Ledamöterna och sammankallande för vetenskapsgren II, Anders Widén och John Theander, skriver om behovet och möjligheterna inom personal- och kompetensförsörjning av marinen och Sveriges maritima förmåga i stort.
Kriget i vårt närområde och oroligheterna i Mellanöstern har gjort en sak smärtsamt tydlig: kontrollen av sjövägarna är inte en abstrakt fråga för strateger – den är en förutsättning för Sveriges säkerhet och försörjning.
Rysslands angrepp på Ukraina och den inledande blockaden av spannmålstrafiken visade hur snabbt regionala konflikter får globala konsekvenser. De senaste årens utveckling i Mellanöstern har ytterligare understrukit sårbarheten i de maritima flödena. Effekterna når oss direkt: stigande energipriser, störningar i logistikkedjor och i förlängningen inflation och minskad handlingsfrihet.
Sverige är ett export- och importberoende land. Ur ett logistiskt perspektiv är vi i praktiken att betrakta som en ö. Det mesta vi behöver för att fungera – energi, livsmedel, information och insatsvaror – färdas över havet. Och det mesta av det vi säljer lämnar landet på köl eller i undervattenskablar. Vår ekonomi, vår försörjningsförmåga och vår säkerhet är därmed direkt beroende av att sjöfarten fungerar och att den havsbaserade infrastrukturen hålls intakt.
Det bästa vore naturligtvis om internationella regelverk och överenskommelser alltid respekterades. Men utvecklingen visar att så inte är fallet. Förmåga att skydda sjöfart och havsbaserad infrastruktur – även långt bortom det egna territoriet – är därför inte ett val, utan en nödvändighet. För detta krävs en sak: uthållig närvaro till sjöss.
Sveriges medlemskap i Nato har förändrat Östersjöns strategiska betydelse i grunden. Från att ha varit ett randhav och i vissa avseenden en geografisk barriär, har den blivit en central transportled och en integrerad del av alliansens operativa djup. De senaste årens händelser – inte minst sabotage mot undervattensinfrastruktur – har visat att lågintensiv konflikt redan pågår i den maritima domänen. I detta läge är uthållig närvaro inte bara en signal, utan en förutsättning för att avskräcka, upptäcka och vid behov ingripa.
Kontroll av havet kan dock inte utövas från kajkanten. Den kräver fartyg till sjöss, över tid. Men fartyg är endast plattformar. Operativ effekt uppstår först när de bemannas, leds och används av kompetent personal. Ett fartygs tekniska uthållighet överstiger i regel besättningens. För att möjliggöra långvarig insats krävs rotationssystem. I praktiken innebär detta minst dubbla besättningar – kanske fler, beroende på uppgiftens karaktär och intensitet.
Detta innebär att personalbehovet ökar exponentiellt i förhållande till tillgängliga fartyg vilket i sin tur ställer krav på att den önskade personalen kan attraheras, rekryteras och utbildas. Utbildningen måste dessutom genomföras av personal som samtidigt behövs för att operera fartyg till sjöss vilket kräver prioriteringar.
I den sjögående delen av marinen är det redan idag tydligt att bemanning utgör en begränsande faktor för operativ effekt. Fartyg kan i teorin vara tillgängliga – men sakna besättningar för att verka uthålligt. Detta är inte i första hand ett materielproblem. Det är ett personal- och kompetensförsörjningsproblem.
I detta sammanhang finns även skäl att beakta den snabba utvecklingen inom artificiell intelligens. AI kommer inte att ersätta behovet av besättningar, men kan bidra till att höja den operativa uthålligheten. Genom förbättrat beslutsstöd, automatisering av rutinuppgifter och effektivare informationshantering kan belastningen på besättningen minska. Det kan i sin tur påverka hur vi dimensionerar bemanning och rotationssystem. Rätt utnyttjad kan teknikutvecklingen därmed förstärka den mänskliga förmågan – men knappast ersätta den.
Personell rörlighet ger operativ förmåga och uthållighet
Dagens modell för personal- och kompetensförsörjning av marinen baseras i stor utsträckning på grundutbildning med värnplikt. Den fyller en central funktion, men är i dagsläget inte dimensionerad för att ensam bära behovet av sjögående personal i ett läge där uthållighet och volym är avgörande.
Samtidigt verkar flera statliga och civila aktörer inom samma kompetensområde. Dessa är beroende av samma grundläggande kompetenser – men rekryterar, utbildar och behåller personal var för sig.
Resultatet blir ett system där maritima aktörer inom Sverige konkurrerar om samma individer vilka ges utbildningar som inte fullt ut erkänns mellan organisationerna. Det medför i sin tur begränsad personell rörlighet mellan de olika aktörerna och kompetens riskerar att gå förlorad.
I ett nationellt perspektiv är detta en ineffektiv användning av en redan begränsad resurs. I ett läge där personal är den begränsande faktorn måste fokus flyttas från enskilda organisationers behov till systemets funktion. Den avgörande frågan är inte var en individ är anställd – utan vilken kompetens som finns tillgänglig för att lösa uppgiften. Detta förutsätter rörlighet:
- En sjöman eller ett befäl i handelsflottan bör, utan allt för mycket kompletterande utbildning, kunna tjänstgöra i Försvarsmakten.
- Militär sjötjänst bör vara meriterande och överförbar till civil tjänstgöring.
- Utbildning och erfarenhet måste erkännas över organisationsgränser.
I dag är dessa övergångar ofta förknippade med administrativa hinder, kompletteringskrav och otydlighet. Resultatet blir minskad flexibilitet och lägre total effekt. Ett system som inte möjliggör rörlighet är i praktiken mindre uthålligt.
För att öka volymen krävs fler vägar in i sjötjänst. En utvecklad aspirantutbildning skulle kunna utgöra ett komplement till värnpliktssystemet och fungera som rekryteringsplattform samt introduktion till sjötjänst. Detta gäller inte enbart officersförsörjning, utan hela bredden av sjögående befattningar.
Men rekrytering handlar inte bara om tillgänglighet – utan om attraktivitet. Tjänstgöring till sjöss innebär ofta långa perioder hemifrån. Det ställer krav på individen, men också på arbetsgivaren. Villkor, karriärvägar och möjligheten att kombinera olika typer av tjänstgöring över tid är avgörande.
Utvecklingen inom artificiell intelligens kan här spela en roll. Modern utbildning, avancerade simulatorer och digitala stödsystem kan sänka trösklarna in i yrket och göra lärandet mer tillgängligt. Samtidigt kan en mer teknologiskt avancerad arbetsmiljö bidra till att förändra bilden av sjötjänst – från traditionellt hantverk till en kombination av praktiskt kunnande och avancerad systemförståelse. Detta kan i sin tur bredda rekryteringsbasen.
Begreppet multidomänoperationer har fått stort genomslag i militära sammanhang. Fokus ligger ofta på integration mellan mark-, sjö-, luft-, cyber- och rymddomänen. Men inom den maritima domänen finns en parallell potential som ännu inte fullt ut realiserats. Med rätt förutsättningar kan varje fartyg till sjöss fungera som sensor och varje aktör bidra till en gemensam lägesbild. Här utgör utvecklingen inom artificiell intelligens en framtida potential. AI-baserade system kan hantera och analysera stora datamängder i realtid och därigenom stödja såväl taktiska som operativa beslut. Civila och militära plattformar skulle, med rätt strukturer, kunna bidra till ett gemensamt informationsflöde där värdet av varje enskild observation ökar i ett större sammanhang.
Detta sagda förutsätter dock mer än teknik. Interoperabilitet måste omfatta även utbildning, procedurer och personal. Utan gemensam förståelse och tillit riskerar tekniken att förstärka befintliga stuprör snarare än att överbrygga dem.
Att vilja gå till sjöss – den långsiktiga utmaningen
Den kanske största utmaningen är dock inte strukturell, utan kulturell. Hur får vi fler att vilja gå till sjöss? Intresset för tjänstgöring i den maritima domänen måste väckas tidigt. Organisationer som Sjövärnskåren, sjöscouter, seglarskolor och marina utbildningar spelar här en avgörande roll. De utgör rekryteringsbasen – inte bara för enskilda organisationer, utan för hela den maritima sektorn.
Men enbart intresse räcker inte. Det måste finnas tydliga, attraktiva och sammanhängande karriärvägar. Den som väljer att gå till sjöss måste kunna se en framtid – inte bara ett första jobb. Tre nödvändiga och konkreta steg framåt i syfte att stärka Sveriges maritima uthållighet är följande:
- Etablera ett gemensamt maritimt kompetensramverk. Utbildning och erfarenhet ska vara ömsesidigt erkända mellan militära och civila aktörer. Detta bör även inkludera gemensamma standarder för digital kompetens och nyttjande av AI-baserade stödsystem.
- Inför fler parallella rekryteringsvägar. Komplettera värnpliktssystemet med exempelvis aspirantutbildning och riktad direktrekrytering. Kvantitet kan vara en kvalitet i sig.
- Skapa strukturer för gemensam planering av personalförsörjning. Försvarsmakten, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och sjöfartsnäringen måste agera tillsammans – inte parallellt.
Är det kanske dags för Sverige att utse en minister med särskilt ansvar för de maritima frågorna?
Avslutning
Sverige har fartyg. Sverige har infrastruktur. Sverige har i många avseenden rätt förutsättningar. Men utan människor som vill och kan tjänstgöra till sjöss över tid saknas den avgörande komponenten.
Teknikutvecklingen, inklusive artificiell intelligens, kan förstärka vår förmåga. Den kan göra oss mer effektiva, mer uthålliga och bättre samordnade. Men den kan inte ersätta den mänskliga närvaron till sjöss. Utan besättningar – ingen maritim förmåga. Frågan är inte om vi har råd att agera. Frågan är om vi har råd att låta bli.
Illustration: Luftförsvarsofficer på korvett. Foto: Försvarsmakten