Landkriget och det ukrainska folkets tragedi får inte överskugga det som händer på kusten och till havs.
Artikel av amiral Alain Oudot de Dainville publicerad i Le Monde 2 maj, 2022. Den återges här med benäget tillstånd.
Amiral Oudot de Dainville är marinflygare och har bl.a. varit fartygschef på hangarfartyget Clemenceau. Han var Frankrikes marinchef 2005 – 2008. Artikeln publiceras här som ett led i samarbetet mellan Académie de marine och KÖMS.
Ryssarna fortsätter i Ukraina en ”politik med andra medel”, som den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780 – 1831) uttryckte det, medan ukrainarna utnyttjar de misstag som ”bråkmakaren” begår. Teorin om ” bråkmakaren” lanserade av den franske strategen Raoul Castex (1878 – 1968) . Den ryske ” bråkmakaren” verkar nu vilja upprätta en buffertzon som omfattar kustremsan vid Svarta havet.
Landkriget och den tragedi, som det ukrainska folket upplever, får inte skymma betydelsen av vad som händer vid kusten och till havs, särskilt i Svarta havet och Azovska sjön. Sedan urminnes tider är detta ett strategiskt viktigt område och Ukrainas enda tillgång till havet. Militära åtgärder är bara en del av en global strategi, som kommer att försvaga de ryska väpnade styrkorna; främst luft- och landstridskrafterna.
Marin blockad
Svarta havet är ett innanhav. I söder utgörs dess enda utlopp till Medelhavet av turkiska Bosporen. Genomfarten av detta regleras av den internationella Montreuxkonventionen från 1936. Den 12 februari föregrep den ryska flottan Bosporens stängning för de stridande parterna och anordnade en flygövning med Svartahavsflottan som förstärktes med enheter från Östersjön. I enlighet med konventionen stängde Turkiet den 28 februari sundet för militära fartyg; fyra dagar efter det att fientligheterna hade inletts. Dess flotta blev därmed den enda Nato-flotta som får segla i Svarta havet. Ryssland kunde inte längre ta in några nya enheter. I norr har Svarta havet kontakt med Azovska sjön genom Kertjsundet, som nu kontrolleras av Ryssland.
Efter det att den ukrainska flottans enheter i Odessa bombats och man i förebyggande syfte sänkt sitt flaggskepp, fregatten Hetman-Sahaydachniy, den 3 mars, kan flottan bara använda minor och kustrobotar för att bemöta motståndarens marina offensiv. Den ryska flottan kontrollerar Svarta havet och Azovska sjön. Den använder sin handlingsfrihet till att upprätta en blockad av Ukraina till sjöss och för att slå till mot landmål med kryssningsrobotar och hypersoniska missiler, den kinesiska ”Guam-killern”, vars effektivitet ännu inte har bevisats.
Ryska motgångar
Den ryska kontrollen av kustremsan är mycket mer begränsad. Den ryska flottan tog risker för att bomba städer och försöka landstiga. Man förlorade härvid ett eller två landstigningsfartyg som var över femtio år gamla, men den mest spektakulära motgången kom när den gamla kryssaren Moskva förlorades den 14 april. Krigsfartygen i det forna Sovjetunionen var konstruerade för att bära fler missiler i sina överbyggnader än deras motsvarigheter i Natos flotta, vilket gör dem mer sårbara. När de åldras – när deras elektronik inte uppgraderas eller underhålls på grund av bristande budget eller felaktig användning – minskar deras militära värde. Det är riskabelt att segla nära fiendens kuster utan understöd från marinflyget.
Den ryska erövringen av havsområdet började runt Krim 2014. Även om det är helt olagligt enligt internationell rätt innebär kontrollen av hela Ukrainas kust och vatten 2022 att Svarta havet praktiskt taget kommer att delas mellan Ryska federationen och Turkiet.
Nära den lilla ön Serpents, söder om Moldavien, finns ett rikt gasfält under havet. Genom ett beslut av Internationella domstolen år 2009 återlämnades detta till Ukraina. Ryssarnas erövring av denna ö, en av kryssaren Moskvas sista operationer, ger dem tillgång till de undervattensresurser som enligt lag delas mellan Ukraina och Rumänien. Detta skapar ett nytt spänningsområde och stärker Rysslands dominerande ställning när det gäller gas.
Det faktum att Ryssland och Turkiet är grannar, liksom utsikten att dela på gasresurserna, kan förklara Turkiets iver att försöka medla och i en Svartahavsoffensiv upprepa sin offensiv avseende östra Medelhavets gasresurser. Efter upptäckten av en fyndighet i dess territorialvatten i Svarta havet kan landet bli en aktör att räkna med.
Den kommersiella sjöfarten möter de största svårigheterna. Den måste undkomma den ryska blockaden och de drivande minorna. Sjövägar förbinder Bosporen med Odessa och Novorossijsk samt med Azovska sjön genom Kertjsundet.
Handelsfartygen har betalat ett högt pris under kriget, de föll offer för missilbeskjutning eller bombning, oavsett flaggans färg. Den 1 april stoppades 40 stora bulkfartyg lastade med spannmål eller solrosolja (70 % av världens spannmålsexport och 80 % av solrosexporten kommer från Ukraina och Ryssland) i ukrainska hamnar av den ryska blockaden. Vetevägen är därmed avstängd och spannmålspriserna stiger, vilket får dramatiska konsekvenser för de fattigaste länderna.
Den spårbundna ”Sidenvägen” har avbrutits, vilket har lett till en ökning av trafiken på sjöfartslederna med 5 – 8 %. Internationella sjöfartsorganisationen försöker upprätta en humanitär blå korridor för att evakuera de flera hundra sjömän och fartyg som har kvarhållits.
Det som händer under vattnet också en anledning till oro med tanke på sårbarheten hos de undervattenskablar genom vilka världens viktigaste finansiella handelssystem och mycket känslig information passerar. Ryssarna visade vägen 2014 när de tog kontroll över internetinfrastrukturen på Krim och klippte av anslutningskablarna strax före annekteringen. Även om det bara finns en enda sjökabel i Svarta havet som betjänar Ryssland, Ukraina (via Odessa) och Bulgarien, bör kablarnas situation i västländernas närområden, och särskilt rörelserna för Yantar, ett ryskt oceanografiskt fartyg för underrättelseinhämtning, övervakas med särskild uppmärksamhet.
I de förhandlingar, som ska sätta stopp för det ukrainska folkets lidanden, kommer hamnen i Odessa att vara en avgörande fråga, eftersom den står för huvuddelen av Ukrainas import- och exportverksamhet via Svarta havet.