En maritim strategi för att hålla angriparen utanför landet

Ledamöterna Lars Wedin och Carl Bergkvist skrev nedanstående artikel i mars 2022 – en månad efter att Ryssland invaderat Ukraina. Den finns i originalformat, med bland annat källhänvisningar och författarpresentationer att läsa även i Tidskrift i Sjöväsendets arkiv, där samtliga nummer sedan 1836 finns tillgängliga. Denna artikel återfinns HÄR.

 

Kriget i Ukraina har, när detta skrives, pågått i en månad. Det enda vi vet om resultatet är att det inte blev den promenadseger som Putin väntat sig. Kommer Ryssland till slut lyckas krossa Ukraina? Övergår kriget till ett nytt Afghanistan – ett långdraget gerillakrig? Faller Putin och, i så fall, vad ersätts han av?

I detta läge skall Sverige återupprusta efter många år av nedrustning. Debatten om en eventuell Nato-anslutning rasar. Tyvärr verkar det mer handla om partiintern och inrikespolitisk positionering än om Sveriges säkerhet. Hur som helst måste strategerna, dvs. i första hand ÖB och Försvarsberedningen utgå från att osäkerhet råder både om den framtida politiska miljön och om den svenska allianslöshetens eventuella fortbestånd.

Vi kan dock dra några viktiga iakttagelser redan nu.

För det första präglas vårt område av två motriktade krafter. Hotet kommer från öster medan den eventuella militära hjälpen från väster – via Atlanten och Nordsjön.

För det andra, Ryssland har visat att man är helt beredd på att föra ett terrorkrig med civilbefolkning och civil infrastruktur som mål.

För det tredje, Sverige är inte Ukraina med en lång landgräns mot Ryssland och dess satellit Belarus. I stället bildar det nordiska området en halvö – två med Danmark som sticker ut i Atlanten från det europeiska fastlandet. Det är ett maritimt präglat område. En angripare – d.v.s. Ryssland – måste komma på eller över havet för att anfalla Sverige – såvida man inte väljer att gå genom Finland eller Nordnorge. Detta är dock ett till stora delar ett väglöst land och starkt påverkat av årstiderna och vädret. Gotland är Östersjöområdets viktigaste plats.

För det fjärde, hela det nordiskt-baltiska området – inklusive Ryssland – är beroende av en säker sjöfart från och till Atlanten. Göteborg är Nordens största hamn och har alltså en central strategisk roll.

För det femte, hela området är inbördes och gentemot omvärlden hopknutet av bottenliggande el- och datakablar. Regeringen vill dessutom storsatsa på vindkraftverk till havs och kanske kommer hälften av vår framtida elförsörjning från havet.

För det sjätte, de nordiska länderna står varandra nära politiskt och historiskt. Vi har ett allt närmare militärt samarbete. Detta gäller särskilt Sverige och Finland. Alla nordiska länder har behov av att få förstärkningar vid ett storkrig, vilket också blivit centrala faktorer i respektive lands försvarspolitik.

Slutsatsen är att de nordiska länderna är så maritimt präglade och har så mycket gemensamt, att vår säkerhet bör bygga på en gemensam maritim strategi. Denna bör syfta till att undvika krig och om detta inte är möjligt, hålla angriparen utanför landet. Vårt maritima läge utgör därvid en stor fördel som måste utnyttjas.

Det är emellertid omöjligt att helt undvika flyganfall, anfall med fjärrstridsmedel inklusive specialförband, samt luftburen trupp. Dock bör det gå att undvika att bli utsatt för en invasion då ryskt tillträde är kanaliserat till Finska viken och Kaliningradområdet. Detta såvida inte Ryssland tidigt i en konflikt tar Gotland och/eller Åland och använder dessa öar som bas.

Det finns två lägen att betrakta. I det första fallet står vi ensamma inför en hotande eller pågående rysk aggression därför att hjälp från USA och/eller övriga Nato ännu inte har kommit eller kanske inte kommer alls. Det senare kan bero på att USA är upptaget av en konflikt med Kina eller Iran eller av t.ex. inrikespolitiska skäl inte kan eller vill engagera sig.

I det andra fallet är hjälp på väg. Artikeln gäller för det första av dessa två fall. I det andra fallet torde huvuddelen av resonemangen vara giltiga, speciellt de om Västerhavet. Om amerikansk och allierad hjälp däremot har anlänt, så har vi sannolikt mycket liten handlingsfrihet utan får laga efter läge – d.v.s. efter vad amerikanarna bestämmer. Områdets maritima prägel ändras emellertid inte. Allierat underhåll – och den ryske angriparens – måste i huvudsak komma sjövägen.

I dessa scenarier spelar det faktum att Norge och Danmark tillhör Nato, medan vi står utanför, ingen större roll. Vi kan ha en gemensam strategi för de situationer som skissats ovan utan att vara allierade. Om bara Norge och Danmark får Nato-förstärkning får de allianslösa Sverige och Finland klara sig bäst de kan. Östersjön kommer dock fortfarande, i varje fall för Sverige, utgöra vår strategiska tyngdpunkt.

Vad är en maritim strategi?
Den klassiska definitionen är given av Corbett: “By maritime strategy we mean the principles, which govern a war in which the sea is a substantial factor. Naval strategy is but the part of it which determines the movements of the fleet when maritime strategy has determined what part the fleet must play in relation to the action of the land forces; for it scarcely needs saying that it is almost impossible that a war can be decided by naval action alone.”

Det framgår tydligt att en maritim strategi inte bara handlar om marina stridskrafter, utan bygger på agerande i alla domäner – idag: mark, sjö, luft, rymd, cyber samt det elektromagnetiska spektrumet. Det specifika är att den maritima domänen står i centrum – den är det strategiska objektet. Det överordnade politiska objektet är givetvis de aktuella ländernas säkerhet i vid mening.

En modernare variant är: “maritim strategi är vetenskapen och konsten att utnyttja resurser – tillgängliga och potentiella – för att förverkliga de politiska mål i den maritima arenan som bestäms av den övergripande politiska strategin”.

En maritim strategi handlar mycket om kontroll av havsområden under, på och över ytan. Beroende på om man har eller inte har havskontroll, kan man eller kan man inte:
• I en offensiv strategi, hindra fiendens kommunikationer och attackera hans territorium från havet.
• I en defensiv strategi, garantera egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.

Det bör dock observeras att havskontroll – eller här bara ”kontroll” – aldrig är fullständig. Detta gäller speciellt i undervattensdomänen.

Logistiken är Rysslands stora akilleshäl. Talesättet att den ryska armén klarar att strida 300 km bortom järnvägens slut har tydligt visat sig inte stämma i Ukraina. Således är det nu än viktigare att genom sjöoperativ kontroll hindra ryska logistiktransporter över havet.

Kraftfulla operationer i enlighet med en maritim strategi skapar inte bara handlingsfrihet i den överordnade politiska strategin utan är också stärkande för operationer i andra domäner och på platser i yttre delar av vårt närområde. Nordkalotten och Arktis får en allt större betydelse och det finns ett mycket stort amerikanskt intresse för vad Norden kan bidra med där. Bägge områdena har en maritim prägel och utgör starka friktionsytor mellan Nato/EU och Ryssland. Har Sverige och grannländerna en god förmåga i Östersjön och kan hålla den flanken, så minskar risken för kraftsplittring mellan Arktis och Östersjöområdet.

I detta sammanhang skall en maritim strategi ses som ett alternativ till den ”tidsvinnande strategi” som bl.a. förordades av general Helge Jung i dennes bedömande inför 1948 års försvarsbeslut men som fortfarande har sina anhängare. En sådan strategi skulle också kunna kallas markterritoriell strategi eller terrester strategi. Medan en maritim strategi tar avstamp i vår maritima omgivning söker en terrester strategi att utnyttja vårt lands stora yta i förhållande till folkmängden. Men detta innebär också att striderna förs bland den svenska civilbefolkningen; kriget i Ukraina har tydligt visat vad det innebär.

En maritim strategi kräver givetvis också markstridskrafter bl.a. för att hantera insatser av fientliga specialförband, skydda hamnar och annan viktig infrastruktur. Befolkningsskyddet måste ägnas stor uppmärksamhet. Kommer vi i efterhand måste markstridskrafterna kunna klara av en landstigning av en bataljonsstridsgrupp plus luftlandsättningar. Brohuvudenas uthållighet blir dock närmast helt beroende av sjöburen logistik.
Både en maritim och en terrester strategi kräver ett starkt flygvapen – men i olika roller. I den här diskuterade maritima strategin utgör flygstridskrafterna en integrerad del.

Geopolitisk diskussion med marina förtecken

De stora öarna i Östersjön – speciellt Gotland

Åland är liksom Gotland av stor strategisk betydelse. Ålands folkrättsliga status innebär starka förbehåll avseende militära förberedelser till dess att krig är ett faktum. Detta gör Åland svårt att hantera proaktivt inom en maritim strategi.

Gotland är av uppenbara skäl av stor betydelse för oss. För det första för att det är en del av det svenska territoriet. För det andra kan Gotland utgöra kärnan i en svenskfinsk A2/AD-strategi – d.v.s vi kan skapa en avgränsningszon omkring ön och därmed kontrollera norra och mellersta Östersjön inklusive luftrummet däröver. Detta kan göras med hjälp av långräckviddigt luftförsvar och sjömålsförmåga med lång räckvidd: svenska arméns Patriot, svenska flygvapnets luftförsvars- och sjömålsförmåga, de svenska och finska marinernas korvetter med luftvärns- och sjömålsrobotar, markbaserade kustrobotar, samt de svenska ubåtarnas långräckviddiga torpeder. Koordinerade innebär dessa system en styrkeprojicerade förmåga som är svår att slå hål på.

För USA och Nato vore Gotland ett naturligt bakre basområde i samband med förstärkningar till eller strider i Baltikum. Ryssland skulle däremot kunna utnyttja Gotland som framskjuten bas för marin – och flygstridskrafter och därigenom slippa ur sina trånga basområden i St Petersburg och Kaliningrad. En Gotlandsbas ökar möjligheten att kunna skydda sjötrafiken mellan dessa basområden. Framför allt skulle Ryssland från Gotland kunna kontrollera mellersta och norra Östersjön så att Nato förstärkningar till Baltikum starkt försvåras eller omöjliggörs. Man skulle också få en bas varifrån man skulle kunna insätta operationer mot Sverige och starkt försvåra våra flyg- och sjöoperationer i Östersjön inklusive hindra finsk sjötrafik.

Gotlands näringsliv och dess befolkning kräver dagliga sjötransporter med förnödenheter, speciellt livsmedel. Inga andra transportslag kan möta behoven. Samtidigt måste Gotlands jordbruksprodukter ”exporteras” löpande till fastlandet. Gotland är också beroende av elförsörjning från fastlandet. Allt detta gör dels att vi – främst flygvapnet och marinen – har en resurskrävande uppgift i att skydda dessa transporter, dels att Ryssland här har viktiga påtryckningsmedel. Å andra sidan skulle Ryssland bli tvungen att försörja sina eventuellt här stationerade förband – civilbefolkningen bryr man sig knappast om vilket visas med skrämmande tydlighet i Mariupol Ukraina.

Gotland ger oss alltså fördelar om vi väljer att agera tidigt, men blir farligt om vi kommer i efterhand. I det senare fallet tillkommer frågan om hur vi skall agera för att stödja den gotländska befolkningen som givetvis kommer att utsättas för svåra påfrestningar.

Med Gotland i våra händer som bas för en A2/AD-strategi omöjliggörs i princip en stor större amfibieoperation mot södra halvan av Sverige. Nu ingår inte stora amfibieoperationer i Rysslands modus operandi. Det man är tränad och utrustad för är taktiska landstigningar av bataljonstridsgrupps storlek. Dessa spelar emellertid traditionellt en stor roll i svensk försvarsplanering och bör fortsätta tas i beaktande trots att möjligheten inte fullt ut har nyttjats mot Ukraina. Man bör också notera att den ryska marinen är kanaliserad genom Finska viken respektive utloppet i Baltijsk. Dvs. så länge vi och allierade/partners kan operera med ubåtar utanför de ryska baserna blir det svårt att genomföra en större operation, speciellt om den skall vara överraskande. Detta gäller också en eventuell amfibieoperation mot Sydsverige.

Tyskland skall nu återupprusta, Polen skall bygga tre nya fregatter och Estland köper långräckviddig kustrobot. Detta öppnar intressanta möjligheter för koordinerad strid till sjöss. Detta skulle dock avsevärt förenklas genom ett NATO-medlemskap.

Östersjöutloppen med Öresundsregionen inklusive Stora Bält och Western Scandinavia

Östersjöutloppen är av synnerligen stor strategisk betydelse för alla östersjöstater – inte minst för Ryssland – eftersom alla är beroende av sjötrafik genom området. Detta gäller i alla tänkbara lägen utom storkrig. Som händelserna i januari 2022 visat behöver Ryssland också kunna transitera sjöstridskrafter in och ut genom området. Detta kan ge Ryssland incitament att försöka skaffa sig kontroll över området. För oss, de nordiska länderna, är det omvända lika viktigt.

Öresundsregionen är Nordens folkrikaste region. Western Scandinavia omfattar geografiskt Oslos storstadsområde med fylkena Akershus och Østfold, samt de svenska regionerna Västra Götaland, Halland och Skåne. Båda dessa områden är av stor ekonomisk betydelse för de berörda länderna. Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges och Danmarks största hamn. Andra stora hamnar i området är Helsingborg, Malmö/Köpenhamn, Trelleborg och Aarhus. Militära förstärkningar till Norden behöver därför tillgång till dessa hamnar. Det vore inte genomtänkt att låta Trondheim vara mottagningshamn för förstärkningar då hamnen är för liten och transportnätet för vidaretransporter för svagt.

Men skall vi – de nordiska länderna – kunna ta emot förstärkningar krävs också kontroll över havsområdena utanför: Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Särskilt kustnära och inomskärs – speciellt gällande för Göteborg – kan bara Sverige upprätthålla denna kontroll.

Omvänt, om Ryssland kunde upprätta kontroll över denna zon skulle Östersjöområdet avskäras från Atlanten. Därmed skulle vårt näringsliv snabbt lamslås pga. brist på sjötransporter och ett av Sveriges ekonomiskt viktigaste områden gå förlorat. Läget skulle bli nästan lika allvarligt om Ryssland inte kunde kontrollera men effektivt bestrida västs kontroll över området.

Vårt stora problem här är att Sverige inte har förmåga att ha kvalificerade sjöstridskrafter som samtidigt kan uppträda på såväl på Väst- som Ostkusten. Försvarsbeslutet 2020 löser inte detta problem eftersom detta i och för sig ger en kvalitetsökning, men inte en kvantitetsökning.

Norska havet
Området är särskilt strategiskt viktigt av framför allt av två skäl. För det första gränsar området till den ryska ”bastionen” i Barentshavet – Karahavet. Det är här den ryska andraslagsförmågan i form av de strategiska atomubåtarna opererar. Att skydda denna ”bastion” är en rysk strategisk prioritet. För det andra måste de ryska attackubåtarna passera Norska havet på sin väg till Atlanten – och till Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Kontrollen av Norska havet är alltså utomordentligt viktig också för Sverige.

Norska havet bildar också Nordkalottens sjöflank. En eventuell rysk markoffensiv in i området för att utvidga skyddet av ”bastionen”, exempelvis med markbaserat luftvärn, skulle starkt underlättas om ryska marinen fick handlingsfrihet i detta område. En sådan handlingsfrihet skulle möjliggöra dels taktiska landstigningar, dels stöd av markstriden från havet bl.a. genom logistik.

Vindkraft

Regeringen vill nu storsatsa på vindkraftverk till havs – kanske upp till 120 terawattimmar per år motsvarande nästan ett års elförbrukning idag. Planen, om den förverkligas, får strategiska, operativa och taktiska konsekvenser.
Den strategiska konsekvensen är att Sverige får nya vitala intressen till sjöss, och det i alla havsområden. Dessa måste skyddas i fred, kris och krig. Vilket innebär nya uppgifter för Kustbevakningen och marinen. Vidare krävs en omfattande infrastruktur i land och specialfartyg för att stötta byggnation och underhåll av kraftverken. Detta leder i sin tur till att en stor maritim industri skall byggas upp på ett antal platser längs kusten med åtföljande transportbehov mm.

I princip innebär kraftverken att en ny, artificiell skärgård skapas. En uppenbar operativ konsekvens är att vindkraftverken tar fysisk plats vilket påverkar våra möjligheter att genomföra verksamhet till sjöss på, under och över ytan. En angripare kan dölja exempelvis miniubåtar i kraftverksområdena. Men vi kan också använda dessa områden som dolda utgångslägen. Vidare kan vi placera spaningsmedel av olika slag på kraftverken.

Taktiskt innebär kraftverken intressanta utmaningar. Hur kontrollerar man dessa områden? Kan man t.ex. jaga ubåt i ett sådant område? Vilka effekter på sensorer av olika slag får vibrationerna från snurrorna som fortplantas ner i vattnet? Hur påverkas den markbaserade sensorkedjan? Hur ser sårbarheten ut – vilka är de känsliga punkterna?

Undervattensdomänen
Utvecklingen gör att undervattensdomänen blir allt viktigare. Tidigare var denna militärt viktig i samband med spaning och sjömålsbekämpning. Nu har, som ovan antytts, domänen fått allt större betydelse genom de eloch datakablar som finns där. Resultatet är att en svensk strategi för undervattensdomänen är nödvändig. Denna bör ha följande mål avseende havsbottnarna i oss omgivande farvatten:
1. Kunskap om topografi och sammansättning.
2. Övervakning av havsbottnarna och vattenpelaren däröver.
3. Agera på, från och mot havsbottnarna.
Punkt 3 ovan bör omfatta:
• Säkra våra sjöstridskrafters handlingsfrihet
• Säkra vital infrastruktur i havet, dvs.
• Minläggning och – röjning
• Utläggning och reparation av kablar och annan infrastruktur
• Omhändertagande av viktiga objekt
• Räddningstjänst.

Våra nya ubåtar av Blekinge-klassen får förmåga att agera på havsbotten och vattenpelaren ovanför genom att de kan ta dykare, dykfarkoster och obemannade undervattensfarkoster. Tyvärr verkar de bara bli två till antalet.

Rymden
Regeringen har i en skrivelse från 2017 ”En strategi för svensk rymdstrategi” angett att ”Statlig rymdverksamhet ska hanteras på ett strukturerat och samordnat sätt så att medvetenheten om rymdverksamhetens inverkan på Sveriges säkerhet och övriga utrikes-, säkerhetsoch försvarspolitiska intressen ökar”.

Rymden är ständigt närvarande i maritim verksamhet för spaning, kommunikation och navigering. Så länge vi inte har egen förmåga är vi tvungna att lita till vad partners – i framtiden kanske allierade – vill dela med sig.

En egen svensk rymdförmåga skulle bidra till den lägesbild som inhämtats med andra inhämtningsresurser. Det är lätt att tro att detta bara handlar om egna satelliter, men det går idag att ha god militär rymdbaserad inhämtningsförmåga genom att köpa civila produkter. Detta ökar vår förvarning och möjligheter till att vara aktiva i den marina strategin. Likaledes viktigt är att det att skapa en egen rymdlägesbild för att både skydda egna resurser, men även kunna utnyttja glapp i fiendens lägesbild.

Samarbete i rymdfrågor borde för övrigt passa utmärkt i en nordisk maritim ram. Vi borde alla ha ungefär samma behov. En nordisk kommunikations- och eller kommunikationssatellit vore kanske möjlig att förverkliga.

Cyberrymden
Cyberarenan inkluderar alla former av nätverkade, digitala aktiviteter. Enkelt kan detta uttryckas så att varje digital enhet kan utsättas för en cyberattack. Nästan allting i vårt samhälle, inklusive Försvarsmakten, är påverkade eller beroende av digital teknik (it) som medel eller i form av hot av varierande slag. Våra plattformar är alla delar i ett system av system med ett nätverksberoende för att kunna utveckla hög stridseffekt. Kriget i Ukraina har visat att omfattande cyberattacker är en integrerad del av modern krigföring. En god cyberhygien är därför av avgörande betydelse. Varje sjöman och soldat skall ses som en cybersoldat.

Territoriellt försvar
Ett försvar med en maritim tyngdpunkt kräver också markstridskrafter. Det går aldrig att helt hindra tillförsel av fientliga markstridsförband. Hamnar, flygfält och viktiga transportvägar måste skyddas annars fungerar varken samhället eller försvaret. Gotland måste ständigt ha starka markstridsförband med hög beredskap. Tillförsel av militär hjälp måste säkras och stödjas. Men detta är inte platsen för denna strategiska diskussion.

 

Länk till artikeln i original HÄR