over the Baltic states.

The west coast of Sweden: Import of goods and commodities to the port of Gothenburg must be protected. We need to recall that Gothenburg is not only the largest Swedish port but also the largest Norwegian port. The port is also of great importance for Finland and the Baltic states as great volumes of goods are transhipped through Gothenburg. Therefore, the port of Gothenburg is of strategic importance for the alliance.

Command of the sea in Kattegat and Skagerrak should be established by Germany and Great Britain, as Denmark’s capacity on its own is too limited.

The Baltic Straits must be defended and made impassable to Russian forces aiming to strengthen the Baltic Fleet.

Command structure: Of the three Joint Forces Commands the JFC in Brunssum in the Netherlands will probably be given the responsibility for the northern area. The principle to point out a command with responsibility for a certain area was abandoned when Russia no longer were assumed as a threat. Regional commands will have to be reestablished. To my thinking a Baltic regional command structure should be stablished. A Baltic Command, that include the earlier BALTAP (Baltic Approaches) Command, should be organized. Why not in Sweden (Stockholm)?

Geostrategic change and technical revolution,

• China will in the long perspective be the main threat for the western world. This challenge must have priority despite the present Russian hostilities.
• The western world must define a long-term strategy and mobilize to counter the Chinese threat.
• Russia will continue to represent a threat for the European order but in the foreseeable future their military capacity is not as advanced as expected. Not only is it less advanced than expected, it is being seriously degraded by the conflict in Ukraine and will take some time to recover, regardless of the outcome.
• The main Russian threat will be from their nuclear arsenal, including both intercontinental and tactical weapons.
• NATO shore owners will overwhelmingly dominate the Baltic.
• Russia controls only 1 % of the shoreline.
• Russia can easily be “bottled up” in their naval bases.
• NATO will without problem establish surveillance and sea control over the Baltic.
• NATO has the resources to establish a no-fly zone over the Baltic and the Baltic states.
• Total sea control should be possible to achieve by NATO.
• The NATO nuclear deterrence/umbrella will be of core importance.
• The Russian threshold to use tactical nuclear weapons is probably low. Hence, NATO will have to take that in account. Solutions not to overstep core Russian security must be found. This means that a naval blockade could be preferred before eliminating the defence of Kaliningrad.
• The dramatic change in internet technology makes the battlefield transparent in the air and on surface. The underwater domain is still not yet transparent but perhaps this does not include the southern part of the Baltic with its shallow depth and flat bottom.
• The development of flexible cheap drones is rapidly changing the need to adopt to new strategies and force compositions.

Naval strategy

The Baltic Sea will be effectively dominated by NATO members when Sweden and Finland have joined the alliance.

Kronstadt and St Petersburg in the inner part of the Gulf of Finland could easily be closed by a naval blockade by mines and submarines. Kaliningrad could as well be blockaded without problems. The destruction of the two Russian bases with access to the Baltic Sea could be achieved, although it will not be wise to provoke Russia to that extent, due to the Russian nuclear capacity.

The capacity for an enforceable no-fly zone over the Baltic states must be achieved.

NATO must implement sea control and air cover over the Baltic Sea to secure defence of the Sea Lanes of Communication. The Baltic Straits must be secured.

The Sea Lanes of Communication must be defended in Kattegat and Skagerrak.

The major change is that the traditional Swedish strategic war planning to stand and fight alone is now history. Being a NATO member will totally change the Swedish position.

Changed need for new structure in Swedish naval forces

The old Cold War thinking to fight a Soviet invasion (the “red arrow”) over the sea against Sweden should now be inverted to “a blue arrow” from Sweden across the sea to the Baltic states carrying NATO forces and logistics.

Historically these naval challenges are similar to the situation during the centuries when Sweden was the major power in northern Europe. This means that the task for the Swedish Navy now needs to be focused on sea control, air defence, shipping protection, ASW, mine countermeasure, harbour protection etc. The Swedish navy is balanced but small in numbers and with a high average age.

The navy must focus on submarines and an increased number of surface combatants using modern technology. Defence of ports must be safeguarded

In the previous defence bill, the navy was put “within brackets”. The now working defence committee must decide how the increased defence budget should be allocated. It seems that a focus on ground forces and territorial defence is still the prevailing thinking. Sea blindness has apparently not yet been overcome.

Ledamoten Peter Hore skriver om svenska marinen och Nato.

Hore är brittisk sjöofficer och författare till flera böcker inom det marina området. Hans sista befattning som aktiv officer var att leda Royal Navy´s Defence Studies.

Ledamoten Peter Hore

Article 5
The principle of collective defence is the major feature of NATO and it is the unique and enduring principle which binds its members together. The strapline “An attack on one is an attack on” commits NATO members to protecting each other and helps to create a spirit of solidarity within the Alliance. Specifically, Article 5 of the founding treaty said:
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Char- ter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Originally Article 5 covered an attack on the forces, vessels, or aircraft of members of NATO when in or over member territories including the Mediterranean Sea and the North Atlantic north of the Tropic of Cancer. Presumably with the accession of Finland and Sweden to the NATO alliance, this ‘insurance over’ will in future include the Bal- tic Sea, stretching up to some limit in the Gulf of Finland. More recently Article 5 has widely interpreted to include threats beyond the North Atlantic and across the Tropic of Cancer, for example, Afghanistan. Most recently American and British authorities have said that any deliberate attack against the Zaporizhzhia nuclear power plant in Ukraine which could cause radiation leaks over NATO members in Western Europe would be a breach of Article 5.

NATO as an industry standard
For Sweden, the process of joining NATO need not be difficult. NATO, besides being an alliance, whose members can be named and enumerated, is also an industry standard. In some cases, Sweden has used NATO’s Standardisation Agreements (STANAGs) sin- ce the mid-1950s, and increasingly so since the end of the Cold War. These STANAGs cover a wide range of practises and procedures, for example, nomenclature, communi- cations, fuel specifications, fuel couplings. Swedish armed forces are already familiar with these industry standards through their deployment to Afghanistan (ISAF 2001- 14 and RSM 2015-21), and by participation in the UK-led Joint Expeditionary Force (2102-onwards) which draws upon forces from Denmark, Finland, Estonia, Iceland, Latvia, Lithuania, the Netherlands, Norway, and – even though they were then outside the NATO alliance – from Finland and Sweden.

Rights and Responsibilities – Swedish exceptionalism
Joining NATO will be a powerful protective blanket against a traditional enemy, Russia, which under its president has become increasingly irredentist and aggressive. Whi- le Finland and Sweden are both advanced societies which will bring modern armed forces to NATO’s order-of-battle, the prime benefit to Sweden in joining NATO is to ensure the defence of Sweden and to deter an attack by Russia. Article 5 means that an attack on Sweden is an attack upon the member states, and that Sweden will have the right to the support of other NATO countries, should it be attacked. However, should another NATO member state be attacked, it is Sweden’s responsibility to consider this as an attack upon itself and to assist in defending other countries accordingly.

The Royal Swedish Navy has the potential to make a particular contribution to NATO. The RSwN is expert in Swedish littoral and Baltic Sea operations in green- and brown-water. It has specialized in operating small conventionally powered submarines (SSKs), corvettes and patrol boats, mine-countermeasures and amphibious craft in these waters, besides a force of icebreakers which currently are civilian crewed. However, while Swedish submarines have successfully deployed to the Mediterranean, the North Atlantic (west of Ireland), the Norwegian Sea, and to the Pacific, there is only one surface ship capable of limited, blue-water operations (HMS Carlskrona).

Sweden is also exceptional among the smaller European nations and members of NATO in possessing a significant and successful defence industry, with exports to other countries, and, during the Cold War, was largely able to arm itself.

So, as well as benefiting from the right to mutual defence given under Article 5, Sweden has also the responsibility – and the capability – to give mutual defence under the NATO umbrella. It is easy to see how specialist Swedish naval forces might augment a NATO deployment or task force. With its current force structure, the RSwN would be capable of contributing to Standing NATO Mine Countermeasures Groups 1 and 2. However, it would not be capable of contributing to the destroyers and fri- gates of Standing NATO Maritime Groups 1 or 2 (formerly STANAVFORLANT and STANAVFORMED) which conduct blue-water operations in the Atlantic and the Mediterranean.

Other Models
A potential model for a future Swedish Navy within NATO is the Belgium Navy. Its declared speciality to NATO is in minesweeping and specifically in the Narrow Seas, that is the southern North Sea and eastern English Channel. Nevertheless, Belgium also maintains a small force of blue-water frigates who contribute to Belgian and NATO defence not only defending seaborne communications against air, surface or underwater attack, but also, with the support of its NATO allies, in deterring and defending against crises rising from the infringements of the principles of international law both in Belgian’s EEZ as well as in sovereignty in the other maritime zones.
Though Belgium’s defence industry and its EEZ are much smaller than Sweden’s, the Belgium Navy uses its blue-water ships to support national diplomacy and foreign trade, technical and military collaboration with allies, oceanography, fisheries protection, and deterrent operations by participation in standing allied squadrons, i.e., Stan- ding NATO Maritime Group 1 which is a component of the NATO Response Force. Recent operations have included anti-drug operations in the Caribbean, United Nations operations in the Adriatic, NATO-led anti-piracy operations in the Indian Ocean, and as escorts in a French-led carrier battle group.

Swedish Overseas Trade and Interests
Sweden’s defence industry is much larger, Sweden has overseas interests in trade and diplomacy, and some 500 Swedish-flagged or Swedish-owned ships on the high seas – in blue-water. However, as the Stena Impero incident showed, Sweden relies on other nations to do its business. The model of the Belgium Navy, its role and its force structure, enabling it to contribute to blue-water operations, might be a good model for the RSwN to follow.

New Ships
The cost of designing and building a warship from scratch are enormous, and Belgium’s blue-water frigates were acquired from the Netherlands. However, while many countri- es have little or no defence industry, Sweden has a strong domestic and internationally significant defence industry. By collaborating with other NATO nations, Sweden would be able to share the overheads acquiring new ships, to piggy-back on larger acquisition programmes, and perhaps even to win an industrial share of larger, series production. An example of a NATO programme which Sweden might join is the Netherlands and German Navies cooperation towards replacing their De Zeven Provinciën-class frigates and the Sachsen-class frigates from 2030 onwards. Another programme which might be considered are British Type 26 frigate (with sales to Australia and Canada) or the Type 31 frigate which has been sold to Sweden’s neighbour Poland. The British Type 31 general purpose frigate, based on the hull of the Iver Huitfeldt class of air defence frigates in service with the Royal Danish Navy, offers the possibility of a high level of naval compatibility in the Baltic.

Conclusions and Recommendations
On accession to NATO, Sweden gains rights to the defence of Sweden by other NATO allies, but also acquires responsibilities towards the defence of NATO at large. Sweden is familiar with the NATO industry standard and would have little problem in assimila- ting into NATO force structures as a fulltime member. The Swedish Navy has specia- list forces and operating experience in green- and brown-water which it can contribute to NATO operations, but Sweden also has significant overseas (‘out of area’) trade interests which Sweden might be called upon as a NATO member to help defend. It is recommended that the Royal Swedish Navy should acquire a number of suitable ships with a blue-water capability by joining an existing NATO frigate building programme.

I lördagens artikel skriver den tidigare franske marinchefen amiral Alain Oudot de Dainville om den ryska marinens nya strategi. hans bakgrund är ur det franska marinflyget och de Dainville har bland annat varit fartygschef på hangarfartyget Clemenceau. Amiral de Dainville är ledamot av Académie de Marine.

Atrikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 2023 och är översatt från franska av OL Lars Wedin. Den finns i sin helhet med referenser och noter i tidskriftsarkivet HÄR.

Amiral Oudot de Dainville

I slutet av 2021 stod det klart att den diplomatiska dialogen med USA hade misslyckats. Ryssland inledde då en planerad offensiv i två steg. Förutom mycket uppmärksammade operationer till lands skapade offensiven en maritim chockvåg. Men många åskådare såg bara skuggorna i stället för det verkliga skeendet likt människorna i Platons grotta. Den 24 februari 2022 inleder Ryssland den särskilda militära operationen i Ukraina, århundradets fjärde stora händelse efter attackerna den 11 september 2001, finanskrisen 2008 och hälsokrisen 2020 (covid-19). Det USA-ledda västblocket reagerar på denna offensiv med politiska, diplomatiska, finansiella och andra ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som inte till fullo accepteras av resten av världen. Som svar på detta bildades ett eurasiskt block kring Shanghai Cooperation Organisation (SCO), med rivaliserande länder Indien, Kina, Ryssland, Iran och andra som baserar sitt partnerskap på förkastandet av amerikansk hegemoni, men som samtidigt är emot kriget. Indien försvarar sin suveränitet och är liksom Kina mot sanktioner, trots ländernas inbördes gränstvist, samtidigt som Indien tillsammans med USA agerar mot kinesisk hegemoni i Indiska Oceanen-Stilla havet (IndoPac). En tredje grupp i Afrika, Stilla havet och andra regioner håller på att bildas av kloka män som inte vill att deras gräs ska trampas ner av elefanter, dvs de som vägrar att anpassa sig. Slutligen finns det länder som vacklar mellan lägren, till exempel Turkiet, som fullföljer sin ottomanska dröm genom att navigera mellan SCO och NATO. Folken är offer för dessa rivaliteter, krossade under de stridande parternas bomber och missiler!

De två förstnämnda blocken befinner sig i en långvarig konfrontation eftersom tvisten om kriget i Ukraina döljer djupa meningsskiljaktigheter angående ekonomisk protektionism och missförstånd om de värderingar och principer som västvärlden förespråkar, såsom mänskliga rättigheter och miljöförändringar, vilket visade sig under COP273.

Marinens nya doktrin

Den andra fasen ägde rum under sommaren, den 31 juli, när president Putin presenterade sin marinstrategiska doktrin och den 5 september när han tillkännagav en ny utrikespolitik som bygger på konceptet om den ryska världen.

Den marina ambition som presenterades i Sankt Petersburg4 ligger i linje med den historiska kontinuiteten, men markerar en brytning med den sovjetiska och den ryska marinens moderna historia. Winston Churchill sade en gång att ”Sovjetunionen var en jätte vars näsborrar hade blockerats”, och president Putin vill nu öppna dem. Kubakrisen 1962 var anledningen till att Sovjetunionen vände blicken mot havet, och 2022 års kris är anledningen till att Ryssland går från en defensiv till en offensiv flotta.

I likhet med sina viktigaste partners i det eurasiska blocket vill Ryssland ta tillfället i akt att, när nu kriget i Ukraina och brytningen med västvärlden ger möjlighet därtill, söka sin makt på haven genom en global militär, diplomatisk och ekonomisk strategi. Enligt traditionen från Peter den store (1672-1682-1725) försöker Ryssland flytta en del av sin makt från kontinenten till haven, enligt den engelske officeren och upptäcktsresanden Sir Walter Raleighs maxim: ”Den som behärskar havet behärskar handeln; den som behärskar handeln behärskar världens rikedomar, och därmed världen själv”. I den nya doktrinen anges otvetydigt att ”Förenta staternas strategiska politik att dominera världshaven och Natos åtgärder för att närma sig Rysslands gränser utgör det största hotet mot landet, […] en stor utmaning för ryska federationens nationella säkerhet”.

Ryssland vill bryta denna amerikanska ”containment”, genom att expandera på haven, som man delar in i tre zoner.

Det känsligaste området, av existentiell betydelse och där de väpnade styrkorna måste försvara ryska intressen, är föga förvånande territorialvattnet och den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ), med särskilt omnämnande av Norra ishavet, men även Kaspiska havet, som har en omtvistad status. Det är från Kaspiska havet som ryska kryssningsmissiler avfyras mot Ukraina. Detta hav utgör även noden för Rysslands eurasiska förbindelser.

I det andra området, som beskrivs som viktigt, är våldsanvändning tänkt som en sista utväg för att garantera nationella, ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen. Det omfattar tentakeln till de varma haven som utgår från Azovska sjön, fortsätter i Svarta havet och efter de turkiska sunden i östra Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. Det omfattar också Östersjön och Atlanten i väster. Här finns en möjlig konfrontation med väst och den franska marinen i syfte att upprätthålla den ryska avskräckningsstyrkans handlingsfrihet och för att säkra Rysslands kommunikationsvägar. I Stilla havet respekterar den ryska marina närvaron att Kinas vitala zoner inte får bestridas. Enligt Ryssland har Kina samma strävan att bryta den amerikanska inringningen i det Kinesiska havet som Ryssland har i Ukraina, i båda fallen i strid med internationell rätt.

I andra områden kommer den ryska flottan att nöja sig med marin närvaro.

Det var i de två första områdena som stora marina operationer ägde rum. Dessa bekräftade flottans brister, särskilt när det gäller luftövervakning och brandbekämpning. Men de stärkte också de ryska ambitionerna till havs. Ryska landvinster 2014 på Krim och 2022 i de östra ukrainska kustprovinserna, med undantag för staden Katarina II (Odessa), ökade tillfälligt den ryska kontrollen över de varma haven. Även om det är helt olagligt enligt internationell rätt, ges härmed den Ryska federationen ett stort maritimt utrymme bortom Azovska sjön och leder till att Svarta havet nästan delas med Turkiet, den andra stora aktören i detta gamla hav, som har försummats av västländerna sedan kalla krigets slut. Ryssland och Turkiet kan på så sätt främja sina intressen genom att bygga upp en ny regional ordning i Svarta havet som är säker mot inkräktare.

Den nya doktrinen insisterar på en modernisering av den ryska marinen, både örlogsflottan och handelsflottan. Den visar på behovet av resurser för att på egen hand kunna utnyttja sina undervattensfyndigheter, utveckla sin förmåga att installera gas- och oljeledningar och fortsätta att utrusta sig med undervattensrobotar. Denna önskan kan ses mot bakgrund av sabotaget av North Stream I i ett område där NATO:s BALTOPS-övning hölls i juni 2022, varvid undervattensdrönare användes. Samtidigt som den ryska flottan ligger i framkant när det gäller hypersoniska missiler vill den anskaffa hangarfartyg för att konkurrera med den amerikanska flottan. Det kräver skeppsvarv som kan bygga dem. Ryssland vill också rationalisera sin ubåtsflotta för att förenkla underhållet, som nu försvåras av embargot.

Även om Ryssland, liksom Kina, har tredubblat sin militärbudget under de senaste tio åren, kräver detta långsiktiga arbete resurser. Ryssland vill hitta dem i sitt nya eldorado, Arktis, som man avser att försvara genom att upprätthålla sin överlägsenhet i området och kontrollera den nordliga sjövägen (NSR), ett alternativ till Suezkanalen. Ryssland har just skärpt villkoren för tillträde för icke-ryska krigsfartyg och begränsar dem till ett åt gången efter 90 dagars varsel.

Längs sin tentakel mot de varma haven vill man utveckla flottbaser. I och med utbyggnaden av anläggningarna i Tartus (Syrien) och planerna på Port Sudan, dess port till Afrika, siktar man på ett marint samarbete med Indien, Iran, Saudiarabien och Irak, liksom med de länder som gränsar till Indiska oceanen, utan att nämna Kina. Kommer det kinesiska pärlhalsbandet8 att, i Indiska oceanens smyckeskrin, samsas med det indiska opalarmbandet och den ryska bärnstensbroschen?

Sanktionsvågen

På kortare sikt påverkar sanktionerna, som utgör svar på den ryska aggressionen, hela världen, eftersom de påverkar de globala sjövägarna och ger upphov till nya regionala vägar. De omfördelar energirutterna, eftersom sanktionerna har förändrat kretsloppen mellan producenter och konsumenter och öppnat vägar för tvätt av svart guld, vilket har gjort vissa gasoch oljeledningar föråldrade; något som har kompenserats av oljetankfartyg eller LNG9-tankfartyg. För att slippa undan pristaket byter Ryssland och Saudiarabien därför kunder mellan Asien och Europa. Europeiska unionen fortsatte att försörjas med rysk gas, inte via rörledningar utan via LNG-tankfartyg till en högre kostnad! Gasen brukade försörja Europa från öst till väst, nu är det tvärtom. Denna nya konfiguration kräver en anpassning av infrastrukturen, vilket innebär att antalet LNGterminaler fördubblas – om vi håller oss på nuvarande nivå – inom tre eller fyra år, eller mindre om det rör sig om flytande installationer. Sanktionerna ökar spänningarna: 94 LNG-fartyg passerade genom Suez den 7 november 2022 jämfört med 56 i genomsnitt under 2021.

Sanktionerna har ökat vikten av bulkfartyg för livsmedel, eftersom den livsviktiga exporten av spannmål och gödningsmedel inte kan betalas med pengar. För att häva embargot nåddes ett avtal i juli som förnyades i november för fyra månader, utan några andra incidenter än att en rumänsk minröjare, Nicolescu, skadades av en ukrainsk mina. Men det är en falsk kris eftersom de multinationella företagens kontroll över denna marknad fortfarande är dominerande, och avtalets förmånstagare inte nödvändigtvis är de fattigaste länderna. Denna kris har visat att kärnvapen är ett dödligt vapen som inte kan användas, men att vete visserligen inte är ett vapen, men är lika dödligt om sjötransportvägarna blockeras.

För att slippa undan sanktionerna uppgraderar Ryssland den eurasiska förbindelsen. Generellt sett vill makter med maritima ambitioner omforma haven genom att bygga kanaler. Ryssland är inget undantag och utvecklar förbindelsen mellan Östersjön och Indiska oceanen eller Medelhavet. Landet finner i sin isolering från Europa ett incitament för att återaktivera, om än blygsamt, det flodoch järnvägsnät som är känt som den nord-sydliga korridoren (INSTC) runt det strategiskt viktiga Kaspiska havet. Det blir då möjligt att nå S:t Petersburg från Bombay på 25 dagar i stället för 40 dagar via Suez. Korridoren förbinder det eurasiska blocket, Indien, Kina, Ryssland och Iran, och är en del av det kinesiska initiativet ”Ett Bälte och En Väg” (BRI). Det erbjuder en väg ut ur västvärldens kontroll, särskilt avseende Suez och Hormuz där USA kommer att placera ut 100 marina drönare i TF 59 fram till 2023. Avtalet från mars 2021 mellan Kina och Iran – olja mot infrastruktur – kan finansiera de 164 km av korridoren som saknas i Iran, som utan rädsla kan exportera sina drönare till Ryssland.

En mycket känslig punkt utgörs av de fiberoptiska kablarna på havsbotten. Här uppstår en ny risk genom den finansiella fragmentering som skapats genom Rysslands uteslutning från systemet för utbyte av finansiell information SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication). Härigenom uppmuntras den eurasiska zonen att ”avdollarisera” och närma sig det kinesiska CIPS (China International Payments System). 99 % av den finansiella informationen passerar genom dessa kablar. Den finansiella splittringen skapar förutsättningar för att undervattenskablar ska bli en källa till konflikter på havets botten. Om varje block skaffar sig sina egna kablar, kan motståndaren hota dem utan att skada sig själv, vilket inte är fallet nu då alla är beroende av ett huvudsakligen gemensamt kabelnät. Den ryska flottan är särskilt välutrustad för djuphavskrigföring. Den har ett specialkommando, GUGI, som utnyttjar det underrättelseinsamlande oceanografiska fartyget Yantar och atomubåtarna BS-64 Podmoskovye och Losharik. Den amerikanska flottan ligger inte heller på latsidan med sina specialstyrkor SEALS och ubåten USS Jimmy Carter. I slutet av oktober genomfördes sabotage av kablar på land nära Marseille och samtidigt till sjöss i norra Skottland nära det ryska fartyget Akademik B. Petrov, en försmak av denna rivalitet.

Kollaterala skador

Chockvågorna från kriget i Ukraina spred sig till Stilla havet. I sina memoarer om andra världskriget, Crusade in Europe, konstaterade Dwight Eisenhower, att Förenta staterna hade två fiender, Japan i Stilla havet och Hitlertyskland. Det var nödvändigt att bestämma sig för en prioritering. ”Såvitt jag vet har ingen kompetent strateg någonsin ifrågasatt det kloka i planen att rikta massan av vår makt mot den europeiska fienden innan vi inleder en kampanj av stor stil mot Japan.” I dag konfronteras Förenta staterna av Kina och Ryssland. Kriget i Ukraina har lett till att USA har sänkt sin vaksamhet gentemot Mittens Rike, vilket gör att Kina, trots sina cykliska svagheter kopplade till nollvisionspolitiken avseende Covid och sin minskande attraktionskraft, kan göra framsteg i sitt sökande efter en bas i Stilla havet, jämförbar med Djibouti i BRI:s gren i Indiska oceanen. Genom att dra nytta av rivalens sömnighet kunde Kina i april ingå en säkerhetspakt med samväldet Salomonöarna. USA försökte svara vid ett toppmöte för Stillahavsöarna i Washington i slutet av september 2022. Man beslutade att förstärka sin diplomatiska representation och att sätta in en ny biståndsfond på 810 miljoner dollar till länder och territorier i regionen, men skadan är redan skedd: Kina har nu ett möjligt fotfäste för BRI:s östra penetration av Karibien genom Panamakanalen och kringgår därmed Monroe-doktrinen med hjälp av mjuk makt.

Slutsats

USA kommer att fortsätta att göra allt för att hindra Ryssland från att expandera till havs för att inte behöva slåss mot två rivaler samtidigt. Det kinesiska existentiella hotet håller på att återuppväckas och är återigen prioriterat, särskilt avseende Taiwan. Rivaliteten kommer troligen att förflytta sig till Arktis, där Ryssland förmodligen ångrar att man sålde Alaska (1867) och vill utnyttja dess resurser för att ge sig själv medel för en aggressiv politik. Sibirien och Alaska kommer att stå ansikte mot ansikte med små möjligheter att använda sig av mellanhänder (proxys). Sanktionerna kommer så småningom att blekna, men Krims öde förblir avgörande, med allt vad det innebär, för Rysslands maritima expansion. Där ligger flottbasen Sevastopol, som är av grundläggande betydelse som stöd till den södra rutten. I samband med den globala upprustningen av flottan har Ryssland redan en kraftfull flotta intakt, inklusive ubåtar, precis som Tyskland 1939. Upprustningen kommer att fortsätta när positionerna i Europa har frysts, med målet att skaffa sig en offensiv flotta. Det är inte bara genom att räkna sina stridsvagnar och flygplan, som NATO är rikligt utrustad med, som Ryssland sägs vara en militärmakt, utan också genom att räkna sina stridsspetsar, missiler, ubåtar och hangarfartyg. Den verkliga chocken med kriget i Ukraina är att det maritima Ryssland vill existera.

Kärnvapenavskräckningen utgör ett skydd av territoriet för de länder som har dem, men detta gäller inte havet. Att bomba en landningsstation för en undervattenskabel berör den nationella säkerheten och är därför föremål för avskräckning, men att klippa en kabel till havs är inte det! I april 2021 varnade den ryske presidenten, efter incidenter nära Sevastopol med den brittiska fregatten HMS Defender, som ryssarna ansåg hade kommit för nära kusten: ”Även om vi hade sänkt det fartyget hade det varit svårt att föreställa sig att världen skulle ha gått mot ett tredje världskrig”. ”Världen vet att den inte skulle gå segrande ur detta krig.” Kommer han att visa samma återhållsamhet i framtiden? Det är därför troligt att framtida meningsskiljaktigheter kommer att lösas i våldsamma konfrontationer på våra gemensamma hav, där krig kommer att ersätta operationer. Det eldupphör i Ukraina som vi alla hoppas på kommer inte att innebära slutet på fientligheterna mellan öst och väst, det kommer att förskjuta dem.

Ledamöterna Lars Wedin och Carl Bergkvist skrev nedanstående artikel i mars 2022 – en månad efter att Ryssland invaderat Ukraina. Den finns i originalformat, med bland annat källhänvisningar och författarpresentationer att läsa även i Tidskrift i Sjöväsendets arkiv, där samtliga nummer sedan 1836 finns tillgängliga. Denna artikel återfinns HÄR.

Kriget i Ukraina har, när detta skrives, pågått i en månad. Det enda vi vet om resultatet är att det inte blev den promenadseger som Putin väntat sig. Kommer Ryssland till slut lyckas krossa Ukraina? Övergår kriget till ett nytt Afghanistan – ett långdraget gerillakrig? Faller Putin och, i så fall, vad ersätts han av?

I detta läge skall Sverige återupprusta efter många år av nedrustning. Debatten om en eventuell Nato-anslutning rasar. Tyvärr verkar det mer handla om partiintern och inrikespolitisk positionering än om Sveriges säkerhet. Hur som helst måste strategerna, dvs. i första hand ÖB och Försvarsberedningen utgå från att osäkerhet råder både om den framtida politiska miljön och om den svenska allianslöshetens eventuella fortbestånd.

Vi kan dock dra några viktiga iakttagelser redan nu.

För det första präglas vårt område av två motriktade krafter. Hotet kommer från öster medan den eventuella militära hjälpen från väster – via Atlanten och Nordsjön.

För det andra, Ryssland har visat att man är helt beredd på att föra ett terrorkrig med civilbefolkning och civil infrastruktur som mål.

För det tredje, Sverige är inte Ukraina med en lång landgräns mot Ryssland och dess satellit Belarus. I stället bildar det nordiska området en halvö – två med Danmark som sticker ut i Atlanten från det europeiska fastlandet. Det är ett maritimt präglat område. En angripare – d.v.s. Ryssland – måste komma på eller över havet för att anfalla Sverige – såvida man inte väljer att gå genom Finland eller Nordnorge. Detta är dock ett till stora delar ett väglöst land och starkt påverkat av årstiderna och vädret. Gotland är Östersjöområdets viktigaste plats.

För det fjärde, hela det nordiskt-baltiska området – inklusive Ryssland – är beroende av en säker sjöfart från och till Atlanten. Göteborg är Nordens största hamn och har alltså en central strategisk roll.

För det femte, hela området är inbördes och gentemot omvärlden hopknutet av bottenliggande el- och datakablar. Regeringen vill dessutom storsatsa på vindkraftverk till havs och kanske kommer hälften av vår framtida elförsörjning från havet.

För det sjätte, de nordiska länderna står varandra nära politiskt och historiskt. Vi har ett allt närmare militärt samarbete. Detta gäller särskilt Sverige och Finland. Alla nordiska länder har behov av att få förstärkningar vid ett storkrig, vilket också blivit centrala faktorer i respektive lands försvarspolitik.

Slutsatsen är att de nordiska länderna är så maritimt präglade och har så mycket gemensamt, att vår säkerhet bör bygga på en gemensam maritim strategi. Denna bör syfta till att undvika krig och om detta inte är möjligt, hålla angriparen utanför landet. Vårt maritima läge utgör därvid en stor fördel som måste utnyttjas.

Det är emellertid omöjligt att helt undvika flyganfall, anfall med fjärrstridsmedel inklusive specialförband, samt luftburen trupp. Dock bör det gå att undvika att bli utsatt för en invasion då ryskt tillträde är kanaliserat till Finska viken och Kaliningradområdet. Detta såvida inte Ryssland tidigt i en konflikt tar Gotland och/eller Åland och använder dessa öar som bas.

Det finns två lägen att betrakta. I det första fallet står vi ensamma inför en hotande eller pågående rysk aggression därför att hjälp från USA och/eller övriga Nato ännu inte har kommit eller kanske inte kommer alls. Det senare kan bero på att USA är upptaget av en konflikt med Kina eller Iran eller av t.ex. inrikespolitiska skäl inte kan eller vill engagera sig.

I det andra fallet är hjälp på väg. Artikeln gäller för det första av dessa två fall. I det andra fallet torde huvuddelen av resonemangen vara giltiga, speciellt de om Västerhavet. Om amerikansk och allierad hjälp däremot har anlänt, så har vi sannolikt mycket liten handlingsfrihet utan får laga efter läge – d.v.s. efter vad amerikanarna bestämmer. Områdets maritima prägel ändras emellertid inte. Allierat underhåll – och den ryske angriparens – måste i huvudsak komma sjövägen.

I dessa scenarier spelar det faktum att Norge och Danmark tillhör Nato, medan vi står utanför, ingen större roll. Vi kan ha en gemensam strategi för de situationer som skissats ovan utan att vara allierade. Om bara Norge och Danmark får Nato-förstärkning får de allianslösa Sverige och Finland klara sig bäst de kan. Östersjön kommer dock fortfarande, i varje fall för Sverige, utgöra vår strategiska tyngdpunkt.

Vad är en maritim strategi?
Den klassiska definitionen är given av Corbett: “By maritime strategy we mean the principles, which govern a war in which the sea is a substantial factor. Naval strategy is but the part of it which determines the movements of the fleet when maritime strategy has determined what part the fleet must play in relation to the action of the land forces; for it scarcely needs saying that it is almost impossible that a war can be decided by naval action alone.”

Det framgår tydligt att en maritim strategi inte bara handlar om marina stridskrafter, utan bygger på agerande i alla domäner – idag: mark, sjö, luft, rymd, cyber samt det elektromagnetiska spektrumet. Det specifika är att den maritima domänen står i centrum – den är det strategiska objektet. Det överordnade politiska objektet är givetvis de aktuella ländernas säkerhet i vid mening.

En modernare variant är: “maritim strategi är vetenskapen och konsten att utnyttja resurser – tillgängliga och potentiella – för att förverkliga de politiska mål i den maritima arenan som bestäms av den övergripande politiska strategin”.

En maritim strategi handlar mycket om kontroll av havsområden under, på och över ytan. Beroende på om man har eller inte har havskontroll, kan man eller kan man inte:
• I en offensiv strategi, hindra fiendens kommunikationer och attackera hans territorium från havet.
• I en defensiv strategi, garantera egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.

Det bör dock observeras att havskontroll – eller här bara ”kontroll” – aldrig är fullständig. Detta gäller speciellt i undervattensdomänen.

Logistiken är Rysslands stora akilleshäl. Talesättet att den ryska armén klarar att strida 300 km bortom järnvägens slut har tydligt visat sig inte stämma i Ukraina. Således är det nu än viktigare att genom sjöoperativ kontroll hindra ryska logistiktransporter över havet.

Kraftfulla operationer i enlighet med en maritim strategi skapar inte bara handlingsfrihet i den överordnade politiska strategin utan är också stärkande för operationer i andra domäner och på platser i yttre delar av vårt närområde. Nordkalotten och Arktis får en allt större betydelse och det finns ett mycket stort amerikanskt intresse för vad Norden kan bidra med där. Bägge områdena har en maritim prägel och utgör starka friktionsytor mellan Nato/EU och Ryssland. Har Sverige och grannländerna en god förmåga i Östersjön och kan hålla den flanken, så minskar risken för kraftsplittring mellan Arktis och Östersjöområdet.

I detta sammanhang skall en maritim strategi ses som ett alternativ till den ”tidsvinnande strategi” som bl.a. förordades av general Helge Jung i dennes bedömande inför 1948 års försvarsbeslut men som fortfarande har sina anhängare. En sådan strategi skulle också kunna kallas markterritoriell strategi eller terrester strategi. Medan en maritim strategi tar avstamp i vår maritima omgivning söker en terrester strategi att utnyttja vårt lands stora yta i förhållande till folkmängden. Men detta innebär också att striderna förs bland den svenska civilbefolkningen; kriget i Ukraina har tydligt visat vad det innebär.

En maritim strategi kräver givetvis också markstridskrafter bl.a. för att hantera insatser av fientliga specialförband, skydda hamnar och annan viktig infrastruktur. Befolkningsskyddet måste ägnas stor uppmärksamhet. Kommer vi i efterhand måste markstridskrafterna kunna klara av en landstigning av en bataljonsstridsgrupp plus luftlandsättningar. Brohuvudenas uthållighet blir dock närmast helt beroende av sjöburen logistik.
Både en maritim och en terrester strategi kräver ett starkt flygvapen – men i olika roller. I den här diskuterade maritima strategin utgör flygstridskrafterna en integrerad del.

Geopolitisk diskussion med marina förtecken

De stora öarna i Östersjön – speciellt Gotland

Åland är liksom Gotland av stor strategisk betydelse. Ålands folkrättsliga status innebär starka förbehåll avseende militära förberedelser till dess att krig är ett faktum. Detta gör Åland svårt att hantera proaktivt inom en maritim strategi.

Gotland är av uppenbara skäl av stor betydelse för oss. För det första för att det är en del av det svenska territoriet. För det andra kan Gotland utgöra kärnan i en svenskfinsk A2/AD-strategi – d.v.s vi kan skapa en avgränsningszon omkring ön och därmed kontrollera norra och mellersta Östersjön inklusive luftrummet däröver. Detta kan göras med hjälp av långräckviddigt luftförsvar och sjömålsförmåga med lång räckvidd: svenska arméns Patriot, svenska flygvapnets luftförsvars- och sjömålsförmåga, de svenska och finska marinernas korvetter med luftvärns- och sjömålsrobotar, markbaserade kustrobotar, samt de svenska ubåtarnas långräckviddiga torpeder. Koordinerade innebär dessa system en styrkeprojicerade förmåga som är svår att slå hål på.

För USA och Nato vore Gotland ett naturligt bakre basområde i samband med förstärkningar till eller strider i Baltikum. Ryssland skulle däremot kunna utnyttja Gotland som framskjuten bas för marin – och flygstridskrafter och därigenom slippa ur sina trånga basområden i St Petersburg och Kaliningrad. En Gotlandsbas ökar möjligheten att kunna skydda sjötrafiken mellan dessa basområden. Framför allt skulle Ryssland från Gotland kunna kontrollera mellersta och norra Östersjön så att Nato förstärkningar till Baltikum starkt försvåras eller omöjliggörs. Man skulle också få en bas varifrån man skulle kunna insätta operationer mot Sverige och starkt försvåra våra flyg- och sjöoperationer i Östersjön inklusive hindra finsk sjötrafik.

Gotlands näringsliv och dess befolkning kräver dagliga sjötransporter med förnödenheter, speciellt livsmedel. Inga andra transportslag kan möta behoven. Samtidigt måste Gotlands jordbruksprodukter ”exporteras” löpande till fastlandet. Gotland är också beroende av elförsörjning från fastlandet. Allt detta gör dels att vi – främst flygvapnet och marinen – har en resurskrävande uppgift i att skydda dessa transporter, dels att Ryssland här har viktiga påtryckningsmedel. Å andra sidan skulle Ryssland bli tvungen att försörja sina eventuellt här stationerade förband – civilbefolkningen bryr man sig knappast om vilket visas med skrämmande tydlighet i Mariupol Ukraina.

Gotland ger oss alltså fördelar om vi väljer att agera tidigt, men blir farligt om vi kommer i efterhand. I det senare fallet tillkommer frågan om hur vi skall agera för att stödja den gotländska befolkningen som givetvis kommer att utsättas för svåra påfrestningar.

Med Gotland i våra händer som bas för en A2/AD-strategi omöjliggörs i princip en stor större amfibieoperation mot södra halvan av Sverige. Nu ingår inte stora amfibieoperationer i Rysslands modus operandi. Det man är tränad och utrustad för är taktiska landstigningar av bataljonstridsgrupps storlek. Dessa spelar emellertid traditionellt en stor roll i svensk försvarsplanering och bör fortsätta tas i beaktande trots att möjligheten inte fullt ut har nyttjats mot Ukraina. Man bör också notera att den ryska marinen är kanaliserad genom Finska viken respektive utloppet i Baltijsk. Dvs. så länge vi och allierade/partners kan operera med ubåtar utanför de ryska baserna blir det svårt att genomföra en större operation, speciellt om den skall vara överraskande. Detta gäller också en eventuell amfibieoperation mot Sydsverige.

Tyskland skall nu återupprusta, Polen skall bygga tre nya fregatter och Estland köper långräckviddig kustrobot. Detta öppnar intressanta möjligheter för koordinerad strid till sjöss. Detta skulle dock avsevärt förenklas genom ett NATO-medlemskap.

Östersjöutloppen med Öresundsregionen inklusive Stora Bält och Western Scandinavia

Östersjöutloppen är av synnerligen stor strategisk betydelse för alla östersjöstater – inte minst för Ryssland – eftersom alla är beroende av sjötrafik genom området. Detta gäller i alla tänkbara lägen utom storkrig. Som händelserna i januari 2022 visat behöver Ryssland också kunna transitera sjöstridskrafter in och ut genom området. Detta kan ge Ryssland incitament att försöka skaffa sig kontroll över området. För oss, de nordiska länderna, är det omvända lika viktigt.

Öresundsregionen är Nordens folkrikaste region. Western Scandinavia omfattar geografiskt Oslos storstadsområde med fylkena Akershus och Østfold, samt de svenska regionerna Västra Götaland, Halland och Skåne. Båda dessa områden är av stor ekonomisk betydelse för de berörda länderna. Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges och Danmarks största hamn. Andra stora hamnar i området är Helsingborg, Malmö/Köpenhamn, Trelleborg och Aarhus. Militära förstärkningar till Norden behöver därför tillgång till dessa hamnar. Det vore inte genomtänkt att låta Trondheim vara mottagningshamn för förstärkningar då hamnen är för liten och transportnätet för vidaretransporter för svagt.

Men skall vi – de nordiska länderna – kunna ta emot förstärkningar krävs också kontroll över havsområdena utanför: Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Särskilt kustnära och inomskärs – speciellt gällande för Göteborg – kan bara Sverige upprätthålla denna kontroll.

Omvänt, om Ryssland kunde upprätta kontroll över denna zon skulle Östersjöområdet avskäras från Atlanten. Därmed skulle vårt näringsliv snabbt lamslås pga. brist på sjötransporter och ett av Sveriges ekonomiskt viktigaste områden gå förlorat. Läget skulle bli nästan lika allvarligt om Ryssland inte kunde kontrollera men effektivt bestrida västs kontroll över området.

Vårt stora problem här är att Sverige inte har förmåga att ha kvalificerade sjöstridskrafter som samtidigt kan uppträda på såväl på Väst- som Ostkusten. Försvarsbeslutet 2020 löser inte detta problem eftersom detta i och för sig ger en kvalitetsökning, men inte en kvantitetsökning.

Norska havet
Området är särskilt strategiskt viktigt av framför allt av två skäl. För det första gränsar området till den ryska ”bastionen” i Barentshavet – Karahavet. Det är här den ryska andraslagsförmågan i form av de strategiska atomubåtarna opererar. Att skydda denna ”bastion” är en rysk strategisk prioritet. För det andra måste de ryska attackubåtarna passera Norska havet på sin väg till Atlanten – och till Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Kontrollen av Norska havet är alltså utomordentligt viktig också för Sverige.

Norska havet bildar också Nordkalottens sjöflank. En eventuell rysk markoffensiv in i området för att utvidga skyddet av ”bastionen”, exempelvis med markbaserat luftvärn, skulle starkt underlättas om ryska marinen fick handlingsfrihet i detta område. En sådan handlingsfrihet skulle möjliggöra dels taktiska landstigningar, dels stöd av markstriden från havet bl.a. genom logistik.

Vindkraft

Regeringen vill nu storsatsa på vindkraftverk till havs – kanske upp till 120 terawattimmar per år motsvarande nästan ett års elförbrukning idag. Planen, om den förverkligas, får strategiska, operativa och taktiska konsekvenser.
Den strategiska konsekvensen är att Sverige får nya vitala intressen till sjöss, och det i alla havsområden. Dessa måste skyddas i fred, kris och krig. Vilket innebär nya uppgifter för Kustbevakningen och marinen. Vidare krävs en omfattande infrastruktur i land och specialfartyg för att stötta byggnation och underhåll av kraftverken. Detta leder i sin tur till att en stor maritim industri skall byggas upp på ett antal platser längs kusten med åtföljande transportbehov mm.

I princip innebär kraftverken att en ny, artificiell skärgård skapas. En uppenbar operativ konsekvens är att vindkraftverken tar fysisk plats vilket påverkar våra möjligheter att genomföra verksamhet till sjöss på, under och över ytan. En angripare kan dölja exempelvis miniubåtar i kraftverksområdena. Men vi kan också använda dessa områden som dolda utgångslägen. Vidare kan vi placera spaningsmedel av olika slag på kraftverken.

Taktiskt innebär kraftverken intressanta utmaningar. Hur kontrollerar man dessa områden? Kan man t.ex. jaga ubåt i ett sådant område? Vilka effekter på sensorer av olika slag får vibrationerna från snurrorna som fortplantas ner i vattnet? Hur påverkas den markbaserade sensorkedjan? Hur ser sårbarheten ut – vilka är de känsliga punkterna?

Undervattensdomänen
Utvecklingen gör att undervattensdomänen blir allt viktigare. Tidigare var denna militärt viktig i samband med spaning och sjömålsbekämpning. Nu har, som ovan antytts, domänen fått allt större betydelse genom de eloch datakablar som finns där. Resultatet är att en svensk strategi för undervattensdomänen är nödvändig. Denna bör ha följande mål avseende havsbottnarna i oss omgivande farvatten:
1. Kunskap om topografi och sammansättning.
2. Övervakning av havsbottnarna och vattenpelaren däröver.
3. Agera på, från och mot havsbottnarna.
Punkt 3 ovan bör omfatta:
• Säkra våra sjöstridskrafters handlingsfrihet
• Säkra vital infrastruktur i havet, dvs.
• Minläggning och – röjning
• Utläggning och reparation av kablar och annan infrastruktur
• Omhändertagande av viktiga objekt
• Räddningstjänst.

Våra nya ubåtar av Blekinge-klassen får förmåga att agera på havsbotten och vattenpelaren ovanför genom att de kan ta dykare, dykfarkoster och obemannade undervattensfarkoster. Tyvärr verkar de bara bli två till antalet.

Rymden
Regeringen har i en skrivelse från 2017 ”En strategi för svensk rymdstrategi” angett att ”Statlig rymdverksamhet ska hanteras på ett strukturerat och samordnat sätt så att medvetenheten om rymdverksamhetens inverkan på Sveriges säkerhet och övriga utrikes-, säkerhetsoch försvarspolitiska intressen ökar”.

Rymden är ständigt närvarande i maritim verksamhet för spaning, kommunikation och navigering. Så länge vi inte har egen förmåga är vi tvungna att lita till vad partners – i framtiden kanske allierade – vill dela med sig.

En egen svensk rymdförmåga skulle bidra till den lägesbild som inhämtats med andra inhämtningsresurser. Det är lätt att tro att detta bara handlar om egna satelliter, men det går idag att ha god militär rymdbaserad inhämtningsförmåga genom att köpa civila produkter. Detta ökar vår förvarning och möjligheter till att vara aktiva i den marina strategin. Likaledes viktigt är att det att skapa en egen rymdlägesbild för att både skydda egna resurser, men även kunna utnyttja glapp i fiendens lägesbild.

Samarbete i rymdfrågor borde för övrigt passa utmärkt i en nordisk maritim ram. Vi borde alla ha ungefär samma behov. En nordisk kommunikations- och eller kommunikationssatellit vore kanske möjlig att förverkliga.

Cyberrymden
Cyberarenan inkluderar alla former av nätverkade, digitala aktiviteter. Enkelt kan detta uttryckas så att varje digital enhet kan utsättas för en cyberattack. Nästan allting i vårt samhälle, inklusive Försvarsmakten, är påverkade eller beroende av digital teknik (it) som medel eller i form av hot av varierande slag. Våra plattformar är alla delar i ett system av system med ett nätverksberoende för att kunna utveckla hög stridseffekt. Kriget i Ukraina har visat att omfattande cyberattacker är en integrerad del av modern krigföring. En god cyberhygien är därför av avgörande betydelse. Varje sjöman och soldat skall ses som en cybersoldat.

Territoriellt försvar
Ett försvar med en maritim tyngdpunkt kräver också markstridskrafter. Det går aldrig att helt hindra tillförsel av fientliga markstridsförband. Hamnar, flygfält och viktiga transportvägar måste skyddas annars fungerar varken samhället eller försvaret. Gotland måste ständigt ha starka markstridsförband med hög beredskap. Tillförsel av militär hjälp måste säkras och stödjas. Men detta är inte platsen för denna strategiska diskussion.

Länk till artikeln i original HÄR

Sverige i EU och Nato – behov av strategier för försvarsindustrisamarbeten

Hedersledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet Bo Rask ger sin syn på hur försvarsindustrisamarbeten kan förändras med ett svenskt medlemsskap i Nato.

Svensk försvars- och säkerhetspolitik förändras i grunden när vårt land blir medlemmar i Nato. Förändringen att gå från en alliansfri politik till att bli medlem i en militärallians för kollektivt försvar är genomgripande och kommer att ha långtgående konsekvenser inom många områden för vårt land. Ett område som kommer att påverkas är vår försvarsindustri och dess förutsättningar att verka i och utanför landet.

Även EU har förändrats sedan vi blev medlemmar. Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd. Men den säkerhetspolitiska utvecklingen har gjort sig påmind och försvars- och säkerhetspolitik kommer nu högt upp på agendan. En försvarsfond är redan en realitet för att möjliggöra samarbete inom forskning och framtagning av nya materielsystem.

Vårt lands långa alliansfria säkerhetspolitik är nu historia och vi ska försvara oss och andra länder genom gemensamma försvarsansträngningar. Hur påverkas vår försvarsindustri av de förändringar vi nu är mitt uppe i och står inför? Föreliggande artikel syftar till beskriva läget och redovisa vilka statliga styrningar som nu erfordras. Jag skriver artikeln som ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet, men jag arbetar även som timanställd på strategiavdelningen vid Saab Kockums AB.

Inför Folk och Försvars Rikskonferens 2023 uttalades av tidningen Dagens Industri (DI) ”Året var 1936. Europa stod på randen till ännu ett storkrig. I det alliansfria Sverige talade statsminister Per Albin Hansson om behovet av att bli självförsörjande på vapen. Statsministern sa ”att varje nödvändighet att inköpa sådana utifrån gör oss mer eller mindre beroende av andra stater”. Han konstaterade att Sverige hade goda varv för att tillverka krigsfartyg och goda vapensmedjor för armén, men däremot ingen tillverkning av stridsflyg. Bisatsen om stridsflyg fick omedelbara konsekvenser. 1937 bildades Saab AB.

DI fortsätter; ”spola fram till 2023 och en del är sig likt. Kriget plågar återigen Europa och Saab levererar fortfarande stridsflyg till flygvapnet. Inom kort det hypermoderna JAS 39E Gripen. Men till skillnad mot 1930 är den svenska alliansfriheten snart historia. För ett land med fallenhet för särlösningar är Nato-medlemskapet en revolution. Som en del av alliansens gemensamma försvarsplanering inleds en säkerhetspolitisk era i Sverige som kräver ett helt nytt tänk – fokuset på nationella särlösningar måste vidgas till kollektiv säkerhet. Och där någonstans försvinner det starkaste argumentet för Per Albins självförsörjningslinje, inklusive för Gripen-programmet”.

Tidningen Expressen rubriksätter att ”regeringen måste våga skrota JAS”. Försvarsminister Pål Jonsson säger i en intervju med DI ”vikten av att slå vakt om den svenska utvecklingen av egna stridsflyg och ubåtar. Däremot behöver vi hitta internationella partners för vidareutveckling av Gripen E:s efterträdare tycker jag”.

Idag har vi ett skeppsvarv för att bygga ubåtar och ytstridsfartyg samt stridsbåtar, en stridsflygplansindustri och flera andra mycket framstående försvarsindustrier bland annat BAE Bofors AB och BAE Hägglunds AB. Men bollen är nu satt i rullning. Vilken försvarsindustri behöver vårt land och vad är vi beredda att betala för de försvarssystem vi behöver för vårt och Nato-alliansens försvar? Jag anser att vår syn på materielsamarbeten spretar och därför måste anpassas till det nya läget. Samtidigt måste försvarsindustrin värnas. USA har tydligt uttryckt sitt stöd för vårt lands ansökan om medlemskap i Nato bland annat för vår starka och innovationsdrivna försvarsindustri och allmänna starka industriella bas.

Varför behövs en tydlig försvarsmaterielstrategi?

Försvarsmateriel anskaffas av staten för att förse det nationella försvaret med de materielsystem som erfordras för att vid behov försvara landet under kris och krig enligt de övergripande politiska målsättningarna. Den politiska ambitionen genom landets medlemskap i EU, det nära samarbetet med Finland och medlemskapet i Nato leder till budskapet att försvaret ska ske tillsammans med andra länder. För det krävs att försvarsmaterielen så långt möjligt är framtagen mot vissa gemensamma standarder för att underlätta logistiken och att de övergripande strategierna, operationsmålen, det taktiska genomförandet samt stridstekniken fastställs i gemensamma doktriner och planer samt att planerna och materielens förmåga prövas vid övningar tillsammans med övriga partners.

Anskaffning av försvarsmateriel, till exempel fartyg är kostsamt. Fartygen som ska verka under många år tas fram efter en bedömning av tillgänglig ekonomi, uppgifter, den bedömda framtida hotmiljön och bygger på målsättningar som baseras på högteknologisk forskning och utveckling, utprovning och byggnation oftast i små serier vilket medför höga styckekostnader. Anskaffningsprocessen kan vara lång – upp mot tio år. Samtidigt kan livscykelkostnaden vara låg, då ett fartyg med små besättningar kan vara operativt under cirka 30 – 40 år. Om anskaffningen kan göras tillsammans med andra länder kan serien göras längre och därmed sjunker styckekostnaden.

För att samanskaffning ska vara möjlig krävs tidsmässigt någorlunda anpassade planer, tydliga målsättningar hur och var materielen ska verka, arbetsfördelning mellan de nationella industrierna och en uttalad vilja att samarbeta och att dela arbetet mellan de nationella industrierna.

Ett lands försvarsindustrier som med få undantag är privata, ses ofta som nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser. Därför råder det ofta motvilja mot samarbete då det anses utsätta de nationella industrierna för hot om minskade intäkter, risk för sämre lönsamhet och därmed risk för nedläggning. För de privata industrierna krävs långsiktighet för att kunna och våga egeninvestera i personal, maskinpark samt forskning och utveckling.

Mycket få länder har en försvarsindustriell bas som kan ta fram högteknologisk materiel för strid inom alla domäner; mark, sjö, luft, rymd, cyber, biologisk och psykologisk krigföring. Därför krävs oftast upphandling från andra länder av olika delsystem eller komponenter som sen integreras i det system som ska konstrueras. För produktionen kan upphandling av speciella verktyg vara nödvändig.

Ett lands försvar måste vara robust och tåla både skiftande parlamentariska lägen och yttre påverkan (kris och krig). Samarbeten inom försvarsmaterielområdet kräver leveranssäkerhet även i krig.

Ett lands försvarsindustriella utveckling och mognad kan ha skapat särskilt starka kompetensområden som dessutom bidrar till en gynnsam tekniköverföring till landet i sin helhet. Ett lands politiska ledning kan även ha ambitioner av hur den industriella basen ska utvecklas för att premiera en viss önskad riktning.

Export av försvarsmateriel förekommer och bidrar då till att minska landets kostnader för anskaffning av ett visst materielsystem. Men export av försvarsmateriel är omgiven av rigorösa exportbestämmelser och exporten kan kräva statliga exportgarantier (krediter).

Mot ovanstående bakgrund bör en statlig försvarsmaterielstrategi tas fram som tydligt stakar ut riktningen inom följande områden:

• Vad ska åstadkommas – vad är syftet med försvarsmaterielen?
• Vilka teknikområden är särskilt viktiga och ska långsiktigt vidmakthållas?
• Tillsammans med andra. Vilka länder är särskilt viktiga att samarbeta med inom EU och inom Nato? Det kan vara länder som är viktiga för övrig svensk export och import.
• Hur svensk konkurrenskraft ska utvecklas över tid med stöd av forskning och ut- veckling.
• Är syftet att reducera kostnaderna för svensk materielanskaffning?
• Hur viktig är leveranssäkerhet (robusthet) i fred, kris och krig?
• Klargöra vilka exportrestriktioner som långsiktigt föreligger syftande till att indu- strin ska slippa hantera osäkerheter.
• Tidsplanering och ekonomi för beslut i olika projekt, om inte konkreta så åtmins- tone uttryckta som ambitioner.

Strategidokumentet bör lista olika teknikområden till exempel undervattensstrid och de statliga ambitioner avseende forskning som är önskvärd inom varje teknikområde samt vad slutmålet är. Om vissa militära teknikområden även ska agera draglok åt civila likartade teknikområden ska även det framhållas. Teknikområden och ambitioner kan åskådliggöras enligt följande skiss:

En materielförsörjningsstrategi med dessa ingående komponenter ger förutsättningar för att konkretisera försvarssamarbetet i fred, skapa en stabil materielförsörjning i fred, kris och krig och därmed lägga grunden för att tillsammans med andra kunna försvara vårt land.

Sverige och EU vid inträdet

Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995. Medlemskapet betydde kulmen på en lång period av integration och samarbete med länderna i EU. Redan 1972 undertecknades frihandelsavtalet mellan Sverige och EG och 1992 tecknades avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). De tydliga motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget hade gjort att Sverige fram till dess inte hade ansett att ett medlemskap kunde vara förenligt med den förda neutralitetspolitiken. Starka argument för ett medlemskap var de fyra friheterna dvs fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Men även att medlemmarna ska dela vissa grundläggande värderingar. Farhågorna om att Sveriges möjligheter till att bedriva handel på lika villkor som EU medlemmarna skulle försämras utan ett medlemskap lyftes också fram starkt i debatten. Flera av Sveriges viktigaste handelspartners var redan medlemmar. Besluten att söka medlemskap i EG/EU och Nato förskräcker, Sverige var tydligt emot till den punkt då man tvingades vara för.

EU utveckling mot ökat försvarssamarbete

Under årens lopp har EU utvecklats och samarbeten inom flera nya områden tagit form, varav försvars- och säkerhetspolitiken är den som ska skydda innevånarna i EU samt försvara de gemensamma värdena. Sverige har varit återhållsam till utvecklingen mot gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Den senaste strategin för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), antogs 2016 och inriktas mot att bygga upp motståndskraft, anta en integrerad strategi för konflikter och kriser samt att stärka EU:s oberoende.

Ett viktigt dokument är den årliga försvarsöversikten som syftar till att få bättre överblick på EU-nivån över försvarsutgifter, nationella investeringar och forskningsinsatser. Översikten syftar till att ge ökad insyn i och politisk synlighet åt EU:s försvarsförmåga där fördelarna anses vara:

• Bättre kartläggning av brister
• Ett djupare försvarssamarbete
• En bättre och mer enhetlig strategi för planering av försvarsutgifterna.

Inom EU finns även det permanenta strukturerade försvarssamarbetet (PESCO) sedan december 2017. PESCO syftar till att fördjupa det försvarspolitiska samarbetet inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. 25 av EU:s 27 medlemsstater deltar i PESCO. Sverige deltar, men inte Danmark och Malta. Idag innehåller samarbetet 60 projekt som omfattar:

• Utbildning
• Förmågeutveckling
• Operativ beredskap på försvarsområdet.

EU har utvecklats markant under de 27 år som Sverige har varit medlem. Sverige måste i ljuset av EU:s utveckling dock fortfarande anses vara vacklande i relationen till EU. Vi betonar vikten av gemensamma beslut i svåra frågor, men vi vill inte ha någon överstatlighet eller en gemensam valuta. Redan vid inträdet i EU 1995, borde vi ha genomfört en omfattande och genomgripande analys både vad vi ville uppnå med medlemskapet och vad det kommer att kräva av oss. Vi saknar fortfarande en relevant idé om och har inte haft förmågan att formulera en långsiktig strategi för utvecklingen av vårt Europasamarbete. Kanske har de många åren av förd neutralitets- och alliansfri politik skapat en osäkerhet inför samarbete med andra och en ”härtill är jag nödd och tvungen” attityd till Europa. Vi har glidit med i akterkant av de olika samarbetena inom försvars- och säkerhetspolitiken, följt med när det har gynnat oss, medan vi har varit drivande inom andra mindre kontroversiella områden till exempel konkurrens på lika villkor, miljöfrågor och demokratiutveckling mm.

Ändrad politisk syn på försvarssamarbete?

Med det starkt försämrade säkerhetsläget och det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina har dock insikten om att ensam inte är stark med skrämmande tydlighet nu även nått de finska och svenska politikerna. Flera av de svenska politiska partierna har svängt i sin tidigare så rigida ståndpunkt avseende ett svenskt medlemskap i Nato. Finland går tydligt före i samma riktning. En säkerhetspolitisk analys har genomförts med resultat att Sverige och Finland har ansökt om medlemskap i Nato. För närvarande har 28 av 30 av Nato medlemsländer ratificerat vår ansökan. Endast Turkiet och Ungern återstår.

Inom ramen för vår säkerhetspolitik har Sverige hittills varit helt kallsinniga till den franske presidenten Macrons idéer om att skapa ett suveränt Europa med ett starkt försvar, hållbar energi och egen produktion av livsnödvändiga varor. Sverige anser att detta är ett utslag av protektionism. Men det hindrade inte Sverige och Finland att bara någon vecka efter det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari 2022 skriva ett gemensamt brev till EU för att påminna om försvarsklausulen som säger att medlemsländer ska hjälpa varandra vid väpnade angrepp.

Hittills har Sverige alltså inte velat se en EU-armé. Men en majoritet av EU-medlemsländernas medborgare är faktiskt positiva till en EU-armé. Det kan inte uteslutas att kriget i Ukraina kommer att öka ambitionerna att skapa en sådan EU-armé. Det finns svenska politiker som tycker att det är bättre att Sverige blir medlem i Nato.

Det ligger mycket positivt i den uppfattningen då EU ännu saknar så mycket av det som Nato har; ledningsstrukturen, den operativa försvarsplaneringen och kärnvapenavskräckningen. Samtidigt anser många Nato-länder inom EU att ambitionen att skapa en EU-armé vore en onödig och kostsam dubblering som inte förrän på mycket lång sikt skulle ge den säkerhetspolitiska försvarseffekt som Nato ger redan idag. Sveriges framtida position är som sagt oklar.

EU:s pågående försvarsmaterielsamarbeten

Tempot i försvarsmaterielsamarbetet inom EU har redan och kommer tydligt att påverkas av kriget i Ukraina. EU beslutade redan långt före angreppet i juni 2017, om en försvarsfond i två delar, en för forskning och en för förmågor. En förmåga är allt som bidrar till att uträtta en viss uppgift som exempelvis materiel, kunskap, teknologi och planering. Medlemsländernas ska kunna använda pengar ur fonden för gemensamma försvarsinvesteringar och forskningsprojekt. Ett viktigt memento är att länderna ska samarbeta mot gemensamma mål och system för att minska konkurrensen inom försvarsindustrin och därmed kostnaderna för upphandling av försvarsmateriel. EU jämförs ofta med USA som har färre försvarsindustrier än vad som finns i Europa. Försvarsindustrierna är ofta nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser.

Vad vill Sverige och hur ser vi på ett utökat materielsamarbete? Hur kommer svensk försvarsindustri långsiktigt att påverkas av de konsolideringssträvanden av försvarsindustrin som hittills har drivits inom EU? Analysen lyser tyvärr med sin frånvaro!

En annan dimension i den svenska säkerhetspolitiken är nu att bygga och bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Säkerhet bygger vi nu tydligt uttalat med andra och det är genom samarbete och informationsutbyte vi anser att vi bäst kan möta samtidens hot. Samarbetet med Finland är särskilt viktigt.

Frågetecken kring försvarsindustrisamarbete

Det allvarliga säkerhetspolitiska läget kräver att staten i närtid formulerar strategier både för vårt EU-medlemskap också för det kommande Nato-medlemskapet. Svensk försvarsindustri bör trycka på så att sådana strategier kommer till stånd.

Även en nationell försvarsmaterielstrategi borde tas fram. En sådan skulle dock med fördel gemensamt kunna tas fram av de tre stora försvarsmaterielföretagen (Saab, Hägglunds och Bofors) tillsammans med Försvarsmakten och Försvarets Materielverk samt i färdigt skick föreläggas politiken för beslut. Med en sådan strategi skulle den samlade försvarsindustrin kunna föreslå prioriteringar och vad som krävs för långsiktigt stabil materielförsörjning i fred och krig.

Avsaknaden av övergripande strategier har medfört att de svenska försvarsindustriföretagen är vacklande i uppfattning om försvarsindustrisamarbeten och i stället har utvecklat en ovilja att bilda långsiktiga allianser. Strikta exportbestämmelser har även bidragit till detta förhållningssätt. En känd före detta medarbetare i Saab Kockums AB har uttalat att ”svensk försvarsindustri är som en bisvärm som söker nektar där det för tillfället finns blommor, för att sedan flyga vidare till nästa blomma”. Långsiktiga allianser har varit paria. Trots detta finns många exempel på framgångsrika exportaffärer varav ubåten HMAS Collins till Australien, JAS 39E/F Gripen till Brasilien, stridsfordonet CV 90 till flera länder, stridsbåt 90H till flera länder samt artilleripjäser, granatgevär och ammunition till ett stort antal länder är bara några i raden av fina exportframgångar. Det har även funnits en ovilja att dela med sig av svenska forskningsresultat vilket skulle kunna leda till att produkter i stället kommer att tillverkas och exporteras av andra länders större och mer ekonomiskt starka försvarsindustrier. Konsekvensen av samarbete skulle alltså kunna bli en oönskad nedläggning av svensk försvarsindustri inom ramen för de konsolideringssträvanden och allmänna rationalisering som har förespråkats inom EU. Detta har inom Sverige generellt tolkats som att det är bara de stora industrierna som långsiktigt kommer att överleva. Men nu när många länder kraftigt investerar i sina försvarsmakter är nog dessa konsolideringssträvanden åtminstone för tillfället lagda på is. De höga kraven på anskaffning av allsköns militära produkter gör att det nu finns en marknad för flera aktörer. Dessutom är det verkligen tid för att visa upp vad svensk försvarsindustri kan.

Det har även funnits farhågor om att försvarsprodukter konstruerade av andra nationer för andra (globala) operationsområden inte skulle fungera i den svenska operationsmiljön. Vidare är leveranssäkerhet i kris och krig fundamental. Därför har en inhemsk försvarsindustri ansetts vara mycket viktig för vårt land. Industrin har värnats både politiskt och av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk samt av industrin själv. Samarbetsformer som skulle kunna riskera försvarsindustrin har undvikits.

Det kommande Nato-medlemskapet innebär dock att Sveriges militära och civila försvar är en del av alliansens gemensamma avskräckning. Våra militära förband kommer att behöva ställa upp där alliansen anser att svenska förband gör bäst total försvarsnytta. Det kan mycket väl bli så att svenska marina fartyg och båtresurser måste kunna operera i andra farvatten än våra traditionella.

Därför måste framtida målsättningar för nya materielsystem alltid ta hänsyn till andra operationsområden och då måste också värdet av samarbete med andra Nato och EU medlemmar väga tungt.

Inom Nato utnyttjas konceptet Nato smart defence. Uttrycket myntades vid säkerhetskonferensen 2011 i München av den dåvarande Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen. Rasmussen presenterade idén som “how Nato can help nations to build greater security with fewer resources but more coordination and coherence, so that together we can avoid the financial crisis from becoming a security crisis.” och upprepade att: “we need a new approach: Smart Defense – ensuring greater security, for less money, by working together with more flexibility”. Vid den norska upphandlingen av ersättare till Ula-klassens ubåtar användes konceptet som ett argument då det ansågs att en samanskaffning med Tyskland skulle minska kostnaderna. Beslutet blev fyra ubåtar av typen 212 CD (common design) till Norge och två till Tyskland.

Insikten om att samarbete skulle kunna leda till lägre totalkostnad för ett försvarsprojekt kan ökas inom svensk försvarsindustri. Snarare påstås ofta att samarbete komplicerar, fördyrar och försenar! Ukrainakriget visar med all tydlighet att länder inte längre vill köpa vapensystem. De vill allt oftare köpa säkerhet, allianser och försäkringar om hjälp i vått och torrt. Ett näraliggande exempel inom stridsflygområdet är Norges och Finlands val av flygsystemet Lockheed Martin F-35 Lightning II eller Joint Strike Fighter (JSF) före JAS 39 E/F Gripen. Det säkerhetspolitiska samarbetet med USA ansågs viktigare än låga inköps- och driftkostnader.

Det är därför hög tid att svensk försvarsindustri börjar analysera möjliga partnerskap och utveckla långsiktiga relationer med likasinnade länder och utvecklad försvarsindustri. Syftet borde vara att både säkerställa leveranssäkerhet av vitala komponenter för svenska produkter som till exempel ubåtar, ytfartyg och flygplan, men även att skapa långsiktiga samarbetsprojekt med nationer där taktiken är likartad och inom områden där till exempel Saab Kockums AB är starka. Ett exempel skulle kunna vara ett gemensamt minröjningsprojekt med tysk försvarsindustri.

Det har nämnts att den svenska marinen har en annan kravprofil än till exempel det tyska minröjningsprojektet. Det lär skilja ca 20 meter i längd på fartyget. Jag är övertygad om att den svenska marinen ännu inte fullt ut har insett konsekvenserna av Nato-medlemskapet och vad det kommer att innebära avseende operationer i andra geografiska operationsområden och inte heller har kunnat ta ställning till kostnadsbilden vid ett samarbete. Industrin bör därför proaktivt föreslå samarbetslösningar även om den svenska marinen kravprofil avviker något.

Pågående försvarsmaterielprojekt i Europa

Flera samarbetsprojekt pågår inom Europa. Saab Kockums AB har till exempel på eget initiativ aktiverat sig i några samarbeten:

Sea Naval med huvudkontor i Bryssel är ett samarbetsforum för europeisk marin försvarsindustri med syfte att diskutera ärenden av gemensamt intresse för den marina industrin och att definiera en gemensam position för marina program inom EU försvarsfond EDF DG-DEFIS (The Directorate-General for Defence Industry and Space (DEFIS) leads the European Commission’s activities in the Defence Industry and Space Sector).

Sea Naval stödjer vid behov europeiska institutioner med expertis och organiserar gemensamt deltagande i EU bekostade projekt. Syftet med Sea Naval är att ge EU och dess medlemsstater tillgång till expertis, teknologi och förmågor för att garantera självständigt agerande (freedom of action).

Sea Naval samordnar aktivt svar på forskningsuppdrag (Research call responses) för EDF. Sea Naval stödjer med projektadministration för vissa EDF projekt.

Saab Kockums AB deltar aktivt i arbetsgrupper men svensk nationell position är oklar. Statlig styrning vore därför önskvärd syftande att klarlägga vad Sverige långsiktigt vill göra inom EDF. Vore till exempel ett deltagande (åtminstone som observatör) i utvecklingen av det Europeiska Korvett Programmet (EPC) inom PESCO fördelaktigt för Sverige inför det kommande Nato-medlemskapet? Produktion av prototyper är planerad till 2026–2027.

Den svenska hållningen till detta projekt bör klarläggas då det kan vara ett viktigt ingångsvärde för den framtida svenska ytfartygsstrategin.

Europeiska försvarsfonden (EDF). I de uppmaningar för forskning som är aktuella för 2022 års (calls for proposals), återfinns följande områden och ekonomi inom det marina och undervattensområdet;

• Mellanstort halvautomatiskt fartyg €65 M
• Marin samordnad spaning €65 M
• Bemannad/obemannad undervattensfarkost för samarbete och svärm €25 M
• Undervattensspaning, upptäckt, målfångning och kommunikation (ODAC) €30 M

Som synes borde både de aktuella teknikområdena och den stora ekonomin vara intressant för vårt land. Även här borde det finnas långsiktiga fördelar av ett mer proaktivt svenskt deltagande. Idag förefaller för mycket av arbetet vara på ad hoc-basis ”vi borde väl vara med” utan att långsiktigt syfte eller för- och nackdelar har klarlagts.

ASD, AeroSpace and Defence Industries även de med huvudkontor i Bryssel, är ett samarbetsforum för Europeisk Försvarsindustri med syfte att aktivt stödja en konkurrenskraftig utveckling av den industrisektorn. ASD agerar som ett europeiskt SOFF. Generalsekreteraren heter Jan Pie och är före detta ordförande i SOFF (Säkerhets- och Försvarsföretagen).

Detaljsynpunkter

Saab och Saab Kockums deltar idag i olika samarbetsfora inom europeisk försvarsindustri. Samarbetet saknar tydliga statliga styrningar och målsättningar och mycket av samarbetet verkar vara på ad hoc-basis.

Denna arbetsmetod kan bedömas båda vara resurskrävande och ger rimligen inte det önskade slutresultatet. Måhända kan över åren vissa samarbetsprojekt leda till vissa intäkter, men några garantier kan inte ges. Ett mer beslutsamt arbete med statliga direktiv och stöd borde eftersträvas.

Utan statlig styrning uppkommer även frågor om känslig svensk teknologi som svensk industri kanske inte får eller vill dela med partners i löst sammansatta arbetsgrupper. NDA (Non Disclosure Agreement) krävs för sådant utbyte av information. Vad är Sveriges (FM, FMV, FOI) uppfattning?

Tidsmässig koordinering av marina anskaffningsplaner är svårt men inte omöjligt. Ett aktivt deltagande i samarbetsfora med tydliga statliga mandat och målsättningar om gemensamma anskaffningar är därför grundläggande. Finns dessa övergripande förutsättningar på plats, så kan också anskaffningsplanerna tidsmässigt justeras och koordineras.

Svensk försvarsindustri måste vara mer proaktiva mot FM, FMV och FOI och kräva strategidiskussioner samt delfinansiering för internationella utvecklings- och samarbetsprojekt.

Den svenska rigida exportlagstiftningen vad avser försvarsmateriel har redan luckrats upp som en följd av ansökan om medlemskap i Nato och ytterligare lättnader kan inte uteslutas. Nu gäller det för svensk försvarsindustri att vara proaktiva mot Försvarsdepartementet och påvisa synergier och möjligheter till reducerade svenska kostnader vid samarbeten och export.

Det finns tydliga tidsmässiga, tekniska och kostnadsmässiga fördelar att delta i gemensamma materielprojekt. Svensk försvarsindustri har inget att skämmas för. Det tekniska kunnandet är högt. Tiden för långsiktiga allianser är här. Nu gäller att gå från ord till handling och ge de vackra orden om samarbete ett innehåll samt att förhindra att vi hamnar på efterkälken och missar möjligheterna att göra goda affärer med bibehållen försvarsindustri.

Framtagande av strategidokument för svenskt försvarsmaterielsamarbete inom EU och Nato på statlig nivå brådskar och det vore bra att påbörja arbetet redan under det svenska ordförandeskapet i EU under det första halvåret 2023.

o – 0 – o

Texten är ett särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1, 2023, och kan läsas i original, där även referenser finns angivna på denna länk.

Ordinarie ledamoten Christer Hägg ger sina perspektiv på en förändrad svensk marin strategi i den nya säkerhetspolitiska omvärld som ett Nato-medlemskap för med sig.

OL Christer Hägg

Svensk marin strategi – en tillbakablick

Allt sedan 1814 kan Sveriges marina strategi enklast sammanfattas med begreppet Sea Denial, det vill säga att under kris och krig förneka en fiende att utnyttja våra omgivande farvatten för fientliga operationer riktade mot oss. Denna strategi har omvandlats till operativa begrepp som Fleet-in-being och försvar (på djupet) mot en kustinvasion. Vidare planerades för en strategisk/operativ defensiv med taktisk offensiv som metod. Förvisso har det funnits perioder då Sverige knappast haft en marin strategi värd namnet. Senast efter Sovjetunionens fall 1990, då invasionsförsvaret demonterades och ersattes med ett blygsamt insatsförsvar. Strategin var att Sverige skulle försvaras genom deltagande i multinationella missioner långt bortom sina gränser. I och med Rysslands tilltagande militära styrka och aggressiva uppträdande under 2010-talet vändes åter blickarna mot vårt närområde och uppgiften att försvara oss mot direkta hot mot landet, men nu var vi avsevärt försvagade såväl avseende det militära som totalförsvaret. För våra sjöstridskrafter blev Sea Denial åter den strategi som stod till buds.

Den klassiska marina strategin innehåller även begrepp som i modern tid inte har varit möjliga för oss att ensamma förverkliga, till exempel Sea Control (Herravälde till sjöss). Ett annat exempel är skyddet av vår utrikeshandel till sjöss (Sjöfartsskydd) eftersom statsmakterna 1972 beslutade att import- och exporttrafik västerut skulle ”skyddas av andra medel än militära”. Detta innebar att man hoppades kunna skydda denna för oss livsviktiga sjötrafik genom avtal om lejdtrafik och/eller med förhoppningar om Nato-sjömakternas eventuella hjälp. Detta betydde konkret att våra stridsfartyg, som lämpade sig för denna uppgift, inte skulle komma att moderniseras eller omsättas – det verkliga skälet var förstås att det ansågs vara för dyrt. I slutet av 1980-talet var alla våra jagare och fregatter avförda och vi kunde inte längre själva skydda vår utrikes sjöfart utanför den egna kustzonen. Även om vi skulle bli tvungna.

Ett paradigmskifte

Under några veckor under våren 2022 förändrades allt i och med vår ansökan, tillsammans med Finland, om medlemskap i alliansen Nato. Vår hävdvunna och nyss återtagna marina strategi är, i stort sett, inte längre relevant; en ny behöver installeras för att ha som idégrund för den omdaning av marinen som erfordras under det kommande decenniet. Marinens uppgiftskatalog kommer att behöva utvidgas.

Jag uppfattar den inledande diskussionen om detta paradigmskifte som trevande. Det är inte så lätt att befria sig från det strategiska och operativa tankearvet, som också kopplar sig till vårt konkreta arv i form av uppgifter, materielsystem, organisation och personal. Samtidigt inser vi att våra marina uppgifter kommer att förändras i och med vårt medlemskap i Nato. Det kommer att ställas krav på att våra marina stridskrafter skall passa in i en övergripande marin Nato-strategi för det nordiska området. Kanske även i andra sammanhang i andra farvatten.

De tre stora sjömakterna i Nato – USA, Storbritannien och Frankrike – motiverar ofta sina marina strukturer och uppgifter med utgångspunkt i de klassiska sjöstrategiska begreppen och det är nog i dessa vi först bör söka ledning när vår nya marina strategi och våra nya uppgifter formuleras. Dessa tidlösa begrepp kan ses som härledda postulat utifrån sjökrigföringens historia och natur genom tidevarven. De hjälper till att skärpa tanken och är svåra att bortse från eller argumentera emot.

Alla de klassiska sjöstrategiska begreppen är inte allmängiltiga samtidigt eller i alla havsområden, men flera av dem är det och dessa bör vi ta fasta på i den kommande processen.

Nato:s Artikel 5 och 3

Innan jag går vidare bör Nato-stadgans portalparagrafer som framgår av Artikel 5 och 3 beröras. Populärt brukar de sammanfattas med de Tre Musketörernas valspråk ”Un pour tous, tous pour un!” (Alexandre Dumas, 1834). Men underparagraferna innehåller även tillägg och förklaringar, till exempel att Nato:s havsområden omfattar Medelhavet och Atlanten norr om Kräftans vändkrets, till vilka nu Östersjön kommer att läggas. Även marina operationer utanför dessa havsområden kan i vissa fall anses kunna genomföras under Artikel 5. Vidare har varje Nato-land rätt och skyldighet (Artikel 3) att bygga egen motståndskraft, militärt och civilt, för att kunna försvara sig. Dessutom skall man kunna ge stöd till andra medlemsstater.

Just detta med traktatbundna skyldigheter att också bistå andra Nato-medlemmar är den enskilt största förändringen för vårt vidkommande. Det kommer att innebära att vårt operationsområde inte bara kommer att bestå av Östersjön och Västerhavet (s.k. brown- and green-water områden) utan även övriga havsområden (brown-, green- och blue-water områden) inom Nato-stadgans gränser. Vi kan inte ensidigt välja var och hur vi vill bidra eftersom vi som alliansmedlemmar har dessa skyldigheter.

Med detta sagt, varje medlemsland har enskilt eller i samverkan med andra medlemsländer, rätt enligt Artikel 5 att välja vilka stödåtgärder som bedöms nödvändiga, inkluderande vapenmakt. Trots detta bör man beakta att ”fripassagerare” kanske inte kan räkna med ovillkorligt alliansstöd om de behöver det.

Några sjöstrategiska principer

Det allra mest grundläggande postulatet om sjökrigföringens yttersta syfte är att: ”all sjökrigföring – direkt eller indirekt – syftar till att kunna säkra kontrollen till sjöss eller att förhindra fienden att säkra den. Genom Sea Control (Command of the Seas) kan vi utnyttja havet för våra syften och förhindra fienden att utnyttja havet för sina syften” (Julian Corbett: Principles of Maritime strategy, 1911).

Detta syfte är inget självändamål utan ett medel att nå ett mål. Sea Control skapas, eller bestrids, för att medge nödvändig verksamhet på havet. Där verksamhet till sjöss ej bedrivs – eller avses bedrivas – har Sea Control inget egenvärde (Taktikreglemente för Flottan, TRFL 1987, §2:9).

Sjökriget är sålunda ytterst en kamp om kontrollen över sjöförbindelserna.

Detta kan omsättas i uppgifter; Nato:s sjöförbindelser skall skyddas genom att skapa lokal Sea Control. Sverige skall kunna bidra till detta såväl i brown/green- som i blue- water områden. Främst torde det i praktiken röra sig om Östersjön, Nordsjön, The Narrow Seas och Norska Havet men kan säkert sträcka sig längre bort, till exempel under fredsbevarande operationer, handelsblockader och sjöfartsskydd. Det kommer att förväntas av oss och det är något som vi tillsammans med våra allierade måste åstadkomma. Det ställer krav på förmågor inom vår marina sektor, som vi nu inte har eller som är försummade sedan länge. Dessa förmågor måste vi skapa i samklang med Nato:s behov av förmågor och uthållighet för olika uppgifter.

Det måste självklart tydliggöras, att för vissa områden och uppgifter måste sjö- och luftmakt koordineras, men i det fortsatta kommer jag i huvudsak behandla sjömakten. Jag avstår också från att gå in på vilka materielsystem och antal som kan behövas. Det är nästa steg efter det att en ny ”Marin strategi för Sverige i Nato” har utarbetats.

Sjökrigföringens metoder

Corbett har formulerat ett antal metoder för att uppnå Sea Control. Den säkraste är naturligtvis att bekämpa fiendens sjöstridskrafter genom ett avgörande sjöslag. Denna metod har nog inte aktualitet i vår tid, i varje fall inte i det nordatlantiska- och Östersjöområdet, möjligen i en eventuell kraftmätning mellan Kina och USA rörande Taiwan. Örlogsblockad är en annan metod för att skapa Sea Control, det vill säga genom att utestänga fienden från ett eller flera havsområden kan han blockeras i sina baser eller på andra sidan havsförträngningar. Här finns goda utsikter att blockera Finska Viken. Finland och Estland lär ha en gemensam planering där länderna bland annat genom kustrobot- och undervattenssystem gemensamt skall kunna blockera den ryska flottan i det inre av Finska Viken. Kaliningrad kan blockeras genom utnyttjande av undervattensdomänen. Likaså kan Östersjöutloppen, Skärgårdshavet och Ålandshav kontrolleras med lämpliga metoder.

Den ryska flottan i Murmansk kan få svårt att bryta ut i Atlanten eftersom Nato bevakar området Grönland till Nordkap. Bosporen kan blockeras och den ryska Svarta Havsflottan blir då innestängd.

Örlogsblockad är således fortfarande en relevant metod att skapa Sea Control och det kommer säkert att ställas krav på Sverige och Finland att bidra med de förmågor som erfordras i Östersjön.

Fleet-in-being är en sjökrigsmetod för den underlägsne. Genom att undvika strid mot en överlägsen fiende, men samtidigt hela tiden hota och vid gynnsamma tillfällen anfalla delar av fiendens sjöstridskrafter och sjöförbindelser bestrider den underlägsne fiendens Sea Control, men han kan inte tillkämpa sig Sea Control med denna metod (TRFl 1987, § 2:15-16). Principerna om Sea Denial och Fleet-in-being kan fortfarande bli aktuella om Nato inte kan etablera Sea Control inom Östersjöområdet.

Sea Control är en förutsättning för Nato:s förstärkningstransporter och amfibieoperationer till frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Sverige kommer med stor sannolikhet bli en av logistiknoderna i Östersjön för dessa transporter. Att delta i etablerandet av Sea Control och därigenom skydda den ”blå Nato-pilen” över Östersjön torde bli en huvuduppgift för Nato-länderna runt Östersjön. När hotet från fiendens sjöstridskrafter mot dessa transportrörelser är neutraliserat genom etablerad Sea Control återstår lufthotet som kan bekämpas med fartygsburet områdesluftförsvar i kombination med jaktflyg.

Sjöstrategiska slutsatser för Sveriges del

En rysk invasion över havet mot Sverige kan sannolikt uteslutas under det närmaste decenniet. Rysslands sjöstridskrafter i Östersjön är avsevärt underlägsna Nato:s och de kan slås ut eller blockeras. Även eventuell tillförsel från Rysslands andra flottor kan blockeras i Östersjöinloppen. Dessutom kommer vi få försvarsgarantier vid vårt inträde i Nato. Tröskeleffekten gentemot ryska aggressioner i Östersjöområdet kommer att höjas betydligt. Sverige är inte en frontstat mot Ryssland och Östersjön kan bli ett Nato-innanhav. Detta är inte olikt situationen i Medelhavet där Nato kontrollerar Bosporen och Gibraltar sund.

Den svenska Marinen behöver förstärkas och balanseras om, så att vi får förmågor, som bidrar till att skydda allierade sjötransporter till och från frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Uppgiften löses genom att med sjö- och luftstridskrafter skapa Sea Control i Östersjön.

Svensk förmåga att skydda sin livsviktiga utrikes sjötrafik är försummad och krav kommer att ställas på att bidra till ett gemensamt skydd av sjöfarten i Nato:s nordostliga havsområden. Eventuellt även i ”out-of-area”-missioner.

Likaså kommer svenska (därtill lämpliga) stridsfartyg att behöva roteras in i Nato:s stående sjöstridsförband.

Skydd av infrastruktur inom den ekonomiska zonen (el- och kommunikationskablar, rörledningar, plattformar för olika ändamål, vindkraftsanläggningar m m) kräver sina särskilda marina resurser.

Genom att använda sjökrigföringens klassiska principer som en idémässig grund är jag övertygad om att man kan hålla isär diskussionen om vilka nya strategiska/operativa uppgifter marinen förväntas bidra till inom Nato-ramen (Artikel 5) och sjöstridsmedlen som dessa uppgifter kräver. De nya uppgifterna måste överlagras på de uppgifter som krävs för att vi själva skall ha ett motståndskraftigt totalförsvar (Artikel 3), vilket nu är försummat. Först därefter kan man börja diskutera vilka materielsystem, som erfordras för att lösa uppgifterna i samverkan med andra medlemsmariner

Utifrån vad som sagts ovan skulle Marinens uppgifter, inom ramen för Artikel 5 och i samverkan med andra Nato-mariner, kunna summeras enligt följande:

• Etablera Sea Control i egentliga Östersjön.
• Blockera ryska sjöstridskrafter i Finska Viken och i Kaliningrad-enklaven.
• Skydda Nato:s sjötransporter och amfibieoperationer till Polen, Baltikum och Finland.
• Spärra Ålandshav, Skärgårdshavet och Östersjöutloppen för ryska sjöstridskrafter.
• Skydda vår utrikes sjöfart och förstärknings- och logistiktransporter till och från Västkusten.
• Skydda de nordiska Nato-ländernas infrastruktur i de ekonomiska zonerna.
• Delta i Nato:s blue-water verksamhet och stående sjöstridsförband.

Hedersledamoten, kommendör Bo Rask, beskriver i sin artikel från 2022 några av de säkerhets- och försvarspolitiska implikationer som ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära.

Artikeln skrevs våren 2022 och många förhållanden kopplade till utvecklingen i Ukraina och till Finlands och Sveriges Nato-medlemskap har förstås förändrats sedan dess. De strategiska förhållandena i Östersjöregionen är emellertid desamma.

Läs artikeln på länken nedan!

Säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i Sveriges närområde – marina implikationer

Vad innebär ett svenskt Nato-medlemskap för våra marina överväganden? Vad är och fortsätter att vara unikt i Östersjöregionen, och vad förändras?

Ordinarie ledamoten Lars Wedin är en av akademiens flitigaste skribenter och knyter i detta särtryck ihop klassiska och modernare sjömaktsteorier med de förhållanden som i dag gäller i vårt närområde.

Är uppgiften att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, som den förra försvarsberedningen menade, en för snäv uppgift för en marin i Nato? Ledamoten Wedin menar att detta redan var otillräckligt förr och att ambition och förmåga måste sikta mot att kunna uppnå herravälde till sjöss i Östersjöregionen. Havet är nämligen en väg som måste säkras, inte ett slagfält, som den franske nationalekonomen Reybaud skrev för snart 200 år sedan.

Läs artikeln HÄR!

Under några veckor kommer Kungl. Örlogsmannasällskapet att publicera särtryck ur artiklar från Tidskrift i Sjöväsendet. Först ut är ordinarie ledamoten och tidigare marinattachén i Moskva Christian Allermans artikel som tecknar en bakgrund till Rysslands krig i Ukraina, med den för alla samtida händelser viktiga historiska utveckling som skapat den bild av sig själva och världen som gör att Ryssland tar sig rätten att starta krig för att utplåna ett grannland.

Beskrivningen tar sin början redan i Kievriket, för mer än tusen år sedan, och är redan som en introduktion över östra Europas historia utmärkt läsning. De olika avtal och fördrag som reglerat Ukrainas förhållande som självständig stat presenteras också, och är bra att känna till i nutidens informationsmiljö.

Trevlig läsning tillönskas alla! Nästa helg publiceras nästa sommartext!

TiS 165-170, Rysslands krig mot Ukraina, C Allerman

I ett samarbete har Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademin tagit fram rapporten ”En svensk marin i Nato”, där akademierna presenterar hur det marina synsättet behöver förändras när Sverige blir medlem i Nato.

Den strategiska defensiven, som i princip sedan 1800-talets början fokuserat på att möta en fiende som kommer över havet behöver ersättas med förmåga till sjökontroll för att säkra egen och allierades rörelsefrihet samtidigt som fiendens kan förnekas.

Detta är en av de centrala utgångspunkterna i rapporten som nu finns att läsa eller ladda ned på länken nedan:

En marin för NATO webb

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av Sveriges tio kungliga akademier. Läs mer om KÖMS och de övriga tio via följande sökväg!

Vid medaljförläningen på Kungl. Slottet den 13 juni belönades korresponderande ledamoten Fred Hocker med H.M. Konungens medalj i 8:e storleken i högblått band.

Motiveringen till medaljen var: ”För framstående insatser inom det marinarkeologiska forskningsområdet”.

– Våra varma gratulationer till Fred Hocker, välförtjänt och glädjande, säger Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamoten Fred Hocker och 1. hedersledamoten HM Konungen. (Foto: Jonas Borg)

Korresponderande ledamoten Hugues Eudeline publicerade nyligen en skrift (på engelska) om Kinas hangarfartygsprogram och dess betydelse för den kinesiska marina strategin och omvärlden.

Studien läses HÄR!

Lyssnartips!

Ledamöterna Per Edling och Niklas Granholm talar om det moderna sjökriget och vad den strategiska  och tekniska utvecklingen innebär för den marina och maritima sektorn.

Ledamoten Per Edling är till vardags chef för planeringsavdelningen vid Högkvarterets operationsledning. Niklas Granholm är forskningsledare vid FOI.

https://www.foi.se/nyheter-och-press/podcast.html

Tisdag den 9 maj höll Kungl. Örlogsmannasällskapet ett seminarium kring anskaffningen av Sveriges nya statsisbrytare.  Sjöfartsverket, Svensk sjöfart, Sveriges hamnar, Polarforskningssekreteriatet samt marinen deltog.

Seminariet öppnades av Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande, konteramiral Anders Grenstad. Moderatorn Niklas Ekdal gav en bakgrund och introducerade rederidirektör Fredrik Backman vid Sjöfartsverket som dagens första talare under rubriken ”Behov och organisering av svensk isbrytning”.

Katarina Gårdfeldt, direktör för Polarforskningssekreteriatet berättade kring myndighetens forskningsarbete.

Verkställande direktören för Svensk Sjöfart, Anders Hermansson, talade kring ”Redarperspektivet”.

Susanne Karlsson, biträdande samhällspolitisk chef på Transportföretagen informerade kring ”Hamnperspektivet” och Dan Broström, senior rådgivare vid Sjöfartsverket berättade om anskaffningsprocessen under rubriken ”Nyanskaffning av isbrytare”.

Dagen avslutades av en paneldiskussion där även ledamöterna Niklas Granholm och Håkan Nilsson från Marinstaben anslöt.

– Jag vill tacka alla deltagare för deras insats. Sverige är i många avseenden en ö där import och nationell försörjning är centrala för nationens välstånd och överlevnad. Förnyelsen av statsisbrytarna är väsentlig och idag har vi diskuterat hur de ska utformas, hur de kan organiseras och vilka uppgifter de kan ges i fred, kris och krig, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Det geostrategiska läget har snabbt försämrats och ett storkrig råder i Europa. Sverige har gemensamt och samtidigt med Finland ansökt om medlemskap i Nato. Påverkan på säkerheten i Norden är omfattande och alla förändringar kan i dagsläget inte överblickas. Det ger en stor omställning för och hur Sverige organiserar systemen för försvar och säkerhet, inkluderat isbrytarväsendet.

– Den nuvarande svenska isbrytarflottan som faller för åldersstrecket ska ersättas. De nya isbrytarna blir miljövänligare och får högre kapacitet för att möta ökad sjöfart. Dessutom behövs en ny forskningsisbrytare med högsta isklass. Samtidigt gör det allt sämre säkerhetsläget att staten önskar rådighet över denna resurs. Det reser en rad frågor om organisation, uppgifter, samarbeten och design av de nya isbrytarna, säger Niklas Granholm, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och forskningsledare vid FOI.

Den 11 maj hålls konferensen Baltic Sea Strategy Forum 2023, BSSF23, i Köpenhamn. Det högintressanta temat för årets konferens är: The Baltic Sea after NATO Enlargement and Russia’s invasion of Ukraine: NATO lake or geopolitical hotspot?

Bland andra deltar de danska och svenska marincheferna, den politiska rådgivaren till den tyska marinstaben samt representanter ur NATO MARCOM och planeringschefen för NATO:s internationella stab.

KÖMS ledamöter är välkomna att närvara och kan anmäla sig via länk HÄR!

Anmälningslänk: https://ddei5-0-ctp.trendmicro.com:443/wis/clicktime/v1/query?url=https%3a%2f%2fevents.fak.dk%2fbalticseastrategyforum2023&umid=372DDA23-FAB9-3205-BE83-F7C4F6E4C484&auth=aa2a6666dadc3109e072cd23e72dcb4db4081a53-9a55ca7b27367503313f4524f3696e6e554f1e28

Sveriges två militära akademier – Kungl. Örlogmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademien – har gemensamt tagit fram en rapport om den svenska marinens roll i Nato, som Sverige snart kommer att vara medlem i.

KÖMS ordförande Anders Grenstad och KKrVAs styresman Björn von Sydow undertecknade på Valborgsmässoafton rapportens förord. Den kommer att publiceras i sin helhet 24 maj.

Med vid undertecknandet var också ordinarie ledamoten Per Edling, som haft en stort och viktig ansvar vid framtagandet av rapporten.

KKrVAs styresman Björn von Sydow och KÖMS ordförande Anders Grenstad.

Den 15 april 1943 var den svenska ubåten Ulven ur Göteborgseskadern till sjöss för att öva. I undervattensläge strax väster om ön och fyren Stora Pölsan i Öckeröskärgården gick Ulven på en tysk mina och sjönk. Alla 33 i besättningen omkom omedelbart.

Under dagarna efter förlisningen var det ännu oklart vad som hade hänt med Ulven. Omfattande sök- och räddningsinsatser inleddes och anhöriga och den svenska marinen svävade i nästan tre veckor i ovisshet om vad som hade hänt med ubåten. Hoppet om att finna ubåten och att kunna rädda eventuella instängda besättningsmedlemmar var redan efter några dagar ute, och först i början av maj hittades vraket på 52 meters djup. Ulven bärgades sedan och de omkomna kunde begravas i land.

På 80-årsdagen av Ulvenkatastrofen hedrades minnet av de omkomna med ceremonier på flera platser. Marinchefen och chefen för ubåtsflottiljen lade från HMS Belos ned en krans i havet, exakt på den plats där Ulven 80år tidigare gick förlorad. I Karlskrona hölls en minnesceremoni med kransnedläggning vid de gravar som finns där, och på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm höll Svenska kyrkan, Ubåtsklubben Sjöormen, Flottans män, Sjöhistoriska museet och Kungl. Örlogsmannasällskapet en gemensam minnesceremoni.

Platsen där Ulven förliste (Foto: Försvarsmakten)

^{Marinchefen och chefen för Första ubåtsflottiljen med kransen på Ulvens förlisningsplats (Foto: Försvarsmakten)}

^{En sjöman från Första ubåtsflottiljen lägger en krans i Karlskrona (Foto: Försvarsmakten)}

Krans vid sekondens grav på Galärvarvskyrkogården

^{På Galärvarvskyrkogården. Fältpräst Julia Bjerléus, kommendör Jonas Westin och Hans-Lennart Ohlsson.}

Kungl. Örlogsmannasällskapet lämnar två remissvar till Regeringskansliet.

Brott mot skyddslagen bör kunna leda till återkallande av förarbevis för vattenskoter

I sitt remissvar till betänkandet om ”ändrade regler för vattenskoter” framhåller Kungl. Örlogsmannasällskapet att även brott mot skyddslagen, till exempel brott mot tillträde till ett militärt skyddsobjekt, bör kunna medföra att förarbeviset för vattenskoter återkallas. Detta i synnerhet eftersom flera av de övriga lagrummen i betänkandet är straffrättsligt underordnade skyddslagen.

Vidare bör sjövärdighetsbrott kunna medföra att förarbeviset återkallas.

Remissvaret i helhet

Promemorian ”Ny kärnkraft” stöds av akademien

Kungl. Örlogsmannasällskapet stödjer promemorian om ny kärnkraft, och framhåller de stora behov som både det militära och det civila försvaret har av säker energiförsörjning. Detta och erfarenheterna av hur civil infrastruktur har angripits i Rysslands krig i Ukraina bör ges tydligt utrymme i argumentationen när en ny lagstiftning ska skapas.

Remissvaret i helhet

Tillsammans med Kungl. Krigsvetenskapsakademien höll KÖMS ett sammanträde där Nato ur olika aspekter stod på agendan.

Först ut var ordinarie ledamoten Annika Nordgren-Christensen som talade om hur utmaningar och möjligheter att bemanna Försvarsmaktens förband efter att Sverige blivit medlem i Nato. Som tidigare särskild utredare i 2015 års personalförsörjningsutredning har få studerat frågan djupare än ledamoten Nordgren-Christensen, som särskilt uppehöll sig vid frågan om hur värnpliktiga skulle kunna användas i insatser när Sverige är medlem i Nato. Här pekade ledamoten ut några missförstånd som kan finnas, och underströk att värnpliktiga utbildas för att försvara Sverige, och det sker i och utom landet, ensamt eller tillsammans med andra. Vad som är ”försvar av Sverige” behöver därför regeringen ta ställning till och i varje enskilt fall besluta.

Utredningen behandlar utförligt denna fråga på sidorna 101ff och kan läsas HÄR.

Anförandet kommer att publiceras i ett kommande nummer av Tidskrift i sjöväsendet.

Ordföranden Anders Grenstad och Annika Nordgren-Christensen

Därefter följde en fördjupning om Nato, som inleddes med ett anförande av hedersledamoten Rune Andersen, som är Norges marinchef. En panel med ledamöter ur KÖMS och även styresmannen i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Björn von Sydow, diskuterade sedan olika aspekter på ett svenskt Natomedlemskap och diskuterade med den närvarande publiken samt det femtiotal som följde sammanträdet digitalt.

Paneldiskussion om Nato

Ordförande Anders Grenstad med hedersledamoten Rune Andersen.

Vid medaljförläningarna 28 januari hade två av Kungl. Örlogsmannasällskapets ledamöter äran att medaljeras av Hans Majestät Konungen, som också är sällskapets förste hedersledamot.

För framstående forskning inom det säkerhetspolitiska området erhöll ordinarie ledamoten, docent Gudrun Persson H.M. Konungens medalj 8:e storleken i högblått band. Gudrun Persson är verksam vid FOI och är sedan lång tid en av Sveriges främsta Rysslandskännare.

OL Gudrun Persson erhåller medalj ur HM Konungens hand.

Ordinarie ledamoten, musikdirektör, programchef och dirigent Andreas Hanson medaljerades för framstående insatser inom svensk militärmusik. OL Andreas Hanson dirigerar bland annat Marinens musikkår. Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets 250-årsjubileum ledde OL Andreas Hanson ett musikseminarium om marinens musik som kulturbärare. Det kan ses HÄR.

OL Andreas Hanson erhåller medalj

Hans Majestät Konungens medalj i guld av 8:e storleken i högblått band

Kungl. Örlogsmannasällskapet höll årets första sammanträde i Karlskrona  i samband med att marinen ordnade de årliga Marinstridsdagarna. Temat för sammanträdet var att presentera delar av den rapport som Kungl. Örlogsmannasällskapet tar fram och som är kopplad till den svenska marinens möjliga roll när Sverige och Finland blir medlemmar i Nato.

Sammanträdet inleddes med sedvanliga mötesformalia och med att uppmärksamma nyligen bortgångna ledamöter. Ett femtiotal ledamöter och andra intresserade fanns på plats i Karlskrona och ett 80-tal följde mötet digitalt.

Därefter redogjorde ordinarie ledamoten Torbjörn Lundströmer för det arbete som gjorts i Försvarsmakten under hösten 2022 och som bland annat legat till grund för överbefälhavarens militära råd till regeringen; som lämnades in 1 november 2022. De öppna delarna av Försvarsmaktens underlag finns att läsa HÄR.

OL Torbjörn Lundströmer med Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande Anders Grenstad

Utöver att vara ett underlag för arbetet i den försvarsberedning som just har inlett sitt arbete mot nästa försvarsbeslut, innehåller ”1 november-underlaget” också en bilaga som ger Försvarsmaktens initiala syn på de militära aspekterna av Sveriges roll som Natomedlem.

Hur den svenska marinen skulle påverkas av ett Natomedlemskap och vilka möjligheter och utmaningar det skulle innebära var kvällens andra tema. Ordinarie ledamöterna Per Edling och Fredrik Hesselman är föredragande i vetenskapsgren I – strategi, operationer och taktik – och gav en försmak på den rapport som Kungl. Örlogsmannasällskapet tar fram om svenska marinens roll när Sverige blir Nato-medlem och utöver den historiska rollen att försvara Sverige också blir en central del i att säkra alliansens rörelsefrihet i hela Östersjöregionen, inklusive de marina områden som ligger väster om Sverige.

Ledamöterna Per Edling och Fredrik Hesselman med ordföranden.

Den första delrapporten kan läsas i Tidskrift i Sjöväsendet nr 5/2022, som finns tillgänglig HÄR.

Det sista numret av Kungl. Örlogsmannasällskapets tidskrift finns nu tillgänglig för nedladdning via webben. Ledamöter och prenumeranter erhåller tidningen ungefär en månad tidigare. Prenumeration kan beställas HÄR

Nummer 5 / 2022 innehåller bland annat detta:

Ledamöterna Per Edling och Fredrik Hesselman skriver om ”En svensk
marin i NATO”

Den vinnande tävlingsskriften för år 2022 av ledamoten Per Edling med titeln ”Hela den marina teknostrukturen – rättning inåt!” I artikeln uppmanar författaren alla inblandade i processerna att öka Försvarsmaktens operativa förmåga att tänka nytt och öka tempot.

Hedersledamoten Thomas Engevall spinner på samma tema och ger sin syn på materielanskaffningen och vikten av öppenhet och förtroende samt att samarbeta för att
snabbare och säkrare uppnå resultat vid anskaffningen av nästa generations ytstridsfartyg.

Professor Hervé Baudu presenterar i en mycket intressant artikel med rubriken ”The
Arctic Maritime Issues” sin syn på Arktis som blir högintressant när vi i sinom tid blir
medlemmar i NATO.

Ledamoten Per-Anders Emilson avslutar rapporteringen om firandet av Marinen 500
år med en kort resumé av firandet i Göteborg och Malmö.

Utöver dessa artiklar avslutas Tidskrift i Sjöväsendets 185.e årgång med de traditionella texterna om nya invalda ledamöter, utdelade belöningar samt med runor över avlidna ledamöter. Dessutom presenteras talen hållna vid det 251:a högtidssammanträdet
den 15 november i Karlskrona.

Läs Tis 5 / 2022 här!

Ledamoten Per Edling beskriver i Kungl. Örlogsmannasällskapets vinnande tävlingsskrift om behovet av förändring för att marinen ska kunna växa på det sätt som det säkerhetspolitiska läget kräver, och som det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har bestämt.  De strukturer som styr materielförsörjningen och utvecklingen i dag, är helt enkelt inte tillräckligt starka och klarar inte av att accelerera till den leveranstakt som krävs.

I skriften pekar Per Edling på möjliga förebilder i den synergi mellan försvar, industri och politik som präglade svenska stridsflygutvecklingen under efterkrigstiden. Lösningen ligger till stor del i att skapa förutsättningar för en förändrad kultur, men också i att politisk vilja och tydliga politiska krav på leveranser finns.

Ordinarie ledamoten Per Edling

Kommendör Per Edling är föredragande i Kungl. Örlogsmannasällskapets vetenskapsgren I och chef för operationsledningens planeringsavdelning i Högkvarteret.

Läs eller ladda ned artikeln HÄR!

I oktober lämnade Kungl. Örlogsmannasällskapet in svar på regeringens remiss utifrån materielförsörjningsutredningens betänkande om en materielförsörjningsstrategi för det militära försvaret.

Kungl. Örlogsmannasällskapet välkomnar betänkandet och kompletterar i sitt remissvar synen på försörjningssäkerheten, som bör vara längre än de 90 dagar som betänkandet föreslår.

Remissvaret konstaterar också med tillfredsställelse att betänkandets förslag om förändrade, mer generösa, anslagsvillkor för Försvarsmakten redan blivit verklighet i och med en regleringsbrevsändring i början av 2022.

Läs remissvaret här:

KÖMS remissvar Materielförsörjningstrategin 2022

Läs materielförsörjningstrategin HÄR

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi – grundades 15 november 1771. Sedan dess hålls akademins högtidssammanträde på denna dag, då året sammanfattas, nya ledamöter presenteras och akademins belöningar delas ut.

Utdelning av akademiens bronsmedalj

Kungl. Örlogsmannasällskapet uppmärksammar goda prestationer inom olika områden. Akademiens egna guld- och silvermedaljer delas ut till dem – ledamöter såväl som icke ledamöter – som gjort framstående gärningar inom akademiens verksamhetsområde. I år belönades ledamöterna Bo Berg, Nils Bruzelius, Niklas Granholm och de korresponderande ledamöterna Peter Hore och Hugues Eudeline med Kungl. Örlogsmannasällskapets förtjänstmedalj i silver.

Avgående vice ordförande flottiljamiral Bo Berg tilldelas förtjänstmedalj i silver

För sin skrift Hela den marina teknostrukturen – rättning inåt! hedersomnämndes ledamoten kommendör Per Edling vid sammanträdet.

OL Per Edling får skriftligt på sitt hedersomnämnande av ordförande Anders Grenstad.

Kungl. Örlogsmannasällskapet delar också ut Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Årets mottagare av denna särskilda hedersbetygelse var furir Mathias Petersen Första ubåtsflottiljen, menig 2 Ronny Man Tredje sjöstridsflottiljen, menig 2 Maja Rapp Fjärde sjöstridsflottiljen,  menig 2 Ylwali Häggblad Stockholms amfibieregemente, korpral Julius Berg Älvsborgs amfibieregemente,  vicekorpral Robin Arvidsson Marinbasen och korpral Ella Lundgren Sjöstridsskolan.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda. (Den lite originella stavningen ”ärkänsla” kommer från de s.k. nystavarna som på 1800-talet försökte införa en ljudnära stavning i svenskan.  Av tradition behålls den på medaljerna. (Kungl. Örlogsmannasällskapet är äldre än Svenska Akademien och unnar sig denna frihet.))

Regeringen utsåg 3 november 2022 ordinarie ledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet Peter Sandwall till statssekreterare i Försvarsdepartementet. 

Peter Sandwall (Foto Länsstyrelsen i Kalmar län)

Peter Sandwall har bakgrund som reservofficer i flottan och har varit fartygschef på minsvepare. Han kommer närmast från befattningen som landshövding i Kalmar län, men var dessförinnan generaldirektör i Försvarsmakten och har omfattande erfarenhet från Regeringskansliet.

Peter Sandwall kallades som ordinarie ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet år 2018 och höll sitt inträdesanförande på temat ”Styrning för ett starkare försvar – med tillit mot tillväxt”, om hur Försvarsmakten bör styras med långsiktiga  mål och på ett sätt som präglas av förtroende och tillit mellan de olika nivåerna. Inträdesanförandet återfinns i Tidskrift i Sjöväsendet 3/2019 eller på länk nedan.

Peter Sandwall är bland annat en skicklig seglare som kan navigera sig fram genom svårigheter, och har dessutom en vurm för gamla fordon. Båda dessa intressen kan komma till nytta i arbetet med att stärka det svenska försvaret.

Kungl. Örlogsmannasällskapet gratulerar Peter Sandwall till utnämningen!

Styrning för ett starkare försvar – med tillit mot tillväxt

Ledamoten Lars Wedin intervjuas av Folk och försvars Zebulon Carlander om hoten på havsbotten, efter sprängningarna av Nord Streams gasledningar i Östersjön.

Läs hela intervjun på länken nedan!

https://folkochforsvar.se/content/intervju-om-hoten-pa-havsbotten/

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets valsammanträde i september beslutades om årets medaljörer. Medaljörerna kommer att belönas vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Karlskrona tisdagen den 15 november.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens verksamhetsområde. Silvermedaljen tilldelas ledamöterna Bo Berg, Nils Bruzelius, Niklas Granholm och korresponderande ledamöterna Peter Hore och Hugues Eudeline.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Kungl. Örlogsmannasällskapet tilldelar i år bronsmedaljen till furir Mathias Petersen Första ubåtsflottiljen, menig 2 Ronny Man Tredje sjöstridsflottiljen, menig 2 Maja Rapp Fjärde sjöstridsflottiljen,  menig 2 Ylwali Häggblad Stockholms amfibieregemente, korpral Julius Berg Älvsborgs amfibieregemente,  vicekorpral Robin Arvidsson Marinbasen och korpral Ella Lundgren Sjöstridsskolan.

– Jag sänder mina varma gratulationer till alla förtjänta, ni har alla agerat väl i andan av Kungl. Örlogsmannasällskapets syften och ändamål samtidigt som ni utgör föredömen, säger, konteramiral (PA) Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi, har valt in fyra nya ordinarie ledamöter och en korresponderande ledamot.

Kungl. Örlogsmannasällskapet, instiftad 1771, är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid valsammanträdet den 21 september på Sjöhistoriska Museet, invaldes som ordinarie ledamöter docenten vid FOI Gudrun Persson, ÖB försvarspolitiske rådgivare Annika Nordgren Christensen, verkställande direktör Göteborgs Hamn Elvir Dzanic samt  och försvarsdoktoranden kommendörkapten Therese Tärnholm. Till korresponderade ledamot invaldes Commander RN Michael Ellis (ret).

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Karlskrona tisdagen den 15 november.

– De nya ledamöterna hälsas varmt välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. De ansluter i en tid där deras respektive olika kompetenser kommer att tillföra nytta och förmåga till akademiens fortsatta gärning. I nuvarande omvärldsläge är det av synnerlig vikt att arbeta för stärkandet av Sveriges sjöförsvar och det maritimas bästa, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I Strategi, operationer och taktik, II Personal, utbildning och marinmedicin, III Maritim teknik och IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.

Protokoll vid valsammanträdet 2022-09-21

Hedersledamoten Claes Tornberg skriver i kommande nummer av Tidskrift i Sjöväsendet om den förändrade marina strategi för närområdet som de finska och svenska Nato-medlemskapen kommer att kunna innebära.

Läs särtrycket på länken nedan!

TiS 301-307 2022, Changed naval strategy, C Tornberg

Ordinarie ledamoten, kommendör Lars Wedin om den regionala framtiden.

För det nordiskt-baltiska området betyder det (förhoppningsvis) kommande svenska och finska medlemskapet i Nato nya strategiska möjligheter.

Det är givet att strategin för detta område måste diskuteras och beslutas i Nato-kretsen. Men ingenting hindrar Sverige från att ha en uppfattning i frågan – tvärtom. Även små stater kan få genomslag för sina idéer om de läggs på bordet tidigt och är väl genomarbetade samt om det diplomatiska fotarbetet är bra.

När vi diskuterar strategi i Nato behöver vi höja blicken och se till helheten. Då framstår det nordisk-baltiska området som en geopolitisk helhet omgivet av hav: Barents hav, Norska havet, Nordsjön och Östersjön.  Strategiskt och praktiskt behöver man dock skilja på tre del-områden.

Det nordligaste området är Nordkalotten med Barents hav och Norska havet. Strategiskt är detta knutet till flera faktorer. För det första blir Arktis med sjöfarten samt övrig resursutvinning allt viktigare i samband med polarisens avsmältning. För det andra kommer det kalla havet här att dra till sig fisk från de allt varmare haven i söder – och med fisken kommer fiskeflottorna; risk för fiskekrig! För det tredje finns här den ”bastion” där Ryssland har sina strategiska atomubåtar baserade. För det fjärde, och kanske viktigast, är Barents hav – Norska havet vägen ut till Atlanten för de ryska sjöstridskrafterna.

Strategiskt sett börjar Östersjöområdet i Nordsjön och sträcker sig via Östersjöutloppen – Bälten, Öresund – in i egentliga Östersjön. Alla stater i det nordisk-baltiska området är beroende av denna kommunikationsled. Här finns två huvudaspekter: för det första den livsviktiga sjöfarten och för det andra Natos möjlighet att förstärka områdets stater i samband med en eventuell rysk aggression.

Göteborg är Sveriges och Norges största hamn men andra viktiga svenska hamnar är exempelvis Stockholm (Norvik), Gävle och Luleå. De stora industrisatsningarna i Norrland kommer att kräva ökad sjöfart! För Finland, de baltiska staterna och Polen är sjöfarten genom Östersjöområdet av vital betydelse.

Den svenska regeringen har beslutat att storsatsa på havsbaserad vindkraft. I framtiden blir vi till närmare 50% beroende av denna. Den blir då också strategiskt viktig och måste skyddas. Härtill kommer att alla länder i området är sammanknutna av bottenliggande kablar för informationsöverföring och elkraft.

Det tredje området är den långa gränsen mot Ryssland från Nordkalotten till Kaliningrad – med ett avbrott för Finska viken. Markstrategiskt får nog Polen och Tyskland anses tillhöra Centraleuropa.

Hela området knyts ihop på flera sätt. Det självklara är kommunikationerna till sjöss och i luften. För Ryssland är det uppenbart viktigt att kunna förbinda baserna i norr med St Petersburg och Kaliningrad. Detta visades inte minst av de tre landstigningsfartyg som gjorde ett besök i Östersjön på sin väg mot Svarta havet straxt före krigsutbrottet i februari. Men i krig och kris är det också viktigt för Ryssland att kunna sätta in ubåtar från Norra Marinen mot våra förbindelser i Nordsjön, Östersjöutloppen och Östersjön.

Vapnens räckvidd är en annan samlande faktor. En korvett med Kalibr-robotar kan från Vita Havet slå mot Stockholm!

Östersjöområdet måste kunna kontrolleras av Natos stridskrafter. Detta innebär kontroll av havsytan, luftrummet och undervattensdomänen- Härtill kommer kontroll av hamnar, angöringsleder och viktiga landområden i övrigt; exempelvis Gotland. Sjöfart och förstärkningstransporter måste kunna skyddas liksom områden med vindkraft och bottenliggande kablar. Kan vi det så omöjliggör vi ryska amfibieföretag mot oss. Vi kan i krig låsa in den ryska marinen i sina basområden i St Petersburg och Kaliningrad samt hindra de viktiga förbindelserna dem emellan.

Det gäller dock att komma ihåg att kontroll av havsområden aldrig kan bli totalt. Det går alltid att sätta in specialförband och dolt lägga minor. Flyg och långräckviddiga robotar måste kunna bekämpas i luften.

Den långa gränsen mot Ryssland kräver arméstridskrafter, givetvis i samverkan med flyg. Hur dessa stridskrafter skall sättas samman är beroende av terrängen och infrastruktur i övrigt. Natos havskontroll gör det möjligt att omgruppera förband mellan olika områden.

En viktig fråga är hur mycket mark- och flygstridskrafter som skall fredsgrupperas längs den långa gränsen till Ryssland. Frågan har militära och viktiga politiska aspekter. Det gäller att ha hög beredskap men inte i onödan provocera. Kan svenska värnpliktiga stationeras i Baltikum? Vilka nya operativa och taktiska krav ställs på förband som skall kunna flyttas från Sverige till Finland eller Baltikum? Med vad skall de flyttas? Balansen mellan mark- och flygstridskrafter på svensk mark respektive i Finland och/eller Baltikum?

Kontrollen av Östersjöområdet kräver stridskrafter i luften, på ytan och under densamma. Härtill kommer amfibie- och markstridsförband i hamnar och längs viktiga farleder. Vi har ett relativt starkt flygvapen men är JAS Gripen tillräckligt uthållig i luften när det aktuella området utvidgas från nationellt till regionalt? Våra korvetter är bra när de nu äntligen moderniseras och får luftvärnsrobot och därmed kan integreras i luftförsvaret. Men de är alldeles för få. För uppträdande i Nordsjön och Skagerrak krävs större fartyg. Våra nya ubåtar får en helt ny kapacitet i undervattensdomänen. Alla försvarsgrenar behöver drönare (luft, yta och undervatten). Rymden är viktig för spaning och samband – ett nordiskt satellitcentrum borde skapas i Esrange! Cyberförsvaret gäller alla – från yngste soldat och sjöman.

Självklart skall den svenska förmågan sättas samman med övriga länders. Men Norge kommer att behöva koncentrera sig på uppgifterna i norr; den danska marinen är specialinriktad mot Atlanten och området upp mot Grönland. Den finska marinen blir – och är redan – en synnerligt viktig samarbetspartner. Härtill kommer de tyska och polska sjöstridskrafterna. Men området är stort och kommer att kräva en gemensam satsning. Varför inte gå med i EPC – European Patrol Corvette – ett projekt som vi genom EU redan betalar för?! Och som Danmark och Norge är med i!

Hur skall området ledas? Staber är dyra och drar mycket folk – och duktiga stabsofficerare är det ont om. Men en regional ledningsstab för hela detta område skulle nog vara befogat med taktiska staber för de olika delområdena. Inte minst måste gemensamma lägesuppfattningar för de olika domänerna skapas.

Den största utmaningen för oss svenskar blir att tänka strategiskt – för hela det nordisk-baltiska området inklusive hav och luftrum.

I den franska Défense – Geopolitique et Securité skriver ordinarie ledamoten Lars Wedin om hur det strategiska läget, inte minst det maritima, satts i rörelse efter Finlands och Sveriges Nato-ansökningar.

Artikeln i sin helhet nedan!

Defense 212-L-Wedin+Couv

Ordinarie ledamoten Niklas Granholm skriver om den ibland bortglömda marina dimensionen av Rysslands krig mot Ukraina. Läs artikeln i sin helhet här:

Rysslands sjökrig mot Ukraina. Niklas Granholm

Rysslands krig mot Ukraina – ett landkrig med en strategisk sjöfront
Rysslands krig mot Ukraina domineras av landdomänen. Den långa landgränsen mot Ryssland och Belarus lägger en tyngdpunkt i landdomänen. Moderna krig har ett överflöd av sensorer som gör att vi får se valda delar av kriget utspelas nästan i realtid. Hjälmkameror, drönare och mobilkameror genererar stora mängder bildmaterial på taktisk och stridsteknisk nivå. Våra föreställningar om krigets förlopp, hur och vad vi diskuterar, ger därför ett naturligt fokus på striderna på land.

Men Rysslands krig mot Ukraina har dessutom en tydlig sjöfront. Ukrainas kust mot Svarta havet spelar en central roll i kriget, men sjödomänen ges mindre uppmärksamhet än landdomänen. En bidragande orsak till det är att det tycks råda en slags sjöblindhet som gör att vårt eget beroende av havet, dess roll och vad som händer där ofta glöms bort, underskattats eller missförstås. Sensorer finns även till havs, men visar oftast gryniga bilder av fartygssiluetter på långt håll. Havet är stort och det som nu pågår i Svarta havet ligger utom synhåll och är svårt att förstå och ta till sig. Den mänskliga dimensionen av kriget till havs når inte fram på samma tydliga sätt som för kriget på land.

Det är ett märkligt förhållande då Ukrainas beroende, liksom Sveriges, av säker sjöburen handel och försvaret av sjö- och landterritoriet är starkt för sin överlevnad som fri nation.

Hedersledamoten och Kungl. Örlogsmannasällskapets redaktör Bo Rask resonerar i detta särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet om hur den säkerhetspolitiska utvecklingen och Sveriges förestående medlemskap i Nato kommer att påverka framtiden.

Artikeln är ett särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 2022. Läses på länken nedan.

Redaktionell anmärkning: Sedan artikeln publicerades har Sverige lämnat en ansökan om medlemskap i Nato.

TiS 191-199 2022, Säkerhetspolitisk utveckling, HL Bo Rask

Kungl. Örlogsmannasällskapets 250-årsjubileumsfirande inleddes med ett musikseminarium i minneshallen på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Ledamoten och musikdirektören Andreas Hanson talade om musikens betydelse för Flottan och dirigerade en oktett ur Marinens Musikkår som framförde allt från örlogssignaler till shanties.

Lyssna på konserten och se bilder här!

Musikdirektören, ledamoten Andreas Hanson.

Musikseminariet var också KÖMS bidrag till seminarieserien ”Akademierna och musiken” som startades på initiativ av Kungl. Musikaliska akademien. Samtliga tio Kungliga akademier har deltagit i seminarieserien som också var en del av Kungl. Musikaliska akademiens 250-årsjubileum. Hanson inledde med musik av George Fredrik Ringvall – Med örlogsmän. Därefter följde exempel på kommunikationssignaler med – signalhorn, trumma och skepparpipa. Signaler som – ”Uppställning” – ”Ligg på årorna” – ”Lätta” – ”Ankra” – ”Res masterna” och ”Fäll masterna”; de två senare ur Hornsignaler för skärgårdsfartyg 1836, framfördes. Seminariet fortsatte med musik av Mouret – Rondeau tätt följt av Svensksundsmarschen. Orkestern spelade vidare ett arrangemang av Mozart – Marsch ur Trollflöjten och Giuseppe Verdis Triumfmarsch ur Aida, som mottogs med stora applåder, liksom även Cole Porters Night and Day. Hade det inte varit rådande coronarestriktioner så hade det säker uppstått spontandans när Night and Day spelades.

Hanson visade också på musikens betydelse i nutid och spelade Without You av Avicii. Traditionsenligt så avslutades musikseminariet med Ernst Urbach – Kungl. Flottans defileringsmarsch och Karlskrona Örlogsstations chefsmarsch av Wictor Widqvist. Andreas Hansons inlevelse och engagemang uppskattades mycket av åhörarna!

Länk till en ljudupptagning från seminariet

Text: Per-Anders Emilson, projektledare KÖMS 250 år.

Kungl. Örlogsmannasällskapet  – Sveriges marina akademi – bidrog till firandet av Marinen 500 år med seminariet ”Försvaret av Sverige börjar till sjöss”, som hölls 5 juni 2022 på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Hedersgäst och föreläsare var ordinarie ledamoten och marinchefen, konteramiral Ewa Skoog Haslum.

Seminariet arrangerades av KÖMS vetenskapsgren 1 genom ledamöterna Per Edling och Fredrik Hesselman.

På årsdagen av marinens 500-årsjubileum den 7 juni anordnade akademien en jubileumslunch för dess ledamöter och medföljande på Sjöfartshuset, Skeppsbron i Stockholm.

De 90 deltagarna högtidlighöll jubileet under ledning av ordförande Konteramiral Anders Grenstad.

Under firandet av Marinen 500 år i augusti i Karlskrona kommer akademien att visa sitt mycket innehållsrika bibliotek som är beläget i samma hus som Sjöofficersällskapet.

Försvaret av Sverige börjar till sjöss

KÖMS Vetenskapsgren 1

Seminarium 5 juni 2022, Sjöhistoriska museet, Stockholm

KÖMS ordförande Anders Grenstad med marinchefen

I samband med marinens 500-årsfirande genomförde KÖMS ett seminarium med rubrik ”Försvaret av Sverige börjar till sjöss”. Rubriken är mer aktuell än någonsin med tanke på förändringen av det säkerhetspolitiska läget koppat till kriget i Ukraina. Vetenskapsgren I under ledning av ledamöterna kommendör Per Edling och överstelöjtnant Fredrik Hesselman ansvarade för innehåll och genomförande. Marinchefen och ledamoten konteramiral Ewa Skoog Haslum och hennes ställföreträdare ledamoten brigadgeneral Peder Ohlsson deltog som hedersgäster och föredragande.

Seminariet öppnades av KÖMS ordförande konteramiral Anders Grenstad som beskrev akademiens bidrag till högtidlighållandet av Marinen 500 år. Detta seminarium kan ses som en fortsättning på det omfattande seminarieprogram som framfördes under firandet av KÖMS 250 år under 2021.

Inledningsvis presenterade överstelöjtnant Fredrik Hesselman en marintaktisk exposé baserad på vetenskapsgrenens kapitel i KÖMS jubileumsbok ”Med förstånd och styrka genom 250 år”, vilken i sin tur vilar på artiklar från Tidskrift i Sjöväsendet mellan 1971 och 2021. Tiden 1971 till 2021 var färgad av stora säkerhetspolitiska och militärstrategiska förändringar. Fredrik Hesselman lockade åhörarna till reflektioner om hur KÖMS har varit aktiv i att driva den marina utvecklingen.

Därefter höll marinchefen Ewa Skoog Haslum ett anförande med rubriken ”Marinen – här, nu och sen” om marinen idag och de utmaningar som hela Försvarsmakten står inför i det hårdnande säkerhetspolitiska läget. Marinchefen diskuterade kring marinens planer att tillväxa såväl på personal- som materielsidan. Marinens fartyg och övrig materiel kommer med få undantag att renoveras eller ersättas under 2020-talet och det gäller att marinen kan attrahera kompetent personal till dessa kvalificerade system.

Marinen sattes in i sitt operativa sammanhang genom att resonemangets fokus hamnade på de flöden som vårt land är beroende av och på den snabba och negativa utvecklingen av säkerhetsläget i vårt närområde. Marinchefens anförande var en vidareutveckling av det tal som hon framförde under KÖMS 250 årsfirande och gav en tydlig bild av vart marinen är på väg. Ämnet lockade till många frågor från auditoriet, och engagemang från åhörarna var stort.

Avslutningsvis sammanfattade ledamoten kommendör Per Edling seminariet genom att blicka in i framtiden och de möjligheter och utmaningar som marinen har. Per Edling tog upp vetenskapsgrenens fokusfrågor:

• Hur ska ett framtida svenskt marint försvar vara ordnat för att undvika att krigshandlingar vid ett angrepp äger rum inom landet?
• Hur utvecklas havets betydelse som källa till livsmedel och energi samt roll som transportled?
• Kommer det att vara lika viktigt att utnyttja havet för våra egna syften i framtiden?
• Hur påverkar den snabba utvecklingen inom såväl rymddomänen som under ytan framtidens örlogsfartyg?
• Vilken inverkan får artificiell intelligens och obemannade farkoster på framtidens sjökrigföring?

Även om alla frågor kanske inte hann beröras av ledamöterna denna söndagsförmiddag gav de förda resonemangen en bra grund för fortsatta diskussioner om marin och maritim utveckling.

Efter seminariet serverades mousserande vin och snittar för att högtidlighålla Marinens 500-årsjubileum. Eftermiddagen ägnades åt Sjöhistoriska samfundets bokrelease av boken Sjömakt och Sjöfolk under ledning av ledamoten Bo Wallander.

Kungl. Örlogsmannasällskapets jubileumslunch

Sjöfartshuset, Stockholm 7 juni 2022

OL Niklas Granholm diskuterar det säkerhetspolitiska läget

På uppdrag av Gustaf Vasa levererades den 7 juni 1522 tio bestyckade fartyg från Lübeck till Slätbaken utanför Söderköping och den svenska marinen var därmed född.

Kungl. Örlogsmannasällskapet högtidlighöll detta 500 års firande genom att anordna en jubileumslunch på Sjöfartshuset i Stockholm för akademiens ledamöter och medföljande.

90 gäster deltog i lunchen under ledning av akademiens ordförande Konteramiral Anders Grenstad.

Högtidlighållandet inleddes med fanfarer och hurrarop för marinen 500 år. Ordförande Anders Grenstad höll ett inledningstal där han beskrev den marina akademiens betydelse under de 250 år som den har varit verksam och lyckönskade marinen i den kommande utvecklingen.

Lunch serverades i Sjöfartshusets lämpliga marina miljö.

Under lunchen presenterade ledamoten konteramiral Jörgen Ericsson världens äldsta sprit som återfanns på regalskeppet Vasa. Till lunchdeltagarnas stora förtjusning bjöds det på smakprov från en kopia som är framtagen. Den marknadsförs nu under namnet Vasa1628 av Systembolaget.

I samband med lunchen talade ordförande Anders Grenstad och ledamoten Niklas Granholm om marina och maritima perspektiv på och implikationer av Rysslands krig mot Ukraina. Ett högaktuellt ämne som fångade åhörarnas intresse.

Efter avslutad lunch förflyttade sig sällskapet till salongerna där man med utmärkt utsikt kunde följa den flottparad som ägde rum på Strömmen.

De delar av amiralitetet som deltog i lunchen transporterades till Skeppsholmen där HM Konungen avtäckte en minnessten över marinen 500 år.

Övriga gäster kunde beskåda en historisk flottparad som började med en kogg, följt av fartyg från Veteranflottiljen såsom torpedbåtarna T26 och T46,  torpedbåten Spica och robotbåten Ystad.

Därefter följde enheter från den aktiva Flottan. Minröjningsfartyget  HMS Kullen och korvetten HMS Härnösand avslutade paraden.

Ledamoten Per-Anders Emilson, projektledare

Text: Per-Anders Emilson
Foto: Nicklas Gustafsson

Den alltid lika produktive korresponderande ledamoten Hugues Eudeline publicerade i dagarna tillsammans med Jui-Min Hung från Taiwan en artikel om läget i Stilla havet och en bedömning av Kinas ambitioner.

KL Eudeline

Artikeln finns på engelska och franska på länkarna nedan:

Engelska

Franska

Ordinarie ledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet, Erik Thedéen, har utnämnts till ny chef för Riksbanken. Thedéen är för närvarande generaldirektör för Finansinspektionen och tillträder det nya ämbetet i januari 2023.

OL Erik Thedéen (Foto: Finansinspektionen)

OL Erik Thedéen (född 1963) avlade reservofficersexamen i flottan 1984 och är utbildad inom patrullbåtssystemet.  Thedéen kallades som ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet år 2015 och är en av många ledamöter med reservofficersbakgrund som efter sin aktiva tid i marinen nått betydelsefulla positioner i det civila samhället, i näringslivet eller i den offentliga förvaltningen.

Kungl. Örlogsmannasällskapet framför sina stolta gratulationer till utnämningen!

Deutsches Maritimes Institut (DMI) är Kungl. Örlogsmannasällskapets närmaste motsvarighet i Tyskland och de håller årligen en marinkonferens, som detta år gick 24 maj i den tyska örlogsstaden Wilhelmshaven.

Cirka 150 deltagare vid DMI:s marinkonferens i Wilhelmshaven

Konferensen samlade runt 150 deltagare ut marinen, politiken, sjöfartsnäringen och pressen. Temat för året var omvärldsläget och att diskutera hur detta påverkar kort- och långsiktiga mål för uppgifter och förmågor i den tyska marinen. Att dessa uppgifter kommer att få ett tydligare fokus på Östersjön förefaller uppenbart, och av just det skälet var även Kungl. Örlogsmannasällskapet närvarande och OL Niklas Granholm höll ett av sju föredrag om den geostrategiska utvecklingen och hur den redan påverkar vårt – Sverige såväl som Tysklands – närområde. I sammanhanget framhölls särskilt Nordsjön, som paradoxalt nog riskerar att bli en blind fläck om Danmark och Norge ser mot Arktis och Atlanten, samtidigt som östersjöländerna fokuserar på just det havet.

OL Niklas Granholm talar vid konferensen

Bland övriga talare märktes statssekreteraren i tyska försvarsministeriet, Siemtje Möller som mycket tydligt underströk Östersjöns växande betydelse, att den tyska marinen behöver stärkas och att samarbetet inom Nato – inklusive deras kommande medlemmar – är centralt för hur Östersjön ska hanteras.

Därutöver deltog och talade chefen för operationsavdelningen vid Marinekommando i Rostock, konteramiral Jürgen zur Mühlen, som bland annat påpekade att Östersjön blir ett annat hav när Finland och Sverige blir medlemmar i Nato. zur Mühlen betecknade de båda ländernas mariner som ytterst professionella. För den tyska marinen varnade han för att se de 100 miljarder Euro som tillförts som någon lösning på alla problem. Först behöver de grundläggande förmågorna och den tekniska tillgängligheten stärkas rejält. Sedan kan man se mot nya förmågor, där bland annat ännu fler marina flygplan P-8, fler minröjningsfartyg och fregatter samt stödfartyg nämndes.

Konferensen avslutades på det säkerhetspolitiska planet med elevföredrag från amiralstabskursen vid Führungsakademie om Kina; ett tema som även Stiftung Wissenschaft und Politik genom Dr Michael Paul tog vidare och som inte skrädde några ord om den stundtals hänsynslösa aktiva expansionspolitik som Kina för.

DMI:s president, konteramiral Karsten Schneider, sammanfattade konferensen med att peka på de två saker som marinen behöver ha ögonen på: Det första är Rysslands krig mot Ukraina och vad det innebär nu och på sikt. Här kritiserade Schneider mycket tydligt oförmågan och oviljan hos den tyska regeringen att se de varningssignaler som egentligen varit tydliga i många år. Den andra faktorn är Kina och var Kinas politik tar vägen. Båda dessa kommer att ha avgörande påverkan på framtiden och på hur marinen ska se ut.

En avslutande notering från oss två svenskar är att så gott som alla föredragshållare tog upp Finlands och Sveriges förestående Nato-medlemskap och på ett genomgående positivt sätt. DMI och Kungl. Örlogsmannasällskapet ser goda möjligheter till fördjupat samarbete inom alla de frågor där vi har gemensamma intressen!

The corresponding fellow of the Royal Swedish Society of Naval Sciences Hugues Eudeline, retired captain, French Navy, has been awarded the Prix Stratégie Maritime Générale from the French Academie de marine.

The award will be bestowed upon fellow Eudeline at a ceremony in Paris, 17th June, 2022.

Hugues Eudeline

Landkriget och det ukrainska folkets tragedi får inte överskugga det som händer på kusten och till havs.

Artikel av amiral Alain Oudot de Dainville publicerad i Le Monde 2 maj, 2022. Den återges här med benäget tillstånd.
Amiral Oudot de Dainville är marinflygare och har bl.a. varit fartygschef på hangarfartyget Clemenceau. Han var Frankrikes marinchef 2005 – 2008. Artikeln publiceras här som ett led i samarbetet mellan Académie de marine och KÖMS.

Ryssarna fortsätter i Ukraina en ”politik med andra medel”, som den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780 – 1831) uttryckte det, medan ukrainarna utnyttjar de misstag som ”bråkmakaren” begår. Teorin om ” bråkmakaren” lanserade av den franske strategen Raoul Castex (1878 – 1968) . Den ryske ” bråkmakaren” verkar nu vilja upprätta en buffertzon som omfattar kustremsan vid Svarta havet.

Landkriget och den tragedi, som det ukrainska folket upplever, får inte skymma betydelsen av vad som händer vid kusten och till havs, särskilt i Svarta havet och Azovska sjön. Sedan urminnes tider är detta ett strategiskt viktigt område och Ukrainas enda tillgång till havet. Militära åtgärder är bara en del av en global strategi, som kommer att försvaga de ryska väpnade styrkorna; främst luft- och landstridskrafterna.

Marin blockad
Svarta havet är ett innanhav. I söder utgörs dess enda utlopp till Medelhavet av turkiska Bosporen. Genomfarten av detta regleras av den internationella Montreuxkonventionen från 1936. Den 12 februari föregrep den ryska flottan Bosporens stängning för de stridande parterna och anordnade en flygövning med Svartahavsflottan som förstärktes med enheter från Östersjön. I enlighet med konventionen stängde Turkiet den 28 februari sundet för militära fartyg; fyra dagar efter det att fientligheterna hade inletts. Dess flotta blev därmed den enda Nato-flotta som får segla i Svarta havet. Ryssland kunde inte längre ta in några nya enheter. I norr har Svarta havet kontakt med Azovska sjön genom Kertjsundet, som nu kontrolleras av Ryssland.

Efter det att den ukrainska flottans enheter i Odessa bombats och man i förebyggande syfte sänkt sitt flaggskepp, fregatten Hetman-Sahaydachniy, den 3 mars, kan flottan bara använda minor och kustrobotar för att bemöta motståndarens marina offensiv. Den ryska flottan kontrollerar Svarta havet och Azovska sjön. Den använder sin handlingsfrihet till att upprätta en blockad av Ukraina till sjöss och för att slå till mot landmål med kryssningsrobotar och hypersoniska missiler, den kinesiska ”Guam-killern”, vars effektivitet ännu inte har bevisats.

Ryska motgångar
Den ryska kontrollen av kustremsan är mycket mer begränsad. Den ryska flottan tog risker för att bomba städer och försöka landstiga. Man förlorade härvid ett eller två landstigningsfartyg som var över femtio år gamla, men den mest spektakulära motgången kom när den gamla kryssaren Moskva förlorades den 14 april. Krigsfartygen i det forna Sovjetunionen var konstruerade för att bära fler missiler i sina överbyggnader än deras motsvarigheter i Natos flotta, vilket gör dem mer sårbara. När de åldras – när deras elektronik inte uppgraderas eller underhålls på grund av bristande budget eller felaktig användning – minskar deras militära värde. Det är riskabelt att segla nära fiendens kuster utan understöd från marinflyget.

Den ryska erövringen av havsområdet började runt Krim 2014. Även om det är helt olagligt enligt internationell rätt innebär kontrollen av hela Ukrainas kust och vatten 2022 att Svarta havet praktiskt taget kommer att delas mellan Ryska federationen och Turkiet.

Nära den lilla ön Serpents, söder om Moldavien, finns ett rikt gasfält under havet. Genom ett beslut av Internationella domstolen år 2009 återlämnades detta till Ukraina. Ryssarnas erövring av denna ö, en av kryssaren Moskvas sista operationer, ger dem tillgång till de undervattensresurser som enligt lag delas mellan Ukraina och Rumänien. Detta skapar ett nytt spänningsområde och stärker Rysslands dominerande ställning när det gäller gas.
Det faktum att Ryssland och Turkiet är grannar, liksom utsikten att dela på gasresurserna, kan förklara Turkiets iver att försöka medla och i en Svartahavsoffensiv upprepa sin offensiv avseende östra Medelhavets gasresurser. Efter upptäckten av en fyndighet i dess territorialvatten i Svarta havet kan landet bli en aktör att räkna med.
Den kommersiella sjöfarten möter de största svårigheterna. Den måste undkomma den ryska blockaden och de drivande minorna. Sjövägar förbinder Bosporen med Odessa och Novorossijsk samt med Azovska sjön genom Kertjsundet.

Handelsfartygen har betalat ett högt pris under kriget, de föll offer för missilbeskjutning eller bombning, oavsett flaggans färg. Den 1 april stoppades 40 stora bulkfartyg lastade med spannmål eller solrosolja (70 % av världens spannmålsexport och 80 % av solrosexporten kommer från Ukraina och Ryssland) i ukrainska hamnar av den ryska blockaden. Vetevägen är därmed avstängd och spannmålspriserna stiger, vilket får dramatiska konsekvenser för de fattigaste länderna.

Den spårbundna ”Sidenvägen” har avbrutits, vilket har lett till en ökning av trafiken på sjöfartslederna med 5 – 8 %. Internationella sjöfartsorganisationen försöker upprätta en humanitär blå korridor för att evakuera de flera hundra sjömän och fartyg som har kvarhållits.

Det som händer under vattnet också en anledning till oro med tanke på sårbarheten hos de undervattenskablar genom vilka världens viktigaste finansiella handelssystem och mycket känslig information passerar. Ryssarna visade vägen 2014 när de tog kontroll över internetinfrastrukturen på Krim och klippte av anslutningskablarna strax före annekteringen. Även om det bara finns en enda sjökabel i Svarta havet som betjänar Ryssland, Ukraina (via Odessa) och Bulgarien, bör kablarnas situation i västländernas närområden, och särskilt rörelserna för Yantar, ett ryskt oceanografiskt fartyg för underrättelseinhämtning, övervakas med särskild uppmärksamhet.
I de förhandlingar, som ska sätta stopp för det ukrainska folkets lidanden, kommer hamnen i Odessa att vara en avgörande fråga, eftersom den står för huvuddelen av Ukrainas import- och exportverksamhet via Svarta havet.

TiS 191-199 2022, Säkpol utveckling, B Rask

Redaktören för Tidskrift i Sjöväsendet, hedersledamoten Bo Rask, om den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Utvecklingen i Europa går efter Rysslands militära anfall mot Ukraina mycket fort. Ordinarie ledamöterna Robert Dalsjö och Niklas Granholm, respektive hedersledamoten Michael Zell har skrivit två debatterande artiklar kopplade till säkerhetsläget, vilka kommer att publiceras i Tidskrift i Sjöväsendet.

I ljuset av den snabba utvecklingen har Kungl. Örlogsmannasällskapet gjort ett undantag och väljer att publicera artiklarna redan före tidskriften kommer ut.

Artiklarna finns i sin helhet på länkar nedan, och de båda författarna introducerar sina artiklar så här:

Robert Dalsjö och Niklas Granholm om Europas ödesstund

Det krig som Ryssland sedan 14 dagar bedriver mot Ukraina är historiskt – det markerar det definitiva slutet på den fredliga och optimistiska tidsålder som följde på det kalla kriget och början på en ny tidsperiod, vars karaktär vi ännu inte känner men som ser ut att bli ett nytt kallt krig.

Det krig som nu rasar kommer att bli den nya tidsperiodens formativa kris, liksom Berlinblockaden och Koreakriget formade det kalla kriget. De första två veckorna har Ukraina överraskat med sin inspirerande motståndsvilja och bjudit ett skickligt motstånd ur underläge, medan den ryska armén inte har imponerat. Om Putins soldater går på en rejäl militär bakstöt i Ukraina, eller på allvar kör fast i segt motstånd, kan kanske Ukraina delvis räddas och Putins välde till och med falla – misslyckade krig har lett till revolutioner förr i rysk historia. Men Putin kan också lyckas att brutalt mala ner motståndet, kuva Ukraina och tvinga det tillbaka som en lydstat i Moskvas välde. Eller så kanske västvärlden i slutänden säljer ut Ukrainas frihet för att själv få vara i fred, åtminstone ett tag. Just nu ser det kanske inte ut så, men det skulle ändå kunna bli resultatet om Ryssland vinner militärt och västvärlden lyssnar till de röster som säger att man ska göra upp med Putin om storpolitiken för att få lugn och ro. Slutligen så kan vi inte utesluta att en allt mer isolerad och irrationell  Putin väljer att använda kärnvapen för eskalera sig ur ett trångmål, eller för att få västvärlden att hålla sig borta.

I vilket fall är de förändringar som kommer framöver både genomgripande och troligen oåterkalleliga. Det finns ingen väg tillbaka till den lätt idylliska och liberala säkerhetsordning många i västvärlden i det längsta hållit fast vid. Den är nämligen sedan länge stendöd. Anledningen till dödsfallet är att den alltigenom anständiga säkerhetsordning som utformades efter Berlinmurens fall var en vackert-väders-konstruktion där alla länder är med i klubben, förutsätts vilja väl och följa reglerna, och där klubbens medlemmar gemensamt ska straffa regelbrytare. En typ av säkerhetsordning som har större utsikter att fungera och att överleva även i hårt väder är kollektivt försvar, det vill säga där ett antal länder sluter sig samman för gemensamt försvar mot rovgiriga grannar. Det är detta vi nu behöver ställa om till.

Mycket om detta krigs utgång och dess följder är ännu högst osäkert, men två slutsatser verkar säkra. För det första, vi går mot hårda och mörka tider där det gäller för små stater att vara alerta på faror och se om sitt hus. För det andra, en europeisk säkerhetsordning kan antingen innehålla Ryssland som medlem, eller den kan vara anständig och demokratisk, men inte båda samtidigt.

TiS 19-23 2022, Europas ödesstund, R Dalsjö & N Granholm

Hedersledamoten Michael Zell om Samtal med Nato

Den artikel jag redan i julas skrev om det brådskande behovet av att Sverige, med Finland, närmar sig Nato i syfte att få ett ordnat möjligt inträde, har redan besannats. 

Det är uppenbart att önsketänkande inte är något man överger i en handvändning. Men för den som ännu tror att allianslöshet gynnar oss, inbjuder serien Georgien 2008, Krim 2014 och i all synnerhet Ukraina 2022 till ett stort mått av oro för vad ett nästkommande steg från Putin kan betyda för ett Sverige utanför en traktatsbunden försvarsgemenskap. Nu än mer påtagligt än när jag skrev artikeln.

Oron är uppenbar, både i tanke och handling. Det finns inte ett campingkök att uppbringa, alla lager av apotekens jodtabletter är slut. Det har bildats facebook-grupper med tips om hur man förbereder sig, att bli en s k ”prepper”. Många familjer planerar för att snabbt flytta från sin storstad till landet, har kontaktat släktingar för ev samboende, de med den möjligheten att flytta utomlands.

Vad statsministern också måste beakta är att hennes bindande vid den alliansfria masten, försvårar och förstorar den ändring som utvecklingen nu ändå tvingar fram. Den retorik som statsministern har byggt upp kring saken, gör den kommande anslutningen till Nato mer dramatisk och utmanande än den hade behövt vara. Såväl i Rysslands ögon, som i vårt eget framtida förhållningssätt till ett Nato-medlemskap. Just det jag ville undvika med min artikel. Det hade kunnat ske genom ett mer långsiktigt resonerande kring Sveriges förhållningssätt i saken och inte en väntan till sista minuten. Som också kan vara för sent.

TiS 57-59 2022, Samtal med NATO, M Zell

Ordförande Anders Grenstad och ordinarie ledamoten Fredrik Peedu

Vid ett digitalt sammanträde höll ordinarie ledamoten Fredrik Peedu sitt inträdesanförande på temat ”Officer – Quo Vadis”, som resonerade runt hur officersrollen har förändrats under de senaste 50 åren och vilka kvaliteter och egenskaper som kan och bör prägla en officer: förmågan att kunna tänka själv, att kunna fatta beslut och att att ta ansvar för dessa. Anförandet kommer att publiceras i Tidskrift i Sjöväsendet.

Därefter föredrog avdelningschefen vid Myndigheten för trafikanalys, Gunnar Eriksson, de viktigaste slutsatserna ur den utredning som han lett om kompetensförsörjningen av svensk sjöfart, som var ett uppdrag från de två sjöfartshögskolor som i dag finns kvar i Sverige – Chalmers i Göteborg och Linnéuniversitetet i Kalmar.  Läs utredningen HÄR!

Avdelningschef Gunnar Eriksson

Gunnar Eriksson beskrev hur dagens utbildning ser ut och att det geografiska upptagningsområdet för sjöbefälselever med naturlighet minskat sedan högskolorna i Stockholm och Härnösand stängt. Antalet svenska sjökaptener och sjöingenjörer minskar. Vidare blev det klart att staten är den i särklass största arbetsgivaren för svenska sjöbefäl, i takt med att den svenska handelsflottan krymper och att bekväma tjänster på vägfärjor och i land lockar mer än att ”segla mest på värmen” som i visorna.

Att den svenskflaggade handelsflottan minskar, och att svensk bemanning går ned, är ett orostecken. Coronapandemin visade hur varje nation blir sig själv närmast när det krisar och att kunna ha svenskflaggade fartyg med svenska besättningar kommer att vara viktigt den dag Sverige blir offer för en kris. Den beredskapsaspekten blev också tydlig i Gunnar Erikssons föredrag.

En annan spaning var möjligheterna att handelssjöfarten skulle automatiseras allt mer, vilket i så fall skulle minska behovet av sjöbefäl. Men så ser det inte ut. Det är snarare lasthanteringen i hamnarna som automatiseras, medan fartygen på oceanerna bland annat är beroende av manuellt underhållsarbete medan de förflyttar sig.  Behovet av bemannade handelsfartyg, med kvalificerat svenskt sjöbefäl för svenskflaggade fartyg finns alltjämt kvar!

Kungl. Örlogsmannasällskapets första sammanträde under 2022 skulle ha hållits i Karlskrona, men fick som så mycket annat i pandemin göras digitalt. Men intresset var stort: cirka 120 ledamöter och intresserade från andra sällskap lyssnade först på ordinarie ledamoten Jonas Källestedts inträdesanförande på temat ledarskap, där han bland annat visade på vikten av en god och stark marin kultur, eftersom det är på den som det goda ledarskapet vilar.

^{Tre tankfulla män: ledamoten Niklas Granholm, ordförande Anders Grenstad och ledamoten Robert Dalsjö.}

Därefter talade ledamoten Robert Dalsjö om det aktuella säkerhetspolitiska läget med fokus på den militära uppladdningen runt Ukraina och Rysslands aggressiva agerande. En efterföljande diskussion modererades av ledamoten Niklas Granholm, varefter ett stort antal frågor ställdes från de digitala åhörarna runt om i Sverige och andra länder.

Med anledning av det förvärrade pandemiläget har Kungl. Örlogsmannasällskapet beslutat att kommande sammanträde hålls digitalt, i stället för på plats i Karlskrona.

Se kalendern för mer information.

Kungl. Örlogsmannasällskapet följer givetvis utvecklingen noga och råder ledamöter och andra intresserade att noga kontrollera inför kommande möten var och hur de kan hållas. Alla sammanträden kommer att genomföras – åtminstone digitalt!

Kungl. Örlogsmannasällskapet gratulerar Therese Blennert till bästa kadett vid marinens specialistofficersutbildning – SOU 20, som får en penningbelöning och diplom från KÖMS. – Stort grattis Therese, väl genomfört och vi ser fram emot att följa dina fortsatta gärningar inom Marinen och för Sveriges bästa, säger Anders Grenstad, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet.

I södra Stilla havet, öster om Australien ligger den franska ögruppen Nya Kaledonien, ett s.k. utomeuropeiskt franskt territorium med bland annat en ubåtsbas och ett stort sjöterritorium. Korresponderande ledamoten Eudeline beskriver i en artikel i Le Figaro hur Kina söker inflytande över ögruppen, som strax ska rösta om en eventuell självständighet från Frankrike.

Läs artikeln på Le Figaros sida: https://www.lefigaro.fr/vox/politique/la-chine-convoite-la-nouvelle-caledonie-20211202

Eller här: KL Hugues Eudeline Nya Kaledonien

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets 250:e högtidssammanträde på Kungl. Musikaliska Akademien medaljerades och belönades ett antal förtjänta.

Akademiens medalj i guld utdelas till individ inom eller utom akademien för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Guldmedaljen tilldelades ordinarie ledamöterna Lars Wedin och Per-Anders Emilson samt hedersledamoten Bo Rask.

Guld- och silvermedaljörerna

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljen tilldelades ordinarie ledamoten Andreas Hansson.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän  som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen tilldelades korpral Hanna Håkansson Marinstaben, furir Tobias Johansson 1. ubåtsflottiljen, menig 2. Emil Svensson 3. sjöstridsflottiljen, menig 2. Clara Berg 4. sjöstridsflottiljen, korpral Anna Brelin Amfibieregementet, furir Erik Eriksson Marinbasen och korpral Fredric Oxelgren Sjöstridsskolan.

Av de soldater och sjömän som medaljerades hade hälften redan blivit kadetter

Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvar instiftade för över hundra år sedan en medalj som skulle tilldelas särskilt förtjänta värnpliktiga vid flottan. Sedan förbundet upphörde 1976 har Kungl. Örlogsmannasällskapet delat ut medaljen. Vid instiftandet bekände sig förbundet till de s.k nystavarna och valde därför att skriva ordet som vi känner som ”erkänsla” med en med ljudnära stavning, som emellertid aldrig fick brett genomslag. Stavningen lever av tradition kvar på medaljen.

Fänrik Emil Ankerst tilldelades penningbelöning och akademiens hedersomnämnande för sin uppsats på Militärhögskolan på ämnet ”MILITÄR-PRIVAT OUTSOURCING I GRÅZONEN: En kartläggning av gråzonsproblematik kring nyttjande av privata rederier för sjöburen transportlogistik inom Försvarsmakten.”

Fänrik Ankerst gratuleras av Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande

– Gratulerar alla förtjänta medaljörer och belönade. De har alla agerat för och i enlighet med Kungl. Örlogsmannasällskapets syften och ändamål på ett föredömligt sätt, säger Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande konteramiral Anders Grenstad.

Protokoll högtidsammanträdet nov 2021

Måndagen den 15 november höll Kungl. Örlogsmannasällskapets sitt 250:e högtidssammanträde på Kungl. Musikaliska Akademien följt av jubileumsmiddag på Grand Hôtel i närvaro av Kungaparet. Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi, är en av de tio kungliga akademierna och instiftades i  Stockholm 15 november 1771.

Anders Grenstad, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet och sekreterare Bo Rask ledde högtidssammanträdet som innehöll traditionsenliga förhandlingar och utdelande av belöningar. Marinens Musikkår underhöll under hela sammanträdet liksom senare under jubileumsmiddagen. Högtidsanförandet hölls av hedersledamoten konteramiral  Claes Tornberg.

Vid sammanträdet installerades de nya ordinarie ledamöterna kommendör Jonas Källestedt, kommendör Fredrik Peedu, kommendörkapten John Theander, överste Anders Åkermark, kommendörkapten Patrik Mattsson och örlogskapten Jonas Kindgren samt korresponderande ledamoten kommendör Anders Friis. Direktör Jacob Wallenberg, ambassadör Marie Jacobsson och kommendör Bo Rask installerades som hedersledamöter.

Kungaparet hedrade jubileumsmiddagen med sin närvaro. De 307 närvarande gäster fick förutom middagen underhållning av Marinens Musikkår, skådespelaren Andreas T Olsson och tenorsolist Tomas Lind.

– Vi har under jubileumsåret genomfört evenemang och verksamhet i Stockholm, Göteborg och Karlskrona. Programmet har varit omfattande och jag vill rikta ett stort och varmt tack till alla inblandade i planering och genomförande, ni har alla väsentligt bidragit till att det blivit en sådan framgång, säger Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande konteramiral Anders Grenstad.

Fler bilder från högtidssammanträdet och jubileumsaktiviteterna går att se HÄR

Protokoll från högtidssammanträdet 15 november 2021

Kungl. Örlogsmannasällskapet firar 250 år och i likhet med 200-årsjubileet 1971 ger akademien ut en jubileumsbok. I dag uppmärksammades detta vid en bokrelease på Sjöhistoriska museet, där akademiens ledning, medförfattarna till bokens olika delar och inbjudna gäster deltog

Hedersledamoten Thomas Engevall har hållit ihop projektet att ta fram en jubileumsbok, och var tillsammans med ordföranden och alla medverkande stolt och glad över resultatet.

Boken innehåller redogörelser för akademiens och marinens utveckling under de senaste 50 åren, men även tillbakablickar ända till 1771 – när Örlogsmannasällskapet bildades. Ett urval av de bästa artiklarna sedan Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) började ges ut 1835 ingår som en intressant historisk tillbakablick.

Ledamoten Per Edling, hedersledamoten och jubileumsbokens redaktör Thomas Engevall med ledamoten Lars Wedin, som sammanställt höjdpunkterna ur nära 200 år av TiS-artiklar

Ledamoten Hans-Lennart Olsson introducerar sitt kapitel om akademiens bildande 1771

För jubileumsåret 2021 ges inte bara en jubileumsbok ut som täcker åren 1971-2021, utan även en specialutgåva till TiS, med ett urval av de främsta artiklarna 1835-1971. Urvalet är gjort av redaktören, ordinarie ledamoten Lars Wedin.

TiS – en historia

Marin forskning och teknikutveckling var temat på  nytt symposium under jubileumsveckan

Kungl. Örlogsmannasällskapet genomförde onsdag den 10 november ett ytterligare
symposium under jubileumsveckan i Stockholm. Nu på IVA under rubriken: ”Marin forskning och teknikutveckling”.

Ordförande Anders Grenstad inledningstalade och introducerade moderator Odd Werin.

Inledningstal hölls av Richard Strid från Försvarsmakten och Sara Mazur, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Därefter följde presentationer och paneldebatt:

Under rubriken ”Omvärldsuppfattning” talade Rolf Ragnarsson, FOI, kring radarutvecklingen inom forskningen. Fredrik Johansson, FOI, presenterade Artificiell Intelligens för försvar och säkerhet och Fredrik Wising kring marin radarutveckling och dess applikationer.

I blocket ”Verkan” talade Patrik Selling, BAE Bofors kring marin verkan och teknologier och system i framtiden, Martin Hagström, FOI, presenterade verkansdelen och hypersonics, Björn Bengtsson, Saab Dynamics kring robotar.

Kring ”Farkostteknik” talade Hans Wicklander, Saab Kockums kring obemannade farkoster och utvecklingstrender och Lennart Bosser, FOI kring ubåts- och örlogsfartygsutveckling.

Thomas Engevall informerade under programpunkten ”Införande av ny teknik” och hur omsätta ny teknik till marin förmåga.

Symposiet avslutades med att moderatorn Odd Werin ledde en diskussion med talare och publik och samtliga avtackades av ordförande Anders Grenstad.

Den 11 november, på första världskrigets vapenstilleståndsdag, höll Kungl. Örlogsmannasällskapet en marinkonferens på Medelhavsmuseet.

Ordförande Anders Grenstad inledningstalade och introducerade moderator Niklas Granholm. Akademiens sekreterare Bo Rask presenterade slutsatser i akademiens tidigare arbete från ”En Marin för Sverige” och kommenterade försvarsbeslutet 2020.

Ledamoten Peter Thomsson gav en presentation kring ”Havets betydelse för försörjningen”.

Ledamoten Per Edling talade kring den strategiska betydelse av väst- och sydkusten, säker sjöfart och hur Sverige påverkas vid risk och kris och hur det skall mötas.

Per Kartvedt Sjømilitære Samfund, Norge, redovisade ett maritimt perspektiv på Västerhavet, Skagerak, Kattegat och Östersjöutloppen.

Ledamoten Robert Dalsjö. Var finns det operativa och strategiska sammanhanget? Ledamoten betonade vikten av öppen och prestigelös debatt för att skapa innovation och förmåga.

Moderator Niklas Granholm ledde diskussioner kring varje presentation samt vid avslutande paneldebatt.

Ordförande Anders Grenstad tackade talarna och summerade Marinkonferensen och det jubileumsprogram som genomförts under veckan.

Ledamoten Peter Thomsson, Björn von Sydow och ledamoten Niklas Granholm

Ledamöterna P-A Emilson, Bo Rask, Marie Jacobsson, Per Edling och akademiens ordförande Anders Grenstad på Medelhavsmuseet.

Paneldiskussion

Under tisdagseftermiddagen hölls den andra av jubileumsveckans aktiviteter som fokuserade på personalförsörjning. Ett sextiotal personer samlades på Militärhögskolan Karlberg och lyssnade till föredrag och diskussioner inom tre områden:

• • Officersutbildningen, med inledningsanförande av ledamoten Anders Enström, som är ställföreträdande chef för Sjöstridsskolan, följt av en paneldiskussion med kadetter ur inneliggande officersprogram, yngre kadettofficerare som tjänstgör vid Militärhögskolan och överstelöjtnant Rickard Åström från Högkvarterets utbildningssektion. Ämnen som diskuterades var hur den gemensamma utbildningen påverkar marinens behov, kadetternas erfarenhet inför utbildningen och de yngre officerarnas uppfattning några år in i officersyrket.
  • Reservofficerssystemet med inledning av RO/örlogskapten Johan Hamnegård, som också är ordförande i Svenska flottans reservofficersförbund. Här blottlades hur ett en gång mycket välfungerande system fallit i träda under den tid av knapphet som marinen och hela Försvarsmakten lidit av. I panelen såväl nyblivna som mångåriga reservofficerare och Högkvarteret. Diskussionen rörde sig mycket om frågan hur detta ska kunna återtas. och bred enighet rådde om att tydlighet och systematik är en förutsättning. Försvarsmaktens växande krigsorganisation kommer att ha ett stort behov av reservofficerare.
  • Mariningenjörssystemet introducerades av ledamoten och mariningenjören Mattias Svedin som delvis tecknade en bild som påminde om den i det förra delseminariet. Något som fallit i glömska och det har bara utbildats enstaka de senaste åren. Att marinen, Försvarsmakten (och andra myndigheter!) behöver mariningenjörer och varför det är något annat än officerare i teknisk tjänst, beskrev tydligt och med referenser ända tillbaka till en annan jubilar: F.H. af Chapman.  I diskussionen framkom bland annat att det bör finnas flera vägar till att bli mariningenjör – d.v.s. samtidigt officer och civilingenjör –  och även här efterlystes tydlighet i systemet. Det synes inte finnas några formella hinder, utan problemet och dess lösning ligger i våra egna händer.

Kungl. Örlogsmannasällskapet gav 2019 ut Hur ska marinen bemannas. En marin för Sverige – om personalförsörjningen  där akademiens syn i många av dessa frågor presenteras.

Diskussionerna fortsatte i pauserna

Publiken ställer frågor

Moderatorer var ledamöterna Mikael Brännvall och Jonas Hård af Segerstad

Den 8 november genomfördes den första av jubileumsveckans evenemang i form av symposium och materielförevisning ute på Berga och Hårsfjärden.

Marinchefen talar vid symposiet

Delar av marinens ledning och ledamöter i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Syftet var att göra tillbakablickar inom området marina operationer och taktik, beskriva läget idag samt att ge Kungl. Örlogsmannasällskapets perspektiv på framtiden. Vidare förevisades gästerna delar av marinens materiel för sjöstrids- och amfibieförbanden.

Dessutom medaljerades Olle Merkel med akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda som utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.

Medaljören Olle Merkel med KÖMS ordf. och chefen för Stockholms amfibieregemente

Alla foton: Ditte Boysen Ruge, Försvarsmakten

KÖMS jubileumsfirande går nu vidare. Efter två mycket lyckade heldagsevenemang i Karlskrona och Göteborg samt ett uppskattat musikseminarium i Stockholm är det nu dags att genomföra jubileumsveckan i Stockholm.

Det blir ett digert program som varar från måndagen den 8 november till fredagen den 12 november. Därefter följer jubileets höjdpunkt som är högtidssammanträdet den 15 november på Musikaliska och jubileumsmiddagen på Grand Hôtel med kunglig glans.

Projektledare KÖMS 250 år, ledamoten Per-Anders Emilson.

Akademiens olika vetenskapsgrenar svarar för delar av jubileumsveckan. Det hela börjar måndagen den 8 november då vetenskapsgren I (Strategi, operationer och taktik) genomför ett seminarium och förevisningar av marinens förband på Berga.

Vetenskapsgren II (Personal, utbildning och marinmedicin) genomför på tisdagen ett seminarium på Karlberg med rubriken Officersutbildning idag för framtidens marin.

Marin forskning och teknikutveckling är rubriken för vetenskapsgren III:s seminarium på onsdagen. Där presenteras sensorer, ledningssystem, obemannade farkoster över, på och under ytan, vapensystem, mineringssystem och minröjningssystem.

KÖMS återkommande marinkonferens äger rum på torsdagen med rubriken Marinen som strategisk resurs under ledning av akademiens sekreterare Bo Rask.

En omfattande jubileumsskrift i bokform har tagits fram av hedersledamoten Thomas Engevall med bidrag från ett stort antal skribenter. Bokrelease kommer att äga rum på Sjöhistoriska museet fredagen den 12 november.

Utöver detta kommer salut att skjutas med en 24-punds vasakanon och jubileumsmarschen Med förstånd och styrka, skapad av musikdirektör Andreas Hansson, att framföras.

Nedan följer en sammanställning över evenemangen under jubileumsveckan.

JUBILEUMSPROGRAM I STOCKHOLM

Måndagen den 8 november – Berga/Hårsfjärden

”Försvaret av Sverige börjar till sjöss”

Symposium och materielförevisning. Syftet är att göra några tillbakablickar inom området marina operationer och taktik, beskriva läget idag och ge Kungl. Örlogsmannasällskapets perspektiv på framtiden inom marina operationer och taktik. Vidare kommer vi att förevisa delar av marinens nuvarande materiel för sjöstrids- och amfibieförbanden. Genomförandet äger rum på Berga och Hårsfjärden.

Plats:            Berga och Hårsfjärden

09:00            Busstransport från Cityterminalen Stockholm. Bussarna är märkta KÖMS.

10:00            Samling byggnad Niord

10:20            Inledning och välkommen till symposium
Anders Grenstad, konteramiral, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet hälsar välkommen och introducerar moderator ledamoten Per Edling.

12:30            Lunch på Berga Slott

13:30            Materielförevisning av fartyg och amfibieförbands materiel

15:30            Kaffe och fortsatta diskussioner

17:00            Busstransport till Cityterminalen

18:00         Aktiviteten slutar

JUBILEUMSPROGRAM I STOCKHOLM

Tisdagen den 9 november – Karlberg

”Officersutbildning idag för framtidens marin”

År 2019 gav Kungl. Örlogsmannasällskapet ut skriften En marin för Sverige – personaldelen. Läs den HÄR! Den beskriver hur marinen bör personalförsörjas, vilka personalbehov som finns och hur dessa behov bör tillgodoses. I skriften föreslås ett antal förändringar, bland annat i dagens militära utbildningssystem.

Syftet med symposiet är att markera Kungl. Örlogsmannasällskapets position som en betydelsefull arena för diskussioner om marinens utbildningsfrågor. Målet är att öka åhörarnas förståelse för de viktiga vägval som Försvarsmakten gjort och som den står inför när det gäller utbildning till och av officerare i marinen.

Plats:            Militärhögskolan Karlberg, Stockholm

Från 14:30            Samling Militärhögskolan Karlberg (Samlingssalen)

15:00            Inledning och välkommen

Anders Grenstad, konteramiral, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet hälsar välkommen och introducerar de två moderatorerna ledamöterna Mikael Brännvall och Jonas Hård af Segerstad.

15:10            Utbildas marinens officerare på rätt sätt?

Under 2000-talet har officersutbildningen successivt förändrats i flera avseenden. Från det att försvarsgrenarna och truppslagen hade egna officershögskolor, är utbildningen nu i stor utsträckning helt försvarsmakts-gemensam. Befälssystemet har reformerats, med följden att officerare och specialistofficerare utbildas på olika sätt och att utbildningen till officer har akademiserats. Ger detta marinen tillgång till rätt utbildade officerare?

• Är officerarna relevant förberedda för sina första befattningar vid förband?
• Är utbildningen till officer för teoretisk?
• Tillgodoses de olika behov som flottan respektive amfibiekåren har?
• Inledning av kommendör Jonas Källestedt, chef för Sjöstridsskolan, följt av paneldiskussion.

16:00            Reservofficeren – en underutnyttjad resurs i marinen?

Reservofficerssystemet är en kostnadseffektiv del av personalförsörjningen för att säkerställa kompetensbehov som varierar över tid. Tillgången till reserv­officerare sägs ofta vara särskilt betydelsefull för organisationens för­måga att tillväxa. Trots detta utbildar marinen knappt en handfull reserv­officerare varje år och det är tveksamt om utbildning och tjänstgöring hänger ihop på ett sätt som är optimalt. Hur kan systemet utvecklas för att ge bästa effekt?

• Hur kan rekryteringen utvecklas?
• Utbildas reservofficerarna på rätt sätt?
• Vilken uppgift bör reservofficerare ha i marinens förband?
• Hur kan reservofficerarnas civilt förvärvade kompetens tillvaratas?
• Inledning av örlogskapten Johan Hamnegård, ordförande i Svenska Flottans Reservofficersförbund, följt av paneldiskussion.

16:45             Kaffepaus

1710              Mariningenjören – förutsättningen för fortsatt teknik i framkant?

Mariningenjörskåren har tjänat den svenska marinen väl; att Sverige har egen­utvecklade örlogsfartyg i världsklass är ingen slump. Trebefälssystemet innebär att mariningenjörerna på sikt blir marinens enda tekniska OF. Åter­väx­ten av nya mariningenjörer har gått på sparlåga i 20 år. Ett system för rekry­te­ring av försvarsingenjörer är återinfört, men ger endast en eller två nya marin­ingen­jö­rer per år. Attraktionskraften är låg relativt civilingenjörens gynnsamma ar­bets­marknad. Omtag och nytänkande behövs.

• Hur väcka intresset för mariningenjörsyrket hos civilingenjörsstudenter?
• Vad kan enskilda förband göra för att bidra till en större mariningenjörskår?
• Vilka är möjligheterna för marinintern officersutbildning av civilingenjörer?
• Finns möjlighet att påverka befordringsgången för mariningenjörer?
• Vad kan göras för att behålla de mariningenjörer vi har?
• Inledning av kommendörkapten (mariningenjör) Mattias Svedin, följt av paneldiskussion.

17:50             Avslutning och summering.

18:00             Symposiet slut

JUBILEUMSPROGRAM I STOCKHOLM

Onsdagen den 10 november – IVA

”Marin forskning och teknikutveckling”

Syftet är att presentera trender och visioner inom marin forskning och teknikutveckling med hjälp av några svenska framstående försvarsindustriföretag.

De huvudområden som kommer att presenteras är; sensor- och ledningssystem, obemannade farkoster över, på och under ytan, ubåtssystem, vapensystem, minerings- och minröjningssystem.

Plats:            Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) lokaler Grev Turegatan, Stockholm

12:30            Registrering och kaffe

13:00             Inledning och välkommen

Anders Grenstad, konteramiral och ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet hälsar välkommen och introducerar moderator, ledamoten konteramiral Odd Werin.

Inledning av viceamiral Jonas Haggren chef ledningsstaben Försvarsmakten och Dr. Sara Mazur forskningschef vid Knut och Alice Wallenberg Stiftelse.

Omvärldsuppfattning av ledamoten Bo Wallander. Redovisning av aktuell forskning och teknikutveckling inom området sensorer, ledningssystem och sambandssystem.

Verkan ledamoten Patrik Selling. Redovisning av aktuell forskning och teknikutveckling inom verkansområdet robotar, kanoner och projektiler mm.

Plattformar ledamoten Hans Wicklander. Redovisning av aktuell forskning och teknikutveckling inom området ubåtar, ytfartyg, andra farkoster, robotik mm.

Införande av ny teknik av ledamöterna Mats Elofsson, Odd Werin och Mats Nordin. Diskussion om hur Försvarsmakten, Försvarets Materielverk, Försvarets Forskningsinstitut, Universitet och högskolor samt industrin tillsammans skall kunna öka tempot i omsättningen av ny teknik till marin operativ förmåga.

17:00             Avslutning 

Efter seminariet inbjuder Kungl. Örlogsmannasällskapet till förfriskningar och en enklare måltid som ger möjlighet till fortsatta diskussioner angående marinforskning och teknikutveckling.

JUBILEUMSPROGRAM I STOCKHOLM

Torsdagen den 11 november – Medelhavsmuseet

”Marinen som strategisk resurs”

Plats:            Medelhavsmuseet Fredsgatan 2, Stockholm

12.30            Registrering och kaffe

13.00            Inledning och välkommen

Anders Grenstad, konteramiral, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet hälsar välkommen och introducerar moderator ledamoten Niklas Granholm.

13.05             Sekreteraren Bo Rask presenterar de viktigaste slutsatserna i Akademiens arbete ”En Marin för Sverige” och kommenterar Försvarsbeslutet 2020.

13.15            Ledamoten Peter Thomsson talar om havets betydelse för försörjningen.

13.35             Moderatorledd diskussion.

14.00             Ledamoten Per Edling talar om den strategiska betydelsen av väst- och sydkusten. Vad krävs för att fartyg ska kunna framföras säkert i ett havsområde? Vilket ansvar har Sverige för säker sjötrafik inom svenskt territorialhav och hur håller vi Öresund och Bälten öppet för fartygstrafik mellan väst- och ostkusten samt för tredje parts inpassering till Östersjön?

14.40             Kaffepaus

15.00             Per Kartvedt representant for Sjømilitære Samfund, Norge redovisar Et norsk, maritimt perspektiv på Västerhavet, Skagerak/ Kattegat og Östersjöutloppen.

15.30             Moderatorledd diskussion.

15.45             Ledamoten Robert Dalsjö. Var finns det operativa och strategiska sammanhanget? Vilka behov har Nato för sina egna syften, och vilka krav ställer det på oss? Vilka behov har Finland?

16.15             Avslutande moderatorledd diskussion.

16.30             Ordförande avslutar

Efter seminariet inbjuder Kungl. Örlogsmannasällskapet till förfriskningar som ger möjlighet till fortsatta diskussioner om marinen som strategisk resurs och de operativa kraven på marinen.

JUBILEUMSPROGRAM I STOCKHOLM

Fredagen den 12 november – Sjöhistoriska museet

Bokrelease av jubileumsskrift

Hedersledamoten konteramiral Thomas Engevall är initiativtagare till Kungl. Örlogsmannasällskapets jubileumskrift – MED FÖRSTÅND OCH STYRKA GENOM 250 ÅR – och är även ansvarig redaktör för framtagande och presentation. Fredagen den 12 november presenteras jubileumsskriften vid en aktivitet på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Jubileumsskriften kommer att spegla Kungl. Örlogsmannasällskapets bakgrund, instiftandet 1771 och ge en tillbakablick på de senaste 50 åren. Boken ger en beskrivning av Kungl. Örlogsmannasällskapet idag dess syfte, aktiviteter och mål. Boken reflekterar även över svensk sjömakt under 250 år. Akademiens bibliotek beskrivs utförligt och delar av akademiens konst beskrivs.

De olika vetenskapsgrenarna beskriver i sina kapitel viktiga händelser inom strategi, operationer och taktik, personal, utbildning och marinmedicin, maritim teknik samt sjöfart och andra vetenskapsområden med betydelse för sällskapets verksamhet. Vidare beskrivs utvecklingen av havsrätten, Norra ishavets geologi och oceanografi samt genomförda större arrangemang under senaste 50 åren.

Utöver detta beskrivs jubileumsprogrammet under år 2021 och tillkomsten av Kungl. Örlogsmannasällskapets jubileumsmarsch – Med Förstånd och Styrka.

Plats:            Sjöhistoriska museet, Stockholm

13.00             Samling Minneshallen Sjöhistoriska museet

13.30             Jubileumskriften – MED FÖRSTÅND OCH STYRKA GENOM 250 ÅR – presenteras av författarna genom några korta föredrag.

14.30             Örlogsmannasällskapet inbjuder till förfriskningar som ger möjlighet till fortsatta diskussioner om jubileumsskriften.

15.30             Avslutning

Torsdagen den 14 oktober var det Göteborgs tur att fira
Kungl. Örlogsmannasällskapet 250 år

Se ett filmsammandrag från dagen HÄR!

Besök vid det återinrättade Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4)

Jubileumsdagen inleddes med ett besök vid Älvsborgs amfibieregemente där regementschefen och ordinarie ledamoten Fredrik Herlitz tog emot och berättade om hur utvecklingen av det nyinvigda regementet ska se ut och betydelsen detta kommer att ha för försvaret av Göteborg.

Ordföranden Anders Grenstad med chefen för Älvsborgs amfibieregemente Fredrik Herlitz

Jubileumsseminarium på Stadsmuseum i Göteborg.

Anders Grenstad, ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet inledningstalade och hälsade de omkring 150 åhörarna på plats välkomna. Digitalt följde drygt 40 personer från flera länder hela eller delar av seminariet. Grenstad introducerade moderatorerna och ledamöterna Niklas Granholm och Anna Risfelt Hammargren.

Ledamoten Anna Risfelt Hammargren, moderator.

Ledamoten Niklas Granholm, moderator

Föredrag om sjöfart och sjöfartsskydd

Föredragshållare och ämnen var Kent Zetterberg, professor vid Försvarshögskolan med ”Sveriges flotta 1771-2021, några utvecklingsperspektiv”,  Carl-Johan Hagman, vd Stena Rederi AB, ”Handelssjöfartens betydelse för sjömakt – praktiska exempel, förr och nu”,  Jan-Eric Nilsson, kommendör, Försvarsmakten Högkvarteret, totalförsvarsavdelningen, ”Totalförsvarets betydelse för sjöfartsskydd och rikets försörjningsmöjligheter”, Fredrik Herlitz, överste, chef Älvsborgs amfibieregemente och garnisonschef Göteborg, ”Samspel och satsningar för säkra transportflöden till och från svensk hamn”, Marie Jacobsson, ambassadör och UD:s folkrättsrådgivare, ”Havet och dess gränser och hur påverkar havsrätten”, Martin Jakobsson, professor i marin geologi och geofysik, Stockholms universitet, ”Havet och oceanografin – vad vet vi och vad vet vi inte?”,  Mikael Hägg, enhetschef, Maritima operationer, RISE Research Institute of Sweden, ”Sjöfartsforskning, teknik, underleverantörer, varv – hur sjöfartsstarkt är Sverige?” och Johan Norrman, avdelningschef Operativa avdelningen, Kustbevakningen, ”Vem styr och hur samordnas Sveriges maritima beredskapsarbete?”.

Ledamoten och UD:s folkrättsrådgivare Marie Jacobsson talade om betydelsen av havets gränser.

Ledamoten Carl-Johan Hagman om sjömakt: handelsmakt + marin makt, och varför de är varandras förutsättningar.

Ledamoten överste Fredrik Herlitz talade som chef för Göteborgs garnison och Älvsborgs amfibieregemente om hur Göteborg behöver kunna försvaras.

Paneldiskussion

Seminariet avslutades med en paneldiskussion kring ”Om krisen eller kriget kommer – beredskap, samverkan, försvar och skydd”. Deltagare var Pål Jonson, M, ordförande Försvarsutskottet, Jens Holm, V, ordförande Trafikutskottet, Jan-Eric Nilsson, kommendör Försvarsmakten Högkvarteret, Elvir Dzanic, vd Göteborgs Hamn AB och Carl Carlsson, ansvarig för sjösäkerhetsfrågor Föreningen Svensk Sjöfart.

Avslutande paneldiskussion om vägen framåt. VD Göteborgs hamn AB, Elvir Dzanic har ordet.

Mot jubileumsårets final!

– Jag vill rikta ett stort tack till alla som deltog, det blev ett värdigt seminarium under vårt jubileumsår. Nu förbereder vi finalen på vårt jubileumsprogram som äger rum under dagarna 8-15 november i Stockholm, säger Anders Grenstad, konteramiral (ret) och ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Kungl. Örlogsmannasällskapets korresponderade ledamot Hugues Eudeline publicerar i dag ett inlägg i Le Figaro, där den före detta ubåtsofficeren och numera välrenommerade säkerhetspolitiske debattören resonerar kring de senaste dagarna med omfattande kinesisk militär aktivitet kring Taiwan. Detta har större implikationer än bara ökande spänning mellan Kina och Taiwan. Hur det påverkar relationen USA-Kina, och hur det kan komma att beröra andra viktiga nationer i Ostasien, som Japan, Korea, Australien och Indien, behandlar Eudeline i sitt inlägg som finns att läsa HÄR.

https://www.lefigaro.fr/vox/monde/chine-etats-unis-jeu-de-go-autour-de-taiwan-20211008

Ordinarie ledamoten Lars Wedin skriver i Tidskrift i Sjöväsendet om ett högaktuellt ämne och ger sin syn på hur den svenska marinen bör utnyttja detta.

Särtrycket finns att läsa via länken nedan.

Särtryck TiS Nr 4, AI, Lars Wedin

Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi som i år firar 250-årsjubileum sedan instiftandet 1771 har valt in sex nya ordinarie ledamöter och två korresponderande ledamöter.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid valsammanträdet den 21 september på Sjöfartshuset, Skeppsbron 10 i Stockholm, invaldes som ordinarie ledamöter i angiven ordning kommendör Jonas Källestedt, kommendör Fredrik Peedu, kommendörkapten John Theander, överste Anders Åkermark, kommendörkapten Patrik Mattsson och örlogskapten Jonas Kindgren. Till korresponderade ledamöter valdes Dr. Sebastian Bruns och kommendör Anders Friis.

Vid sammanträdet höll ordinarie ledamoten Carl Bergkvist sitt inträdesanförande och erhöll sitt invalsdiplom. På bilden flankerad av Kungl. Örlogsmannasällskapets sekreterare Bo Rask och ordförande Anders Grenstad.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Stockholm på Musikaliska måndagen den 15 november.

– Jag hälsar alla nya ledamöter varmt välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. De kommer alla in i Sveriges Marina Akademi det år vi jubilerar 250-år sedan instiftandet 1771. Tillsammans tillförs ny akademien ytterligare förmåga för det maritimas bästa och stärkandet av Sveriges sjöförsvar, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I Strategi, operationer och taktik, II Personal, utbildning och marinmedicin, III Maritim teknik och IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.

För ytterligare information:

Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

För koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller

E-post: info@koms.se

Besök även: www.koms.se alt följ oss på Twitter: @orlogsman

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2021-08-18

I det senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet (3/2021) skriver marinens tre flottiljchefer om förmågan till gemensam sjömålsbekämpning.

Artikeln finns här som särtryck. TiS 360-369 2021, Gemensam sjömålsbekämpning

Chefen för 1. ubåtsflottiljen, kommendör Fredrik Lindén

Chefen för 3. sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling

Chefen för 4. sjöstridsflottiljen, kommendör Jon Wikingsson

I en intervju berättar hedersledamoten, den franske amiralen Alain Coldefy, om sina nyutgivna memoarer ”Le sel et les étoiles”. Coldefy redogör ur ett franskt geostrategiskt perspektiv och utifrån sina personliga erfarenheter för det sjömilitära maktmedlets betydelse.

Se intervjun HÄR.

Hans Kunglig Höghet Prins Philip, Hertig av Edinburgh, har som Buckingham Palace meddelat avlidit idag, den nionde april 2021. Efter en tid med svag hälsa gick  H.M. Drottning Elisabeths make sedan över 70 år under förmiddagen stilla bort på Windsor Castle.

Prins Philip var sjöofficer och förste hedersledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet sedan 1956. Han föddes på den grekiska ön Korfu 10 juni 1921 och var som tillhörande ätten Glücksburg dansk och grekisk prins. Philip inledde sin karriär i Royal Navy 1939 och var som kadett bland annat mönstrad på slagskeppen Ramillies och Valiant. I februari 1941 utnämndes han till officer, och samma år deltog och utmärkte han sig för duglighet vid slaget vid Matapan.

Prins Philip avslutade sin krigstjänstgöring som försteofficer på olika jagare, både i Medelhavet och i striderna i Stilla havet. Den blivande drottningen och Philip hade träffats redan före kriget och gifte sig 1947. När Elisabeth II tillträdde tronen 1952 lämnade Prins Philip den aktiva tjänsten med graden kommendörkapten. Kontakten med den aktiva flottan fortsatte under prinsens hela livstid.

H.K.H Prins Philip blev 99 år gammal.

Vid ordinarie sammanträdet 17 mars talade försvarsminister Peter Hultqvist via länk från Försvarsdepartementet.

Försvarsministerns anförande KÖMS 17 mars

Därefter höll ordinarie ledamoten Patrik Oksanen sitt inträdesanförande.

OL Patrik Oksanen och KÖMS ordförande Anders Grenstad

Sammanträdet – som genomfördes digitalt – besöktes av över 200 deltagare från olika delar av Sverige och övriga världen!

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2021-03-17

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2021-02-17

Här finns protokollet från sammanträdet 2021-01-18.

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2021-01-18

– Henrik Fredrik af Chapman var ett mångsidigt geni och hans gärning var omfattande. Det är med stor glädje som vi lägger ut arkivet och samlingarna på Kungl. Örlogsmannasällskapets webbsida så att hans verk kan komma fler till del, säger Håkan Lindberg, ledamot och ansvarig för Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek.

Här finns samlingarna!

Viceamiral Fredrik Henrik af Chapman, 1721 – 1808, var en svensk skeppsbyggare som gjorde skeppsbyggnadskonsten till vetenskap. af Chapman var hedersledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, och akademien har en omfattande samling av hans verk i biblioteket på Sjöofficerssällskapet i Karlskrona.

Den digitala samlingen innehåller handlingar som kan knytas till af Chapman såsom fartygsskisser från studieåren i England, en arbetsbok som visar flitiga matematiska studier, en dagbok från den berömda ”virkesresan” i Finland och anteckningar från åren som chef för varvet på Djurgården, med mera. Ett handbrev från af Chapmans senare år, ett liv i ständigt arbete, visar hans engagemang kring förbättring av repslageriet.

– Den digitala utställningen kring af Chapman är en av de första hamnarna vi anlöper på jubileumsseglatsen för att högtidlighålla att vi funnits i 250 år, säger Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande konteramiral Anders Grenstad.

Kungl. Örlogsmannasällskapet, Sveriges Marina Akademi, instiftades i Stockholm 1771. Under 2021 kommer akademien högtidlighålla de första 250 åren med ett jubileumsprogram.

Se bilder från jubileumsaktiviteterna HÄR

Se bilder från högtidssammanträdet HÄR

Kungl. Örlogsmannasällskapet första möte hölls den 15 november 1771 i Stockholm. Det är Sveriges äldsta och en av väldens äldsta militärvetenskapliga samfund. Det var unga officerare vid galäreskadern som stiftade Örlogsmannasällskapet och dåvarande chefen för galäreskadern, viceamiral Christoffer Falkengréen, utnämndes till hederspreses. Örlogsmannasällskapet fick kungligt beskydd 1805.

Mer om Kungl. Örlogsmannasällskapets historik går att läsa HÄR.

Kungl. Örlogsmannasällskapets valspråk är ”Med förstånd och styrka”. Syftet med akademiens verksamhet är att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen i synnerhet och sjöväsendet i allmänhet. Med modernt språk talar vi idag om sjöfarten istället för sjöväsendet. Kungl. Örlogsmannasällskapet arbetar för att synliggöra den starka strategiska kopplingen mellan sjöfart, välfärd, miljö samt försvaret av hamnar och sjövägar.

Jubileumsåret högtidlighålls under det andra halvåret 2021. I och med de lättnader i pandemirestriktioner som regeringen idag har meddelat att ska gälla från och med den 29 september kommer evenemangen att genomföras som planerat.”

Höjdpunkten på jubileumsåret blir Högtidssammanträdet och Jubileumsmiddagen den 15 november i Stockholm.

Jubileumsaktiviteterna kommer vara geografiskt fördelade mellan Stockholm, Karlskrona och Göteborg.

I Stockholm kommer aktiviteterna att vara koncentrerade till en jubileumsvecka i november.

Akademien kommer också, som en del av jubileet, att deltaga i de Kungl. akademiernas föreläsningsserie 2021 i samarbete med Kungl. Musikaliska akademien.

Planerat Jubileumsprogram för Kungl. Örlogsmannasällskapet 250 år 2021:

Efter sommaren startar Kungl. Örlogsmannasällskapets jubileumsfirande. Det första genomförandet äger rum på Sjöhistoriska museet i Stockholm den 28 augusti där Musikdirektör Andreas Hansson föreläser om ”Flottans musik en marin kulturbärare”. Till detta spelar Marinens Musikkår.

Jubileet fortsätter därefter under september och oktober månad med heldagsgenomförande i såväl Karlskrona som Göteborg.

Jubileumsveckan kommer att genomföras under vecka V145 i Stockholm med intressanta förevisningar och symposier i linje med vad som tidigare har meddelats och avslutas med marinkonferensen på Medelhavsmuseet.

Jubileumsskriften är under framtagande och kommer att presenteras på Sjöhistoriska museet i Stockholm under eftermiddagen fredagen den 12 november.

Jubileets höjdpunkt blir Högtidssammanträdet och Jubileumsmiddagen som genomförs på Musikaliska och Grand Hotel den 15 november vilket är akademiens årsdag. Det är då 250 år sedan Christopher Falkengréen samlade sina kollegor till det första akademimötet.

Akademiens ledamöter kommer löpande att få inbjudningar till de olika aktiviteterna, och dessutom kommer speciellt inbjudna att få riktade inbjudningar.

Vid samtliga jubileumsaktiviteter kommer hänsyn att tas till Folkhälsomyndighetens rådande rekommendationer avseende pandemin.

Program för Kungl. Örlogsmannasällskapets 250-årsjubileum

Den 28 augusti 2021. Flottans Musik – en marin Kulturbärare.

Kungl. Örlogsmannasällskapet bidrager till Kungl. Musikaliska Akademiens föreläsningsserie. Genomförandet sker under eftermiddagen på Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Den 30 september 2021. Kungl. Örlogsmannasällskapet 250 år i Karlskrona.

Syftet med dagen är att visa upp akademiens verksamhet nu och i en historisk kontext med material från akademiens bibliotek. Genomförandet äger rum i Sjöofficerssällskapets i Karlskrona lokaler samt Kungl. Örlogsmannasällskapets bibliotek. Marinens Musikkår spelar under dagen. Evenemanget är öppet för ledamöter och inbjudna. Mer information om dagen finns HÄR!

Den som vill följa evenemanget digitalt ansluter via Zoom

Den 14 oktober 2021. Kungl. Örlogsmannasällskapet 250 år i Göteborg.

Målet är att presentera och informera om Kungl. Örlogsmannasällskapets roll som Sveriges Marina Akademi samt analysera och belysa centrala frågor och utmaningar för svensk sjöfart, forskning och teknikutveckling. Dagen är öppen för alla. Det blir aktiviteter vid Göteborgs Garnison under förmiddagen som följs av sjötransport till S/S Marieholm där lunch serveras. Därefter följer ett symposium i Wallenstamsalen Göteborgs stadsmuseum och slutligen middag på The Royal Bachelors Club för inbjudna gäster. Marinens Musikkår kommer att framföra musikstycken under hela dagen. Mer information om dagen finns HÄR!

Den som vill följa symposiet i Wallenstamsalen Göteborgs stadsmuseum digitalt ansluter via Zoom

Program under jubileumsveckan

Den 8 november 2021. Försvaret av Sverige börjar till sjöss.

Dagen kommer att innehålla materielförevisningar och ett symposium. Syftet är att ge Kungl. Örlogsmannasällskapets perspektiv på dagens och framtidens utveckling av marina operationer och marin taktik. Genomförandet äger rum i heldagsform på Berga och på Hårsfjärden.

Den 9 november 2021. Symposium om Marinens officersutbildning.

Symposiet består av tre delseminarier som behandlar yrkesofficersutbildningen (officersprogrammet) reservofficersutbildningen och mariningenjörssystemet. Symposiet genomförs under eftermiddagen på Militärhögskolan Karlberg.

Den 10 november 2021. Framtidens marina teknik – svensk forskning och teknikutveckling.

Genomföres under eftermiddagen i Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademiens lokaler, Stockholm. Syftet är att presentera trender och visioner inom forskning och teknikutveckling under medverkan av svenska framstående försvarsindustriföretag, Försvarets forskningsinstitut samt universitet.

Den 11 november 2021. Marinkonferens – Marinen som strategisk resurs.

Marinkonferensen genomförs som ett halvdagssymposium i Medelhavsmuseets lokaler. Deltagare blir representanter från Riksdag, Regering, försvarsledning, näringslivet m.fl.

Den 12 november 2021. Bokrelease av Jubileumsskrift.

Konteramiralen och hedersledamoten Thomas Engevall presenterar Jubileumsskriften. Aktiviteten genomföres under eftermiddagen på Sjöhistoriska museet i Stockholm och avslutas med mingel.

Den 15 november 2021 Högtidssammanträde och Jubileumsmiddag.

Högtidssammanträdet hålls på Musikaliska (Nybrokajen) i Stockholm med start kl 16.00. Jubileumsmiddagen på Grand Hotel i direkt anslutning till Högtidssammanträdet.

Ordinarie ledamoten Per-Anders Emilson
Projektledare KÖMS 250 år

pa@paemilson.se
070-665 55 26

Läs TiS 4/20 här!

Vid sammanträdet onsdag 25 november hölls inträdesanförande av OL John Timerdal på temat Örlogsfartygsprojektering med framgång – några påståenden.
KL Juhapekka Rautava höll andra delen av sitt inträdesanförande om Sjöofficersutbildning i Finland 240 år.

Sammanträdet hölls i Sjöfartshuset i Stockholm och sändes digitalt. Ett 40-tal ledamöter följde sammanträdet över webben.

OL John Timerdal och ordförande Anders Grenstad vid sammanträdet.

Protokoll

Ordinarie ledamot Fredrik Herlitz och ordförande Anders Grenstad

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2020-10-22

Kvällens två inträdesanföranden hölls av ordinarie ledamöterna Mattias Svedin och Johan Linders. Här tillsammans med Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande Anders Grenstad.

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Göteborg 2020-10-14

Ordinarie ledamoten Daniel Peterssons inträdesanförande redogör för varför det är viktigt att Sverige har en grundläggande förmåga till att kunna eskortera vår sjöfart fritt till sjöss samt de faktorer som medför att uppgiften inte kan lösas idag.

Inträdesanförandet kommer även publiceras i Tidskrift i Sjöväsendet.

Skyddet_av_sjofarten_Daniel Petersson

Kungl. Örlogsmannasällskapets valsammanträde beslutade att tilldela belöningar till marina elever vid Försvarshögskolan för förtjänstfulla uppsatser.

Akademiens hedersomnämnande och penningbelöning tilldelas tre marina elever vid Försvarshögskolan, FHS. Från Högre officersprogrammet belönas Peter Thomsson för uppsatsen ” Mahan in a new millenium” och Andreas Holmberg för uppsatsen ”Varför starka stater förlorar asymmetriska konflikter”. Erik Watsfeldt vid Officersprogrammet belönas för uppsatsen ”Irreguljära metoder i marina konflikter”.

– Uppsatserna från Försvarshögskolans högre utbildning såväl som officersprogram lovar gott för framtiden. Varma gratulationer till de belönade, säger, konteramiral (Ret) Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Protokoll vid valsammanträdet 2020-09-23

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets valsammanträde den 23 september beslutades ett antal hedersomnämnanden och belöningar.

Akademiens hedersomnämnande och penningbelöning för framstående tävlingsskrifter tilldelas kommendör Per Edling för bidraget ”Svensk sjöstyrkeledning – lägesbestämning och förslag till vägval” och Jonas Kjellén vid FOI för bidraget ”Rysslands högsjöförmåga – utsikter mot 2027”.

– Tävlingsskrifterna som Per Edling och Jonas Kjellén är synnerligen framstående och förtjänar uppmärksamhet och belöning. Skrifterna är i Kungl. Örlogsmannasällskapets anda och jag gratulerar de belönade, säger konteramiral (PA) Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:

Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: marten.granberg@koms.se

Besök även: www.koms.se alt följ oss på Twitter: @orlogsman

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Marina Akademi, är en av de Kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet

Kungl. Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har valt in sex nya ordinarie ledamöter.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid valsammanträdet den 23 september på Sjöfartshuset, Skeppsbron i Stockholm, invaldes som ordinarie ledamöter marinchefen, konteramiral Ewa Skoog Haslum, kommendör Fredrik Lindén, kommendör Per Öhrstedt, överstelöjtnant Carl Bergqvist, frilansjournalist och senioranalytiker Patrik Oksanen och överintendent Leif Grundberg.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Stockholm måndag den 16 november. I år är evenemanget corona- och covidsäkrat och sänds digitalt.

– Jag hälsar marinchefen och alla övriga nya ledamöter varmt välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. Kungl. Örlogsmannasällskapet tillförs nu ytterligare kompetens inom en mängd områden och jag ser fram emot framtida goda arbetsinsatser för det maritimas bästa och stärkandet av Sveriges sjöförsvar, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är:
I Strategi, operationer och taktik,
II Personal, utbildning och marinmedicin,
III Maritim teknik
IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.

Kungl. Örlogsmannasällskapets sekreterare, kommendör Bo Rask, skriver inför det stundande försvarsbeslutet om att marinen är underdimensionerad redan för uthållig verksamhet till sjöss under fred och kris.

https://www.blt.se/debatt/risken-for-ett-underfinansierat-forsvarsbeslut-ar-uppenbar-63ff5a23

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Karlskrona 2020-08-19

I La Spezia finns Natos marina forskningscentrum Centre for Maritime Research and Experimentation (CMRE), tidigare bekant som ”NURC”, som var specialiserat på undervattensområdet. Forskningsområdet har sedan dess utökats till att även omfatta övervattensämnen, som radar, positionering, elektrooptik mm.

CMRE har haft vänligheten att erbjuda KÖMS och övriga intresserade att ta del av centrets forskningsbibliotek. I arkiven hittas bland annat en hel del forsknings- och försöksrapporter som kan vara av intresse. Över 300 rapporter bara inom områden som bottensediment, ljudutbredning och reverberation kan rädda även den mest regniga sommar!

Länk till biblioteket här.

Ledamöterna Odd Werin och Lars Wedin har som en del i Kungliga Krigsvetenskapsakademins projekt Säkerhet i morgondagens Europa publicerat en marin strategi mot 2030.

Läs mer om strategin och projektet hos KKrVA här. Där går boken också att beställa som fysiskt exemplar eller e-bok.

Läs boken digitalt här.

Samtal kring Sjöförsvaret – Kungl. Örlogsmannasällskapet ordförande konteramiral (PA) Anders Grenstad leder ett samtal med Niklas Granholm från FOI och Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Se klippet här

Niklas Granholm, Bo Rask och Anders Grenstad i samtal om sjöförsvaret.

www.youtube.com/watch?v=UQmlD36LdHE

Ordinarie ledamoten, kommendör Per Edling, kring vikten av en stark marin. Läs särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet nr 1/2020 här:

TiS 119-122 2020, En stark marin, Per Edling

Styrelsen för Kungl. Örlogsmannasällskapet ställer in det kommande ordinarie sammanträdet på Sjöhistoriska Museet som skulle ägt rum onsdag den 18 mars med start klockan 17.30.

Programpunkten diskussion ”Valutarisker och dess effekter på upphandling av försvarsmateriel” samt inträdesanförandet genomförs vid ett senare tillfälle.

Beslutet är fattat då Corona / Covid-19 virus för närvarande sprids snabbt i samhället och har aktualiserat frågan om vilka åtgärder vi kan och bör vidta inom Kungl. Örlogsmannasällskapet för att begränsa riskerna för eventuell smittspridning vid våra sammankomster.

Nedanstående råd vid möten och aktiviteter bygger på Folkhälsomyndighetens råd och anvisningar (www.folkhalsomyndigheten.se).

1. Den som har feber, är snuvig eller har hosta bör stanna hemma och undvika kontakt med andra människor.
2. Den som nyligen varit utomlands och besökt områden med pågående smittspridning bl.a. Kina, Italien, Sydkorea och Iran eller något annat land som WHO bestämmer att man skall undvika p.g.a. Coronaviruset, bör heller inte närvara vid våra möten. Låt det gå två veckor efter hemkomst innan du går på aktiviteter, även om du känner dig helt frisk.
3. Undvik att skaka hand och fysisk kontakt.
4. Tvätta händerna så ofta som möjligt med tvål och vatten. Handsprit ersätter inte tvål och vatten, men kan användas som ett komplement då man inte har tillgång till tvål och vatten.
5. Undvik att röra vid ansiktet eller ögonen.
6. Hosta och nys i armvecket.

Folkhälsomyndigheten uppdaterar kontinuerligt informationen om coronavirussjukdom covid-19 på sin hemsida. Följ de rekommendationer som lämnas där. Vid besvär skall ni kontakta vårdguiden på tel. nr 1177, besök även www.1177.se för mer information. Vid akuta besvär ring tel. nr 112.

Vi fortsätter att bevaka situationen och ser hur det utvecklas framgent.

Anders Grenstad

Ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet

Ordinarie ledamoten Per Andersson recenserar Ola Tunanders bok Det Svenska Ubåtskriget.

Läs särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet nr 1/2020 här:

TiS 87-93 2020, Det svenska ubåtskriget , P Andersson

Protokoll vid ordinarie sammanträde i Stockholm 2020-02-19

Vid en ceremoni på Kungl. Slottet den 4 februari tilldelades förutvarande ordföranden för Kungl. Örlogsmannasällskapet Michael Zell H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band. Motiveringen löd: För förtjänstfulla insatser inom svenskt akademiväsende. Ledamoten Gunnar Wieslander erhöll H.M. Konungens medalj i 12:e storleken i högblått band med motiveringen: För förtjänstfulla insatser inom svensk statsförvaltning och militärväsende.

Vid ytterligare en ceremoni den 5 februari för dem som tjänar hovstaterna tilldelades ledamoten Jonas Hård af Segerstad H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band med motiveringen: För förtjänstfulla insatser som H.M. Konungens adjutant.

– Mina varmaste gratulationer till de välförtjänta medaljörerna. De är alla värdiga mottagare av sina utmärkelser och jag är mycket tillfreds med att Kungl. Örlogsmannasällskapets gärningar och dess ledamöters arbete uppmärksammas, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Michael Zell receiving HM the King´s gold medal (c) Pelle T Nilsson/SPA

Gunnar Wieslander receiving HM the King´s gold medal (c) Pelle T Nilsson/SPA

_{Jonas Hård af Segerstad receiving HM the King´s gold medal (Foto Henrik Garlöv/Kgl. Hovstaterna)}

Extratävling inom ramen för Kungl. Örlogsmannasällskapets tävlingsskrifter 2020!
Öppen för skribenter upp till och med kaptens eller förvaltares grad.

Tävlingsskrift-feb-20.pdf

Protokoll från ordinarie sammanträde i Karlskrona 2020-01-20

Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande Anders Grenstad träffade inkommande marinchefen,  konteramiral (från 1 februari) Ewa Skoog Haslum, vid Folk och Försvar i Sälen.

– Vi vill framföra våra varma gratulationer till Ewa och önskar all lycka till. Ewa är ett synnerligen bra val för Marinen, Försvarsmakten och Sverige, säger Anders Grenstad, ordförande.

Professorn emeritus och kommendören (P.A) i US Navy Wayne P Hughes Prediction har publicerats i TiS, samt finns för läsning eller nedladdning på denna sida.

Wayne Hughes räknas till en av samtidens främsta amerikanska auktoriteter inom sjökrigsväsendet. Hughes har skrivit flera böcker och publicerat åtskilliga artiklar om marin taktik och marina operationer.

Professor Captain (USN Ret.) Wayne P Hughes

TiS 391-402 2019, Prediction, W P Hughes

TiS 391-402 2019, Prediction (E), W P Hughes

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets 248:e högtidssammankomst i Stockholm fredag den 15 november medaljerades och belönades ett antal förtjänta.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljen tilldelades vicekorpral Emelie Persson vid Amfibieregementet för förtjänstfullt agerande i samband med en stridsbåtsolycka vid ön Lådna våren 2019.

Vicekorpral Emelie Persson tilldelades akademiens silvermedalj för förtjänstfullt agerande. Medaljmottagarna med chefen för Amfibieregementet.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen tilldelades menig 1.klass Tess-Angelica Oldelius Marinstaben, menig 1.klass Emma Walker 1. ubåtsflottiljen, vicekorpral Björn Persson 3. sjöstridsflottiljen, korpral Håkan Palm 4. sjöstridsflottiljen, sergeant William Eurenius Amfibieregementet, korpral Wiktor Haglund Marinbasen och sergeant Angelica Hejdesten Sjöstridsskolan.

Akademiens hedersomnämnande och penningbelöning tilldelades fänrikarna Linus Malm, Isabelle Robertsson och Alexandra Wettervik för framstående uppsatser vid officersprogrammet.

– Jag sänder mina varma gratulationer till alla synnerligen väl förtjänta medaljörer och belönade. De har alla i olika form verkat i andan av Kungl. Örlogsmannasällskapets syften och ändamål. Bronsmedaljen är en av de medaljer jag rankar högst, de är alla bäst vid sina respektive förband och är nominerade av sina förbandschefer, säger, konteramiral (PA) Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Vid högtidssammankomsten installerades även de ledamöter som valts in under 2019. Kungl. Örlogsmannasällskapet tidigare ordförande Michael Zell installerades som hedersledamot.

Mottagarna av akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda

Ubåtsflottiljens medaljmottagare Emma Walker med flottiljchefen

Marinstabens medaljör Tess-Angelica Oldelius med marinchefen.

Nyinvalde korresponderande ledamoten, Kommodor Juhapekka Rautava, är chef för finska sjökrigsskolan.

H.M. Konung Carl XVI Gustaf gav på tisdagen 8 oktober företräde på Kungliga slottet för ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet, konteramiral Anders Grenstad och tidigare ordförande Michael Zell.

H.M Konungen med avgående ordförande Michael Zell och ordförande Anders Grenstad.

Foto: Sara Friberg – Kungl. Hovstaterna

Kungl. Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har valt in nio nya ordinarie ledamöter och en korresponderande ledamot.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid valsammanträdet den 25 september vid Sjöhistoriska Museet invaldes som ordinarie ledamöter överste Patrik Gardesten, kommendörkapten John Timerdahl, teknologie doktor Roger Berg, bibliotekarie Andreas Nilsson, örlogskapten Daniel Pettersson, stabsläkare Johan Linders, överstelöjtnant Fredrik Herlitz, vice verkställande direktör Anders Hermansson och kommendörkapten Mattias Svedin. Som korresponderande ledamot invaldes den finske kommodoren Juha-Pekka Rautava.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Stockholm fredag den 15 november.

– Jag vill hälsa de nya ledamöterna välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. Jag ser fram emot goda arbetsinsatser för det maritimas bästa och stärkandet av Sveriges sjöförsvar, säger konteramiral Anders Grenstad, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelas till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I Strategi, operationer och taktik, II Personal, utbildning och marinmedicin, III Maritim teknik och IV Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet.

Rösträkning efter balloteringen.

Nordic Cadet Meeting, NOCA, genomfördes 7 – 11 augusti i Kalmar med Sjöstridsskolan som arrangör. NOCA är ett årligt återkommande arrangemang som inleddes 1948 i Lysekil där kadetter från Danmark, Finland, Norge och Sveriges mariner träffas för att bygga relationer mellan länderna. Under dessa dagar tävlade närmare 300 kadetter mot varandra i olika idrotter under eftermiddagarna medan fokus på förmiddagarna var gemensamma samtal och en möjlighet till kunskapsutbyte.

Nordiska marinkadetter samlade i Kalmar.

Som ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet deltog amiral Anders Grenstad som huvudtalare och seminarieledare för de seminarier som genomfördes under NOCA i Kalmar. Kadetterna fick inför dagarna i Kalmar läsa en artikel som behandlade de Nordiska länderna i ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv skriven för 10 år sedan som senare skulle diskuteras i grupper, med representation från samtliga länder, hur utvecklingen de senaste åren påverkat uppgifter och fokus för respektive nations marin. Seminarierna inledes med ett anförande av ordföranden för Kungliga Örlogsmannasällskapet som introducerade vad akademien representerar och arbetar med för att sätta ramarna för seminariet utifrån sina egna erfarenheter som bakgrund. Seminarierna avslutades med att kadetterna fick presentera sitt resultat för amiral Grenstad samt skolcheferna från respektive nation med en efterföljande paneldiskussion.

Sammanträdet ägde rum på Sjöofficersmässen i Karlskrona onsdagen den 21 augusti 2019 med början klockan 1730 i närvaro av 30 ledamöter. Protokollet kan laddas hem i sin helhet nedan.

Nu finns TiS 3/2019 för läsning och nedladdning även för icke-prenumeranter!

N:r 3 / 2019

En Marin för Sverige

Våren 2018 publicerade Kungl. Örlogsmannasällskapet sin skrift: En Marin för Sverige. Skriften har fått god uppmärksamhet och avhandlades därtill under ett välbesökt seminarium i maj 2018, till vilket såväl deltagare ur de sjömilitära som de politiska kretsarna kunde räknas.

En Marin för Sverige pekar på sjöförsvarets betydelse för att skydda svenska intressen och den svenska marinens viktiga roll i alla konfliktnivåer – från djupaste fred till försvar mot ett väpnat angrepp riktat mot vårt land.

En Marin för Sverige slår fast att den svenska marinen efter decennier av nedskärningar (och i likhet med andra delar av Försvarsmakten och totalförsvaret) är underdimensionerad för de uppgifter den samtidigt förväntas kunna lösa på ostkusten, på sydkusten och kring våra sjöförbindelser på västkusten.

En Marin för Sverige argumenterar för en tredubbling av marinens krigsorganisation. En sådan utökning förutsätter stor materieltillförsel, förstärkning av den marina infrastrukturen och inte minst fler officerare, soldater och sjömän – såväl kontinuerligt tjänstgörande, men också reservpersonal och värnpliktiga. Det ställer också krav på ökat antal civilanställda, till del i krigsförbanden, men främst i de förutsättningsskapande delarna av marinen: skolor, utbildningsstöd, övningsanläggningar, förvaltning, materieltjänst mm.

I denna skrift, som har En Marin för Sverige som utgångspunkt, föreslås hur den framtida marinen ska bemannas och personalförsörjas. I skriften beskrivs hur den större organisationen ser ut, hur inflödet till marinen bör se ut och hur fördelarna med såväl frivillighet som värnplikt ska kunna kombineras för att rekrytera och behålla personal.

De olika personalkategorierna och personalgrupperna beskrivs, inklusive hur reservofficerare bör nyttjas och hur mariningenjörer kan återkomma liksom en tänkt utveckling för den medicinska personalen.

Skriften finns att ladda hem i sin helhet nedan.

KÖMS årsredovisning för 2018 enligt nedan.

Sammanträdet ägde rum i Sjöhistoriska museets hörsal onsdagen den 10 april 2019 med början klockan 1730 i närvaro av 39 ledamöter. Sammanträdet var slutet d.v.s. endast KÖMS ledamöter var välkomna att delta i sammanträdet. 

Sammanträdet avslutades med en gemensam middag för ledamöterna. 

Sammanträdet ägde rum onsdagen den 20 mars 2019 med början klockan 1730 ombord i s/s Marieholm i Göteborg i närvaro av 32 ledamöter och inbjudna gäster. Den öppna delen av sammanträdet startade klockan 1800. 

Till sammanträdet hade inbjudits gäster från Försvarsmakten, organisationer med intresse för sjöfart, Föreningen för Göteborgs Försvar samt medlemmar i Sjöofficerssällskapet i Göteborg. 

 Sammanträdet ägde rum onsdagen den 20 februari 2019 med början klockan 1730 på Sjöhistoriska Museet i Stockholm i närvaro av 64 ledamöter och inbjudna gäster. Den öppna delen av sammanträdet startade klockan 1800. 

Sammanträdet ägde rum måndagen den 21 januari 2019 med början klockan 1730 Sjöofficersmässen, Amiralitetstorget 7 i Karlskrona i närvaro av 34 ledamöter och inbjudna gäster. Den öppna delen av sammanträdet startade klockan 1800. 

Protokollet finns att ladda ner i sin helhet nedan.

KÖMS genomförde studiebesök på Kockums 20181115 i samband med Högtidssammanträdet, några återfinns nedan.

Pressmeddelande, Kungl. Örlogsmannasällskapet                          16 november 2018

Kungl. Örlogsmannasällskapet belönar och medaljerar

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Karlskrona den 15 november medaljerades och belönades ett antal förtjänta.

Akademiens medalj i guld utdelas till individ inom eller utom akademien för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Guldmedaljen tilldelades ordinarie ledamöterna Jacob Wallenberg och avgående ordförande Michael Zell.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljen tilldelades ordinarie ledamöterna Peter Bager, och Christer Svensén., professor Lars Ericson Wolke Försvarshögskolan, samt fänrik Jennifer Torstensson Amfibieregementet. Fänrik Torstensson tilldelades även en penningbelöning för goda studieresultat.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen tilldelades vicekorpral Jonathan Bodén 1. Ubåtsflottiljen, vicekorpral Kevin Nilsson 3. Sjöstridsflottiljen, korpral Fanny Holck Clausén 4. Sjöstridsflottiljen, korpral Erik Axelsson Amfibieregementet, korpral Joel Hedberg Marinbasen och korpral Andreas Lyman skonertdivisionen Sjöstridsskolan.

Akademiens hedersomnämnande och penningbelöning tilldelades kommendörkapten Jonas Forsmark samt överstelöjtnant Claes Berg.

– Mina varma gratulationer till alla synnerligen väl förtjänta medaljörer och belönade. De har alla i olika form verkat för Kungl. Örlogsmannasällskapets syften och ändamål, jag ser fram emot att de fortsatt aktivt verkar för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet säger, Anders Grenstad, nytillträdd ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

^{För ytterligare information:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se
Besök även: www.koms.se alt följ oss på Twitter}

Ett urval bilder återfinns nedan:

Ett stort antal skogsbränder härjar i flera delar av landet varav flera är utom kontroll. Det varma vädret gör att brandrisken är extremt hög. Räddningstjänsterna landet runt gör fantastiska insatser, men går på knäna av utmattning. Politiskt käbbel har redan börjat om vilken typ av resurser som bör anskaffas, varför inte genomförda utredningsförslag har implementerats samt anmäls behov av nya analyser och utredningar. Vidare ges svulstiga uttalanden om att vår krisberedskap är god.

Jag har många års erfarenhet från Försvarsmakten i befattningar inom taktisk och operativ stabsverksamhet. Jag har deltagit i ledningen av de militära resurserna som stabschef Ostkustens Marinkommando vid Tyrestabranden 1999 och som Försvarsmaktens operationsledare vid Tsunamin 2004 samt vid stormen Gudrun 2005. Jag påstår att jag har god kunskap om behoven av ledning för att genomföra verksamhet. Nu vill jag ge min syn på bristen på ledning.

Jag påstår att räddningstjänsten som den nu är organiserad, aldrig kommer att effektivt kunna hantera skogsbränder av den omfattning som nu härjar i landet.

Med räddningstjänst avses i Lag (2003:778) om skydd mot olyckor, de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom och miljö. En kommun är ansvarig för all räddningstjänst utom sex speciella former av räddningstjänst som är statens uttalade ansvar:

• Fjällräddningstjänst – Polisen
• Flygräddningstjänst och Sjöräddningstjänst – Sjöfartsverket
• Efterforskning av personer i annat fall – Polisen
• Miljöräddningstjänst till sjöss – Kustbevakningen
• Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen – Länsstyrelsen

All övrig räddningstjänst är den kommunala räddningstjänstens ansvar. Dit hör till exempel skogsbrandsläckning. Varje kommun ska med de förutsättningar som råder i kommunen, göra riskanalyser och sätta upp samt organisera sin räddningstjänst.

Normalt är krisledningen underdimensionerad, dåligt övad och det är vanligt att ledningsstrukturen vid större kriser kommer på plats alldeles för sent. Dålig och senfärdig ledning leder normalt till att resursbehoven underskattas. Man är rädd för kostnaderna. Därför får inte de beslutade åtgärderna den önskade effekten och riskerna ökar för skador på liv, egendom och miljö.

Inom Försvarsmakten talar man om tre olika ledningsnivåer; taktisk, operativ och strategisk. Ledning på dessa nivåer sker samtidigt och parallellt. Högre nivåer informeras av lägre nivå med dagliga lägesrapporter. Stabsorienteringar utnyttjas dagligen för att samtliga befattningshavare i respektive stab ska ha samma lägesbild och förstå chefens prioriteringar.
Den högre nivåns uppgift är att fördela ansvar, tilldela uppgifter och resurser, följa upp läget samt vid behov tillföra ytterligare resurser för att de uppsatta målen ska uppnås.

Översatt till de aktuella bränderna, så bör en kommun där en större brand uppstår omedelbart påbörja släckningsarbetet med sina resurser, orientera aktuell länsstyrelse om läget samt begära stöd med lednings- och ytterligare resurser. Rapporterna bör vara utformade efter standardmallar för att undvika missförstånd och säkerställa att relevanta fakta redovisas. Kommunen ägnar sig åt taktisk ledning av resurserna i brandområdet med en tidshorisont för insatsen om några enstaka dygn.

Länsstyrelsen bör omedelbart upprätta ledningsplats och utse ledningslag för dygnet runt verksamhet. Med tidshorisonten vecka till veckor planeras räddningsinsatsen och görs bedömningar om länets samlade räddningsresurser räcker till. Vidare görs omfallsplanering om de uppsatta målen inte uppnås. Det kan behövas om t ex vädret ändras eller utlovade resurser försenas. Länsstyrelsen genomför operativ ledning innefattande att tillföra länets samlade resurser, att tillföra logistik som mat och vatten till personalen i brandområdet, inkallande av avlösningspersonal, anskaffa förläggningsplatser, tillförsel av drivmedel, reparationer av räddningsmateriel, transporter av personal och materiel inom länet samt att ge direktiv för vägbyggen och brandgator mm. Avlysning av området är också länsstyrelsens uppgift.

Länsstyrelsen rapporterar dagligen enligt standardmall till strategisk nivå på nationell krisledningsplats. Utifrån dessa rapporter beslutas om tillförsel av ytterligare resurser samt görs bedömningar om landets samlade räddningstjänstresurser räcker till. Vidare bedöms om andra myndigheters resurser och ev. internationellt stöd erfordras. Den strategiska ledningen genomförs med tidshorisont veckor till månad (-er).

Vid en väl utvecklad stabstjänst, förstår högre chef vad lägre nivå behöver redan innan den lägre nivån har insett behoven. Stabstjänst är en konstart som måste övas ofta. Det är en dödssynd om högre chef petar i detaljer på lägre nivå.

Tillämpas principerna enligt ovan undviks att de olika nivåerna dubbelarbetar, uppnås stringens i stabsarbetet samt skapas och tillförs resurserna när och där de behövs.
Dagens räddningstjänst bygger på tre principer; ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen. Förenklat, den som har ansvar i normala situationer har motsvarande uppgifter under kriser samt att högre samhällsnivåer i huvudsak har en stödjande roll. Det är som princip rätt, men det duger inte. Det har branden i Västmanland och de nuvarande bränderna visat.

Hur ska en liten kommun kunna leda en stor räddningsinsats som pågår under lång tid och går över flera kommungränser? Vilken av flera likvärdiga kommuner leder vem?
Det är inget annat än en ledningskollaps när länsstyrelserna i Västmanland och Gävleborgs län efter ca en veckas brandbekämpning tar över ledningen. Stödjande roller och samordningsansvar för högre samhällsnivåer i all ära, men bättre är att fördela uppgifter och beslutsmandat. God ledning kräver tydlig ansvarsfördelning. Då säkerställs det att uppgifterna blir utförda även i oklara situationer.

För att kunna utföra god ledning krävs även att stabspersonalen på de olika nivåerna övas genom att dagligen arbeta med ledningsfrågor. Stabstjänst är som alla andra arbeten något som måste övas ofta för att uppnå och vidmakthålla goda kunskaper och färdigheter. Med välövad personal förhindras kaos och ledningen kan på ett effektivt sätt stödja brandbekämparna i skogen.

Mellan insatserna bör länsstyrelserna genomföra ledningsövningar, sköta sina tillsynsuppdrag i kommunerna genom att granska riskbedömningar, planer och räddningstjänstens organisation.

I en transparent organisation är det naturligt att skriva ”Lessons Learned” d.v.s. att efter en insats rapportera det som har varit positivt och negativt under en insats på samtliga ledningsnivåer. Så skapas en lärande organisation som tar tillvara och implementerar erfarenheter från tidigare kriser. Även högre chef måste tåla kritik.

Bo Rask
Kommendör
Sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet
Sveriges Marina Akademi

Kungl. Örlogsmannasällskapets Marinkonferens 2018
En marin valdebatt

Marinkonferensen 2018 – akademiens andra efter premiären föregående år – avhölls i Medelhavsmuseets hörsal den 30 maj. Ett sjuttiotal ledamöter och intresserade deltog på plats och drygt lika många till följde direktsändningen via webben. Den kan ses i återutsändning på  https://www.youtube.com/watch?v=2VbwDjGXVUM.

Marinkonferensen öppnades med välkomstord av KÖMS ordförande Michael Zell. Han välkomnade särskilt försvarsministern statsrådet Peter Hultqvist liksom ledamöterna i Försvarsutskottet med dess ordförande Allan Widman i spetsen. Han introducerade även debattens moderator Annika Nordgren Christensen.

Ordföranden underströk i sin korta inledning att Sverige försörjningsmässigt är som en ö och att Sverige som nation, inklusive dess försvarsmakt, är helt beroende av öppna hamnar och fungerande sjötransporter för sin försörjning: Ska Sverige försvaras måste Sverige försörjas! Denna insikt ligger till grund för akademiens studie En Marin För Sverige.

Efter denna korta inledning lämnade ordföranden över till akademiens sekreterare Bo Rask, som i ett kort referat redogjorde för grunderna och slutsatserna i KÖMS studie En Marin för Sverige. Sekreterarens referat kan läsas i sin helhet genom att klicka på följande länk Sekreterarens anförande vid sjöförsvarsdebatt 30/5 2018.

Sekreteraren avslutade sin dragning med att be moderatorn Annika Nordgren Christensen komma upp på scenen för att introducera talarna och beskriva talar- och debattordning. Annika började med att introducera försvarsministern statsrådet Peter Hultqvist.

Statsrådet Peter Hultqvists anförande i sammandrag
Försvarsministern delade uppfattningen om ett försämrat strategiskt läge. Han delade också uppfattningen om den så kallade gråzonens vikt och marinens och Flygvapnets betydelse i ett sådant sammanhang. Men det var också viktigt att skapa tröskeleffekt och hindra att vi blir avskurna.

Försvaret har idag stora behov och det egentliga investeringsbehovet är ännu oklart. Men det är klart att ubåt A26 och JAS Gripen utgör nationella säkerhetsintressen.
Statsrådet erinrade om ett antal viktiga beslut som tagits under mandatperioden:
• Halvtidsmodernisering av korvetterna Gävle och Sundsvall
• Ny sjömålsrobot
• Stridsbåt 90
• Två extra fartygsbesättningar
• Utvecklingen av samarbetet med Finland; lagförslag om operativ samverkan kommer 25 september
• Samarbetsavtalet med USA och Finland ger stora möjligheter även på det marina området
Peter Hultqvist sade sig vara mycket väl medveten om behovet av nya ytstridsfartyg och förstärkning av amfibieförbanden. Men mycket stora investeringar är emellertid nödvändiga bortom 2020 och det är inte bara marinen som har behov. En avvägning måste göras: vad ger mest effekt mot en potentiell motståndare? Den militära förmågan måste ökas men vad skall prioriteras? KÖMS studie (”En Marin För Sverige”) är betydelsefullt i detta sammanhang.
Bakgrunden till dagens problem är det nedrustningsfokus som tidigare gällde samt oviljan att se förändringar. Systemet är alltför trögt.

Stabilitet i planeringen är mycket viktigt, underströk statsrådet som också varnade för eventuella önskemål om att ”ta ur 5 miljarder” – det var krångligt nog ändå!
I den efterföljande diskussionen, skickligt ledd av moderatorn Annika Nordgren Christensen, värjde sig statsrådet mot alla försök att diskutera prioriteringar. I stället underströk han behoven för hela Försvarsmakten: avväg helheten! Diskutera mindre, gör!
Statsrådet Hultqvist avtackades av moderatorn och introducerade därefter de närvarande ledamöterna i Försvarsutskottet och bad dem därefter lämna sina inledande kommentarer på såväl ”En Marin för Sverige” som försvarsministerns anförande.

Försvarsutskottets ledamöter
Omgång 1
Widman (L). KÖMS vision välgörande, det finns sedan lång tid en brist på visioner. Positiv till förstärkning av amfibieförmågan samt tankarna om Göteborgs vikt för Host Nation Support. Det är nödvändigt att lappa, laga och uppgradera. Saknar idéer avseende utsjömineringar – dessa borde prioriteras högre. Det civila statliga tonnaget borde utnyttjas mera. Viktigt med minröjningsfartyg.

Engblom (M). Försvarsministerns anförande visade på brist på precisa tankar om marinen. Vad skall skäras bort? M vill prioritera minröjning och sjöfartsskydd. Marinen behöver fördubblas. Försvarsbesluten måste göras mer långsiktiga – 10 års sikt. M vill se fler kölar, fler ubåtar och fler amfibieförband. Bråttom – har vi verkligen tid att vänta på försvarsbeslutet?

Oscarsson (KD). Vi kan inte vänta på försvarsbeslutet. KD anser att fartygen är för få. Måste finnas marina förband såväl i ost som i väst. Öka ytstridsfartygen med 4 – 6 enheter, dubbla minröjningsstyrkan, öka till 6 – 8 ubåtar, 2 amfibiebataljoner. Vi får inte glömma Övre Norrland där vi håller ryggen åt norrmännen vilket i sin tur är viktigt för att inte Norden skärs av. Försörjningen, främst i väst, måste skyddas. Hela Försvarsmakten och särskilt marinen är för liten.

Richthoff (SD). Det är bra att armén och marinen talar klartext. SD stöder en förstärkning av undervattensbevakningen om 1 miljard. Öka antalet ytstridsfartyg så att det finns förband i väst och ost. Ytterligare amfibiebataljon behövs. Marinen är nu på väg mot ett haveri – åtgärd behövs.

Bäckström (C). Studien ”En Marin För Sverige” ger ungefär samma resultat som perspektivplaneringen. Försvarsbeslutet måste bli mer långsiktigt. Samtidigt måste väldigt mycket moderniseras redan före 2020 (då nästa försvarsbeslut börjar gälla). Nato-medlemskap är viktigt också för försvarsinvesteringar.

Johnsson Fornarve (V). Både Ryssland och Nato rustar i vårt närområde. Vi måste försvara vår alliansfrihet. KÖMS studie är intressant och förmåga att försvara transporter är viktigt. Samtidigt måste vi se till hela försvaret. Hamnar och transportleder är inte bara viktiga i samband med värdlandsavtalet. Avtalet aktualiserar också frågan om ett förbud mot kärnvapen på svenskt territorium.

Schröder (MP). Materielutredningen prioriterar inte försörjning och inte heller marinen. Svåra avvägningar! Beträffande KÖMS studie frågar man sig om det verkligen inte går att lagra mer. Vad har vi för avtal med Norge? Men det finns uppenbara behov att ersätta stora delar av marinen.

Lindestam (S). Tagit till sig studien med stort intresse. Intressant att den (liksom KÖMS sekreterare i sitt anförande) nämner hungerkravallerna 1917; det är viktigt att lyfta upp försörjningsförmågan! Hoten ökar. Viktigt att kunna skydda sjöfarten! Den stora övningen Aurora var mycket viktig måste nu utvärderas. Vi måste klara ut värdlandsavtalet. Vad krävs egentligen för att klara de tre månadernas kris? Det svenska folket måste väckas och här är MSBs folder ”Om kriget eller krisen kommer” nödvändig. Vi behöver fler plattformar! Försvarsbeslutsperioderna måste bli längre i syfte att öka stabiliteten.

Omgång 2
Moderatorn: Vad innebär försvarsberedningens tremånaders-perspektiv?

Oscarsson (KD). Att angriparen kommer att försöka stoppa införseln av förnödenheter är ingen ”rocket science”. Vi vet alla att denna kommer via Göteborgs hamn, vi måste alltså återskapa militär förmåga där.

Engblom (M). Vi klarar inte detta nu och det är inte bara vi kommer att drabbas. Tidigt och resurser! Med referens till försvarsministern: ja vi har olika uppfattning om vad som behöver göras. I förlängningen måste fler fartyg skaffas och ny generation av korvett Visby måste få nya förmågor. Vi bör här hänga på Finland.

Schröder (MP). Javisst men i krig kommer det att saknas varor; samhället kan inte leverera på samma sätt som i fred. I krig måste huvuduppgiften vara motståndet mot angriparen.

Bäckström (C). Industrin måste kunna importera och exportera. Därigenom är försvaret av Göteborg centralt. KÖMS tanke på en marin i tre områden är rätt. Exempelvis är Trelleborg lagringsplats för konstgödsel – nödvändigt om livsmedelsproduktionen måste öka.

Richtoff (SD). Vi måste bygga upp k-företag och knyta dessa till möjligheten ta ut fartyg. Luftvärnsförmågan är mycket viktig för att skydda transporterna. Därför bör vi inte skaffa Patriot utan låta svensk försvarsindustri utveckla luftvärn till alla korvetter. Aster 30 skulle vara ett mycket bättre system än Patriot; det är bråttom! Inte bara fråga om krig, kriser av olika slag kan också göra att vi blir utestängda. Bråttom och vi måste prioritera; exempelvis minröjning.

Moderatorn: Är KÖMS ansats med att koppla studien till försvarsberedningens scenarier behoven att klara försörjningen rätt?

Lindestam (S). Ja men vi skall inte återskapa gårdagens förmåga; nya förmågor krävs. Göteborg är jätteviktigt men det finns fler hamnar som exempelvis Gävle. Var finns containerhamnar och hamnar som kan ta emot drivmedel?

Johnsson Fornarve (V). Viktigt förstärka beredskapen i samhället i allmänhet, inte bara för krig. Exempelvis bör lagringen av livsmedel och läkemedel öka. Vi behöver också stärka det fredsbyggande samhället i Östersjön, här kan den civila Kustbevakningen spela en viktig roll.
Fråga från Ledamoten Rudberg angående möjligheterna till en ökad integrering militärt – civilt för ökad effektivitet i kris och krig.

Widman (L). Den nu inrättade angränsande zonen ger oss bättre möjligheter komma längre ut med våra sensorer. I kris och gråzon behöver Försvarsmakten förstärkas med civila resurser. På fråga: vi har mindre resurser nu än tidigare. (L) satsar mest på försvaret men redan nästa år kommer reduceringar med risker för andan i försvaret. Kan vi trefaldiga våra ytstridsfartyg? Nej och det behöver vi nog inte heller. I krig går inga fartyg, inga civila i varje fall, på Östersjön. Vapenutvecklingen (sensorer, långräckviddiga robotar) gör att stora ytstridsfartyg har viktiga uppgifter i Västerhavet och där står vi under Natos och USA:s luftförsvarsparaply vilket inte är lika tydligt i Östersjön.

Engblom (M). Vill se mer civil – militär samverkan och påminde om utredningen Maritim Samverkan (SOU 2012:48). Här finns många möjliga lösningar; den var före sin tid men bör tas fram igen. Påminde om pågående samtal marinen – civila redare.

Oscarsson (KD). Instämmer. Exempelvis SjöV helikoptrar – bör föras över till Kustbevakningen och marinen. Vi bör göra som Finland och ha flera övningar militärt – civilt. Till sist: cyber. Här måste en förstärkt förmåga till. En cybersäkerhetsmyndighet bör inrättas.

Bäckström (C). Att civil – militär samverkan är viktigt visas redan av pågående skogsbränder. Tre månader? Ja men redan tidigt blir resurser och bemanning ansträngda. Vi får återkomma till organisationsfrågorna.

Lindestam (S). Vi lever i en komplex värld. Många trådar att ta tag i. Samarbete är emellertid viktigt speciellt i högre nivåer. Men det är svårt att samverka och kräver övning.

Ricthoff (SD). Vi prioriterar luftvärn, minröjning och minutläggning. MSB bör samordna och inte bara samverka. Före jul lades budgeten men nu inför valet kommer ”hitte-på-pengar”! Krigsplacera färjorna.

Marinchefen ledamoten Nyqvist. Vill ge en eloge till marinens personal. Marinens behov har väl beskrivits. I gråzonen är närvaron till sjöss med kvalificerade plattformar vital. Vi är de som är närvarande och den är nödvändig för att bygga upp tröskeleffekten. Om det nu verkligen skulle bli fråga om landstigningar så bör dessa mötas långt ut. Den marina flexibiliteten gör att man inte behöver låsa sig till en hamn. Beträffande Host Nation Support, trovärdigheten kräver att vi kan skydda transporter.

Ledamoten Werin. FMV kommer att leverera det som nu är beställt men det finns inga nya beställningar och det är två år kvar på försvarsbeslutsperioden: vad kan göras under denna tid?

Ledamoten Göthberg. Marinen och handelsflottan har haft bra samverkan inte minst under andra världskriget. Observera att färjor kan krigsplaceras; bra att Fartygsuttagnings-kommissionen nu aktualiseras.

Moderatorn: Blir det några beställningar inom nuvarande försvarsbeslutsperiod?

Lindestam (S): Ja det blir det nog men vi måste vänta tills efter valet. Försvarsgruppen bör komma överens inför höstbudgeten

Schröder (MP). De stora beställningarna kommer efter det att försvarsberedningen är färdig men initiativ kan tas tidigare. Men ingenting kommer att hända före valet.

Johnsson Fornarve (V). Håller med tidigare talare – vi kan inte nu före valet sitta och övertrumfa varandra.

Bäckström (C). Det går om man tar initiativ. Och vi ser att FM behöver tidigt förstärkning. Försvarsministern bör snarast kalla in försvarsgruppen för att få igång åtgärder som leder till beställningar. Vår målsättning är att försvarsbeslutet skall ge ordentliga förstärkningar till alla försvarsgrenar. På lång sikt bör vi nå 2 %-målet.

Richtoff (SD). Hänvisar till SD budgetförslag som bl.a. omfattar ubåtar, 5 korvetter och renoveringar. Målet är 2,5 % av BNP tidigt. Vi säger nej till Patriot som blir en gökunge. Luftförsvaret behöver större djup; därför bör våra korvetter förses med luftvärnsrobotar.

Oscarsson (KD). Alla partier är överens om att angrepp ej kan uteslutas. Alltså måste försvaret stärkas nu. Vi bör fördubbla antalet korvetter och ubåtar men detta blir inte klart förrän mot 2030. Måste ta besluten tidigt, vi måste kunna försvara vår västkust. KD vill se en budget om 2 % av BNP inom en tioårsperiod. Det hela är komplext men vi kan inte vänta i 15 år. Vi måste ha en närvarande marin. Finlands samverkan kan vara en väg.

Widman (L). Det är farliga tider nu. Werins fråga är intressant. Farligaste tiden är nu – de kommande 3 – 4 åren. Försvarsmakten är ofta plattformsorienterat men på kort sikt krävs framför allt mer vapen och ammunition. Länk till HKP 14 för bistatisk målinmätning bör dock skaffas tidigt. Håller med Marinchefen angående fred och kris. Problemen börjar när kriget startar. KÖMS rapport tar inte upp sensorutvecklingen, som gör att även välbeväpnade svenska örlogsfartyg får problem

Akademiens ordförande avslutade Marinkonferensen -18 genom att tack deltagare och åhörare. I sin sammanfattning nämnde han särskilt diskussionen kring materiel och kostnader men även den angelägna frågan om tid till leverans. Han belyste vikten av samarbete och samordning mellan civila och militära aktörer såväl mellan berörda myndigheterna som med sjöfarten och rederinäringen och i förlängningen hela distributionskedjan ut till konsument. En ständig nyckelfråga är personal och organisation. Det måste finnas stabila planer så att våra unga kvinnor och män vågar satsa på en karriär och att det finns personal när materielen väl levereras. Ordförande avtackade även moderatorn för ett mycket väl genomfört värv och avslutade med en förhoppning om återseende nästa år vid KÖMS tredje marinkonferens.

Onsdag den 30 maj genomfördes Marinkonferensen på Medelhavsmuseet i Stockholm. Arrangör var Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Konferensen inleddes med ett anförande av Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell vilket följde av ett längre anförande av akademiens sekreterare Bo Rask. Därefter höll försvarsminister Peter Hultqvist ett key note anförande.

Paneldebatt leddes av moderator Annika Nordgren Christensen med en panel bestående av samtliga riksdagspartier: Allan Widman, Annicka Engblom, Mikael Oscarsson, Roger Richtoff, Daniel Bäckström, Lotta Johnsson Fornarve, Anders Schröder och Åsa Lindestam. Frågestund följde där publiken kommenterade anföranden och frågeställningar.

Vill du se konferensen och höra vad som avhandlades, se webbsändningen i efterhand:

Marinkonferensen 2018

KÖMS årsredovisning för 2017 med tillhörande revisionsberättelse finns att ladda hem i sin helhet nedan.

En Marin för Sverige – Akademiens analys och förslag

Sverige är beroende av en fungerande import- och exportsjöfart och säkra hamnar. Sjötrafikens behov av skydd under kris och krig avspeglas inte i den marin Sverige har idag.

Sverige behöver förbättra möjligheterna att upprätthålla säkra transportvägar till sjöss, till och från Sverige längs svensk kust samt till och från Gotland.

Den marin vi har idag är föråldrad och för liten. Den kan endast verka i ett (1) geografiskt område under en begränsad tid. Det lämnar andra områden utan marint försvar och det duger inte för att skydda försörjningen av Sverige. Utan öppna sjövägar kommer Sverige redan inom någon vecka vara tvungna att ransonera t. ex. livsmedel, läkemedel samt bensin och diesel.

Kungl. Örlogsmannasällskapets debattinlägg ”En Marin för Sverige” visar på behovet av en avsevärt större marin för att kunna säkra försörjningen av Sverige.

En Marin för Sverige kan laddas hem som pdf i sin helhet nedan

Tisdagen den 30 januari 2018 mottog Kungl. Örlogsmannasällskapets sekreterare kommendör Bo Rask HM Konungens medalj i 8. storleken i Serafimerordens band för framstående insatser inom svenskt akademiväsende.

Efter en tid arbete med inventering, dokumentation och analys av samlingen, är nu drygt 120 bilder tillgängliga på hemsidan.

Bildernas motiv varierar men bilder av sjöofficerare och sjöbataljer är vanliga. Genomgången av konstverken har väckt många frågor och vi hoppas publiceringen skall inspirera till fördjupade studier av denna intressant och värdefulla samling.

Konstsamlingen finns under fliken Bibliotek eller följ länken för att se samlingen.

En Marin för Sverige

-Debattartikeln kan laddas ner i sin helhet nedan-

Sverige befinner sig i ett avgörande säkerhets- och försvarspolitiskt läge. Det nordiska området med Östersjön och Västerhavet utgör nu, till skillnad mot tiden under det kalla kriget då vi enbart utgjorde en flank, konfrontationszonen mellan Nato och Ryssland. Det pågår en omfattande rysk modernisering och upprustning både av konventionella militära förmågor och kärnvapen i vårt närområde. Sverige kan tidigt komma att dras in i en konflikt mellan Nato och Ryssland, rent av före ett agerande mot Nato i förebyggande syfte från rysk sida. Det utövas en hård retorik från Ryssland inte minst kring bruket av kärnvapen. Men det handlar inte bara om upprustning och retorik. I handling bröts den europeiska säkerhetsordningen mycket konkret och handfast genom den ryska invasionen av Krim.

I detta läge förbereder Sverige ett nytt försvarsbeslut. I Försvarsberedningens första rapport lyfts försörjningsfrågorna och landets uthållighet fram. Sverige är ett land helt beroende av sin sjöfart. Utan jämna och förutsägbara leveranser och utskeppningar för vår import och export, en kontinuerlig kustsjöfart inklusive förbindelserna till Gotland, underhåll och skydd av vindkraftparker samt kraft- och kommunikationskablar, riskerar Sverige prövningar som omedelbart äventyrar vår försörjning och därmed hela vårt samhällsbygge. I förlängningen också vår försvarsvilja. Genom värdlandsavtal och solidaritetsförklaring måste vi dessutom hålla våra hamnar öppna för att i praktiken kunna ta emot och ge militärt stöd.

Marinen har en nyckelroll i dessa centrala förutsättningar för landets försvarsförmåga. Att säkra kontinuerlig försörjning, i all synnerhet under den inledande tremånadersperioden utan hjälp och stöd utifrån som Försvarsberedningen pekar på som ett troligt scenario, är helt avgörande för vår samlade förmåga som nation. Vi talar här om grundläggande infrastruktur för hela totalförsvaret och samhället.

Sveriges långa kust med ett 50-tal viktiga hamnar kan räknas in i tre operationsområden, i väst, syd och ost. Försvarsmaktsövningar och spel visar att marinen med nuvarande förmåga under kort tid och med en begränsad uppgift endast klarar att samtidigt verka i ett av dessa tre områden. Kungl. Örlogsmannasällskapets (KÖMS) slutsats är därmed att marinen behöver trefaldigas. Annars måste en mycket svårare fråga ställas än den redan förekommande, ”vilka delar av landet ska vi försvara?” Nämligen ”vilka delar av landet ska vi försörja?”

De förmågor marinen behöver för att klara sin uppgift har i ljuset av det läge landet nu befinner sig i eftersatts under mycket lång tid. Återuppbyggnaden av marinen är därför inte längre bara en fråga om att vad som ska levereras om de cirka 15 år det normalt tar innan ett nytt materielprojekt står klart. Situationen gör att tiden i sig från beslut om anskaffning till leverans har blivit en kritisk faktor.

I syfte att skyndsamt stärka Sveriges marina förmåga förordar därför KÖMS att även modifiera och rusta de två återstående korvetterna i Göteborgs-klassen i likhet med de två systerfartygen. Det bör av samma skäl övervägas att delta i annat lands redan pågående fartygsproduktion, rimligen med något av de länder där vi redan har ett omfattande samarbete. Det ger en förhållandevis snabb effekt och skickar en tydlig signal.

Att bygga vidare på befintliga ritningar på en redan framgångsrik ytfartygsserie, en ”Visby II”, är ytterligare en möjlighet som ett alternativ eller komplement. Det ovanstående skulle sammantaget i relativ närtid och till lägre kostnad än konventionell nyprojektering kunna ge marinen i storleksordning dubbelt så många korvetter som de sju nuvarande. Samtidigt behöver studier om nästa generations ytstridsfartyg påbörjas, där betydande inslag av obemannade farkoster kan övervägas. I samtliga fall ovan bör fartygsburna luftvärnsrobotar ges en roll för att i samverkan med andra luftförsvarssystem höja vårt lands samlade förmåga att skydda oss mot angrepp från luften.

Dagens fem minjaktfartyg är för få för att säkerställa vår rörelsefrihet. Planerad försäljning av två minjaktfartyg bör därför avbrytas. Fartygen modifieras och livstidsförlängs. Studier av kommande minröjningssystem påbörjas, även här med obemannade farkoster som en viktig komponent.

Att skyndsamt öka numerären av ytstrids- och minjaktfartyg är angeläget. Det finns dock även många andra lika angelägna behov för försvaret av vårt land. Men bland försvarsmateriel har våra örlogsfartyg den unika fördelen att kunna verka i alla konfliktnivåer. Att visa upp sin förmåga vid örlogsbesök och havsövervakning, att hävda sjöterritoriet i tidiga konfliktskeden, skapa tidsmässigt utrymme för totalförsvarets mobilisering samt att med stor kraft och rörlighet kunna avslå militära angrepp. Denna flexibla förmåga i hela det diplomatiska spektrets tjänst har andra sjöfartsnationer insett och agerar därefter.

KÖMS förordar att även den tredje ubåten i Gotlands-klassen halvtidsmodifieras samt att ytterligare två ubåtar av typ A26 beställs. Att gå från nu planerade fyra till sju ubåtar innebär att vi ständigt kan ha tillräckligt många ubåtar till sjöss för att uppnå ubåtssystemets främsta egenskaper, förmågan att dolt spana över mycket stora områden och utgöra ett hot var än motståndaren väljer att uppträda.

Att skydda vår sjöfart och hålla leder och hamnar öppna kräver även att omgivande kust- och skärgårdsområden kan kontrolleras och försvaras. Amfibieförbanden bör ges en ökad förmåga till skydd och försvar av viktig infrastruktur, hamnar, militära basområden och vital terräng enskilt eller tillsammans med andra länders stridskrafter. Det pågående svensk-finska marina samarbetet framstår som ett viktigt föredöme att bygga vidare på. KÖMS anser att amfibieförbanden måste utvecklas mot minst tre amfibiebataljoner med tre bevakningsbåtskompanier. En av de tre amfibiebataljonerna bör vara baserad på västkusten. En amfibiebataljon med ingående delar skulle avsevärt öka säkerheten i inloppslederna till och runt Skandinaviens viktigaste hamn Göteborg.

Att öka enbart materieltillförseln enligt förslagen ovan räcker dock inte till den eftersträvade förmågeökningen. Därför förordas också införande av en flerbesättningsprincip till varje fartyg. En dubblering av materielen med dubbla besättningar ger oss den marina dimensionering vårt samhälles sårbarhet kräver.

Ska Sverige försvaras måste Sverige försörjas.

Michael Zell

Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi

Pressmeddelande, Kungl. Örlogsmannasällskapet 15 november 2017

Kungl. Örlogsmannasällskapet belönar och medaljerar

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Stockholm den 15 november 2017 medaljerades och belönades ett antal förtjänta personer och nya ledamöter installerades.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljer tilldelades de ordinarie ledamöterna Per-Anders Emilsson och Bo Wranker.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda, utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen tilldelades korpral Alf Fridén 1. Ubåtsflottiljen, sjöman Erik Watsfelt 3. Sjöstridsflottiljen, vicekorpral Tobias Nydahl Amfibieregementet, sergeant Malin Ericsson skonertdivisionen Sjöstridsskolan och vicekorpral Jonas Olin Marinbasen.

Akademiens hedersomnämnande tilldelades hedersledamoten Thomas Engevall och de ordinarie ledamöterna Bo Berg, Torbjörn Lundströmer och Nils Grandin för arbetet med att återinföra kustrobotförmågan till Marinen.

Akademien tilldelade Eilas Gustafsson tubaist vid Marinens Musikkår i Karlskrona ett stipendium om totalt 30 000 kronor för studier vid musikhögskolan i Zürich.

Akademien belönade fem uppsatser av marina elever vid Försvarshögskolan; Fänrikarna Tobias Krona, Alf Furugård, Victor Hedlund, Rebecca Kling och Thomas Olsén.

Vid högtidssammankomsten installerades även nya ledamöter. Viceamiral Charles Style (Ret) RN, Storbritannien, installerades som korresponderande ledamot. Örlogskapten Gunnar Möller, örlogskapten Peter Thomsson, teknologie dr Fredrik Hellström, redaktör Peter Magnus Nilsson, överstelöjtnant Jimmy Johansson, senior advisor Peter Ahlås och kommunikationsdirektör Erik Lagersten installerades som ordinarie ledamöter.

– Jag vill gratulera alla medaljerade, belönade och nya ledamöter. Vi inom Kungl. Örlogsmannasällskapet ser fram emot deras fortsatta gärning för att aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet säger, Michael Zell, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Besök även: www.koms.se alt följ oss på Twitter

Nya ledamöter till Kungl. Örlogsmannasällskapet

Kungl. Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har
valt in nya ordinarie ledamöter och en korresponderande ledamot.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet (sjöfart) i allmänhet.

Vid valsammanträdet den 27 september valdes som ordinarie ledamöter örlogskapten Gunnar Möller, örlogskapten Peter Thomsson, teknisk doktor Fredrik Hellström, redaktör PM Nilsson, överstelöjtnant Jimmy Johansson, senior advisor Peter Ahlås och kommunikationsdirektör Erik Lagersten. Som korresponderande ledamot valdes vice admiral RN (ret) Charles Style.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Stockholm onsdagen den 15 november.

– Jag vill hälsa de nya ledamöterna välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. De är väl kvalificerade för att aktivt arbeta inom akademien och stärka vår förmåga att uppnå våra syften, säger Michael Zell, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån de vetenskapsgrenar som ledamoten fördelats till. Sällskapets
vetenskapsgrenar är I. Strategi, operationer och taktik, II. Personal, utbildning och marinmedicin,
III. Maritim teknik och IV. Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets
verksamhet. Kungl. Örlogsmannasällskapet ger ut en tidskrift – Tidskrift i Sjöväsendet, TiS,
anordnar seminarier och föreläsningar samt förvaltar och utvecklar ett vetenskapligt marint
bibliotek i Karlskrona.

Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

För ytterligare information:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
För koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Pressmeddelandet återfinns som nedladdningsbar pdf nedan

Ledamoten Nils-Ove Jansson i Kungl. Örlogsmannasällskapet har genomfört en undersökning kring den främmande dykarfarkost som trängde in i Gävle hamn den 29 juni 2017. Nedan finns den utredning som Jansson utfört tillsammans med Nils Engström.

Undersökningen har lett till stor uppmärksamhet varför Kungl. Örlogsmannasällskapet nu tillhandahåller den i sin helhet. Undersökning och bildbilaga finns att ladda hem nedan.

Under fliken biblioteksfynd finns nu två nya bidrag. Det ena bidraget handlar om det magnifika skrivbordet som står i biblioteket, en möbel med en synnerligen intressant historia. Det andra bidraget är en renskrift av FH af Chapmans resedagbok från resan i Finland vintern 1758 – 1759 då Chapmans hade Amiralitetets uppdrag att inspektera skogsbeståndet. Det är första gången som texten publiceras.

Följ gärna länken för att hitta biblioteksfynden!

Marinkonferensen 2017 – Folkförsörjning i kris och krig samt behovet av flödessäkerhet

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi – genomförde ett seminarium om flödessäkerhet i kris och krig torsdagen den 29 juni i Stockholm. Klicka på länken nedan så får Du se en video från det framgångsrika seminariet.

Marinkonferens 2017

Marinkonferensen 2017 – Folkförsörjning i kris och krig samt behovet av flödessäkerhet

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi – genomför ett seminarium om flödessäkerhet i kris och krig torsdagen den 29 juni i Stockholm. Media välkomnas.
Sverige kan försörjningsmässigt liknas vid ö. Vi är en del av den globaliserade världen och därmed beroende av säkra sjöförbindelser. För Sverige som idag inte är självförsörjande t ex avseende livsmedel och läkemedel, har sjötransporterna en avgörande betydelse för folkförsörjningen i kris och krig. För tillverkningsindustrin är sjötransporterna nödvändiga för tillförseln av råvaror och delkomponenter samt för vår export av färdiga produkter. Vi importerar årligen merparten av vår konsumtion. Sjötransporterna har därför en stor betydelse för utvecklingen av vårt lands ekonomi. Sjöfarten levererar enligt principen – just in time. Några lager av betydelse finns inte längre i landet. I händelse av kris eller krig behöver därför våra sjötransporter skyddas med militära resurser för att säkerställa fortsatt import och export av för vår industri och folkförsörjningen nödvändiga varor. Övriga transportmedel saknar helt förutsättningar för att ens under kortare tid ersätta det sjöburna varuflödet.
Dessa strategiska förhållanden diskuteras sällan och än mindre synes de få påverka utformningen av vårt totalförsvar. Kungl. Örlogsmannasällskapet inbjuder därför till ett seminarium för att diskutera dessa frågor.

Som moderator under seminariet agerar en av Sveriges främsta försvarspolitiska debattörer, Annika Nordgren Christensen. Bland talare och paneldeltagare finns politiker samt representanter från myndigheter, forskare och industrin.

Datum: Torsdagen den 29 juni
Tid: 15.00 – 17.15
Plats: Kolskjulet på Kastellholmens södra udde, Stockholm

Anmälan till:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
För koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100

Besök även: www.koms.se alt. följ oss på Twitter

Sammanträdet ägde rum på Sjöhistoriska Museets hörsal Djurgårdsbrunnsvägen 24, i Stockholm i närvaro av 60 ledamöter onsdagen den 5 april 2017 med början klockan 1730.

Protokollet återfinns i sin helhet nedan.

Pressmeddelande, Kungliga Örlogsmannasällskapet                                        10 februari 2017

Konteramiral Thomas Engevall tilldelas HM Konungens medalj

Vid en ceremoni på Kungl. Slottet den 7 februari tilldelades konteramiral Thomas Engevall HM Konungens medalj i 12:e storleken i serafimerordens band. Motiveringen för utmärkelsen löd: För förtjänstfulla insatser för svenskt akademiväsende.

Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Marina Akademi – är en kunglig akademi och stiftades den 15 november 1771. Akademien verkar för utvecklingen av vetenskaper som har betydelse för frihet, fred och säkerhet samt Sveriges förmåga att hävda sin rätt när dess intressen är hotade. Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte är att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet.

Konteramiral Thomas Engevall har ett mångårigt engagemang i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) som dess vice ordförande i fyra år, ordförande under lika många år samt redaktör och ansvarig utgivare för KÖMS tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet under åtta år.

– Jag är väldigt stolt och glad över att ha fått ta emot denna medalj av HM Konungen och det är ett erkännande för min insats men även till alla andra inom Kungl. Örlogsmannasällskapet som under lång tid jobbat inom ramen för akademiens syfte, säger konteramiral Thomas Engevall.

Akademien belönar även goda insatser för inom sitt område. Varje år belönas således en soldat, sjöman eller gruppbefäl vid respektive marint förband som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap, med akademiens bronsmedalj. Framstående studieprestationer eller uppsatser vid Karlberg och Försvarshögskolan belönas med stipendier även tävlingsskrifter kan belönas med stipendier alternativt medalj.

– Jag måste även uttrycka min tacksamhet mot Försvarsmakten. Om inte de chefer jag haft över åren aktivt uppmuntrat mig och andra att ta en aktiv del i extern debatt och argumentation för Försvarsmaktens utveckling hade det inte varit möjligt att engagera sig inom Kungl. Örlogsmannasällskapet på det vis jag gjort. Jag blev invald i akademien 1993 som kommendörkapten och har aldrig känt mig begränsad i vad jag kan säga och vad jag inte kan säga så länge det har sagts med god ton och saklighet. Jag vill uppmuntra fler att delta i debatten kring försvarsmaktens utveckling, oaktat om det rör armén, marinen, flygvapnet, hemvärnet eller någon av de försvarsmaktsgemensamma funktionerna, avslutar Thomas Engevall.

För ytterligare information:

För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

För ytterligare information kring akademien besök hemsidan www.koms.se där även alla utgåvor av Tidskrift i Sjöväsendet, TiS, som utkommit sedan 1771 finns att läsa som inskannade PDF-filer.

Michael Zell, Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförandes högtidsanförande från november, högaktuellt inför Folk och Försvars konferens i Sälen, läs på länk: Marin satsning nu, M Zell

Detta debattinlägg finns att ladda hem i sin helhet nedan.

Vid jultid är det lätt att förstå hur integrerat Sverige är i den globaliserade världen. Julklappar beställs på nätet och hämtas på olika utlämningsställen, julmaten, även citrus- och andra tropiska frukter, körs hem i bilen eller bärs hem från matvaruaffärerna. Hårda paket köps i butiker som i sin reklam använder ord som ”süpermycket och süperbillig”. Julkorten ofta i form av epost når mottagaren, kanske på andra sidan jorden på någon sekund.

Gemensamt för varorna och drivmedlen till bilen är att ca 90 % av dem i något skede av transportkedjan har transporterats på fartyg och att merparten av kommunikationen via nätet går i undervattenskablar mellan kontinenterna.

I runda tal 50 000 fartyg och 300 miljoner containrar håller igång den globala handeln i en ständigt pågående transportrörelse. Leveranserna sker numera – just in time – eftersom lager binder kapital. Lagerhållningen finns ombord i fartygen. Hamnarna är komplexa nav i detta välutvecklade transportsystem. Det kan med fog påstås att sjöfarten är motorn i världsekonomin.

Det här är en fantastisk utveckling, men det har medfört ett ökat beroende av säkra sjöförbindelser. För Sverige som idag inte är självförsörjande avseende livsmedel och läkemedel, har sjötransporterna en avgörande betydelse för folkförsörjningen. För tillverkningsindustrin är sjötransporterna viktiga för tillförseln av råvaror och delkomponenter samt för exporten av färdiga produkter till konsumenterna. Vi importerar årligen merparten av vår konsumtion. Sjötransporterna har därför stor betydelse för utvecklingen av vårt lands ekonomi i fred och för folkförsörjningen i kris eller krig.

Vad har ovanstående med den svenska marinen att göra? Sjöfartsskydd dvs. förmågan att med militära medel skydda sjöfarten var en viktig svensk marin uppgift ända fram till försvarsbeslutet 1972. Då togs märkligt nog uppgiften bort och ersattes med förhandslagring av vissa strategiska råvaror som t ex oljor och drivmedel samt gödningsämnen.

De marina förbanden fick i försvarsbeslutet uppgiften att förhindra en angripares trupp- och materiellastade fartyg att nå svensk kust (i dagligt tal invasionsförsvar). Satsningen på försvar mot kustinvasion medförde att resurser för sjöfartsskydd nedprioriterades. Det resulterade i en obalanserad marin.

Under det kalla kriget rådde tidvis en relativt hög risk för kustinvasion från Warszawapakten. Marinens tydliga uppgift var att förhindra att havet utnyttjades för transporter av anfallstrupp och materiel. Det blev också den allmänna synen i landet på vilka uppgifter marinen kunde utföra. Den bilden har etsat sig fast hos politiker och hos allmänheten. Marinen har inte lyckats övertyga försvars- och statsledningen för behovet av sjöfartsskydd. När hotet från kustinvasion försvann genom Sovjetunionens kollaps, togs detta till intäkt för att kraftigt reducera försvarsanslagen. Det medförde en dramatisk minskning av marinen och hela försvarets styrka. Några idéer om att återskapa sjöfartsskyddet som en följd av landets ökade sjöfartsberoende lades inte fram i diskussionerna. Lagerhållningen avbröts och oljelagren såldes.

Nu när det säkerhetspolitiska läget i vår närhet återigen har försämrats, börjar det ställas mycket berättigade frågor om samhällets sårbarhet. Förhandslagring har åter nämnts i debatten. Förhandslagring var en strategi under det kalla kriget för ett alliansfritt land att försöka undvika effekterna av krig. Förhandslagring var en viktig lärdom av både det första och andra världskriget då vi hade stora problem med vår importsjöfart.

Idag är strategin att lagra är föråldrad och fungerar inte i vårt moderna samhälle, då behoven helt enkelt är för stora. Ett undantag kan möjligen vara förhandslagring av oljor och drivmedel. Samtidigt som förhandslagring inte längre kommer att fungera, har vår självförsörjningsgrad av livsmedel minskat.

När hoten nu åter tornar upp sig, är det många som drömmer sig tillbaka till den tid då Försvarsmakten var organiserad för invasionsförsvar. Stor armé med uppgifter i hela landet, ett starkt flygvapen och en marin för att bekämpa kustinvasion allt byggt på värnpliktens grund.

Innan man drömmer sig tillbaka till dåtidens organisation, bör man fundera över hur de militära hoten mot landet ser ut idag. De klassiska frågorna – vad är farligast och när kan det tidigast inträffa? – bör ställas. När detta klarlagts borde den seriöse komma fram till att risken för folkförsörjningen är ett allvarligt säkerhetshål som snarast bör täppas till. En annan tydlig sårbarhet är försvaret av luftrummet. Det finns några sårbarheter till. Då de allvarligaste sårbarheterna har klarlagts kan försvarsstrategin beslutas och de ekonomiska resurserna fördelas.

Den övergripande försvarsstrategin borde vara att skydda luftrummet samt sjövägar och hamnar för att kunna upprätthålla varuflödena. Kan vi inte skydda sjövägarna kan vi bli utsatta för en handelsblockad. Det kan leda till att en motståndare kan få oss att göra eftergifter utan att fysiskt behöva invadera vårt land. Om vi blir angripna och får militärt stöd, så kommer det att krävas tillgång till hamnar för att lossa den stödjande partens militära materiel. Ett minimikrav är då att vi kan garantera säkra sjövägar åtminstone på svenskt territorialhav och i våra hamnar. Marinen är därför en vital del i landets försvar.

Marinens styrka är mångsidigheten. Marinen löser dagligen sina uppgifter i fred genom övervakning, att ingripa vid incidenter och kränkningar och till stöd för annan viktig marin verksamhet. Vid högre konfliktnivåer genom eskort av militära och civila transporter till och från Gotland samt skydd av import- och exportsjöfarten huvudsakligen på västkusten, men vid behov även kusten runt. Gotland har ett dygns försörjningssäkerhet för de som bor på ön, men exporterar även viktiga livsmedel till fastlandet. Med tillförd trupp till Gotland ökar kraven på sjötransporter som måste kunna skyddas.

Ett krisskede kan bli långvarigt. Marinen kommer tidigt att bli inblandad. Hög beredskap och stora gångtidsuttag sliter snabbt ner förbanden materiellt och personellt. Antalet fartyg med besättningar har därför en stor betydelse.

Vi måste våga erkänna att dagens marin är för liten för att lösa uppgifterna. Ständig övervakning i de viktigaste kustavsnitten kräver att vi bygger upp en trovärdig och sjöduglig fartygsflotta för övervaknings- och ubåtsjaktuppgiften. För minröjning borde det vara möjligt att i större grad utnyttja den snabba teknikutveckling som har ägt rum med obemannade farkoster för såväl minspaning som röjning. Till detta kommer behovet av ubåtsjakthelikoptrar.

Dagens fem korvetter av Visby typ är fantastiskt mångsidiga fartyg för strid mot andra örlogsfartyg som hotar våra sjöförbindelser, men även de är för få vilket tvingar fram svåra val, då resurserna inte medger att kunna uppträda samtidigt på både väst- och ostkusten.

Gemensamt för den nysatsning på fartyg som är nödvändig om vi vid en allvarlig kris eller krig i vårt närområde vill fortsätta att hålla sjöförbindelserna öppna, är att vi måste agera nu. Gör vi inget riskerar stora delar av marinen att läggas ner omkring 2025 eftersom någon förnyelse av dagens äldsta fartyg inte är planerad. Det vore ett märkligt agerande att reducera flottan i en tid när globaliseringen fortsätter och samhällets sårbarhet vid kriser och krig ökar. Vad saknar dagens politiker som deras föregångare har förstått under de snart 500 år som marinen har verkat runt våra kuster?

Bo Rask
Sekreterare i Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi

För ytterligare information:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

KÖMS uttalande enligt nedan (inklusive karta) finns även att ladda ner längst ner på sidan:

Vindkraftpark i Hanöbukten

Företaget Blekinge Offshore AB planerar en större byggnation av en vindkraftpark i den inre västra delen av Hanöbukten utanför Listerlandet. Parken kommer att omfatta mellan 500-700 kraftverk för en investeringskostnad enligt företaget om ca 50 miljarder kronor. Ärendet ligger sedan 2013-02-14 hos miljödepartementet för handläggning inom regeringen. Det är i dagsläget oklart hur regeringen resonerar och när i tid som ett regeringsbeslut kan kommer att fattas. Klart är dock att projektet ställer flera motstridiga krav mot varandra.

Likheten vad avser komplexitet är betydande med regeringsärendet om Nordstream II behov av Slite och Karlshamns hamnar för rörhantering.
Försvarsmakten har yttrat sig över projektet då objekt som uppnår en högre höjd än 20 meter utanför sammanhållen bebyggelse, alltid riskerar att påverka riksintressen för totalförsvaret. Exempel på höga objekt som kräver remiss till Försvarsmakten är vindkraftverk, telekommunikationsmaster, skorstenar, skyltar med mera. Vad Försvarsmakten har anfört till regeringen är okänt för akademien.

Enligt företagets hemsida kommer projektet att generera flera arbetstillfällen och bidra till ökad produktion av miljövänlig energi (när vinden blåser och elnätet har byggts ut KÖMS kommentar) motsvarande de avvecklade två reaktorerna i Barsebäck. Vidare påstår företaget att projektet reducerar dagens elunderskott inom södra Sverige. Det är alla goda effekter av investeringen. Men vindkraftparken medför även mycket negativa effekter för vårt lands militära försvar vilka måste beaktas före regeringsbeslut.

Påverkan på militärgeografin
Parken planeras att byggas fritt till sjöss sydost om Listerlandet utanför Hanö. Den placeringen är illa vald utifrån ett militärt perspektiv. Se kartan nedan;

Placeringen förändrar på ett markant sätt militärgeografin i Hanöbukten innebärande att ett skyddsvärt infrastrukturobjekt placeras utanför den viktiga hamnen Karlshamn som har stor betydelse för försvaret av södra Sverige.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, i Östersjön, har försämrats på ett påtagligt sätt under de senaste åren. Det kan därför inte uteslutas att sjöstridskrafterna tillsammans med flygstridskrafterna i framtiden kan komma att behöva genomföra strid till sjöss i Hanöbukten för att försvara vårt lands frihet och oberoende. Vindkraftparken påverkar negativt förutsättningarna att genomföra strid till sjöss i Hanöbukten. Det gäller alla typer av stridsuppgifter från spaning till vapeninsatser med artilleri, robot eller torped.
Som förberedelser för stridsinsatser måste fartyg, flygplan och helikoptrar öva olika typer stridsförlopp. Det innebär bland annat luftvärnsskjutningar, artilleriskjutningar mot sjömål, olika typer av övningar med flyg och med ubåtar inklusive torpedskjutningar från ubåt mot fartyg samt andra typer av övningar vars gemensamma nämnare är att de samtliga kräver stort utrymme till sjöss. Marinens övningsområde är i kartan markerat med streckade gränser.

Söder om övningsområdena i Hanöbukten går det tätt trafikerade sjötrafikstråket mellan Bornholmsgattet och Hoburgen på södra Gotland. Sjötrafiken stör ofta övningarna genom att det kan föreligga en risk för vådabekämpning av handelsfartyg och genom att trafikbullret från dessa fartyg stör övningar med olika aktiva och passiva sonarsystem. Sjötrafiken flyttar man inte på annat än i krigstid, då trafiken kan behöva konvojeras runt kusten. Sjöstridskrafterna är därför hänvisade till att öva i övningsområdena norr om sjötrafikstråket mellan sjötrafikstråket till och från Karlshamn i väster och väster om sjötrafikstråket till och från Karlskrona i öster. Det kan tyckas vara ett stort område, men det är det inte, då flera förband samtidigt ska öva och särskilt då övningarna har olika karaktär som inte får störa varandra.

Den planerade vindkraftparken begränsar övningsområdena till sjöss inom svenskt territorialhav med ca 40 – 50%. I praktiken påverkas förutsättningar att genomföra samtliga typer av artilleriskjutningar genom att skjutning i västliga bäringar kan riskera att träffa vindkraftverken. Innebörden är att skjutande fartyg måste dra sig så långt österut som möjligt eller att endast skjuta i sydliga bäringar ut över sjötrafikstråket. Det är oacceptabla inskränkningar i den taktiska frihet som krävs för et bra övningsresultat.
I Karlskrona har sedan försvarsbeslutet 2004 genomförts omfattande investeringar så att staden med dess örlogshamn skall kunna fungera som flottans huvudbas. Som bekant flyttades flera förband och skolor från Berga och Hårsfjärden för att spara pengar. Närheten till övningsområdena i Hanöbukten är därvid avgörande för sjöstridskrafterna för att kunna bedriva en kostnadseffektiv övningsverksamhet. Närheten till övningsområdet för flygstridskrafterna och helikoptrarna baserade på F17 Kallinge skapar också goda möjligheter till samverkansövningar.

I Hanöbukten bedrivs även fiske som under åren alltid har inneburit störningar i övningsverksamheten. Fiskeverksamheten kan hanteras genom olika överenskommelser med fiskarna och genom att den inte ständigt bedrivs. Om vindkraftparken byggs, så kommer den för alltid att störa marinens och flygvapnets verksamhet. Det går inte att diskutera med ett vindkraftverk om att ta hänsyn till marinens och flygvapnets övningar eller strid. Väl anlagd så gäller störningarna för alltid och skadan är irreversibel.
Kan inte marinen och flygvapnet öva effektivt i närheten till flottans huvudbas måste övningarna sannolikt flyttas dit där det är möjligt att öva. Närmaste övningsområde ligger norr om Öland utanför Västervik och därefter upp till områdena mellan Landsort

och Huvudskär utanför Stockholms södra skärgård. Sådana förflyttningar tar tid och kostar därför dyrbar arbetstid. Konsekvensen kan därför bli att förbanden väljer att kontinuerligt öva och basera i dessa mer nordligt belägna områden. Om detta blir verklighet minskar värdet av investeringen som har genomförts efter försvarsbeslutet 2004. Förlorare blir återigen Försvarsmakten som ofta tvingas betala flera gånger som ett resultat av ryckigheter och betydande oförutsägbarhet i det politiska beslutsfattandet.
I Kallinge, är Försvarsmaktens enda sjöoperativa helikoptrar baserade. Helikoptrarna har stor betydelse för effekten av marin strid. Om fartyg och ubåtar måste flytta sin övningsverksamhet från övningsområdena i Hanöbukten till ovan nämnda övningsområden, är konsekvensen att övningar mellan helikoptrar, fartyg och ubåtar i praktiken omöjliggörs på daglig basis. Resultatet är sämre operativ effekt av de marina förbanden.

I Karlskrona ligger varvet Saab Kockums AB. Företaget genomför underhåll och nybyggnation av fartyg för marinen. Efter underhållsinsatser eller nybyggnation genomförs alltid provturer, inledningsvis i FMV senare i marinens regi. Dessa provturer t ex med ubåtar har ett mycket högt skyddsvärde och måste skyddas så långt möjligt från underrättelseinhämtning från främmande makt. Med mindre områden tillgängliga för provtursverksamhet ökar förutsättningarna för främmande makt att inhämta värdefulla underrättelser om de system som svenska skattebetalare har investerat i.

Vindkraftparkens geografiska belägenhet kommer även att störa radarspaning och radiokommunikation med fasta sensorer och radioantenner belägna runt kusten vid Hanöbukten. Sådan störning påverkar negativt Försvarsmaktens förmåga till lägesuppföljning och därmed att operativt leda stridsinsatser och övningar till sjöss.
Det har genom en av företagets kunskapare påståtts att det skulle vara en fördel för Sverige att sjö- och flygstridskrafterna fick lära sig att öva och uppträda i ett område som innehåller en vindkraftpark. Det är rent nonsens! Vindkraftparken kommer att störa alla typer övningar och eventuella stridsinsatser till sjöss. Vi kan inte bjuda en eventuell motståndare på så tydliga självmål på våra fåtaliga försvarssystem.

Krav på bevakning och resurser för skydd av infrastrukturen
Som tidigare nämnts så är avsikten att placera ut ett skyddsvärt infrastrukturobjekt med stor betydelse för elförsörjningen i södra Sverige i havet utanför Listerlandet. Vindkraftparken kommer sannolikt att klassas som ett skyddsobjekt och i likhet med övriga skyddsobjekt i landet, att kräva bevakning och skydd. Ett skyddsobjekt fritt till sjöss kommer därför att kräva en omfattande investering i sjöstridskrafter för dess skydd vid förhöjd beredskap. Omfattande investeringar i sjöstridskrafter är förvisso nödvändiga av en mängd andra skäl men detta skyddsobjekt ökar också kraven på nya skyddsresurser.

Sammanfattning
Vindkraftparken som planeras att anläggas i de västra delarna av Hanöbukten påverkar på ett mycket negativt sätt försvarsmakten möjligheter att öva inom marinen eller tillsammans med flygvapnet och vid behov att genomföra strid mot sjömål i Hanöbukten.
Investeringen i ett skyddsvärt infrastrukturobjekt av stor betydelse för totalförsvaret kommer dessutom att kräva investeringar i nya örlogsfartyg för skyddet av vindkraftparken då placeringen till sjöss gör parken sårbar för yttre påverkan i form av sabotage eller vapenverkan.

Det är Kungl. Örlogsmannasällskapets uppfattning att vindkraftparken i sig är en angelägen infrastruktursatsning, men den föreslagna placeringen i västra Hanöbukten i Försvarsmaktens viktiga övningsområden nära marinbasen i Karlskrona samt flyg- och helikopterbasen i Kallinge, leder sammantaget till allvarliga negativa konsekvenser för Försvarsmakten i dess uppgift att värna rikets frihet och oberoende.

Bo Rask
Akademiens sekreterare

Kungl. Örlogsmannasällskapet genom kommendör Håkan Nilsson utdelar belöning och premie till bästa specialistofficerskadett – Alexander Wallin.

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Göteborg den 15 november medaljerades och belönades ett antal förtjänta och nya ledamöter installerades.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljen tilldelades landshövdingen i Västra Götalands län för hans aktiva arbete med försvarsfrågorna i länet och arbetet med att belysa vikten av Göteborgs hamn samt sjöfartens strategiska betydelse för Sveriges försörjning. Kommendör 1.gr Ulf Edman tilldelades silvermedaljen för hans mångåriga stöd till akademiens verksamhet.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen tilldelades Joakim Alm 1. Ubåtsflottiljen, Ronja Lindell 3. Sjöstridsflottiljen, Fredrik Bohm 4. Sjöstridsflottiljen, Sophie Mellstig Amfibieregementet, Elin Elg Sjöstridsskolan och Markus Johansson Marinbasen.

Akademiens hedersomnämnande tilldelades överstelöjtnant Jimmy Johansson för väl genomförd uppsats vid studier vid Försvarshögskolan. Hedersomnämnande och penningbelöning om 10 000 kr tilldelades flaggkadett Ilkay Tanriverdi för väl genomförd uppsats vid studier vid Försvarshögskolan.

Vid högtidssammankomsten installerades även nya ledamöter. Den franske amiralen Alain Coldefy installerades som hedersledamot. Kommendör Mats Agneus, filosofie doktor Linda Johansson, kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad, kommendörkapten Torbjörn Lundströmer, kommendörkapten Patrik Norberg samt förvaltare Håkan Lindberg installerades som ordinarie ledamöter och arkeolog Fred Hocker som korresponderande ledamot.

– Jag vill gratulera alla medaljerade, belönade och nya ledamöter. Vi inom Kungl. Örlogsmannasällskapet ser fram emot att de fortsatt ska bidra till vårt syfte, att aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet säger, Michael Zell, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:
Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Pressmeddelande

Kungl. Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har valt in nya ordinarie ledamöter, korresponderande ledamot och en hedersledamot.

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de Kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet.

Vid valsammanträde den 28 september valdes kommendör Mats Agneus, filosofie doktor Linda Johansson, kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad, kommendörkapten Torbjörn Lundströmer, kommendörkapten Patrik Norberg samt förvaltare Håkan Lindberg till ordinarie ledamöter. Arkeolog Fred Hocker invaldes som korresponderande ledamot samt franske amiralen Alain Coldefy om kallas till hedersledamot.

De nya ledamöterna kommer att presenteras vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammankomst i Göteborg tisdag den 15 november.

– Jag vill hälsa de nya ledamöterna välkomna till Kungl. Örlogsmannasällskapet. De är väl kvalificerade för att aktivt arbeta inom akademien och stärka vår förmåga att uppnå vårt syfte, säger Michael Zell, ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån den vetenskapsgren som ledamoten fördelats till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I. Strategi, operationer och taktik, II. Personal, utbildning och marinmedicin, III. Maritim teknik och IV. Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet. Kungl. Örlogsmannasällskapet ger ut en tidskrift – Tidskrift i Sjöväsendet, TiS, anordnar seminarier och symposier samt förvaltar och utvecklar ett vetenskapligt marint bibliotek i Karlskrona. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

För ytterligare information:

Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

För koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Tal av ledamoten Nils-Ove Jansson vid Krigsseglardagen 4 september i Göteborg

Vi har samlats här för att minnas och hedra våra svenska krigsseglare. De gjorde värdefulla och uppoffrande insatser för vårt land under kriget. Över 2000 män och kvinnor omkom när mer än 270 fartyg sänktes. Av fiskeflottan förlorades 31 fartyg och 91 fiskare fick sätta livet till i sitt viktiga arbete för folkförsörjningen. Slutligen förlorade Marinen 106 man i samband med minröjning och sjöfartsskydd.

För nästan exakt på dagen 20 år sedan sattes Krigsseglarmonumentet upp efter att den svenska regeringen sent omsider gett ett officiellt erkännande av krigsseglarna men det skedde först efter påtryckningar från många håll. I andra länder var detta självklart långt tidigare.

Betydelsen av sjöförbindelser har alltid varit stor. Sverige är faktiskt en ö från handelssynpunkt. Under Andra Världskriget var landet avspärrat men befolkningen kunde ändå överleva tack vare en hög självförsörjnings grad i det svenska jordbruket, ett omfattande fiske samt insatserna av våra krigsseglare.

Idag är Sverige helt beroende av våra sjöförbindelser. Störs eller avbryts dessa stoppar vår industri, maten tar slut i affärerna och efter cirka en vecka börjar svenskarna att svälta. Om jag vore Försvarsminister skulle jag inte vara så orolig för Gotlands försvar däremot skulle jag ligga sömnlös om nätterna för att det saknas minröjningsresurser för hamnarna på Västkusten och att det råder allvarliga brister i vår ubåtsjaktförmåga.

Modern hybridkrigföring där främmande makt med dolda medel kan påverka ett land utgör idag det farligaste och mest sannolika hotet vid en konflikt. Att hålla våra hamnar öppna och vår sjöfart gående är därför avgörande.

Det är således viktigt att Sverige vidtar alla åtgärder som går för att dagens sjöfolk, fiskare och marin personal inte ska behöva uppleva samma svårigheter som sina föregångare. Det är också viktigt för vårt lands befolkning och för Sveriges välfärd.

Avslutningsvis vill jag att vi reser oss upp och hedrar våra krigsseglare, varav några är här, och det gör vi med en varm applåd. Därefter kommer det att nedläggas en krans vid krigsseglarmonumentet.

Kmd 1.gr Nils-Ove Jansson,
Den siste Marinkommandochefen på Västkusten och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet

Se bifogad fil

Kungl. Örlogsmannasällskapet genomför torsdag till fredag, den 21 och 22 april, en rad aktiviteter i Karlskrona för att hedra minnet av den för 200 år sedan bortgångne generalamiralen Johan Puke.

Just den 21 april 2016 är det 200 år sedan Johan Puke gick ur tiden. Pukes levnadsbana var unik och framgångsrik – han började som skeppsgosse och avslutade sin sjömilitära karriär som generalamiral, greve och statsråd. Johan Puke deltog som linjeskeppschef, eskaderchef respektive flottchef i Sveriges tre senaste krig och räknas som kanske Sveriges störste sjöhjälte. Han föddes 1751 i Ronneby och avled 1816 i Karlskrona.

Under Gustav III:s ryska krig hade den svenska flottan den 3 juli 1790 blivit innesluten på Viborgs redd i finska viken. Gustav III kallade på Puke och bad honom att leda ett utbrytningsförsök mot den blockerande ryska flottan. Puke accepterade med orden ”Ja Ers Majestät, nog fan går jag ut….”. Händelsen blev känd som Viborgska gatloppet och Puke ledde utbrytningen ombord på linjeskeppet Dristigheten.

I syfte att hedra minnet av Puke genomför Kungl. Örlogsmannasällskapet ett två dagars program i samverkan med Johan Pukes släktförening.

– Det är viktigt att kunna sin historia för att få perspektiv på den tid vi själva lever i. Jag tror en nation behöver hjältar. Johan Puke är nog den mest lämplige att lyfta fram i det syftet med tanke på hans med den dåvarande samhällssynen enkla bakgrund och hur unikt långt han lyckades komma. Att vår nuvarande säkerhetspolitiska situation i många stycken sammanfaller med vad som gällde då, gör bara Johan Pukes namn än mer värt att vårda, säger Michael Zell, ordförande, Kungl. Örlogsmannasällskapet

Torsdag den 21 april på Marinbasen genomförs bland annat föreläsningar av professor Lars Ericson Wolke, FHS: Johan Puke – hans karriär sedd i sitt strategiska och operativa sammanhang och av kommendören och ledamoten Christer Hägg: Sjötaktik under segelflottans tid samt Puke som fartygschef, eskaderchef och flottchef under sjökrigshändelserna 1788 – 1814.

Fredag den 22 april genomförs en ceremoni vid Johan Pukes gravkapell på Göholms gård.

– Det finns många vittnesmål om Johan Puke som föredöme, en samtida kollega sa; ” Hans besättning visste, att där faran var som störst, där stod Puke som en klippa. Inför honom, som hade förmågan att bedöma den goda viljan och modet hos andra, ville ingen synas vara den sämste”, säger Christer Hägg, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:
Michael Zell, ordf. Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 606 54 10 eller E-post: president@koms.se
Bo Rask, sekr. Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se
Christer Hägg, ledamot Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0739 93 23 00 eller E-Post: ch.hagg@gmail.com
För koordination, Mårten Granberg ledamot Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 764 01 00.
Besök även: www.koms.se alt. följ oss på Twitter.

Till programmet

Ny fristående artikel kopplad till Tidskrift i Sjöväsendet av ledamoten Kent Nordström på följande länk: Longitudproblemet i Sverige 1750-1815

Kungl. Örlogsmannasällskapets ordförande, Michael Zell, tal vid akademiens högtidssammanträde den 16 november på Etnografiska museet kan läsas på bifogad länk: KÖMS Ordförande högtidstal 2015

Pressmeddelande (nedladdningsbart som pdf längst ner på sidan)

Kungl. Örlogsmannasällskapet belönar och medaljerar

Vid Kungl. Örlogsmannasällskapets Högtidssammankomst i Sjöhistoriska Museet den 16 november, i närvaro av HMK Carl XVI Gustaf, medaljerades och belönades ett antal förtjänta.

Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde. Silvermedaljen har tilldelats Lennart Törnberg för sina insatser inom ramen för “Veteranflottiljens verksamhet”. Han är en sann eldsjäl och den som driver mycket av veteransflottiljens verksamhet och sannolikt den som drar det tyngsta lasset av alla. Veteranflottiljens verksamhet har successivt utvecklats och är troligen världsunikt. Flottiljen består idag av en rad fartyg, många i fullt funktionsdugligt skick, bl.a. T26, T38, T46, T56, HMS Spica och HMS Ystad.

Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap. Bronsmedaljen har tilldelats: Pontus Almgren, 1. Ubåtsflottiljen, Marcus Sjöberg, 3. Sjöstridsflottiljen, Jacob Viper, 4. Sjöstridsflottiljen, Stefan Lindbom, Amfibieregementet, John Samuelsson, HMS Falken, Sjöstridsskolan och Roger Sternestedt, Marinbasen.
 

Akademiens hedersomnämnande och penningbelöningar tilldelades fänrik Maria Svensson och fänrik Håkan Fornander för sina uppsatser vid Försvarshögskolan. Svensson för uppsatsen ”Vad krävs för överraskning” och Fornander för uppsatsen ”Överraskning – principernas enda sanning”.

– Jag vill gratulera alla medaljerade och belönade. De har alla genomfört ett förtjänstfullt arbete i Kungl. Örlogsmannasällskapets anda och för vårt syfte, att aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet säger, Michael Zell, ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:

Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

För koordination och bilder: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Pressmedelandet finns också att ladda ner i sin helhet nedan.

Kungl. Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, valde onsdag den 23 september vid ordinarie sammankomst i Sjöhistoriska Muséet in fyra nya ordinarie ledamöter och två hedersledamöter. 

Kungl. Örlogsmannasällskapet är en av de kungliga akademierna och en av världens äldsta sjökrigsvetenskapliga akademier. Kungl. Örlogsmannasällskapet instiftades 1771 och har till syfte att följa och aktivt verka för utveckling av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet.

Ledamöterna arbetar aktivt utifrån den vetenskapsgren som ledamoten fördelats till. Sällskapets vetenskapsgrenar är I. Strategi, operationer och taktik, II. Personal, utbildning och marinmedicin, III. Maritim teknik och IV. Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet. Kungl. Örlogsmannasällskapet ger ut en tidskrift – Tidskrift i Sjöväsendet (TiS), anordnar seminarier och symposier samt förvaltar och utvecklar ett vetenskapligt marint bibliotek i Karlskrona. Sällskapets valspråk är: Med förstånd och styrka.

Vid årets valsammanträde valdes den ordinarie ledamoten konteramiral Thomas E. Engevall och finske marinchefen konteramiral Kari Takanen till hedersledamöter. Till ordinarie ledamöter valdes örlogskapten Niklas Wiklund, direktör Erik Thedéen, örlogskapten Johan Igert, och överstelöjtnant Mikael Carleson.

– Med våra fyra nya ledamöter till Kungl. Örlogsmannasällkapet konstaterar jag en fortsatt såväl breddning som fördjupning av akademiens kompetenser. Det ger oss än bättre förutsättningar att bedriva vårt viktiga arbete i syfte att utveckla såväl sjökrigsvetenskapen som sjöväsendet i allmänhet och därigenom främja fred och säkerhet för vårt land, säger Michael Zell, ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:

Bo Rask, sekreterare Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 0766 323883 eller E-post: secretary@koms.se

För koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller E-post: info@koms.se

Protokoll vid ordinarie sammanträde 

Sammanträdet ägde rum onsdagen den 26 augusti 2015 med början klockan 1730 i närvaro av 31 ledamöter och inbjudna gäster på Sjöofficersmässen i Karlskrona. Efter den slutna delen av sammanträdet inbjöds fänrikar från Sjöstridsskolan att åhöra konteramiral Haggrens anförande.

KÖMS yttrande om SOU 2015:10 Gränser i havet återfinns i sin helhet via pdf:en nedan.

Nu kan du se KÖMS seminarium från Almedalen på Youtube, direktlänk nedan. För ytterligare läsning återfinns ett särtryck från TiS i pdf nedan där ordförande samt sekreteraren i KÖMS skriver om det aktuella ämnet.

Pressmeddelandet finns att ladda ner i sin helhet nedan

————————————————————————–

Välbesökt seminarium för Kungl. Örlogsmannasällskapet i Almedalen

Tisdag den 30 juni i Almedalen genomförde Kungl. Örlogsmannasällskapet ett seminarium med titeln: Utan sjöfart svälter Sverige. Kan vi försvara våra sjöförbindelser och handelsvägar? Seminariet genomfördes inför en stor publik i samverkan med Sjöfartsforum vid Maritima Mötesplatsen i Gotlandsbolagets trädgård.

Moderatorn Sten Göthberg presenterade frågeställningarna och beskrev kort bakgrunden till varför KÖMS anordnade seminariet samt lämnade över ordet till talarna.

Sjöfartsnäringens representant Claes Berglund från Stena, redovisade att behovet av sjöfartskyddet är mycket stort både i vårt närområde men även i internationella sammanhang samt att fria och ostörda handelsvägar är en förutsättning både för folkförsörjningen, landets ekonomi och den internationella välståndsutvecklingen. Sjöfartsnäringen förväntar sig att den svenska staten tar sitt ansvar och håller sjölederna till och från Sverige öppna men är idag osäker om de marina resurserna är tillräckliga för den stora uppgiften.

Det är särskilt allvarligt eftersom marinen nu så tydligt har börjat skapa sig en uppfattning om vad uppgiften innebär. Försvarsmaktens och marinens representant vid seminariet överste Peder Ohlsson anser att uppgiften är viktig, att marinen har både kunskap, ambition och vilja att genomföra sjöfartsskydd men att resurserna inte räcker till för alla uppgifter i ett kris- eller krigsläge.

Budskapen från näringen och från Försvarsmakten var klara och tydliga och dessa mottogs med stort intresse och seriositet av Allan Widman, ordförande i Försvarsutskottet. Att frågan fortsättningsvis kommer att vara både viktig och aktuell för Försvarsutskottets fortsatta arbete bekräftades av Allan Widman.

– Jag vill tacka talarna för deras bidrag vid seminariet och även den aktiva och intresserade publiken. Det är min förhoppning att beslutsfattare tar frågan på största allvar och KÖMS kommer fortsatt att driva frågan kring sjöfartsskydd i nära samarbete med både sjöfartsnäringen, marinen och politiker, säger Michael Zell, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.

För ytterligare information:

Sten Göthberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, moderator vid seminariet, tel. mobil. 070 983 98 50 eller E-post: stengothberg@bredband.net

För koordinering: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 764 01 00 eller E-post: margranberg@gmail.com

Besök även: www.koms.se alt. följ oss på Twitter

Följande kommentar kan också laddas hem som pdf längst ner på sidan.

====================================================

Kungl. Örlogsmannasällskapet om A 26, en i raden av svenska ”superubåtar”

Den planerade svenska ubåten A 26 kallas i media ofta för en superubåt. Man får lätt
intrycket att det är en ubåt med överdrivna prestanda och någon kanske tycker att:
”Sverige ska väl inte ha superubåtar, vi kan väl nöja oss med normala ubåtar som inte är
lika provocerande mot Ryssland…”.

A 26 är en normal, konventionell ubåt och epitetet ”Super” betyder endast att
konstruktionen ligger på teknikens framkant och att ubåtens prestanda är utformade
efter det svenska försvarets behov. A 26 blir därmed endast en i raden av svenska
superubåtar. Här följer några tidigare exempel på svenska superubåtar:

Ubåten Sjöormen var på 1960 talet först i världen att förses med X-roder, vilket gjorde
ubåten superbt lättmanövrerad. Efter 30 år i svenska marinen såldes dessa ubåtar till
Singapore. Singapore skulle inte köpa något som var 30 år gammalt om det inte
fortfarande var superbra.

På 1970 talet kom ubåt typ Näcken, världens första datoriserade ubåt. Dessa ubåtar
kunde anfalla tio fiendefartyg samtidigt vilket ansågs som superviktigt i kalla krigets
invasionsförsvar. Ubåten Neptun är idag placerad i Marinmuseum Karlskrona, ett
superfint museum.

Ubåten Västergötland var vid sjösättningen utrustad med superbra sensorer och med
dieselmotorer från Hedemora som kunde ladda batterierna supersnabbt.

Ubåt typ Gotland var den första ubåt som redan vid sjösättning var försedd med ett
supermodernt luftoberoende maskineri. Ubåten kan därmed vara i uläge veckovis utan
att snorkla. Amerikanska flottan försökte under två års tid leta rätt på ubåten Gotland
när hon befann sig i Stilla Havet och man fann att detta var supersvårt.

Nästa ubåt A 26 följer således den svenska traditionen att bygga tekniskt nydanande
ubåtar av hög internationell klass anpassade efter det svenska försvarets behov. Om man
därmed vill kalla A 26 för en superubåt så må det vara hänt.

KÖMS har producerat ett särtryck av TiS (Tidskrift i Sjöväsendet) inför Almedalen. Det innehåller förord av ordförande Michael Zell samt ett mycket aktuellt inlägg av sekreteraren Bo Rask. Särtrycket finns att ladda ner nedan.

Följande pressmeddelande kan även laddas ner i sin helhet i slutet av sidan.

Kungl. Örlogsmannasällskapet  27 april 2015

Sverige – Vi har inte ett resultat!

 För den som önskar sig en försvarsdebatt är dagens nivå, bredd och omfattning närmast osannolik jämfört med allt som upplevts under de senaste fyrtio åren. För första gången är det inte främst pensionerade militärer som, ofta inför en helt ointresserad allmänhet och media, talar om landets snara undergång om inte X miljarder tillförs. Nej, idag är det TV-program, ledarsidor och ett stort antal debattörer som driver frågan i en mängd olika medier och snarare alltför få militärer.

Det breda engagemanget är ett stort plus för debatten. Tidigare var heller inte hotet från främmande makt lika påtagligt utan enbart en spekulation. Denna spekulation är idag utbytt mot en realitet. Ryssland har visat sig ha både förmåga och vilja. Kanske är det bara det rätta tillfället som väntas in.

Trots debattens bredd, frågans stora och djupa allvar för vårt lands oberoende samt en stigande oro i folkopinionen, händer iögonfallande lite. Ytterligare medel till trots så fortsätter ju de facto försvarets andel av BNP att sjunka. Av vilket skäl och med vems rätt förvägras vårt land ett adekvat försvar? Partiernas försvarspolitiker verkar ställda inför utmaningen och förmår inte att dra rimliga slutsatser på väl så tydliga underlag.

Mikael Odenberg, styresman i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, skrev på SvD Brännpunkt den 16 april om vikten av att först bestämma vilket försvar vi behöver och sedan anslå pengarna. Jag kan inte nog understryka vikten av att följa det goda rådet. Sverige saknar idag en försvarsidé. Det förhållandet understryks av den märkliga situationen att försvarspolitikerna och ÖB i flera avseenden, med ubåtsjaktförmågan som ett lika olyckligt som obegripligt exempel, inte har samma prioriteringar. Det är många års försyndelser som ska repareras, nu dessutom i ett betydligt skarpare läge för landet.

Jag roade mig med att be en ung vän som studerar nationalekonomi att jämföra Sveriges ekonomiska utveckling under de sista 20 åren av det ”kalla kriget” med de 20 åren därefter, dvs från Sovjetunionens implosion 1991 fram till i stort sett nu. Under det kalla kriget ökade Sveriges BNP i snitt med 1,9% per år, under perioden därefter med 2,2%. Det är ytterligare 3 promille till landets årliga tillväxt, vilket med dagens BNP motsvarar lite drygt 10 mdr.

Det är givetvis ytterst vanskligt att hävda att all BNP-förändring beror på graden av konfliktnivå i världen, men det motsäger i alla fall inte hypotesen att fred och säkerhet är mer lönsamt än sin motsats. Dessutom trevligare för de flesta. Men även ett försvarsanslag som ökas med denna ”peace dividend” på 3 promille av BNP, kommer fortfarande att ligga långt under såväl vad Sverige tidigare satsade som den nivå som t ex NATO rekommenderar sina medlemsstater.

En stor skillnad mellan utgifter för ett lands försvar och andra angelägna samhällsområden, är att för de senare finns alltid andra chansen. Det är inte kul med vårdköer, svaga resultat i skolan eller tåg som står. Men de går att åtgärda, nationen går inte under. Ett försvar som inte löser sin uppgift just precis när det behövs, ger tyvärr helt andra effekter. Detta är vad partiöverläggningarna borde handla om.

Sverige, vi har ett problem. Vi måste gripa oss an det innan någon annan för sin del fastställer vad det är och löser det i enlighet med sina intressen.

Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

För ytterligare information:
Michael Zell, ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 606 54 10 eller E-post: president@koms.se

Besök även: www.koms.se alt. följ oss på Twitter

Hedersledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet Herman Fältström kommenterar Inriktningspropositionen:

Regeringens förslag till inriktning av Försvarsmakten.

Det finns många positiva men minst lika många negativa signaler i den nu presenterade försvarspropositionen.

Positivt

• Ubåtsjaktförmågan är viktig för att bl.a. upprätthålla den territoriella integriteten. Genom utökad övningsverksamhet förbättras förmågan att jaga ubåt. Modifieringen av sju bevakningsbåtar som utrustas med antiubåtsgranatkastare och att fyra byggs om till bojbåtar skapar fler plattformar för ubåtsjakt jämfört med dagens planering vilket också ökar ubåtsjaktförmågan.
• Fem Visbykorvetter kompletteras med två Gävlekorvetter vilka halvtidsmodifieras även vad avser ubåtsjaktförmåga inklusive sensorer och ledningssystem.
• Det är ett svenskt strategiskt intresse att ha en militär närvaro på Gotland. En svensk militär närvaro på och runt Gotland har också en stabiliserande effekt på den militärstrategiska situationen i Östersjöområdet. En ny mekaniserad stridsgrupp organiseras på Gotland.
• Samtliga stridsvagnar tilldelas de mekaniserade bataljonerna och stridsgrupp Gotland.
• Att två brigader organiseras med tillhörande brigadförband.
• Att utbildningen för JAS 39 organiseras som krigsförband. Med 60 JAS bör ca 48 kontinuerligt kunna hållas operativa.
• Att avvakta med beslut om ytterligare 10 JAS.

Negativt

• Möjligheten att snabbt öka antalet fartyg med ubåtsjaktkapacitet tas ej tillvara. Göteborg och Kalmar skrotas. Stockholm och Malmö byggs om till vedettbåtar. I stället borde Göteborg och Kalmar halvtidsmodifieras på samma sätt som Gävle och Sundsvall samt Stockholm och Malmö livstidsförlängas.
• Att helikopter 14 blir operativ enligt nu gällande planering vilket innebär att de helikoptrar som avses för ubåtsjakt blir mycket få och levereras sist. Ubåtsjakthelikoptrarna borde prioriteras och samtliga Hkp 14 borde bli utrustade för ubåtsjakt. Arméns behov av transporthelikoptrar är redan bra tillgodosett genom anskaffningen Black Hawk.
• Den generella moderniseringen av markstridsförbanden. Det kommer att bli ett svart hål som kan svälja hur mycket pengar som helst. Dessutom tillför detta ingen ökad förmåga att att i fred och vid kriser värna den territoriella integriteten.
• Att stridsflyget organiseras som sex stridsflygdivisioner. I stället borde de organiseras i fyra stridsflygdivisioner som baseras på Kallinge, Såtenäs, Malmen och Kallax.

Slutsats

Det går inte, hur gärna jag än skulle vilja, att ge politikerna godkänt för den politiska överenskommelsen och att dess utformning förbättrar Sveriges förmåga att ”vara herre i eget hus”.
Olof Palme konstaterade att vi kan ha ett hur starkt försvar som helst men börjar omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föra en oberoende politik. Stefan Löfven har i en TV-intervju bekräftat detta.
Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna i vårt närområde har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.
Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Det förslag som nu har presenterats är långt i från det behov som finns för att i fred och vid kriser kunna säkra vår territoriella integritet.

Herman Fältström

Hedersledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet