Den successiva försämringen av det säkerhetspolitiska läget, Rysslands angrepp på Ukraina och Sveriges övergång från alliansfrihet till Natomedlemskap ställer krav på en mental omställning inom Försvarsmakten och samhället i stort för att möta nya hotbilder och nya operativa krav. Den omställningen måste ske omedelbart då Sverige för närvarande befinner sig mitt i ett lågintensivt hybridkrig såväl på land som till sjöss. Den ryska skuggflottan och hybridattackerna mot vital infrastruktur på havsbotten tillsammans med sabotage på telemaster i land är tydliga exempel på detta. Därtill kan läggas olika former av överbelastningsattacker som drabbar det öppna samhället.

Havet, sjölederna och den maritima infrastrukturen är väsentliga svenska säkerhetsintressen. Den svenska marinen ska, tillsammans med övriga maritima myndigheter eller som en del i en Natooperation, kunna skydda dessa intressen genom förmåga till avskräckning och försvar och därigenom bidra till att trygga folkförsörjningen.

Den svenska marinen är numerärt och strukturellt inte anpassad för den förändrade militärgeografin och det nya säkerhetspolitiska läget.

Sverige måste öka sin militära beredskap och resurser, särskilt inom marinen, för att kunna möta de nya kraven. Detta inkluderar investeringar i nya, fartyg, vapensystem och ökat samarbete samt ökad interoperabilitet med Nato.

Läs också temanumret av Tidskrift i Sjöväsendet, nr 5/2025, om ”Marinens roll i ett allierat Sverige”.

Höjd beredskap och krig

Östersjön

Vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge med förhöjd risk för krig eller krigsliknande förhållanden behöver marinen etablera kontroll över sjöleder Sea Lines of Communication (SLOC) i Östersjön i syfte att skydda sjöförbindelser och möjliggöra förstärkningstransporter till frontstater som Polen, Baltikum och Finland. Sverige, med sin geografiska position, måste spela en central roll i att etablera och upprätthålla denna kontroll.

Beredskap för och förmåga att ingå i Natos ledningsstrukturer på alla nivåer behöver finnas. Men också egen förmåga att leda till sjöss i flera riktningar samt att kunna sätta upp nya förband eller stridsgrupper efter behov. Förutsättningar för robust ledning av enheter på långt avstånd från Sverige måste också etableras.

Våra ytstridsfartyg måste kunna bära sensorer och vapen med lång räckvidd över land och över stora havsområden samt möta det större operationsområdets krav på sjövärdighet och uthållighet. Välbestyckade svenska örlogsfartyg är en del av alliansens gemensamma luftförsvar för att skydda infrastruktur och befolkning. Samverkan med såväl det svenska som andra Natoländers luftstridskrafter är avgörande för att åstadkomma ett effektivt luftförsvar.

Baser och basområden samt vitala hamnar, Sea port of embarkation/debarkation (SPOE och SPOD) behöver kunna skyddas och hållas öppna. Detta kräver ett förstärkt basförsvar med förmåga att skydda mot robotar och drönare.

I kris och krig ökar också behovet av samordnad maritim ledning. Natos sedan länge etablerade koncept för samverkan mellan sjöförsvar och handelssjöfart, Naval co-operation and guidance for shipping (NCAGS) kommer att vara en vital del för att få flödet över Östersjön att fungera.

Flödet över Östersjön kommer också att behöva stora mängder kölar. För att kunna möta kraven på säkerställd fartygskapacitet både avseende fredstida kriser och under krig och krigsfara krävs en svensk beredskapsflotta som kan aktiveras vid behov. Denna behöver bestå av svenska rederier, med i förväg uttagna fartyg och krigsplacerad personal ombord och i land.

I ett inledande skede kan motståndaren eftersträva att överbelasta med hybrida attacker i stor skala vilket kan omfatta provocerande minutläggning på fritt hav. Dessa behöver kunna röjas för att säkerställa fri rörlighet. Förmåga till egen minutläggning behöver finnas för att möjliggöra blockader och kanalisering av motståndarens sjötrafik.

Erfarenhet från röda havet och Ukraina säger att förmåga till bekämpning av drönare på ytan, i undervattens-domänen och i luften behöver säkerställas. Egen förmåga till drönare på och under ytan samt i luften behöver finnas.

Skyddet av Bornholm, Gotland och Åland behöver förstärkas i syfte att motverka insats av sjöburna specialförband.

En bra och motståndskraftig förmåga att utnyttja satelliter för säker informationsöverföring får, tillsammans med förmåga att i nära realtid utnyttja information från satellitspaning anses vara en förutsättning för en effektiv modern och samordnad förmåga. Detsamma gäller förmåga i cyberdomänen, liksom en väl utbyggd telekrigsförmåga, såväl defensiv som offensiv.

Den sedan länge etablerade marina huvuduppgiften att försvara Sverige mot kustinvasion bör nu övergå till operationsuppgifter för att utöva kontroll till sjöss som möjliggör att sjövägarna utnyttjas till våra syften inom Alliansen samtidigt som Ryssland förvägras detsamma. Med Sverige som en del av Nato, har militärgeografin ritats om till fördel för försvaret av Sverige och behovet att kunna skydda flöden över havet, såväl militära som civila, tillkommit.

Västerhavet

Transporter till och från de större hamnarna på västkusten kommer också att vara en väsentlig del av en större Natooperation i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge. Här har Sverige en uppgift att lösa inom ramen för det som kallas värdlandsstödet (Host Nation Support).

Andra Natoländer som understödjer Sverige vid kris eller krig förväntar sig att transporter till och från svenska hamnar kan ske säkert och att resurser för denna uppgift är avdelade i tillräcklig omfattning.

Likväl bör Sverige kunna förvänta sig att alliansen stödjer med att säkerställa flöden in till svenska hamnar på västkusten då detta är ett gemensamt intresse i försörjning av såväl Skandinavien som frontstater i Östersjön.

Kontroll över inloppen till Östersjön och säkra leder till vitala hamnar krävs också för att för att trygga folkförsörjningen. Brist på mat och drivmedel bedöms tidigt kunna påverka försvarsviljan i negativ riktning.

Svensk säkerhets- och försvarspolitik behöver omhänderta det faktum att Sverige i ett transporttekniskt perspektiv är att betrakta som en ö och den svenska marinen måste vara tillräckligt stor för att kunna verka i minst två geografiska områden samtidigt.

Bottenviken

En utveckling som innebär att krigshändelserna koncentreras till nordkalotten får påverkan till havs. Även i detta scenario kommer det att till stor del handla om transportrörelser över havet. Likaså kommer skydd av Åland och Ålandsförträngningen att bli betydelsefull.

Även marinens förmåga att vara en del av luftförsvaret för att skydda sjötrafik och befolkning är viktig.

Den svenska marinen har agerat i av Sverige omgivande vatten under lång tid men i en annan säkerhetspolitisk kontext.

Som en del av Nato bör den svenska marinen utnyttja förmåga att verka i trånga farvatten men anpassa såväl storlek som struktur till den rådande säkerhetspolitiska kontexten.

Sverige måste tillsammans med allierade och i samverkan med övriga maritima myndigheter behärska flöden över havet genom att tidigt i en konflikt, kanske redan nu, etablera kontroll till sjöss och i luften. Storlek och struktur på den svenska marinen måste också kunna möjliggöra för svenska enheter att verka i andra områden än de ovan angivna. Det ställer krav på ökad uthållighet vad avser såväl logistiken som personaltjänsten.

Ständig närvaro till sjöss kräver fartyg som möjliggör uthållighet och redundans. Större fartyg möjliggör längre tid till sjöss, men också förmåga att deltaga i Natoledda operationer i andra geografiska områden utanför vårt närområde.

Mindre fartyg medger å andra sidan större numerär med möjlighet till bättre yt-täckning, ökad redundans och är också mindre personalkrävande. Större fartyg kan utgöras av tillkommande Luleå-klassen, som är att beteckna som mindre fregatt och kan deltaga i operationer även utanför vårt närområde.

För att komplettera och hantera närvaro i såväl vårt närområde som utanför bör dessa kompletteras med mindre korvetter eller patrullfartyg med flexibla användningsområden i större numerär.

Lågintensiv hybridkrigföring

Under fred med pågående lågintensiv säkerhetspolitisk kris (hybrida hot, terrorangrepp), dvs det läge som råder våren 2025, behöver den svenska marinen, med tillgängliga resurser enligt ovan, uthålligt ta en aktiv roll i luften, på ytan och i undervattensmiljön för att säkerställa fri sjöfart (90 % av transporterna går på köl), skydda kritisk infrastruktur (99 % av datatrafiken går i kablar på sjöbotten) och samarbeta med Natoländer för att säkerställa regionens säkerhet.

Över tid behöver resurser finnas för att med uthållighet kunna genomföra egna, eller delta i Natoledda operationer, för att möta hybrida hot och terrorangrepp.

Detta är hot och aktiviteter som kan pågå över lång tid och med varierande intensitet varför det blir resurskrävande. Förmågan till dessa operationer behöver kunna hanteras samtidigt i flera olika riktningar och är sannolikt beroende av samverkan med våra allierade för att uppnå såväl geografisk täckning som tillräckliga resurser i vårt närområde (oaktat om Sverige, annan nation eller Nato leder operationen).

I det nya säkerhetspolitiska läget räcker det inte att följa motståndarens militära rörelser i vårt närområde, Sverige bör sträva efter att aktivt och uthålligt kontrollera omgivande havsområden, särskilt Östersjön och dess tillfartsleder. En sådan strävan kräver dels en ökad samverkan mellan svenska och nordiska maritima myndigheter. En sådan samverkan bör även ge en mer allomfattande och gemensam kontroll på havsområden, sjöfart och marin infrastruktur vilket också ger ökad beredskap för snabba förändringar i det säkerhetspolitiska läget.

Behovet av samordning mellan främst Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket kommer tydligt till uttryck i Natos sedan länge etablerade koncept för samverkan mellan sjöförsvar och handelssjöfart, Naval co-operation and guidance for shipping (NCAGS). Inte minst lotsväsendet och VTS-centralerna (Vessel Traffic Service) är nödvändiga för att effektivt kunna implementera och upprätthålla NCAGS.

Våra statsisbrytare utgör en vital del i NCAGS. Lederna måste kunna hållas öppna oaktat om det är minor eller is som hindrar. I syfte att höja beredskapen på nyttjande av statsisbrytare i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge bör en stegvis återgång till militär bemanning av en eller flera statsisbrytare övervägas. I syfte att förbättra skyddet och ge tillgång till marinens infrastruktur skulle dessa kunna baseras i örlogshamnar, i stället för som idag i öppna allmänna hamnar.

Samverkan mellan Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sjöfartsverket med flera myndigheter kan också ske i fråga om upprätthållande av en samlad maritim sjölägesbild. En ändamålsenlig lösning kan vara att en myndighet får ansvar för att sammanställa en fullständig maritim lägesbild, som andra myndigheter dels har ansvar för att bidra med information till, dels kan erhålla extraherad information ur.

Den svenska strategin för marina uppgifter och maritim förmåga i Nato behöver beakta ett antal väsentliga aspekter:

Materiella aspekter

Förband och enheter

• Luleå-klass (enligt plan) för att säkerställa uthållighet, luftvärnsförmåga och bidrag till Natooperationer utanför Östersjön
• Ökat antal korvetter med motsvarande kapacitet som korvetter typ Visby och Gävle för redundans samt kunna verka i 2–3 riktningar samtidigt.
• Ökat antal patrullfartyg som medger flexibelt nyttjande (robot, undervattensförmåga) för att hantera övervakning och informationsinhämtning i 2–3 riktningar över tid samt bidra med specifika förmågor i undervattensdomänen (till exempel kontroll av undervattensinfrastruktur, mineringar mm)
• Ökat antal minröjningsfartyg eller motsvarande autonoma förmågor att hantera samtliga marina basområden och prioriterade SPOE/SPOD/SLOC (Kan innebära 5–7 riktningar)
• Ökat antal amfibiebataljoner för att kunna nyttja hel bataljon i tre riktningar

Övriga materiella behov och förmågor

• Ökad förmåga till marint underhåll på västkusten
• Ökad förmåga med drönare i luften, på ytan och i undervattensdomänen samt skydd mot dessa
• Ökad förmåga till verkan och skydd i rymd-, cyber- och telekrigs-domänerna.

Operativa och strategiska aspekter

• Ökad och uthållig sjömilitär närvaro i vårt operationsområde
• Behärska väsentliga transportleder
• Samordna i högre grad rederi- och fartygsdriften inom Försvarsmakten, Kustbevakningen och Sjöfartsverket
• Stärk och samordna den maritima sjölägesbilden

Aspekter gällande personal- och kompetensförsörjning

• Den personella volymen behöver öka markant (såväl yrkesofficerare som reservofficerare) för att bemanna nödvändiga materielsystem som ska möta marinens uppgifter
• För att påbörja tillväxt mot fler enheter bör bemanningsration i den takt som är möjlig öka mot dubbla besättningar
• Utbildningssystemet bör möjliggöra fler vägar in och attrahera en större bredd av kandidater
• Utbilda mot behoven, alla behöver inte kunna allt. En optimerad utbildning kan ta bort flaskhalsar. Möjliggör snarare flexibla kompetensövergångar senare i karriären.
• Öka samverkan med sjöfart i andra myndigheter (Kustbevakningen/Sjöfartsverket) för att skapa utbildningsplatser och ökad volym i grundutbildning.
• Plattformar bör utvecklas för att vara personaleffektiva utan att riskera förmåga eller
• Om utbildningsvolymer inte kan omhändertas nationellt bör samarbeten med allierade inledas

Kompetens

• Prioritera bemanning av Nato-staber för att erhålla kompetens men också bidra in med vår unika kompetens inom Nato.
• Öka kompetens inom teknik och innovation för att möta aktuella och framtida behov
• Nyttja civil kompetens där så är möjligt för att snabbare frigöra militär kompetens till kärnuppgifter.

Övrigt

• Utveckla löne – och villkorsstrukturen för att skapa incitament för fler att vilja tjänstgöra i marinen, i marina insatser och under längre tid av sin karriär.

Sammanfattning med rekommendation

Hotet från Ryssland och medlemskapet i Nato har förändrat såväl det säkerhetspolitiska som det militärgeografiska läget.

Den svenska marinen måste till numerär och struktur anpassas för de uppgifter som följer av detta. Fokus bör fortsatt vara förmåga att verka i trånga och grunda farvatten, sk littoral warfare. Nato kan dock komma att kräva vår kompetens och vår förmåga där den gör bäst nytta, vilket kan vara på andra platser än där vi brukar uppträda. Förmåga att leda förband och enheter på avstånd från Sverige behöver finnas. Likaså beredskap och förmåga att ingå i Natos ledningsstrukturer på alla nivåer.

Antalet enheter behöver bli fler i syfte att kunna verka i fler riktningar samtidigt alternativt täcka ett större operationsområde. Uthålligheten behöver öka. Liksom förmågan att verka i farvatten utanför Östersjön och västerhavet. Luftvärnsförmåga behöver finnas på samtliga ytstridsenheter. Helikopterkapaciteten behöver öka. Samverkan med luftstridskrafter från samtliga Natoländer är vital.

Förmåga att verka med obemannade farkoster behöver öka och skyddet mot obemannade farkoster stärkas.

Sveriges maritima myndigheter behöver samverka i större utsträckning för att lösa de uppgifter som följer av såväl krig och krigsliknande förhållanden som lågintensiv hybridkrigföring.

Statsisbrytare bör utgöra en del av det maritima totalförsvaret med möjlighet till basering av helikopter och förmåga till minutläggning och förnödenhetsförsörjning. Bemanningen bör delvis vara sjömilitär. Värnpliktiga bör kunna fullgöra sjötjänst ombord.

Basförsvaret behöver förstärkas.