Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet
Vetenskapsgren IV omfattar Sjöfart och andra verksamhetsområden av betydelse för sällskapets verksamhet. Sådana andra verksamhetsområden av betydelse är navigation, oceanografi och havsmiljö, samverkan mellan organisationer som verkar inom det maritima området t.ex. kustbevakning samt räddningstjänst och militärhistoria.
Ansvariga inom styrelsen för Vetenskapsgren IV är:
- Forskningsledare Niklas Granholm
- Advokat Mattias Widlund
Vetenskapsgrenens omfattning förtydligades inom KÖMS i samband med stadgemodifieringen 2013, i syfte att stärka sjöfartens roll inom KÖMS kopplat till de nära samband som finns mellan örlogs- och handelsflottan inom en rad områden. Samverkan mellan örlogs- och handelsflottan är av stor betydelse inte minst när det gäller utbildning, regelutveckling, teknikutveckling och sjöfartsskydd. Sjöfartsskyddet syftar till att åstadkomma fria transportvägar till sjöss och ett fritt flöde av varor vilket är avgörande för folkförsörjningen och utvecklingen av vårt lands ekonomi.
Den grundläggande principen i havsrätten d v s principen om havens frihet, formulerades redan i början av 1600-talet av den holländske folkrättsjuristen Hugo Grotius. Principen innebär att det fria havet får användas av alla stater utan åtskillnad och på lika villkor samt att ingen stat får lägga någon del av det fria havet under sin suveränitet. Principens rättsliga status har bekräftats av århundradens statspraxis. Den är senast kodifierad i FN:s Havsrättskonvention från 1982.
Havsrätten har förstås utvecklats sedan Grotius tid. Utvecklingen har inneburit att principens geografiska tillämpningsområde kraftigt har minskats. Detta beror bl.a. på att havsområdena indelas i zoner vilka har olika rättslig status. Enligt 1982 års havsrättskonvention gäller följande:
En stat har rätt att dra baslinjer längs med den yttersta kustlinjen. Vattenområdena innanför baslinjen utgörs av inre vatten.
Räknat från baslinjen följer sedan territorialhavet, vilket enligt gällande folkrätt inte får överstiga 12 nautiska mil. Territorialhavet utgör tillsammans med en stats inre vatten dess sjöterritorium. En stat har full suveränitet över sitt sjöterritorium. Dock måste kuststaten tillåta att andra länders statsfartyg har rätt till oskadlig genomfart genom dess territorialhav. En s.k. angränsade zon om max. 24 nautiska mil får upprättas för bl.a. sanitära och fiskala ändamål. Dessutom får kuststaterna upprätta exklusiva ekonomiska zoner (EEZ). I dessa zoner har kuststaten långtgående rättigheter av ekonomisk natur (t.ex. resursutvinning), men även skyldigheter t ex att skydda arter från överexploatering).
Utanför kuststaternas eventuella ekonomiska zoner vidtar det fria havet. Det fria havet får inte läggas under någon stats suveränitet, utan får fritt användas av alla stater, vilket är en regel som alltså fortfarande återspeglar Grotius idéer.
Vidare har en kuststat har bl.a. suveräna rättigheter över naturresurserna på sin kontinentalsockel. Det havsbottenområde, inkl. dess resurser, som ligger utanför nationell jurisdiktion, utgör det område, som av FN förklarats vara mänsklighetens gemensamma arvedel.
Eftersom rätten för alla stater att fritt navigera på haven är en hävdvunnen rättighet som härrör från principen om havens frihet, har många överenskommelser slutits mellan stater för att garantera och reglera denna rättighet, i synnerhet vad gäller passage i sund. För svensk del är därför reglerna i 1857 års Öresundstraktat och 1921 års Ålandskonvention av särskilt intresse. Enligt strandstaternas uppfattning råder fria passagerättigheter i dessa sund. De fria passagerättigheterna är en förutsättning för att betrakta Östersjön som ett fritt och öppet hav, ett mare liberum.