I det femte avsnittet av Kungl. Örlogsmannasällskapets sommarläsning skriver kaptenen i flygvapnet John Nisser om konceptet multidomänoperationer. Nisser tjänstgör vid Försvarsstabens strategienhet. Han är doktor i krigsvetenskap och disputerade 2025 med avhandlingen ”Implementing Military Doctrine”. Nisser är också affilierad forskare vid Försvarshögskolans strategiska avdelning.

 

Vägen till multidomänoperationer

År 2023 fastställdes Alliance Concept for Multi-Domain Operations av North Atlantic Council, Natos högsta beslutsfattande organ, med ambitionen att Nato ska ha en grundläggande förmåga till MDO 2030 och en fullt utvecklad förmåga 2040. Den svenska regeringen har angett i propositionen om totalförsvaret 2025–2030 att det svenska försvaret ska utveckla förmågan till multidomänoperationer. Detta återspeglas även i överbefälhavarens beslut i stort i Försvarsmaktens strategiska plan 2025. I beslutet anges att Försvarsmakten till år 2035 bland annat ska ha utvecklat förmågan att planera och genomföra MDO.

Om Försvarsmakten, Sverige och Nato ska kunna genomföra multidomänoperationer inställer sig emellertid frågan – vad är egentligen MDO? För att besvara den frågan måste konceptets historiska rötter först behandlas. Den amerikanska armén började under tidigt 2010-tal att skifta fokus från insatserna i Irak och Afghanistan till att avskräcka, och om så krävdes, kunna slåss mot såväl Ryssland som Kina. Det militära problem som skulle lösas var i huvudsak hur amerikanska arméstridskrafter skulle bidra till att slå igenom en motståndares avreglingsförmåga, populärt kallat A2/AD-bubblor. Den amerikanska armén utvecklade därför konceptet Multi-Domain Battle vilket år 2018 omformulerades till Multi-Domain Operations. I konceptet beskrevs hur den amerikanska armén skulle integrera förmågor från alla operativa domäner för att på så sätt möjliggöra manövrer på ett slagfält som både var transparent, men också mättat av verkanssystem.

Det amerikanska armékonceptet har sedan dess fortsatt att utvecklas och implementerats i amerikansk armédoktrin, organisation, övningar med mera.

År 2022 introducerade sedan Nato begreppet MDO i sin övergripande doktrin – Allied Joint Publication-01. Beskrivningen av MDO i detta dokument är emellertid tämligen svepande. Det anger i princip endast att alliansen behöver genomföra operationer i vilka militära förmågor i flera domäner integreras, samt samordnas med icke-militära aktörer, för att skapa förstärkande effekter.

Det finns med andra ord inte något exakt ett svar på vad MDO är, istället kan detta variera beroende på sammanhang. På en övergripande, idéhistorisk nivå, är MDO en samling tankar om hur militära organisationer kan integrera förmågor i flera domäner för att skapa svårlösta problem för sin motståndare. För den amerikanska armén är MDO ett taktiskt koncept som handlar om hur markstridskrafter ska integrera förmågor i alla domäner för att skapa konvergensfönster – tidpunkter när tillräckligt många effekter samordnats för att möjliggöra manöver. För svenskt vidkommande bör Natos koncept stå i fokus, eftersom det ska inrikta alliansens förmågeutveckling. Det är Natos koncept som kommer att diskuteras nedan.

Vad är multidomänoperationer?

Nato definierar MDO som “the orchestration of military activities, across all domains and environments, synchronized with non-military activities, to enable the Alliance to deliver converging effects at the speed of relevance”. Detta kan sedan brytas ned till några centrala beståndsdelar:

1. Orkestrering är samordningen av militära aktiviteter i flera domäner genom befäl.
2. Domäner är ett ramverk för att gruppera förmågor i vilka aktiviteter genomförs. Domänerna består av mark-, sjö-, luft-, rymd-, och cyberdomänen.
3. Miljöer beskriver de system som omger en verksamhet, exempelvis informationsmiljön – i korthet ett system i vilka militär förmåga samspelar med teknik, samhälle och kontext.
4. Synkronisering är samordning genom samverkan av militära och icke-militära aktiviteter för att uppnå konvergerande effekter.
5. Konvergerande (förstärkande) effekter uppstår när aktiviteter i flera domäner riktas mot samma syfte på ett sätt som förstärker varandra.

Utifrån dessa definitioner kan MDO i sin helhet förstås som ett operativt koncept där militära chefer ska samordna aktiviteter i flera domäner och om möjligt genom samverkan även med icke-militära aktörer. Syftet är att skapa förstärkande effekter, vilka ska ställa motståndaren inför svårlösta dilemman.

Ett exempel på en multidomän operation är integrerat luft- och missilförsvar (IAMD), något som kräver samordning av förmågor i flera domäner. Exempelvis kan aktiviteter i cyberrymden påverka motståndarens ledningsförmåga. I rymden finns förmågor för att säkerställa robust ledning och inhämtning av underrättelser. I luften finns möjligheten att inhämta underrättelser, leda och framför allt verka både mot flygande hot, men också mot exempelvis avfyrningsplattformar och motståndarens industriella kapacitet. I sjödomänen finns mycket kompetenta förmågor för ledning, skapande av lägesbild och målbekämpning. Förmågor på marken såsom luftvärn, radar och liknande kan användas för att förstärka operationens effekter. För att möjliggöra effektiv IAMD krävs också samordning gentemot icke-militära aktörer – alltifrån totalförsvarsaktörer, till industri vilka kan bistå i utvecklingen av exempelvis mot- eller verkansmedel.

Nato betonar att MDO möjliggörs av bland annat en omfattande digitalisering, i vilken alliansen ska utnyttja potentialen i den informationsteknik som idag existerar för att koppla samman system, sensorer, verkansplattformar och beslutsfattare. Genom interkonnektiviteten skapas förutsättningar för överlägsen situationsförståelse, men också flexibilitet och robusthet i och med tillgången till multipla system som kan lösa likartade uppgifter. Detta förväntas skapa förutsättningar för hastighet, eftersom det medför möjlighet att välja de system eller förband som snabbast eller enklast kan lösa en tilldelad uppgift.

En annan aspekt på MDO är ledning. Nato har utvecklat ett Cross-Domain Command Concept som drar upp huvudlinjerna för hur multidomänoperationer ska ledas. Flera av dessa tankar är fortfarande på idéstadiet, men i stort handlar det om att bygga system som möjliggör både centraliserad- och decentraliserad ledning, inte helt olikt den dynamiska ledning som flygstridskrafter tillämpar. Grundidén är att den delade lägesbilden ska möjliggöra beslutsfattande på den nivå som har bäst förutsättningar att ta besluten i fråga. Teknik ska också möjliggöra mer dynamiska ledningsstrukturer, vilka därmed blir mer robusta och svårare att bekämpa.

Kopplingen till äldre koncept

Språkbruket som omgärdar MDO för ibland tankarna till att detta är ett fundamentalt nytt koncept som förväntas skapa en revolution i hur krig bedrivs. MDO bör dock snarare ses som en evolution av ett antal västerländska krigföringskoncept.

I grunden är MDO en utveckling av gemensamma operationer (joint operations), något Nato själv understryker. Idén om att kombinera försvarsgrenar är långt ifrån ny; ett av de äldre exemplen är slaget vid Maraton 490 f.Kr. Där genomförde persiska styrkor en gemensam operation där sjöstridskrafter landsatte markstridskrafter. Idén om gemensamma operationer fick sedan sitt stora genomslag under 1980-talet, då det amerikanska försvaret introducerade begreppet i sin doktrin samt genomförde en omfattande försvarsreform för att stärka förmågan till gemensamma operationer. MDO kan i detta sammanhang ses som en utveckling av gemensamma operationer i vilka operationsmiljön expanderas från tre till fem domäner. Den grundläggande idén är dock densamma – kompletterande förmågor skapar svårlösta problem för motståndaren. Det gör MDO till en form av kombinerat vapen, fast på en omfattande skala.

Centralt i MDO är tanken om interkonnektivitet, det vill säga sammankoppling. Idén går att spåra till nätverksbaserad krigföring, tidigare uttryckt i koncept såsom Network Centric Operations, Network Enabled Operations eller det svenska Nätverksbaserade Försvaret (NBF). Ett flertal av de tankar som återfanns i dessa koncept rörande exempelvis sammankoppling, delad lägesbild, robusta ledningslösningar och precisionsvapen återfinns numera även i MDO. Medan delar av det svenska försöket med NBF gick i stöpet har flera av idéerna implementeras och återspeglas bland annat i flygvapnet och marinens användning av taktiska datalänkar, precisionsvapen, med mera.

Viljan att skapa konvergerande effekter går att spåra till det amerikanska Effects Based Operations och Natos Effects Based Approach to Operations. Effektbaserat tänkande föddes i kölvattnet av Operation Desert Storm. Planläggningen av luftkampanjen utgick ifrån vilka effekter man önskade uppnå med operationen. Utifrån dessa gjordes sedan målvalet. Det effektbaserate tänkandet har emellertid också mött kritik, bland annat från James Mattis sida, som menar att det är alltför svårt att belägga orsakssamband mellan aktiviteter och effekter. Idén med ett effektbaserat tänkande lever dock vidare som en central komponent i MDO.

Det finns också ett tydligt spår av hybridkrigföring i MDO, delvis framtaget för att hantera ryskt agerande över hela konfliktskalan. Synkroniseringen av militära operationer med icke-militära aktörer ökar mängden förmågor som den militära chefen har tillgång till och möjliggör exempelvis samordning med flera myndigheter för att hantera bland annat kabelbrott, sabotage och propaganda. Däremot finns det oklarheter i hur detta ska tillämpas. MDO är i grunden ett militärt koncept samtidigt som de militära cheferna saknar befälsrätt över icke-militära aktörer. Istället är man här hänvisad till att söka samarbeten eller upprätta avtal. Hur MDO förhåller sig till det svenska totalförsvaret är därför något som behöver utvecklas.

Kritik mot MDO

Det finns en befogad kritik mot MDO som är viktig att diskutera. Till att börja med har det anförts att MDO riskerar att reduceras till ytterligare ett militärt modeord på grund av sina vaga definitioner och breda beskrivningar. Exempelvis nämns orkestrering hela sjutton gånger i Natokonceptet utan att denna term någonsin definieras. Detta kan jämföras med den kritik som framför allt effektbaserade operationer har utsatts för. Kritikerna menar här att de fungerande militära koncepten behöver vara tydliga, i synnerhet när det kommer till vilka aktiviteter som ska genomföras och hur det ska gå till.

Ytterligare kritik avser MDO:s beroende av icke-militära aktörer och vilka folkrättsliga konsekvenser ett utnyttjande av sådan kan medföra. Det finns en risk att en okritisk användning av icke-militära aktörer suddar ut distinktionen mellan kombatant och icke-kombatant. Hur ska Nato exempelvis förhålla sig till att använda ett civilt satellitföretag för att genomföra bildunderrättelseinhämtning? Vad sker när en befälhavare betalar en influencer för att sprida ett visst narrativ i sociala medier?

Kritiken har också handlat om ledning. Ambitionen med domänöverskridande ledning är att möjliggöra uppdragstaktik, genom att lägre ledningsnivåer får en bättre situationsförståelse, men också mandat till att fatta beslut. Risken finns emellertid att MDO leder till en centralisering av ledningen som försvårar såväl uppdragstaktik som tempo. Här har tidigare forskning visat på hur arbeten med nätverksförsvar har lett till ett långsammare beslutsfattande. Den faktiska tillämpningen av domänöverskridande ledning kommer därför att kräva mer utveckling och experimenterande.

Slutligen finns det frågetecken rörande ambitionsnivån – även om varken Nato eller Försvarsmakten har skrivit ut exakt hur MDO ska utvecklas så kan man i beskrivningarna läsa in att det rör sig om ett högteknologiskt koncept. Kriget i Ukraina visar emellertid på behovet av ett volymförsvar. Det återstår därför ett arbete med att omsätta MDO från koncept till faktisk inriktning. Här krävs fortsatt arbete med att, inte minst för svensk del, utveckla MDO till faktiska organisationer, materiel och processer.

Avslutande synpunkter

Multidomänoperationer utgör Natos svar på en föränderlig operationsmiljö i vilken förmågan att integrera militära aktiviteter i mark, sjö, luft, rymd och cyber samt att samordna dessa med icke-militära aktörer är tänkt att ge alliansen avgörande fördelar. Konceptet är inte fundamentalt nytt utan vilar på decennier av erfarenheter från gemensamma operationer, nätverksbaserad krigföring och effektbaserat tänkande.

Här uppstår dock en besvärande paradox: MDO är samtidigt nödvändigt och ofärdigt. Det är nödvändigt eftersom en modern motståndare som Ryssland inte kan mötas med enskilda domänförmågor isolerade från varandra. Komplexiteten i det moderna stridsfältet kräver just den integrations- och samordningsförmåga som MDO syftar till. Samtidigt är MDO ofärdigt eftersom centrala begrepp än så länge inte är tillräckligt definierade och folkrättsliga spänningar olösta. Vidare befinner sig ledningskonceptet ännu på idéstadiet.

För svensk del betyder detta att MDO inte kan implementeras som en färdig mall. Konceptet är under utveckling och det krävs ett aktivt arbete med att bryta ned, testa och experimentera för att förstå hur detta ska omsättas i Försvarsmakten. Det förutsätter en tydligt definierad ambitionsnivå: ska Sverige eftersträva bredd över hela MDO-spektrumet eller nischa sig mot utvalda delar? Hur ska balansen se ut mellan nationell rådighet och beroende av alliansens förmågor? Dessa vägval kommer att vara avgörande för hur MDO realiseras i praktiken.

 

[Foto: Linnéa Bengtsson]