Lördagsläsning om rysk marin strategi

I lördagens artikel skriver den tidigare franske marinchefen amiral Alain Oudot de Dainville om den ryska marinens nya strategi. hans bakgrund är ur det franska marinflyget och de Dainville har bland annat varit fartygschef på hangarfartyget Clemenceau. Amiral de Dainville är ledamot av Académie de Marine.

Atrikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 2023 och är översatt från franska av OL Lars Wedin. Den finns i sin helhet med referenser och noter i tidskriftsarkivet HÄR.

Amiral Oudot de Dainville

 

 

I slutet av 2021 stod det klart att den diplomatiska dialogen med USA hade misslyckats. Ryssland inledde då en planerad offensiv i två steg. Förutom mycket uppmärksammade operationer till lands skapade offensiven en maritim chockvåg. Men många åskådare såg bara skuggorna i stället för det verkliga skeendet likt människorna i Platons grotta. Den 24 februari 2022 inleder Ryssland den särskilda militära operationen i Ukraina, århundradets fjärde stora händelse efter attackerna den 11 september 2001, finanskrisen 2008 och hälsokrisen 2020 (covid-19). Det USA-ledda västblocket reagerar på denna offensiv med politiska, diplomatiska, finansiella och andra ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som inte till fullo accepteras av resten av världen. Som svar på detta bildades ett eurasiskt block kring Shanghai Cooperation Organisation (SCO), med rivaliserande länder Indien, Kina, Ryssland, Iran och andra som baserar sitt partnerskap på förkastandet av amerikansk hegemoni, men som samtidigt är emot kriget. Indien försvarar sin suveränitet och är liksom Kina mot sanktioner, trots ländernas inbördes gränstvist, samtidigt som Indien tillsammans med USA agerar mot kinesisk hegemoni i Indiska Oceanen-Stilla havet (IndoPac). En tredje grupp i Afrika, Stilla havet och andra regioner håller på att bildas av kloka män som inte vill att deras gräs ska trampas ner av elefanter, dvs de som vägrar att anpassa sig. Slutligen finns det länder som vacklar mellan lägren, till exempel Turkiet, som fullföljer sin ottomanska dröm genom att navigera mellan SCO och NATO. Folken är offer för dessa rivaliteter, krossade under de stridande parternas bomber och missiler!

De två förstnämnda blocken befinner sig i en långvarig konfrontation eftersom tvisten om kriget i Ukraina döljer djupa meningsskiljaktigheter angående ekonomisk protektionism och missförstånd om de värderingar och principer som västvärlden förespråkar, såsom mänskliga rättigheter och miljöförändringar, vilket visade sig under COP273.

Marinens nya doktrin

Den andra fasen ägde rum under sommaren, den 31 juli, när president Putin presenterade sin marinstrategiska doktrin och den 5 september när han tillkännagav en ny utrikespolitik som bygger på konceptet om den ryska världen.

Den marina ambition som presenterades i Sankt Petersburg4 ligger i linje med den historiska kontinuiteten, men markerar en brytning med den sovjetiska och den ryska marinens moderna historia. Winston Churchill sade en gång att ”Sovjetunionen var en jätte vars näsborrar hade blockerats”, och president Putin vill nu öppna dem. Kubakrisen 1962 var anledningen till att Sovjetunionen vände blicken mot havet, och 2022 års kris är anledningen till att Ryssland går från en defensiv till en offensiv flotta.

I likhet med sina viktigaste partners i det eurasiska blocket vill Ryssland ta tillfället i akt att, när nu kriget i Ukraina och brytningen med västvärlden ger möjlighet därtill, söka sin makt på haven genom en global militär, diplomatisk och ekonomisk strategi. Enligt traditionen från Peter den store (1672-1682-1725) försöker Ryssland flytta en del av sin makt från kontinenten till haven, enligt den engelske officeren och upptäcktsresanden Sir Walter Raleighs maxim: ”Den som behärskar havet behärskar handeln; den som behärskar handeln behärskar världens rikedomar, och därmed världen själv”. I den nya doktrinen anges otvetydigt att ”Förenta staternas strategiska politik att dominera världshaven och Natos åtgärder för att närma sig Rysslands gränser utgör det största hotet mot landet, […] en stor utmaning för ryska federationens nationella säkerhet”.

Ryssland vill bryta denna amerikanska ”containment”, genom att expandera på haven, som man delar in i tre zoner.

Det känsligaste området, av existentiell betydelse och där de väpnade styrkorna måste försvara ryska intressen, är föga förvånande territorialvattnet och den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ), med särskilt omnämnande av Norra ishavet, men även Kaspiska havet, som har en omtvistad status. Det är från Kaspiska havet som ryska kryssningsmissiler avfyras mot Ukraina. Detta hav utgör även noden för Rysslands eurasiska förbindelser.

I det andra området, som beskrivs som viktigt, är våldsanvändning tänkt som en sista utväg för att garantera nationella, ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen. Det omfattar tentakeln till de varma haven som utgår från Azovska sjön, fortsätter i Svarta havet och efter de turkiska sunden i östra Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. Det omfattar också Östersjön och Atlanten i väster. Här finns en möjlig konfrontation med väst och den franska marinen i syfte att upprätthålla den ryska avskräckningsstyrkans handlingsfrihet och för att säkra Rysslands kommunikationsvägar. I Stilla havet respekterar den ryska marina närvaron att Kinas vitala zoner inte får bestridas. Enligt Ryssland har Kina samma strävan att bryta den amerikanska inringningen i det Kinesiska havet som Ryssland har i Ukraina, i båda fallen i strid med internationell rätt.

I andra områden kommer den ryska flottan att nöja sig med marin närvaro.

Det var i de två första områdena som stora marina operationer ägde rum. Dessa bekräftade flottans brister, särskilt när det gäller luftövervakning och brandbekämpning. Men de stärkte också de ryska ambitionerna till havs. Ryska landvinster 2014 på Krim och 2022 i de östra ukrainska kustprovinserna, med undantag för staden Katarina II (Odessa), ökade tillfälligt den ryska kontrollen över de varma haven. Även om det är helt olagligt enligt internationell rätt, ges härmed den Ryska federationen ett stort maritimt utrymme bortom Azovska sjön och leder till att Svarta havet nästan delas med Turkiet, den andra stora aktören i detta gamla hav, som har försummats av västländerna sedan kalla krigets slut. Ryssland och Turkiet kan på så sätt främja sina intressen genom att bygga upp en ny regional ordning i Svarta havet som är säker mot inkräktare.

Den nya doktrinen insisterar på en modernisering av den ryska marinen, både örlogsflottan och handelsflottan. Den visar på behovet av resurser för att på egen hand kunna utnyttja sina undervattensfyndigheter, utveckla sin förmåga att installera gas- och oljeledningar och fortsätta att utrusta sig med undervattensrobotar. Denna önskan kan ses mot bakgrund av sabotaget av North Stream I i ett område där NATO:s BALTOPS-övning hölls i juni 2022, varvid undervattensdrönare användes. Samtidigt som den ryska flottan ligger i framkant när det gäller hypersoniska missiler vill den anskaffa hangarfartyg för att konkurrera med den amerikanska flottan. Det kräver skeppsvarv som kan bygga dem. Ryssland vill också rationalisera sin ubåtsflotta för att förenkla underhållet, som nu försvåras av embargot.

Även om Ryssland, liksom Kina, har tredubblat sin militärbudget under de senaste tio åren, kräver detta långsiktiga arbete resurser. Ryssland vill hitta dem i sitt nya eldorado, Arktis, som man avser att försvara genom att upprätthålla sin överlägsenhet i området och kontrollera den nordliga sjövägen (NSR), ett alternativ till Suezkanalen. Ryssland har just skärpt villkoren för tillträde för icke-ryska krigsfartyg och begränsar dem till ett åt gången efter 90 dagars varsel.

Längs sin tentakel mot de varma haven vill man utveckla flottbaser. I och med utbyggnaden av anläggningarna i Tartus (Syrien) och planerna på Port Sudan, dess port till Afrika, siktar man på ett marint samarbete med Indien, Iran, Saudiarabien och Irak, liksom med de länder som gränsar till Indiska oceanen, utan att nämna Kina. Kommer det kinesiska pärlhalsbandet8 att, i Indiska oceanens smyckeskrin, samsas med det indiska opalarmbandet och den ryska bärnstensbroschen?

Sanktionsvågen

På kortare sikt påverkar sanktionerna, som utgör svar på den ryska aggressionen, hela världen, eftersom de påverkar de globala sjövägarna och ger upphov till nya regionala vägar. De omfördelar energirutterna, eftersom sanktionerna har förändrat kretsloppen mellan producenter och konsumenter och öppnat vägar för tvätt av svart guld, vilket har gjort vissa gasoch oljeledningar föråldrade; något som har kompenserats av oljetankfartyg eller LNG9-tankfartyg. För att slippa undan pristaket byter Ryssland och Saudiarabien därför kunder mellan Asien och Europa. Europeiska unionen fortsatte att försörjas med rysk gas, inte via rörledningar utan via LNG-tankfartyg till en högre kostnad! Gasen brukade försörja Europa från öst till väst, nu är det tvärtom. Denna nya konfiguration kräver en anpassning av infrastrukturen, vilket innebär att antalet LNGterminaler fördubblas – om vi håller oss på nuvarande nivå – inom tre eller fyra år, eller mindre om det rör sig om flytande installationer. Sanktionerna ökar spänningarna: 94 LNG-fartyg passerade genom Suez den 7 november 2022 jämfört med 56 i genomsnitt under 2021.

Sanktionerna har ökat vikten av bulkfartyg för livsmedel, eftersom den livsviktiga exporten av spannmål och gödningsmedel inte kan betalas med pengar. För att häva embargot nåddes ett avtal i juli som förnyades i november för fyra månader, utan några andra incidenter än att en rumänsk minröjare, Nicolescu, skadades av en ukrainsk mina. Men det är en falsk kris eftersom de multinationella företagens kontroll över denna marknad fortfarande är dominerande, och avtalets förmånstagare inte nödvändigtvis är de fattigaste länderna. Denna kris har visat att kärnvapen är ett dödligt vapen som inte kan användas, men att vete visserligen inte är ett vapen, men är lika dödligt om sjötransportvägarna blockeras.

För att slippa undan sanktionerna uppgraderar Ryssland den eurasiska förbindelsen. Generellt sett vill makter med maritima ambitioner omforma haven genom att bygga kanaler. Ryssland är inget undantag och utvecklar förbindelsen mellan Östersjön och Indiska oceanen eller Medelhavet. Landet finner i sin isolering från Europa ett incitament för att återaktivera, om än blygsamt, det flodoch järnvägsnät som är känt som den nord-sydliga korridoren (INSTC) runt det strategiskt viktiga Kaspiska havet. Det blir då möjligt att nå S:t Petersburg från Bombay på 25 dagar i stället för 40 dagar via Suez. Korridoren förbinder det eurasiska blocket, Indien, Kina, Ryssland och Iran, och är en del av det kinesiska initiativet ”Ett Bälte och En Väg” (BRI). Det erbjuder en väg ut ur västvärldens kontroll, särskilt avseende Suez och Hormuz där USA kommer att placera ut 100 marina drönare i TF 59 fram till 2023. Avtalet från mars 2021 mellan Kina och Iran – olja mot infrastruktur – kan finansiera de 164 km av korridoren som saknas i Iran, som utan rädsla kan exportera sina drönare till Ryssland.

En mycket känslig punkt utgörs av de fiberoptiska kablarna på havsbotten. Här uppstår en ny risk genom den finansiella fragmentering som skapats genom Rysslands uteslutning från systemet för utbyte av finansiell information SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication). Härigenom uppmuntras den eurasiska zonen att ”avdollarisera” och närma sig det kinesiska CIPS (China International Payments System). 99 % av den finansiella informationen passerar genom dessa kablar. Den finansiella splittringen skapar förutsättningar för att undervattenskablar ska bli en källa till konflikter på havets botten. Om varje block skaffar sig sina egna kablar, kan motståndaren hota dem utan att skada sig själv, vilket inte är fallet nu då alla är beroende av ett huvudsakligen gemensamt kabelnät. Den ryska flottan är särskilt välutrustad för djuphavskrigföring. Den har ett specialkommando, GUGI, som utnyttjar det underrättelseinsamlande oceanografiska fartyget Yantar och atomubåtarna BS-64 Podmoskovye och Losharik. Den amerikanska flottan ligger inte heller på latsidan med sina specialstyrkor SEALS och ubåten USS Jimmy Carter. I slutet av oktober genomfördes sabotage av kablar på land nära Marseille och samtidigt till sjöss i norra Skottland nära det ryska fartyget Akademik B. Petrov, en försmak av denna rivalitet.

Kollaterala skador

Chockvågorna från kriget i Ukraina spred sig till Stilla havet. I sina memoarer om andra världskriget, Crusade in Europe, konstaterade Dwight Eisenhower, att Förenta staterna hade två fiender, Japan i Stilla havet och Hitlertyskland. Det var nödvändigt att bestämma sig för en prioritering. ”Såvitt jag vet har ingen kompetent strateg någonsin ifrågasatt det kloka i planen att rikta massan av vår makt mot den europeiska fienden innan vi inleder en kampanj av stor stil mot Japan.” I dag konfronteras Förenta staterna av Kina och Ryssland. Kriget i Ukraina har lett till att USA har sänkt sin vaksamhet gentemot Mittens Rike, vilket gör att Kina, trots sina cykliska svagheter kopplade till nollvisionspolitiken avseende Covid och sin minskande attraktionskraft, kan göra framsteg i sitt sökande efter en bas i Stilla havet, jämförbar med Djibouti i BRI:s gren i Indiska oceanen. Genom att dra nytta av rivalens sömnighet kunde Kina i april ingå en säkerhetspakt med samväldet Salomonöarna. USA försökte svara vid ett toppmöte för Stillahavsöarna i Washington i slutet av september 2022. Man beslutade att förstärka sin diplomatiska representation och att sätta in en ny biståndsfond på 810 miljoner dollar till länder och territorier i regionen, men skadan är redan skedd: Kina har nu ett möjligt fotfäste för BRI:s östra penetration av Karibien genom Panamakanalen och kringgår därmed Monroe-doktrinen med hjälp av mjuk makt.

Slutsats

USA kommer att fortsätta att göra allt för att hindra Ryssland från att expandera till havs för att inte behöva slåss mot två rivaler samtidigt. Det kinesiska existentiella hotet håller på att återuppväckas och är återigen prioriterat, särskilt avseende Taiwan. Rivaliteten kommer troligen att förflytta sig till Arktis, där Ryssland förmodligen ångrar att man sålde Alaska (1867) och vill utnyttja dess resurser för att ge sig själv medel för en aggressiv politik. Sibirien och Alaska kommer att stå ansikte mot ansikte med små möjligheter att använda sig av mellanhänder (proxys). Sanktionerna kommer så småningom att blekna, men Krims öde förblir avgörande, med allt vad det innebär, för Rysslands maritima expansion. Där ligger flottbasen Sevastopol, som är av grundläggande betydelse som stöd till den södra rutten. I samband med den globala upprustningen av flottan har Ryssland redan en kraftfull flotta intakt, inklusive ubåtar, precis som Tyskland 1939. Upprustningen kommer att fortsätta när positionerna i Europa har frysts, med målet att skaffa sig en offensiv flotta. Det är inte bara genom att räkna sina stridsvagnar och flygplan, som NATO är rikligt utrustad med, som Ryssland sägs vara en militärmakt, utan också genom att räkna sina stridsspetsar, missiler, ubåtar och hangarfartyg. Den verkliga chocken med kriget i Ukraina är att det maritima Ryssland vill existera.

Kärnvapenavskräckningen utgör ett skydd av territoriet för de länder som har dem, men detta gäller inte havet. Att bomba en landningsstation för en undervattenskabel berör den nationella säkerheten och är därför föremål för avskräckning, men att klippa en kabel till havs är inte det! I april 2021 varnade den ryske presidenten, efter incidenter nära Sevastopol med den brittiska fregatten HMS Defender, som ryssarna ansåg hade kommit för nära kusten: ”Även om vi hade sänkt det fartyget hade det varit svårt att föreställa sig att världen skulle ha gått mot ett tredje världskrig”. ”Världen vet att den inte skulle gå segrande ur detta krig.” Kommer han att visa samma återhållsamhet i framtiden? Det är därför troligt att framtida meningsskiljaktigheter kommer att lösas i våldsamma konfrontationer på våra gemensamma hav, där krig kommer att ersätta operationer. Det eldupphör i Ukraina som vi alla hoppas på kommer inte att innebära slutet på fientligheterna mellan öst och väst, det kommer att förskjuta dem.