Av hedersledamoten och viceamiralen Dick Börjesson. Artikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 2026, och kan även läsas i tidskriftsarkivet.
Rysslands anfallskrig mot andra länder har ändrat den världsordning som gällt i decennier. Numera hävdas den starkes rätt att utvidga sitt territorium. Det borde oroa bland annat Sverige, vilket ligger bakom den europeiska upprustningen.
Sedan Sverige accepterades som medlem i Nato har diskussionen mest handlat om hur Sverige kan bidra till Natos samlande förmåga att avskräcka Ryssland, men mindre om vad Sverige skulle kunna bidra till i våra vatten. Marinen borde ha mera uthålliga fartyg, sägs det, och borde delta till exempel i Malackasundet och Suezkanalen för att öka vårt inflytande i Nato.
Ryssland har enligt uppgift en maritim strategi som kortfattat innebär följande: Man vill bli en global stormakt till sjöss. Samtidigt har man förlorat mycket i Svarta havet trots att Ukraina knappast har någon flotta. Modern krigsmateriel har haft god effekt.
För Sverige gäller att fyra stora fartyg av Luleåklass inom kort avses beställas, Visbykorvetterna kommer att få luftvärnsrobotar, amfibiekårens befintliga två förband blir vassare, Två ubåtar är under byggnad, de två första av minröjningsfartygen har gått till skrotning trots att denna serie fartyg är det vassaste vi har inom minröjningsområdet. Vad händer i övrigt? Marinen blir knappast större med nuvarande inriktning. En svensk maritim strategi borde omfatta mer än bara marinen exempelvis transportresurser, rederier, hamnar, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, bemanning av olika fartyg, personalförsörjning, m.m.
I många insändare har jag efterlyst en maritim strategi, men hittills har förvånansvärt litet hänt. Kustbevakningen har visserligen bordat fartyg ur den ryska skuggflottan, Sjöfartsverket har i dagsläget beställt endast en (1) isbrytare i stället för de befintliga. Förr bemannades Sjöfartsverkets fartyg av marinen. Att Kustbevakningen är en civil myndighet i fred borde ge regeringen en bättre möjlighet att ingripa i fred och ”gråzon”, men räcker en isbrytare även om vi samarbetar med Finland för att hålla de viktiga Norrlandshamnarna öppna året runt? De nationella behoven i Finland prioriteras sannolikt.
Visserligen har regeringen nu meddelat att den anslår 4,1 miljarder för ytterligare isbrytare, men det kommer att ta tid innan dessa är i drift. Den ryska marinen i Östersjön är numera förlagd i sina baser i S:t Petersburg och Kaliningrad. Sverige har en bataljon förlagd i Baltikum och skall leda FLF Finland i norr. Men skall förstärkningar kunna ske i Baltikum måste transporten över Östersjön kunna skyddas liksom levererande och mottagande hamnar. Alla allierade är dessutom beroende av fungerande sjötransporter för sin försörjning. Har Nato och Sverige kapacitet för detta samtidigt som den ryska flottan hindras att ingripa mot en förstärkning över Östersjön?
Den ryska strategiska maritima doktrinen från år 2022 stipulerar att Ryssland strävar efter att bli en global stormakt till sjöss. Östersjön är därvid ett hett område. Nato borde alltså fästa ett särskilt intresse till detta område och dess inverkan på den ryska krigsekonomin. Ukrainas angrepp på exempelvis ryska utskeppningshamnar visar på sårbarheten hos fasta anläggningar och räckvidden för modern krigsmateriel.
Nuvarande ÖB har uttryckt att marinen är för liten. Alla svenska pengar är förmodligen uppbundna i beslutade och planerade projekt. Hur ser den framtida marinen ut? Är fyra fregatter av Luleåklass och luftvärnsrobotar till Visbykorvetterna den mest optimala lösningen? Varför är just fyra fregatter optimalt? Några pengar skulle istället kunna användas för att förstärka andra eftersatta förmågor. Säkert skulle luftvärnsrobotar kunna skydda både i Sverige och Baltikum, men mot minor och ubåtar har de knappast någon verkan. Morgondagens försvarsmakt har förmodligen ett annat utseende än dagens.
Geografin runt Sverige ser ut som under det kalla kriget, men utmaningarna är säkert annorlunda. Uppgiften för marinen är inte längre invasionsförsvar utan har övergått till sjöfartsskydd. Ytattacken och ubåtarna har under invasionsförsvaret varit prioriterade. Ny materiel borde anpassas till erfarenheterna från de pågående krigen. Befintliga förband är levererade i en annan tid och anpassade till geografin i vårt närområde. En successiv förnyelse har inte skett varför nuvarande omsättningsbehov dessvärre drabbar alla marinens tjänstegrenar.
Under min tid som chef för Marinen kunde vi försvåra ryska flottans utlöpande från sina basområden och vi var inriktade mot en invasion över Östersjön. Ryska flottan skulle än idag kunna hota förstärkningstransporter till Baltikum om fartygen går till sjöss och långräckviddiga vapen kan utnyttjas. Det enklaste sättet vore nog att försvåra för ryska fartyg att löpa ut och förhindra ryska vapen att verka. Den ryska maritima strategin är förmodligen annorlunda än den Nato antagit i sin strategi från år 2022:
”Maritime security is key to our peace and security…We will…defend against all threats in the maritime domain…secure maritime trade routes and protect our main lines of communication.”
Östersjön har sedan Sveriges och Finlands inträde i Nato definitivt blivit ett ansvar för alliansen. DCA-avtalet mellan Sverige och USA förstärker bilden av Sverige som ett genomgångsområde inför förstärkningar till Baltikum. Att Finland bygger fyra nya korvetter och att Nato uppträder med stora fartyg innebär inte att Sverige bör gå samma väg. Vi gick en gång mot en ”lätt flotta” för att stora fartyg i Östersjön ansågs sårbara. Östersjön är lika mycket Natos område som Malackasundet och Suezkanalen. Östersjön är dessutom ett av de mest trafikerade haven i världen.
Det finns ett gammalt talesätt som lyder ”Skomakare bliv vid din läst”. Eftersom Sverige under lång tid har byggt upp och anpassat sin marin för kustinvasionsförsvar så borde några erfarenheter alltjämt vara giltiga även som allierad. Sverige borde hellre bidra med sin kunskap om Östersjön än att främst anpassa sig till Natos globala strävan.
För att citera ur Aleksej Navalnyjs självbiografi Patriot så har han sagt:
”Om ens övertygelser alls skall ha någon mening så måste man vara beredd att stå upp för och göra uppoffringar om det behövs.”
Jag har åter sagt vad jag tycker, men pensionärer kan nog inte göra några uppoffringar. Det åligger de som idag är aktiva. Är Kungl. Örlogsmannasällskapets ledamöter övertygade om att den svenska (obefintliga) maritima strategin bör sikta mot att fullfölja Natos globala ambition eller skall vi koncentrera oss på vårt närområde? Jag tycker att man skulle välja det senare särskilt som man har ansvar för sitt eget territoriella försvar innan paragraf 5 i Natostadgan är giltig. Jag kan ha fel och är förmodligen fast i gamla tänkesätt. Alla ledamöter i Kungl. Örlogsmannasällskapet har säkert sin egen mening, men denna måste komma fram till dagens beslutsfattare. Att skriva i tidskriften är ett sätt.
Dick Börjesson var chef för Marinen under åren 1990–1994, militärbefälhavare för Mellersta militärområdet under åren 1994–1998 samt sakkunnig i Försvarsdepartementet under åren 1998–2003. Han är även ledamot i Kungl. Krigsvetenskapsakademien.