Ordinarie ledamoten Christer Hägg ger sina perspektiv på en förändrad svensk marin strategi i den nya säkerhetspolitiska omvärld som ett Nato-medlemskap för med sig.
OL Christer Hägg
Svensk marin strategi – en tillbakablick
Allt sedan 1814 kan Sveriges marina strategi enklast sammanfattas med begreppet Sea Denial, det vill säga att under kris och krig förneka en fiende att utnyttja våra omgivande farvatten för fientliga operationer riktade mot oss. Denna strategi har omvandlats till operativa begrepp som Fleet-in-being och försvar (på djupet) mot en kustinvasion. Vidare planerades för en strategisk/operativ defensiv med taktisk offensiv som metod. Förvisso har det funnits perioder då Sverige knappast haft en marin strategi värd namnet. Senast efter Sovjetunionens fall 1990, då invasionsförsvaret demonterades och ersattes med ett blygsamt insatsförsvar. Strategin var att Sverige skulle försvaras genom deltagande i multinationella missioner långt bortom sina gränser. I och med Rysslands tilltagande militära styrka och aggressiva uppträdande under 2010-talet vändes åter blickarna mot vårt närområde och uppgiften att försvara oss mot direkta hot mot landet, men nu var vi avsevärt försvagade såväl avseende det militära som totalförsvaret. För våra sjöstridskrafter blev Sea Denial åter den strategi som stod till buds.
Den klassiska marina strategin innehåller även begrepp som i modern tid inte har varit möjliga för oss att ensamma förverkliga, till exempel Sea Control (Herravälde till sjöss). Ett annat exempel är skyddet av vår utrikeshandel till sjöss (Sjöfartsskydd) eftersom statsmakterna 1972 beslutade att import- och exporttrafik västerut skulle ”skyddas av andra medel än militära”. Detta innebar att man hoppades kunna skydda denna för oss livsviktiga sjötrafik genom avtal om lejdtrafik och/eller med förhoppningar om Nato-sjömakternas eventuella hjälp. Detta betydde konkret att våra stridsfartyg, som lämpade sig för denna uppgift, inte skulle komma att moderniseras eller omsättas – det verkliga skälet var förstås att det ansågs vara för dyrt. I slutet av 1980-talet var alla våra jagare och fregatter avförda och vi kunde inte längre själva skydda vår utrikes sjöfart utanför den egna kustzonen. Även om vi skulle bli tvungna.
Ett paradigmskifte
Under några veckor under våren 2022 förändrades allt i och med vår ansökan, tillsammans med Finland, om medlemskap i alliansen Nato. Vår hävdvunna och nyss återtagna marina strategi är, i stort sett, inte längre relevant; en ny behöver installeras för att ha som idégrund för den omdaning av marinen som erfordras under det kommande decenniet. Marinens uppgiftskatalog kommer att behöva utvidgas.
Jag uppfattar den inledande diskussionen om detta paradigmskifte som trevande. Det är inte så lätt att befria sig från det strategiska och operativa tankearvet, som också kopplar sig till vårt konkreta arv i form av uppgifter, materielsystem, organisation och personal. Samtidigt inser vi att våra marina uppgifter kommer att förändras i och med vårt medlemskap i Nato. Det kommer att ställas krav på att våra marina stridskrafter skall passa in i en övergripande marin Nato-strategi för det nordiska området. Kanske även i andra sammanhang i andra farvatten.
De tre stora sjömakterna i Nato – USA, Storbritannien och Frankrike – motiverar ofta sina marina strukturer och uppgifter med utgångspunkt i de klassiska sjöstrategiska begreppen och det är nog i dessa vi först bör söka ledning när vår nya marina strategi och våra nya uppgifter formuleras. Dessa tidlösa begrepp kan ses som härledda postulat utifrån sjökrigföringens historia och natur genom tidevarven. De hjälper till att skärpa tanken och är svåra att bortse från eller argumentera emot.
Alla de klassiska sjöstrategiska begreppen är inte allmängiltiga samtidigt eller i alla havsområden, men flera av dem är det och dessa bör vi ta fasta på i den kommande processen.
Nato:s Artikel 5 och 3
Innan jag går vidare bör Nato-stadgans portalparagrafer som framgår av Artikel 5 och 3 beröras. Populärt brukar de sammanfattas med de Tre Musketörernas valspråk ”Un pour tous, tous pour un!” (Alexandre Dumas, 1834). Men underparagraferna innehåller även tillägg och förklaringar, till exempel att Nato:s havsområden omfattar Medelhavet och Atlanten norr om Kräftans vändkrets, till vilka nu Östersjön kommer att läggas. Även marina operationer utanför dessa havsområden kan i vissa fall anses kunna genomföras under Artikel 5. Vidare har varje Nato-land rätt och skyldighet (Artikel 3) att bygga egen motståndskraft, militärt och civilt, för att kunna försvara sig. Dessutom skall man kunna ge stöd till andra medlemsstater.
Just detta med traktatbundna skyldigheter att också bistå andra Nato-medlemmar är den enskilt största förändringen för vårt vidkommande. Det kommer att innebära att vårt operationsområde inte bara kommer att bestå av Östersjön och Västerhavet (s.k. brown- and green-water områden) utan även övriga havsområden (brown-, green- och blue-water områden) inom Nato-stadgans gränser. Vi kan inte ensidigt välja var och hur vi vill bidra eftersom vi som alliansmedlemmar har dessa skyldigheter.
Med detta sagt, varje medlemsland har enskilt eller i samverkan med andra medlemsländer, rätt enligt Artikel 5 att välja vilka stödåtgärder som bedöms nödvändiga, inkluderande vapenmakt. Trots detta bör man beakta att ”fripassagerare” kanske inte kan räkna med ovillkorligt alliansstöd om de behöver det.
Några sjöstrategiska principer
Det allra mest grundläggande postulatet om sjökrigföringens yttersta syfte är att: ”all sjökrigföring – direkt eller indirekt – syftar till att kunna säkra kontrollen till sjöss eller att förhindra fienden att säkra den. Genom Sea Control (Command of the Seas) kan vi utnyttja havet för våra syften och förhindra fienden att utnyttja havet för sina syften” (Julian Corbett: Principles of Maritime strategy, 1911).
Detta syfte är inget självändamål utan ett medel att nå ett mål. Sea Control skapas, eller bestrids, för att medge nödvändig verksamhet på havet. Där verksamhet till sjöss ej bedrivs – eller avses bedrivas – har Sea Control inget egenvärde (Taktikreglemente för Flottan, TRFL 1987, §2:9).
Sjökriget är sålunda ytterst en kamp om kontrollen över sjöförbindelserna.
Detta kan omsättas i uppgifter; Nato:s sjöförbindelser skall skyddas genom att skapa lokal Sea Control. Sverige skall kunna bidra till detta såväl i brown/green- som i blue- water områden. Främst torde det i praktiken röra sig om Östersjön, Nordsjön, The Narrow Seas och Norska Havet men kan säkert sträcka sig längre bort, till exempel under fredsbevarande operationer, handelsblockader och sjöfartsskydd. Det kommer att förväntas av oss och det är något som vi tillsammans med våra allierade måste åstadkomma. Det ställer krav på förmågor inom vår marina sektor, som vi nu inte har eller som är försummade sedan länge. Dessa förmågor måste vi skapa i samklang med Nato:s behov av förmågor och uthållighet för olika uppgifter.
Det måste självklart tydliggöras, att för vissa områden och uppgifter måste sjö- och luftmakt koordineras, men i det fortsatta kommer jag i huvudsak behandla sjömakten. Jag avstår också från att gå in på vilka materielsystem och antal som kan behövas. Det är nästa steg efter det att en ny ”Marin strategi för Sverige i Nato” har utarbetats.
Sjökrigföringens metoder
Corbett har formulerat ett antal metoder för att uppnå Sea Control. Den säkraste är naturligtvis att bekämpa fiendens sjöstridskrafter genom ett avgörande sjöslag. Denna metod har nog inte aktualitet i vår tid, i varje fall inte i det nordatlantiska- och Östersjöområdet, möjligen i en eventuell kraftmätning mellan Kina och USA rörande Taiwan. Örlogsblockad är en annan metod för att skapa Sea Control, det vill säga genom att utestänga fienden från ett eller flera havsområden kan han blockeras i sina baser eller på andra sidan havsförträngningar. Här finns goda utsikter att blockera Finska Viken. Finland och Estland lär ha en gemensam planering där länderna bland annat genom kustrobot- och undervattenssystem gemensamt skall kunna blockera den ryska flottan i det inre av Finska Viken. Kaliningrad kan blockeras genom utnyttjande av undervattensdomänen. Likaså kan Östersjöutloppen, Skärgårdshavet och Ålandshav kontrolleras med lämpliga metoder.
Den ryska flottan i Murmansk kan få svårt att bryta ut i Atlanten eftersom Nato bevakar området Grönland till Nordkap. Bosporen kan blockeras och den ryska Svarta Havsflottan blir då innestängd.
Örlogsblockad är således fortfarande en relevant metod att skapa Sea Control och det kommer säkert att ställas krav på Sverige och Finland att bidra med de förmågor som erfordras i Östersjön.
Fleet-in-being är en sjökrigsmetod för den underlägsne. Genom att undvika strid mot en överlägsen fiende, men samtidigt hela tiden hota och vid gynnsamma tillfällen anfalla delar av fiendens sjöstridskrafter och sjöförbindelser bestrider den underlägsne fiendens Sea Control, men han kan inte tillkämpa sig Sea Control med denna metod (TRFl 1987, § 2:15-16). Principerna om Sea Denial och Fleet-in-being kan fortfarande bli aktuella om Nato inte kan etablera Sea Control inom Östersjöområdet.
Sea Control är en förutsättning för Nato:s förstärkningstransporter och amfibieoperationer till frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Sverige kommer med stor sannolikhet bli en av logistiknoderna i Östersjön för dessa transporter. Att delta i etablerandet av Sea Control och därigenom skydda den ”blå Nato-pilen” över Östersjön torde bli en huvuduppgift för Nato-länderna runt Östersjön. När hotet från fiendens sjöstridskrafter mot dessa transportrörelser är neutraliserat genom etablerad Sea Control återstår lufthotet som kan bekämpas med fartygsburet områdesluftförsvar i kombination med jaktflyg.
Sjöstrategiska slutsatser för Sveriges del
En rysk invasion över havet mot Sverige kan sannolikt uteslutas under det närmaste decenniet. Rysslands sjöstridskrafter i Östersjön är avsevärt underlägsna Nato:s och de kan slås ut eller blockeras. Även eventuell tillförsel från Rysslands andra flottor kan blockeras i Östersjöinloppen. Dessutom kommer vi få försvarsgarantier vid vårt inträde i Nato. Tröskeleffekten gentemot ryska aggressioner i Östersjöområdet kommer att höjas betydligt. Sverige är inte en frontstat mot Ryssland och Östersjön kan bli ett Nato-innanhav. Detta är inte olikt situationen i Medelhavet där Nato kontrollerar Bosporen och Gibraltar sund.
Den svenska Marinen behöver förstärkas och balanseras om, så att vi får förmågor, som bidrar till att skydda allierade sjötransporter till och från frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Uppgiften löses genom att med sjö- och luftstridskrafter skapa Sea Control i Östersjön.
Svensk förmåga att skydda sin livsviktiga utrikes sjötrafik är försummad och krav kommer att ställas på att bidra till ett gemensamt skydd av sjöfarten i Nato:s nordostliga havsområden. Eventuellt även i ”out-of-area”-missioner.
Likaså kommer svenska (därtill lämpliga) stridsfartyg att behöva roteras in i Nato:s stående sjöstridsförband.
Skydd av infrastruktur inom den ekonomiska zonen (el- och kommunikationskablar, rörledningar, plattformar för olika ändamål, vindkraftsanläggningar m m) kräver sina särskilda marina resurser.
Genom att använda sjökrigföringens klassiska principer som en idémässig grund är jag övertygad om att man kan hålla isär diskussionen om vilka nya strategiska/operativa uppgifter marinen förväntas bidra till inom Nato-ramen (Artikel 5) och sjöstridsmedlen som dessa uppgifter kräver. De nya uppgifterna måste överlagras på de uppgifter som krävs för att vi själva skall ha ett motståndskraftigt totalförsvar (Artikel 3), vilket nu är försummat. Först därefter kan man börja diskutera vilka materielsystem, som erfordras för att lösa uppgifterna i samverkan med andra medlemsmariner
Utifrån vad som sagts ovan skulle Marinens uppgifter, inom ramen för Artikel 5 och i samverkan med andra Nato-mariner, kunna summeras enligt följande:
- Etablera Sea Control i egentliga Östersjön.
- Blockera ryska sjöstridskrafter i Finska Viken och i Kaliningrad-enklaven.
- Skydda Nato:s sjötransporter och amfibieoperationer till Polen, Baltikum och Finland.
- Spärra Ålandshav, Skärgårdshavet och Östersjöutloppen för ryska sjöstridskrafter.
- Skydda vår utrikes sjöfart och förstärknings- och logistiktransporter till och från Västkusten.
- Skydda de nordiska Nato-ländernas infrastruktur i de ekonomiska zonerna.
- Delta i Nato:s blue-water verksamhet och stående sjöstridsförband.