Av kommendör Marko Petkovic
Ladda ned här: Särtryck ur TiS 485-496 2025, Sverige behöver en marin med global räckvidd.
En sammanhängande värld
Bland de avslutande orden i En svensk marin i Nato ställs frågan: Är vår uppgift i Nato att ”run the Baltic” eller är det försvaret av ”the global commons” som ska vara marinens huvuduppgift?[1] Med andra ord uttryckt: Hur bör morgondagens marin förstås i ljuset av att Europa och Asien geopolitiskt hänger ihop och hur bör detta påverka den svenska marinens utveckling? Sveriges säkerhet hänger inte bara på Gotland och Östersjön utan formas också i Röda havet, Hormuzsundet, Sydkinesiska sjön men framförallt i förståelsen av våra egna och allierades behov och prioriteringar. Därför måste vår marin byggas större och med global förmåga.
Under våren 2024 blev Sverige fullvärdig medlem i Nato, med ett uttalat löfte om att bidra till alliansens gemensamma säkerhet. Under samma period inleddes Europeiska unionens (EU) Operation Aspides jämte den USA-ledda Operation Prosperity Guardian, som ett svar på Huthimilisens alltmer frekventa attacker mot sjöfarten i Röda havet. Marinen har sedan starten bidragit till Operation Aspides med enstaka officerare och i skrivande stund med en officer till den av Storbritannien ledda hangarfartygsstridsgruppen under namnet Operation Highmast. Den sistnämnda syftar till att öka Natos beredskap och interoperabilitet samt främja rätten till fri sjöfart. Genom hamnbesök ska den visa på den globala handelns betydelse samt utgöra en plattform för diplomati. Försvarsmakten har också inlett samarbeten med Sydkorea, Australien och Japan om cyberförsvar och undervattensteknologi. På så sätt förstärks vårt partnerskap långt bortom det egna närområdet.
Parallellt med detta har den svenska sjöfartsnäringen på eget initiativ tagit fram en långsiktig strategi för att stärka näringen. I linje med detta har rederiet Stena Bulk AB registrerat det första av fem Suezmaxfartyg under svensk flagg. Först ut var Stena Sunrise som i slutet av juli flaggades om i Singapore. Infrastrukturminister Andreas Carlson kommenterade detta som att:
“Nu skrivs svensk sjöfartshistoria. […] Detta är ett mycket välkommet och positivt besked för svensk sjöfart, svensk konkurrenskraft och svensk beredskap.”[2]
Detta är inte symbolpolitik utan en strategi som utgår från att vår framtida säkerhet påverkas av utvecklingen i övriga delar av världen, inte minst Asien. Av den anledningen bör även vår marina förmåga reflektera detta. Men här haltar plötsligt verkligheten efter viljan.
Varför en marin?
Man kan ställa sig frågan varför en nation har en marin. Ken Booth hävdade redan under 1970-talet att en nation kan vilja nyttja havet för i huvudsak tre skäl. För det första i avsikt att transportera gods och passagerare. För det andra i syfte att transportera militära styrkor för diplomatiska ändamål eller för att slå mot mål till sjöss eller på land. För det tredje i avsikt att exploatera naturresurser i eller under havet.
En marin existerar därför som medel för att uppnå dessa målsättningar. Booth argumenterade för tre grundläggande funktioner i form av en treenighet och betecknade dessa som den militära, den diplomatiska och den polisiära funktionen. Marinen kan naturligtvis ha andra mer underordnade uppgifter utöver dessa grundläggande funktioner. Helt naturligt kommer också olika nationer fästa olika vikt vid respektive funktion i syfte att omsätta den egna politiken i faktisk handling.[3]
Fig. 1 Marina funktioner, Ken Booth
Utan att förlora sig i att beskriva de senaste decenniernas försvarsbeslut kan det konstateras att redan år 1958 påbörjades en omvandling av den dåvarande kustflottan, framförallt genom att fartygstyperna kryssare och jagare successivt utmönstrades. Som en konsekvens begränsades flottan därmed till det kustnära och regionala, en utveckling som fortsatte med oförminskad intensitet ända fram till år 2005. Då genomförde marinen en utbildningsexpedition med HMS Carlskrona vilken i någon mening gjorde anspråk på något annat än den militära funktionen i Booths treenighet. Det kan förstås som att politikerna genom försvarsberedningarna avgränsat bort de diplomatiska och polisiära delarna till förmån för den militära delen, det vill säga det direkta försvaret av territoriet. Att den polisiära delen avgränsats bort kan säkert motiveras av det historiska arvet från händelserna i Ådalen 1931, det vill säga att de militära resurserna ska begränsas till försvaret mot militära hot. De polisiära uppgifterna har därför fallit på sjöpolisen och en fristående kustbevakning. Här återfinns säkert också andra skäl i mer modern tid som den relativa graden av utvecklade nationer i vårt närområde och avsaknaden av synlig gränsöverskridande, kriminalitet eller sjöröveri. Att även välja bort den diplomatiska funktionen framstår emellertid som obegripligt, då likaväl som nu. Möjligen kan detta bero på en generell oförståelse för hur praktisk diplomati kan ta sig uttryck på global nivå eller för att det helt enkelt inte finns en tradition för detta i svensk utrikespolitik.
I och med globaliseringen har emellertid logistikkedjorna blivit allt längre och lagerhållningen reducerats genom så kallade just in time-transporter. Samtidigt som detta lett till billiga varor har varuförsörjningen därigenom blivit sårbar. Det finns i dagsläget inte möjlighet att likt statsminister Per Albin Hansson vid andra världskrigets utbrott tala om att vår beredskap är god.[4] I dagsläget är den enda marinen som på egen hand har kapacitet att operera globalt den amerikanska, men den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken kan som bekant numera förändras med mycket kort varsel. Vi står därför inför ett vägval där vi antingen kan ta ett uttalat ansvar för skyddet av sjöfarten tillsammans med andra europeiska nationer eller söka minska vårt beroende av logistikkedjorna genom att öka den inhemska produktionen inom fler områden än förnybar energi och batteritillverkning. Det sistnämnda framstår dock som svårt att åstadkomma ekonomiskt, åtminstone på kort sikt.
Sveriges utrikespolitik kräver maritim räckvidd
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard påpekade i 2025 års utrikesdeklaration att Asien och Oceanien är de regioner i vilka den största ekonomiska tillväxten förväntas ske och att Asien och Europa därmed blivit allt mer sammanlänkade med varandra i säkerhetspolitiskt avseende. Kinas alltmer aggressiva agerande i regionen med hot om militärt våld mot Taiwan var enligt utrikesministern emellertid ägnat att inge oro, vilket i sin tur riskerade att påverka framtidstron på ekonomin. Kinas indirekta stöd till Rysslands krig i Ukraina hade också haft en direkt negativ effekt på Sveriges och Europas säkerhet.[5] Sverige måste därför enligt utrikesministern vara en global partner för säkerhet med särskilt fokus på den fria sjöfarten och det regelbaserade internationella systemet. Den indopacifiska regionen har därmed blivit ett nyckelområde för svensk och europeisk närvaro i syfte att åstadkomma ett ömsesidigt förstärkande säkerhetsutbyte med allierade och partners.
Regeringens ambition att stärka närvaron i den indopacifiska regionen måste omsättas i en operativ strategi i vilken en stark marin förmåga spelar en central roll. I juli 2024 fastställde regeringen den försvarspolitiska inriktning i vilken regeringens ambition att utveckla sitt försvarspolitiska engagemang och försvarssamarbete med partnerländer i den indopacifiska regionen beskrevs. De försvarspolitiska relationerna tar sin utgångspunkt i bilaterala politiska, militära och kommersiella ömsesidiga intressen. Dessa intressen utgör en viktig utgångspunkt, liksom frågan om under vilka förutsättningar ett utökat samarbete kan ske. Tre fokusområden för det praktiska arbetet med att implementera strategin utpekas i skrivelsen – försvarspolitiska relationer, militär närvaro samt försvarsmateriel-, innovations- och tekniksamarbete.[6]
Både EU och Nato har flera plattformar som Sverige relativt enkelt skulle kunna bygga ytterligare närvaro på i regionen. Det skulle ge marinen förutsättningar att delta i fler och större aktiviteter än dagens utplaceringar av enstaka förbindelse- eller stabsofficerare i olika kapacitet. Inom EU återfinns Coordinated Maritime Presence North Western Indian Ocean, (CMP NWIO) det vill säga koncept för samordnad närvaro till havs i nordvästra Indiska oceanen under vars paraply EU:s medlemsländer kan odla diplomatiska kontakter bi- eller multilateralt och samtidigt stödja ett säkerhetsinriktat kapacitetsbyggande med partnerländer i hela regionen. Nato har inga försvarsåtaganden i regionen, men har pekat på kopplingen mellan försvarsrelaterade utmaningar i den euroatlantiska och den indopacifiska regionen. Utmaningar i försvarsdomäner som inte är geografiskt bundna, som cyber, rymd, hybrida påverkansoperationer och ekonomisk säkerhet är redan eller kan komma att utvecklas till hot. Nato lägger därför särskild vikt vid att stärka banden med Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.[7]
Natos uppdaterade i slutet av juli 2025 sin maritima strategi som inleds med orden: [8]
“The world is inextricably connected by its oceans and seas. They are essential to ensure global commerce and our way of life…security is no longer regional.”
Strategin tydliggör att Ryssland och terrorism är det omedelbara hoten men betonar att den rysk-kinesiska axeln undergräver den regelbaserade ordningen. Strategin formulerar Natos vision som sjömakt med en uppmaning att öka beredskapen, närvaron och kvantiteten tillsammans med den framväxande nya tekniken i syfte att säkerställa rätten till fri sjöfart, säkra sjövägarna samt skydda den kritiska infrastrukturen och på så sätt avskräcka och motverka uppdykande hot och utmaningar.
Sverige rustar – men fortfarande kustnära
Vi befinner oss för närvarande mitt i den största upprustningen sedan kalla kriget. Men marinens struktur präglas i allt väsentligt fortfarande av det gamla. Marinen fungerar utmärkt i Östersjön, men har alltför låg uthållighet, för kort räckvidd och är för liten för att verka globalt.
Visby-klassens korvetter är världsledande inom smygteknik, men saknar långvarig uthållighet bortom det omedelbara närområdet. De är dessutom alltför få till antalet. A26-ubåtarna kommer att bli utmärkta i Östersjöns grunda vatten men är designade för regionala insatser, inte operationer som sträcker sig över halva jordklotet. Minröjningsfartygen med glasfiberarmerad plast behöver ersättas med tyngre fartyg och förmågor som är mindre känsliga för sjöhävning. Vidare är Amfibiebataljon 2030 en välkommen utveckling med många goda förmågor, men marinen saknar strategisk sjötransportkapacitet varför dess unika förmågor kräver externt transporttonnage för operationer bortom vår egen kust. Generellt har det visat sig att vid internationella insatser har de svenska enheterna inte sällan krävt olika särlösningar, något som påverkar effekten i insatserna. Ska vi fortsatt medverka i internationella operationer från Adenviken till Taiwan krävs en ny svensk marin kombinerad med en förståelse för vilka uppgifter den ska ha, explicita såväl som implicita.
Därför behöver Sverige större fartyg
I Försvarsmaktens vision uttalas att ett trovärdigt försvar är en förutsättning för att driva och hävda Sveriges säkerhetspolitik. Att agera trovärdigt är i sin tur en förutsättning för att Försvarsmakten ska vinna respekt i omvärlden.
Inför anslutningen till Nato hördes budskap om att Sverige är expert i sitt närområde och tillför förmågor som saknats eller varit bristfälliga och det stämmer naturligtvis, men detta gäller också i fråga om övriga allierade. Att för svenskt vidkommande i huvudsak endast kunna bidra till alliansen genom korta regionala operationer med högt specialiserade enheter utan större uthållighet utgör en svaghet som minskar vårt reella inflytande i större försvarspolitiska frågor vilka avhandlas mellan ett kapabelt fåtal i enrum.
Med en större svenskflaggad global handelsflotta ökar också kravet på svenska myndigheter beträffande sjöfarts- och hamnskydd. Främst är det Transportstyrelsen, Polismyndigheten och Kustbevakningen som har myndighetsansvaret för sjöfartsskyddet, men även Försvarsmakten hör i vissa avseenden till dessa myndigheter.[9] Enligt 3 § andra punkten i förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. (IKFN-förordningen) ska Försvarsmakten bland annat skydda svenska fartyg inom svenskt territorium samt på det fria havet. Med ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och en växande handelsflotta under svensk flagg i internationell fart måste marinen förbereda sig på att ta ett större ansvar än tidigare för att skydda sjöfarten. Detta är i grunden inte främmande för en marin som redan bidragit till internationella sjöfartsskyddsoperationer sedan femton år tillbaka. Det är även en återkommande önskan från sjöfartsnäringen.
Sverige behöver av den anledningen en marin med fartyg som kan operera i veckor till sjöss utan att nödvändigtvis behöva bunkra eller på annat sätt förnödenhetsförsörjas, en marin vars fartyg kan bära helikoptrar, drönare, och stabspersonal. Fartygen måste ha förmågor som kan nyttjas i såväl Östersjön, Nordsjön, Atlanten som Norra ishavet, men även så långt bort som i den indopacifiska regionen. Naturligtvis måste fartygen kunna integreras fullt ut i Natos marina insatsgrupper (exempelvis Standing NATO Maritime Group (SNMG) och Standing NATO Mine Countermeasures Group (SNMCMG). För att klara dessa uppgifter krävs nya fartygstyper av större storlek än de nuvarande korvetterna av Visby-klass. Den föreslagna Luleå-klassen, ett svenskt multirollfartyg med kapacitet för strid i flera domäner, skulle kunna förändra Sveriges marina räckvidd. Likaså bör tankarna om stridsstödfartyg väckas till liv igen för att både kunna transportera trupp och materiel över Östersjön till Finland och Baltikum eller varhelst vår marin kan tänkas behövas.
Att bygga större fartyg och operera globalt står inte i konflikt med att försvara Gotland, tvärtom. Det går utmärkt att bidra med avskräckning och om så skulle behövas bedriva högintensiv och specialiserad strid med större och uthålligare fartyg i Östersjön. Men en ökad global inriktning ger Sverige förmågan att bidra både hemma och borta samtidigt. Det ökar vår diplomatiska förmåga, vår förhandlingsstyrka i Nato och vår status i EU:s försvarsinitiativ. Vi får helt enkelt tillträde till förhandlingsrummen och kan därmed påverka de riktigt stora frågorna.
Att bidra med enheter, istället för bara enstaka individer, exempelvis inom ramen för Operation Highmast, gör inte att det kommer att fattas egna enheter i närområdet. Istället vinner vi inflytande genom att delta i en hangarfartygsgrupp globalt. Natos uppdaterade strategi ger stöd för närvaro i andra delar än det omedelbara närområdet och betonar vikten av de ekonomiska värdena.
Östersjön är och förblir vårt främsta operationsområde men vi får inte bli ett enfrågeland i alliansen. Sverige måste också lära av de danska felstegen genom vilka hela förmågor valdes bort (ubåt och minröjning) till förmån för global rörelsefrihet. Tanken är att ju mer stöd vi bidrar med, desto större trovärdighet har vi när vi efterfrågar det stöd vi själva behöver. Det handlar alltså om ömsesidighet, inte konkurrerande intressen.
Möjligheter och utmaningar
En marin med global räckvidd möjliggör:
1) Närvaro och maktprojektion: En stark marin kan visa svensk flagg, delta i övningar och bidra till den globala säkerhetsarkitekturen. Fysisk närvaro är ett diplomatiskt verktyg som stärker Sveriges röst och trovärdighet. Det manifesterar samtidigt konkret vår vilja och förmåga att bidra till den alliansgemensamma säkerheten även bortom vårt omedelbara närområde.
2) Säkra sjövägar: Cirka 90 % av världshandeln sker via sjövägar. Att skydda dessa är centralt för Sveriges ekonomiska säkerhet och med en ökad inflaggning höjs de rättmätiga förväntningarna på Försvarsmakten, särskilt marinen.
3) Samarbete med regionala aktörer: Genom gemensamma övningar, informationsutbyte och kapacitetsbyggande kan Sverige stärka banden med nyckelpartners i regionen såsom Japan, Singapore, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.
4) Krisberedskap och humanitärt stöd: Marinen kan agera snabbt vid naturkatastrofer, humanitära kriser och andra oväntade händelser.
Bild 1. I samband med Operation Highmast förtöjde den engelska jagaren HMS Dauntless och den norska fregatten HNoMS Roald Amundsen i Yokusuka, Japan. Det är första gången ett norskt örlogsfartyg har avlagt besök i Japan. Foto: @NorwayinJapan.
Trots de tydliga möjligheterna och fördelarna finns flera betydande utmaningar:
1) Geopolitisk spänning: Kina stärker sin militära närvaro och konkurrerar med USA, vilket skapar en risk för konflikt och ett svårtolkat maktspel. Ryssland, även om landet nu är mer fokuserat på sitt omedelbara närområde, och Afrika, har indirekt påverkan genom säkerhetspolitiska trender.
2) Resurs- och kapacitetsbegränsningar: Trots stora tillskott är Sveriges försvarsbudget begränsad, vilket kräver noggranna prioriteringar och genomtänkta samarbeten.
3) Teknologisk utveckling: Konkurrensen om avancerad militär teknologi kräver kontinuerliga investeringar och samarbetsavtal, särskilt vad gäller cyberförsvar, ubåtsförmåga och drönarteknologi.
4) Politisk konsensus: Långsiktiga satsningar kräver bred politisk enighet och förankring i samhället, särskilt för ett engagemang som ligger långt från Sveriges geografiska närområde.
Att bemästra dessa utmaningar kräver strategi, tålamod och förmåga att anpassa sig till förändrade omvärldsförhållanden, men sammantaget handlar både möjligheterna och utmaningarna om vilken ambition Sverige vill operationalisera.
Utöver de åtgärder som redan diskuteras brett, såsom att beställa beprövade och redan tillverkade ytstridsfartyg med global räckvidd och undvika att uppfinna nya oprövade lösningar bör Sverige överväga att:
1) Återuppta marinens utbildningsexpeditioner för att fostra nästa generations marinofficerare att bättre förstå värdet av diplomatiska, försvarspolitiska och försvarsindustriella kontakter globalt.
2) Införa en strategisk sjötransportförmåga som kan lasta såväl marin- som arméförband.
3) Säkerställa möjlighet att delta i insatser under EU- eller Natoflagg senast 2030 i den indopacifiska regionen med mer än stabs- eller förbindelsepersonal.
4) Utveckla ett koncept för en svensk samordningscentral med global räckvidd för svensk civil och militär sjöfart.[10]
5) Skapa ett marint försvarsdiplomatiskt forum för Östersjön-Indopacifiska regionen med bland annat. Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Japan, Singapore, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.
Avslutande synpunkter
Vår sjöfart passerar Malackasundet och våra digitala kablar går genom Suez. Våra företag är beroende av stabilitet i Asien och vår säkerhet avgörs i allianser som verkar globalt. Om vi inte har en marin som kan aktivt delta i att skydda den livsviktiga sjöfarten blir vi åskådare när andra agerar.
Goda råd är som alltid dyra samtidigt som tid i det nuvarande säkerhetspolitiska läget är en bristvara.[11] Menar vi allvar med detta räcker det inte att skriva artiklar eller skicka stabsofficerare till Singapore. Vi måste också ha fartyg som kan vara där om vi ska framstå som trovärdiga i våra allierades och partners ögon. I Marinstaben ser och möter vi dagligen den utmaningen, men för att till fullo uppfylla behoven och förväntningarna krävs förmågor vi än så länge saknar.
Sverige behöver därför en marin med global räckvidd, inte för att vi vill utan för att vi måste. Vi kommer inte att ”run the Baltic” på ett trovärdigt sätt om vi inte har förmåga att delta i försvaret av ”the global commons”.
Fotnoter:
[1] En svensk marin i Nato (utg. Kungl. Örlogsmannasällskapet och Kungl. Krigsvetenskapsakademien), Stockholm 2023.
[2] Se https://www.sjofartstidningen.se/nu-flaggar-stena-bulk-in-forsta-fartyget/, hämtad 2025-08-04.
[3] Booth, K., Navies and Foreign Policy, London 1977, s. 16.
[4] Uttalandet har ofta misstolkats som att Per Albin Hansson avsåg den militära beredskapen. I själva verket syftade han på folkförsörjningen i form av jordbruket och beredskapslagren. Uttalandet gjordes i ljuset av att folkförsörjningen inte hade fungerat tillfredsställande under första världskriget med i vissa fall hungerkravaller som följd.
[5] Utrikesminister Maria Malmer Stenergard, Regeringens deklaration vid 2025 års utrikespolitiska debatt i riksdagen onsdag den 12 februari 2025, https://www.regeringen.se/contentassets/2a5f265f0e6c42fda239b6538e1c739a/utrikesdeklarationen-2025.pdf, hämtad 2025-08-04
[6] Försvarspolitisk inriktning för samarbete med länder i den indopacifiska regionen, https://www.regeringen.se/informationsmaterial/2024/07/forsvarspolitisk-inriktning-for-samarbete-med-lander-i-den-indopacifiska-regionen/, hämtad 2025-08-04.
[7] Ibid.
[8] Alliance Maritime Strategy, 22 juli 2025, https://www.humanrightsatsea.org/sites/default/files/media-files/2025-08/20250729_Revision%20of%20the%20Alliance%20Maritime%20Strategy.pdf, hämtad 2025-08-09.
[9] Se närmare Thomsson, P., & Widlund, M., Sjöfartsskydd, 4 uppl., Stockholm 2024, s. 75–76.
[10] Se vidare Granholm, N., & Widlund, M. En ändamålsenlig sjöfart i kris och krig, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 205–210, särsk. s. 207.
[11] Se Hesselman, F., Tid är en bristvara, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 177–180 och Thomsson, P., Ingen tid att förlora, Tidskrift i Sjöväsendet nr 2/2025, s. 181–188.
Särtryck ur TiS 485-496 2025, Sverige behöver en marin med global räckvidd.