Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges Maritima Akademi – närvarade vid 2025 års upplaga av Folk och Försvar genom ordföranden konteramiral (PA) Odd Werin.
Evenemanget var väl genomfört med mycket intressanta framträdanden, inte minst av Sveriges försvarsminister Pål Jonson. Här med akademiens ordförande konteramiral (PA) Odd Werin.
Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi – kommenterar det nyligen utkomna försvarsbeslutet, som inriktar svenskt försvar för perioden 2025-30. Rapporten i sin helhet går att ladda ned som pdf HÄR:
Kungl. Örlogsmannasällskapets reaktioner på försvarsbeslutet 2025-30
Försvarsbeslutspropositionen och regeringens inriktning för försvaret 2025-30 går att läsa via dessa länkar:
Sammanfattning och rekommendationer
Huvudsakligt fokus har legat på följderna av det snabbt försämrade säkerhetsläget som inneburit en säkerhetspolitisk omorientering med Nato-medlemskap samt substantiellt ökade utgifter för militärt och civilt försvar. Det kommande försvarsbeslutet utgör en tydlig kursändring mot den tidigare förda försvars-, utrikes-, och säkerhetspolitiken. Förändringarna är omfattande mot bakgrund av en starkt dynamisk strategisk, operativ och teknologisk utveckling som utmanar många av våra tidigare förhållningssätt. Inte minst påverkas utformning och dimensionering av de marina och maritima statliga resurserna samt sjöfarten och möjligheterna att skapa säkerhet för den för Sverige så avgörande viktiga sjöburna handeln.
Studien inleds med en kort strategisk översikt. Därpå följer mer utförliga analyser inom områdena taktik och operationer, personalfrågor, teknikutveckling samt sjöfartsutveckling. Med de analyserna som utgångspunkt har våra rekommendationer utformats.
Försvarsanslagen ligger i skrivande stund strax över 2 % av BNP och ska öka mot 2,6 % till 2028. Kungl. Örlogsmannasällskapet anser att denna ökning är otillräcklig. Sverige har hamnat i ett tidsmässigt och materiellt efterhandsläge och den trenden måste brytas. Vi bör agera för att vända utvecklingen och i stället skapa ett förhandsläge. Framför allt i det kortare perspektivet på 1-5 år är de föreslagna åtgärderna otillräckliga och måste stärkas.
De mest angelägna åtgärder som bör vidtas utöver planerade åtgärder under kommande försvarsbeslutsperiod, med ökade ekonomiska medel, är:
En ny funktion för utveckling av förmågor behöver sättas upp, med tillhörande möjligheter att testa nya lösningar. Den nya funktionen behöver präglas av snabbhet och flexibilitet för att långsiktigt kunna utveckla adekvat förmåga i alla domäner.
Utveckling av drönarförmåga och annan ny teknik behöver sättas i centrum, liksom att skapa möjligheter att successivt testa, använda och implementera ny teknik såsom till exempel inom artificiell intelligens, både i utvecklingen och i de system som ska ge förmågan. Skydd mot angrepp med drönare, signalstörning och cyberattacker behöver införlivas i arbetet för effekt av system på och under ytan och i luften. Tekniska återvändsgränder måste undvikas.
Målet behöver vara att enklare system, genom en närmare samverkan med industrin, ska kunna utvecklas och anskaffas på kort tid – inom ett år – från beslut och med accelererande införandetakt. Även för tyngre, större system behöver anskaffningsprocesserna förenklas och göras mer flexibla så att nya tekniska framsteg successivt bidrar till framtidssäkring av nu initierade satsningar.
Integration som möjliggör multidomäna operationer behöver stå i fokus, både vad gäller tekniska system och utveckling av kompetens. Att skapa en reell gemensam och multidomän förmåga användbar på den maritima arenan innebär även betydligt större förmåga för myndigheter att gemensamt skydda samhällsviktig infrastruktur på havens bottnar, i haven och på land vilken kan täcka hela konfliktskalan från dagens hybridoperationer till krig.
Personal och utbildning är en central resurs för framgång. Personalvolymerna och kompetensen behöver ökas, vilket kräver nya rekryteringsmetoder och vidareutvecklade utbildningssystem.
Anpassning till Natos arbetssätt och planer sker successivt och är ett viktigt fokusområde där interoperabilitet står i fokus. Teknisk interoperabilitet underlättas av att många system i dag kan göras interoperabla via digitala lösningar.
Nationellt behöver en systemöversyn genomföras för bättre koordination mellan, och samlad effekt ur, de nationella maritima aktörerna. Detta bör omfatta både statliga och privata aktörer både nationellt och internationellt. En ytterligare anpassning till Natos metoder för sjöfartsskydd (NCAGS) behövs och kan därmed också ske.
*
Kungl. Örlogsmannasällskapet understryker betydelsen av att beslutade åtgärder kommer till operativ effekt i det korta tidsperspektivet. Gapet mellan egen förmåga och hotet bör skyndsamt krympas i syfte att gå från efterhandsläge till förhandsläge i perspektivet 1-5 år.
Svensk försvarsutveckling – en tillbakablick
Sverige kommer från en situation med en lång tid av avveckling av militärt såväl som civilt försvar grundat på dåvarande säkerhetspolitiska hotnivå. Avvecklingen drevs till historiskt låga nivåer. Det försvar som skapades genom försvarsbesluten 2000 och 2004 blev en kompetensbevarande organisation med viss operativ förmåga i flera domäner – men inget försvar för krig.
Den säkerhetspolitiska situationen har sedan dess successivt försämrats och försämringen accelererar. Efter den ryska olagliga annekteringen av Krim 2014 påbörjades en tämligen blygsam uppbyggnad av försvaret med start i 2015 års försvarsbeslut, vilket resulterade i ett tillskott om c:a 10,2 mdr, vilket innebar ungefär 1 % av BNP. Uppbyggnaden ökades något i och med 2020 års försvarsbeslut, med ett tillskott på 27 mdr, syftande mot 1,5% av BNP i slutet av försvarsbeslutsperioden.
I och med den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina vintern 2022 punkterades tankarna på att situationen skulle kunna gå att rädda enbart med höjda försvarsanslag och bibehållen säkerhetspolitisk lösning. En omedelbar åtgärd vidtogs i och med beslutet att ansöka om medlemskap i Nato våren 2022. Sverige övergav sin tidigare linje och tog gemensamt och samtidigt med Finland steget att söka medlemskap i Nato.
Den 7 mars 2024 antogs Sverige som fullvärdig medlem av Nato. Det stabiliserar Sveriges säkerhetssituation men innebär också nya krav. Den säkerhetspolitiska situationen fortsätter att försämras och frågan som bör ställas är om Nato-medlemskapet tillsammans med föreslagna åtgärder i Försvarspropositionen är tillräckliga. Nedan följer vår analys av den frågan, i ett brett maritimt perspektiv.
Den säkerhetspolitiska barometern faller – global marin och maritim utveckling
Det säkerhetspolitiska läget fortsätter att vara instabilt. Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina fortsätter att prägla den säkerhetspolitiska utvecklingen. Krigsutvecklingen innehåller efterhand nya inslag. De senaste större förändringarna är att nordkoreanska soldater nu slåss på rysk sida i Ukraina, liksom den upptrappning som användningen av medeldistansrobotar med kärnvapenkapacitet mot Ukraina innebär. Kina, liksom Iran, stöder också Rysslands krigsinsatser på olika sätt vilket ger konflikten mer av en global karaktär.
Ett sätt att beskriva den övergripande utvecklingen är att autokratier och diktaturer samarbetar i konfrontationen mot demokratier, medan det som kallats det Globala Syd, växlar och ger sitt stöd till den ena eller andra sidan utifrån var egna intressen gagnas mest. Även denna utveckling innebär risker som inte är utan betydelse för den regelbaserade världsordningen som paradigm.
Till havs agerar Kina för att maximera sitt inflytande. I Sydkinesiska havet sker detta i strid med etablerad havsrätt och utgör ett direkt hot mot bl.a. Taiwan. Samtidigt hävdar Kina inkonsekvent rättigheter enligt gällande internationell rätt i Norra ishavet. De Iranstödda Houthierna angriper internationell sjöfart genom Röda Havet utanför Jemen i syfte att stödja Hamas och Hizbollahs krig mot Israel. Den regelbaserade världsordningen utmanas också i sjödomänen, och som en del i detta även den nödvändiga och för oss så viktiga fria handeln över haven.
Dagens sjöburna handel står för runt 90 procent av det globala handelsutbytet. Den transoceana handeln hålls i gång av ungefär 30 miljoner containrar och c:a 80 000 större handelsfartyg som ständigt rör sig över jordklotet. Under de senaste årtiondena har den sjöburna handeln vuxit starkt, och de insatsvaror som tidigare lagrades i land har flyttat ut ombord då lager är bundet kapital. Utvecklingen har lett till det just-in-time-system vi är starkt beroende av idag. IT-stödet för att styra detta gigantiska distributionssystem är lika imponerande som det är sårbart.
Under många tusentals år har haven fungerat som proteinkälla och väg för utbyte av varor, idéer och människor, men användningen av haven har breddats. På 1860-talet började de första telegrafkablarna läggas ut på havsbotten och idag går mer än 90 procent av den internationella trafiken på internet via kablar på havsbotten.
Till havs byggs också vindkraftsparker där energin som genereras transporteras in till land. På havsbotten ligger ett allt tätare nätverk av kablar och rör för överföring av elektricitet, olja och gas.
I vårt eget närområde pågår s.k. hybridoperationer mot dessa viktiga samhällsfunktioner, d.v.s. insatser där risken för upptäckt bedöms som låg och som utförs till låga kostnader, men med god effekt. Sabotage mot infrastruktur, kartläggning av anläggningar och installationer, störning av navigationssystem för sjö- och luftfart samt informations- och påverkansoperationer hör till den dagliga bilden. Denna verklighet utmanar verksamhet och kräver förbättrad samverkan mellan samtliga statliga och privata maritima resurser.
Den senaste utvecklingen med sea-bed mining av omfattande mineralresurser på havsbotten väcker en rad frågor inte minst om hur havsmiljön påverkas. Dagens begränsade kunskap om miljön på havsbotten i djuphaven kan leda till skador på eller förstöring av hittills okända ekosystem.
Ovanför dessa utvecklingar ligger också en allt snabbare klimatförändring. Haven har hittills kunnat absorbera mycket av den värme som uppvärmningen har lett till, men det leder till ett högre energiinnehåll i haven. Stormarna blir därför fler och svårare. Infrastrukturen för haven och den sjöburna handeln riskerar att skadas. Polarisarna och permafrosten till lands smälter i allt snabbare takt. Följderna är många och svåröverskådliga.
Haven har i alla tider varit av stor betydelse för fred, frihet och välstånd. I dag är hoten och riskerna mer omfattande än någonsin. Det måste även prägla nationella och multinationella satsningar, där även svenska maritima resurser har en viktig roll att spela.
Strategisk och operativ utveckling – den maritima domänen i sitt sammanhang
Sverige är idag en del av en allians, där nära samverkan till förmån för gemensamt försvar är en självklar aktivitet i fredstid, för att verka avskräckande och krigsavhållande. I takt med att gränserna mellan de olika operativa domänerna alltmer överlappar varandra, är det centralt att sätta in den maritima domänen i ett större sammanhang. Detta är avgörande för förståelsen av den maritima domänen tillsammans med rymd-, cyber-, mark-, och luftdomänerna och informationsmiljön. Sverige förbereder nu en mekaniserad markstyrka om cirka 500 man för att gruppera i Lettland under 2025. Regeringen uttalar att styrkan ska kunna stanna kvar och utökas i händelse av väpnat angrepp (Regeringens proposition 2024/25:22).
I samband med seminarium ordnat av Kungl. Krigsvetenskapsakademien den 25 oktober angående erfarenheterna från kriget i Ukraina, framförde chefen för den nordöstra multinationella armékåren i Stettin, den tyske generalen von Sandrart, betydelsen av sitt operationsområde för säkerheten i Centraleuropa såväl som för Skandinavien. Han uttalade särskilt att Östersjön både är ett slagfält i sig och det bakre området för markstriden i Baltikum samt att fungerande logistikflöden över Östersjön är nyckeln till framgång.
Vid en öppen högnivåkonflikt i Östersjöregionen behöver sjökontroll – ett säkert utnyttjande av havet som transportväg –etableras och upprätthållas över tid. Förband, trupp och förnödenheter behöver på ett säkert sätt föras fram via havet till operationsområdena vid Natos östra gräns på andra sidan Östersjön, så att dessa kan försörjas och förstärkas i strid. Tillbaka över Östersjön behöver flyktingar, sårade, stupade, krigsfångar och materiel för reparation m.m. kunna föras åter. Det kalla krigets bild av operationer mot Sverige i form av en stor röd pil från öster till väster har ersatts av en stor blå pil från väster till öster och en mindre blå pil från öster till väster. Omfattande förändringar av planeringen där tillförsel av resurser i allianssamverkan behövs därmed för att uppnå den avskräckning och stabilisering som är Natos yttersta syfte. Natomedlemskapet påverkar därtill lednings- och lydnadsförhållanden samt uppgiftsfördelningen mellan alliansens medlemmar i den vidare östersjöregionen.
Behovet av att få fram såväl sjögående underhållstransporter som förstärkningar framstår allt tydligare, liksom att dessa måste kunna fungera över hela konfliktskalan för att räcka till för det kollektiva försvaret och försörjningen. Det förväntas att vi tillsammans med andra kan ta och bibehålla kontroll över dessa underhållslinjer, d.v.s. vattenvägarna. En god lägesbild, kvalificerat luftförsvar, förmåga mot flygplan, missiler, drönare, ubåtar samt säkra hamnar för i- och urlastning och fartygstillgång för militära och civila transporter kommer att behövas. De ryska stridskrafterna måste samtidigt kunna förvägras att störa verksamheten, liksom att göra utfall mot och över hav mot svenska och allierade intressen och mot svenskt och allierat territorium.
Kungl. Örlogsmannasällskapet välkomnar Försvarspropositionen (Proposition 2024/25:34 Totalförsvaret 2025–2030) som när detta skrivs beslutats av Riksdagen. Insikten om att den svenska marinen liksom resten av Försvarsmakten och de statliga maritima resurserna behöver förstärkas och förändras på flera sätt givet den strategiska utvecklingen börjar slå igenom. Sverige har idag en ny roll som länk i en allians med ansvar att bistå våra allierade i det kollektiva försvaret. Nya och större ytstridsfartyg med kraftigare vapensystem planeras, nya ubåtar byggs, amfibiestridskrafterna moderniseras, basförbanden förstärks och inte minst tillåts den marina personalvolymen växa. Därtill har ett skifte skett från där ett tidigare nära nog exklusivt fokus på Östersjön till att nu även inkludera Västkusten och Nordsjön, och sannolikt också betydligt längre bort.
Det är ett utmanande läge och frågan är om de redan vidtagna och nu föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att skapa den önskade avskräckningen?
Gapet – satsningarna matchar inte hotutvecklingen
Vår analys pekar på att en lång tid av avveckling av såväl militärt som civilt försvar har lett till ett förmågegap gentemot det hot som nu redan existerar. De successiva besluten om tillväxt de senaste försvarsbesluten har ställts mot fortsatt säkerhetspolitisk försämring. Svensk maritim förmåga växer visserligen sedan vändpunkten 2015, men inte i tillräcklig takt för att överbrygga förmågegapet. Gapet ser ut att bestå trots de substantiella ekonomiska tillskotten.
Under en period efter det Kalla kriget rådde avspänning mellan stormakterna och allmän optimism om den globala utvecklingen, vilket medgav en nedprioritering av försvarssatsningarna till förmån för andra samhällssektorer. Metoden för statsmakterna, introducerad på 00-talet, att under gynnsamma säkerhetspolitiska förhållanden hålla försvarsutgifterna låga till förmån för andra samhällsfunktioner kommer nu på skam. Landet har agerat i efterhand och risken är överhängande att den beslutade tillväxten som initierats kommer att leverera, men inte tillräckligt snabbt. Den säkerhetspolitiska situationen försämras snabbare än beslutad tillväxt kan leverera.
Det svenska Natomedlemskapet, en nödvändighet, stabiliserar situationen. Samtidigt råder politisk osäkerhet om hur USA framgent kommer att agera i Nato.
Den civila och militära operativa förmågan bör därför enligt Kungl. Örlogsmannasällskapet uppfattning stärkas än fortare. Särskilt fokus bör ges i det korta perspektivet på 1-5 år. För det ändamålet har Kungl. Örlogsmannasällskapets vetenskapsgrenar under hösten analyserat vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas. De viktigaste genomgående slutsatserna anser vi är:
Många system har förstås fortfarande långa omloppstider, men på vissa områden måste vi förändra vårt förhållningssätt. Vi behöver tänka och agera enligt tre parallella spår:
En svensk strategi som Natomedlem kräver en förändrad maritim grundsyn
Det råder stora osäkerheter om den ryska förmågan att återhämta sig från kriget i Ukraina. De flesta bedömare anser att det kan ta några år för Ryssland att komma igen, men inte mycket mer än så. Det råder konsensus om att det brådskar om vi ska hinna möta den förmåga som kan byggas upp genom snabba ryska försvarsinvesteringar och omställningen till krigsekonomi, även om den ryska förmågan just nu påverkas av kriget i Ukraina.
De förslag i ”En svensk marin i Nato” som Kungl. Örlogsmannasällskapet tillsammans med Kungl. Krigsvetenskapsakademien arbetade fram under 2022-2023 ligger fortfarande rätt, men resonemangen behöver breddas och inkludera ett starkare maritimt perspektiv. I en inledande fas av en väpnad konflikt handlar det om en kamp om sjöförbindelserna till ett möjligt eller tilltänkt huvudområde, men även till områden som är betydelsefulla för logistik och basering, liksom för folkförsörjning. Sannolika konfliktområden i vår region omfattar idag Nato:s landgräns mot Ryssland. För Sverige, med vårt geografiska läge, innebär detta att betydelsen av att tillsammans med allierade ständigt ha kontroll över sjöförbindelserna i vårt närområde på såväl väst- som ostkusten har ökat, även om konfliktens huvudområde inte direkt omfattar svenskt territorium.
Medel och metoder för att störa eller omöjliggöra de centrala sjötransporterna har utvecklats och omfattar idag olika former av insatser från luften, på och under ytan, samt från och på land. Betydelsen av skydd av hela transportleden, sjöfart fritt till sjöss såväl som skydd av farvattenförträngningar och hamnar samt basområden har ökat.
Natos strategi syftar till att avskräcka Ryssland från angrepp. Dessutom är vår solidaritet inom alliansen viktig. Svenska bidrag till Natos stående förband i fredstid kommer framgent att genomsyra den militära verksamheten.
En marin tillämpning av denna strategi kräver örlogsfartyg som kan uppträda i avsett operationsområde, liksom ändamålsenliga former för operativ samordning mellan de olika maritima myndigheterna och handelssjöfarten. Det senare gäller inte minst i fråga om militärt sjöfartsskydd, såsom konvojering, eskortering och sjötrafikledning. Sverige har såväl skyldighet som rättighet att skydda svenskflaggade fartyg även långt utanför svenskt sjöterritorium.
Vidare har Försvarsmakten under vissa förhållanden rätt att minera med okontrollerbara sjöminor redan i fred. Detta kommer att ställa mycket höga krav på samverkan, inte minst inom Nato med stort inflytande från strandstaterna i Östersjön vilka alla är beroende av sjötrafik. På detta område måste utveckling ske inte minst i fråga om sjötrafikledning, d.v.s. åtgärder för ledning av sjötransporter med avseende på farleder, förflyttningstider, skydd m.m.
För just denna typ av samordning tillhandahåller Nato ett samlat koncept, benämnt Naval Co-operation and Guidance for Shipping (NCAGS), vilket är skapat för samverkan mellan å ena sidan statens maritima resurser – innefattandes bland annat marinstridskrafter, kustbevakning och lotsväsende – och handelssjöfarten å den andra. Sverige har under många år till delar använt sig av och samverkat inom NCAGS, men dessa behöver nu integreras fullt ut. Rimligen kan en svensk tillämpning av NCAGS vara ett viktigt steg i Regeringens nyligen deklarerade strävan att ta ett bredare grepp om de maritima frågorna. Kungl. Örlogsmannasällskapet stödjer detta arbete på olika sätt och understryker vikten av att identifierade författningsmässiga och organisatoriska åtgärder vidtas utan dröjsmål.
Det konkreta uppdraget till den svenska marinen vad gäller sjöfartskydd är att se till att flödena kommer fram till Sverige, men kanske framför allt till Finland, Baltikum och Polen i alla situationer från fred, kris och krig. Det handlar om att ha och bibehålla kontrollen över hav och luft, bland annat genom marint områdesluftförsvar, snarare än att bestrida motståndarens sjöherravälde. En omställning krävs i många avseenden, men det verkar inte som om denna förändring har kommit till stånd i alla delar av det maritima verksamhetsområdet i likhet med större delen av vårt samhälle. Försvarsberedningens rapport talar om betydelsen av att utöva kontroll till sjöss, men resonemanget har inte drivits i botten och därmed har den marina debatten om resursbehoven hittills mestadels uteblivit.
Synen på marinen som enbart ett traditionellt försvarssystem som finns för att förhindra en kustinvasion genom att ”knäcka den röda angriparpilen” – en stort upplagd överskeppningsoperation – verkar leva kvar. Förmågan att kontrollera basområden och inloppsleder behöver fortsatt utvecklas, bl.a. för att den marina delen av värdlandsstödet ska kunna levereras.
Ett ökat fokus på att etablera och bibehålla kontroll fritt till sjöss är också nödvändigt och skulle påskynda den nödvändiga förändringen av nuvarande förhållningsätt för att därmed bättre kunna svara mot alliansens förväntningar på Sverige. Beredskapskontroller, mobiliseringsövningar, planering inom Natosammanahanget bidrar till en sådan förändring.
Även de akuta hot som s.k. hybridoperationer utgör mot den kritiska infrastruktur till havs som vi är starkt beroende av behöver också adresseras. Kablar för telekommunikation, gas- och elledningar samt vindkraftsparker ligger i riskzonen. Hybridoperationer är idag en del av den operativa verkligheten till havs, och vår förmåga att hindra och beivra sabotage och påverkan av olika slag är idag begränsad. Hybridoperationer är inte heller begränsade till sjödomänen.
När det gäller operativa krav på materielutveckling är det lätt att tro att obemannade, autonoma farkoster och AI kan lösa alla framtida utmaningar. Samtidigt som vi förklarar vilka uppgifter som kan lösas av nya system, måste vi förklara vilka uppgifter som inte kan lösas av dem. Hur ska balansen mellan bemannade och obemannade system se ut i framtiden? Den moderna tekniken ska utnyttjas där den passar. Hamnbevakning, anfall mot stationära och långsamma mål samt övervakning av stora områden är några i den breda flora av uppgifter som vi bedömer kan lösas av drönare på eller under havsytan, i luften och i rymden. Ett flertal ledamöter av akademien har redan tidigare föreslagit att Försvarsmakten bör beställa några sådana testplattformar för olika typer av uppgifter. Det amerikanska luftförsvarssystemet AEGIS som till både kvalitet och numerär blivit världsledande, utvecklades enligt devisen ”Build a little, test a little, learn a lot”, är en god inspirationskälla. Ett marint tekniskt inriktat innovationscentrum bör utgöra ett nästa steg.
Marinen är redan idag och kommer i framtiden att vara starkt beroende av olika typer av sensordata. Verkansdelar och plattformar får ingen effekt om inte situationsförståelse, data och snabba beslutscykler finns på plats. Ledningsfrågor inklusive hantering av Big data och AI bör vara en prioritet i den marina utvecklingen.
Tillgången till och hanterande av stora mängder data kommer därmed att vara centralt för att bygga och analysera den komplexa lägesbilden. Dels för att känna till operationsmiljön bättre än motståndaren, dels för att förse obemannade farkoster med underlag. Detta kommer att kräva resurser – sensorer, plattformar, datakraft och säker kommunikation – för att samla in data, analysera densamma och sända ut den i bearbetat skick till varje befälhavare efter dennes behov för att lösa uppgiften. Tiden för att åstadkomma detta är en central faktor.
Här kan ny teknik såsom avancerad datafusion från många olika sensorkällor samtidigt, med maskinlärning i neurala nätverk göra verklig nytta. Multispektrala sensorer på satelliter kan redan i dag ge nära realtidsövervakning av våra närområden och därmed förse även den taktiska nivån med stora och relevanta informationsmängder, oavsett väder- och ljusförhållanden. Säker informationsöverföring med motståndskraft mot störning kan ske via störresistenta och GPS-oberoende satellitnätverk till stöd för den taktiska nivån, utan att den dränks i informationsmängden och utan detaljstyrning.
Att testa och vidareutveckla ovanstående kan ge svenska maritima myndigheter möjligheter att redan nu ta aktiv del, och inom vissa segment driva, utvecklingen av ett nationellt eller multinationellt koncept för multidomänoperationer.
Den svenska marinen skulle kunna visa vägen genom satsningar som utnyttjar befintlig teknik och som redan nu kan provas i ett konceptuellt testcenter för maritima operationer. Grundat på successiva testresultat kan snabb implementering följa.
Kungl. Örlogsmannasällskapets rekommendation är därför att etablera ett sådant center, gärna sammankopplat med motsvarande som nyligen etablerats inom flygvapnet, liksom kommande inom armén samt på lednings- och cyberområdet. Det brådskar. Att kunna uppnå en starkare avskräckning är avgörande. Som alliansmedlemmar ska vi bidra så bra vi kan, inom områden som är relevanta för Sverige och där vi av andra alliansmedlemmar förväntas ha förmåga. Våra omgivande havsområden är sådana områden, liksom vår tekniska nivå.
För att lyckas krävs både en sammanhållen maritim strategi och resurser för att skydda samhällsviktig infrastruktur etablerad i den maritima domänen och hålla de sjöburna flödena öppna och säkra.
Att åstadkomma detta kräver samordning mellan de maritima myndigheterna liksom relevant förmågeutveckling där industrin bör ges möjlighet att utveckla produkter och tjänster i nära samverkan med slutanvändande myndigheter, relevanta forskningsmiljöer, handelssjöfarten och andra aktörer som på den maritima arenan levererar samhällskritisk verksamhet.
Personal är den centrala resursen
Försvarsmaktens verksamhet bygger på personalen och dess kompetens. Det framhålls i försvarsberedningens rapport som grundläggande att personalförsörjningssystemet är ändamålsenligt och sammanhållet. Annars går det inte att skapa och vidmakthålla krigsförband som kan verka i fred, kris och krig.
Kungl. Örlogsmannasällskapet delar den uppfattningen, men menar att ytterligare åtgärder måste vidtas inom utbildnings- och personalområdet för att kompetensförsörjningen på allvar ska kunna bidra till att marinens försvarseffekt kan ökas. Det handlar främst om att utöka personalvolymerna, använda personal- och utbildningssystemen efter behoven i marinens krigsförband samt att fortsätta arbetet med att utveckla organisationskulturen så att militär personal kan fokusera på kärnverksamheten – den väpnade striden.
Utöka personalvolymerna
Breddad befälsförsörjning
Försvarsmaktens officersförsörjning (officerare och specialistofficerare) bygger primärt på rekrytering ur gruppen värnpliktiga samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän . I dag slutför endast ca 5 000 värnpliktiga sin grundutbildning. Regeringen vill att antalet värnpliktiga som kallas in till grundutbildning ska öka till ca 14 000 år 2035 vilket är ca 13 % av en årskull värnpliktiga.
Försvarsmakten gör fortsatta antaganden om att kunna rekrytera en tredjedel av dem som genomför grundutbildning att på olika sätt fortsätta som anställda eller kontrakterade. Med stigande volymer och en allt högre andel som pliktas in är detta antagande förknippat med hög risk. Ännu högre risk tar man avseende förhoppningen att ur årsklassen kunna anta tillräckligt många officersaspiranter med rätt förutsättningar.
Försvarsmakten bör därför framgent dels ges möjlighet att rekrytera direkt mot de c:a 500 000 19-24-åringarna och erbjuda dem som är lämpliga, men inte har genomfört GU, en kortare aspiranttjänstgöring om 6-10 månader med påföljande officersutbildning, dels se Särskild officersutbildning (SOFU) som en likvärdig väg in till officersyrket och inte som ett undantag från huvudregeln via grundutbildning värnplikt och tre års officerskurs (OP) vid Försvarshögskolan. Den kommande tillväxten fordrar fler vägar in, men framför allt en väsentligt breddad rekryteringsbas.
Dubbla besättningar
Marinens personella tillväxt måste påskyndas och maximeras. Detta gäller samtliga kategorier. Initialt behövs mer personal för att möjliggöra fortsatt tillväxt, främst i utbildnings- och utvecklingsbefattningar. Därefter används ett eventuellt personellt överskott för att skapa dubbla besättningar på befintliga fartygstyper, i syfte att öka det tidsmässiga utnyttjandet av varje skrov och därigenom tidigt öka operativ effekt. Samtidigt är dubbla besättningar en förutsättning för övergången till större och mer personalkrävande fartygstyper.
Översyn av utbildningar, deras relevans för kommande befattningar och därmed deras längd är av mycket stor vikt. Oaktat utfall av sådana översyner kommer tid alltid att vara en faktor. Från värnplikt, eller annan vald startpunkt, till örlogskapten/major tar det tio år eller mer för att skapa en kompetent befattningshavare på den nivån. Det innebär att fartygschefen på Luleåklassens efterföljare bör påbörja sin värnplikt senast nästa år.
Det behövs fler mariningenjörer
Mariningenjörer har en akademisk historia som sträcker sig till slutet av 1700-talet och rötterna i skeppsbyggnadshantverket går ännu längre tillbaka. Från efterkrigstiden och framåt har det ständigt funnits c:a 70 – 90 aktiva mariningenjörer. Aktuella analyser indikerar att den nivån är relevant även idag. Tillgången till denna kompetens är avgörande för att en högt specialiserad och teknisk försvarsgren som marinen ska kunna vidmakthållas och vidareutvecklas ur ett tekniskt och taktiskt perspektiv.
Den reella numerären av mariningenjörer är dock betydligt lägre idag, vilket tillsammans med ett högt åldersläge är högst problematiskt. Årligen utbildas c:a tre mariningenjörer, men nivån borde vara den tredubbla (åtta till nio per år) för att tillgodose organisationens behov under de kommande 15 åren.
Utbilda fler reservofficerare
Reservofficerssystemet är en flexibel och kostnadseffektiv del av personalförsörjningen som är särskilt betydelsefull för marinens förmåga att tillväxa. Välövade och regelbundet tjänstgörande reservofficerare kan bidra till att kompetensbehov som varierar över tid samt att organisationen får tillgång till civilt förvärvad kompetens och nätverk utanför Försvarsmakten.
Efter flera år helt utan nyutbildning, följt av en period med rekrytering av mycket små volymer, har marinen idag relativt få reservofficerare sett till organisationens storlek och framtida utmaningar och behov. Därtill kommer att åldersläget är besvärande och att många reservofficerare inte har övats på länge. Samtidigt bidrar många av dem idag med värdefulla kunskaper från 1980- och 90-talen. Det är därför viktigt att antalet utbildningsplatser ökar samt att marinen planerar för systematiska övningar och tjänstgöringar för de reservofficerare som är anställda vid förbanden. Dessutom bör övervägas att kalla in äldre reservofficerare eller förtidsavgångna officerare som en tidsmässig brygga till dess att nyrekryteringen har funnit sina former.
Dra nytta av systemfrågor som utvecklats försvarsgemensamt
Inom ramen för Försvarsmaktens beslutsmandat och med hänsyn till att det finns relativt få förordningsbegränsningar inom personal- och utbildningsområdet, kan och bör försvarsgrenarna ges större rådighet.
Det finns ett antal punkter där marinen skulle kunna dra nytta av utvecklade försvarsmaktsgemensamma systemfrågor och anpassa dem för sin egen verksamhet. Ett exempel är att marinen i framtiden skulle kunna genomföra all prövning inför grundläggande officersutbildning. Ett annat är att överväga om ett fåtal individer med rätt civil bakgrund och utbildning efter särskild officersutbildning skulle kunna anställas i marinen mot nivå OF 3 istället för som idag mot OF 1-2.
Kulturfrågor
Organisationskulturen och ledarskapet är avgörande för möjligheten att hantera tillväxt och tillgodose kraven på ökad försvarsförmåga, i synnerhet om det behöver ske stora förändringar på relativt kort tid. Marinen behöver ledare på alla nivåer som kan, vågar och har mandat att ta beslut. Fantasi, initiativförmåga och beslutskraft bör uppmuntras i alla led.
Det är viktigt att chefer kan verka i en miljö där det går att fokusera på kärnuppgifterna. Administrativa processer bör ses över så att de inte belastar officerare och specialistofficerare mer än nödvändigt. Exempelvis bör den så kallade HR-transformationen omprövas i grunden. Idag ägnar linjechefer alltför stor del av sin arbetstid på personaladministration som skulle kunna organiseras på ett sätt som inte tar resurser från kärnverksamheten.
Teknikperspektivet: Hur kan förmågehöjningen påskyndas?
Rysslands krig mot Ukraina har återuppväckt flera av krigets eviga sanningar som inte sällan lever en mer undanskymd tillvaro under längre perioder av fred. Detta beror ofta på ekonomi, men även pga. svårigheten att hela tiden tänka och öva krig fullt ut under fredstida förhållanden. Ofta handlar det om mängd, dvs. kvantitet, och kvalitet och omfattar bl. a:
Det sistnämnda kravet på anpassning innebär en aktiv förmåga till innovation, dvs. förmågan att ta befintliga system, delar av resultat från forskning och sätta ihop dem till nya funktioner och tillämpningar, och snabbt få dem provade i en operativ miljö. Om vi inte kan göra detta riskerar vi att skjutas bort.
Det handlar om ett nytt sätt att tänka, ett nytt förhållningssätt där tid blir en central faktor. Detta kräver i sin tur helt nya arbets- och förhållningssätt.
Ett ökat användande av exempelvis obemannade plattformar och artificiell intelligens (AI) i olika former leder till en multiplikatoreffekt. Detta innebär också uppmärksamhet på den rent doktrinära omsvängning detta medför. Materiel är som bekant bara en liten del av en förmåga. Utöver doktrin måste allt ifrån träning, utbildning till logistik också anpassas. Ur ett femårsperspektiv är detta möjligt, men kräver tydliga prioriteringar och samordning.
Ett exempel på innovation för att snabbt uppnå förmågehöjning kan vara att använda enklare fartyg (bogserbåtar, kustbevakning eller liknande) och utrusta dem med civila undervattensfarkoster och enklare data- och ledningssystems för mindetektering i hamnar och viktiga farleder. Men det kan också vara mycket annat. Det gäller att här arbeta med många olika koncept parallellt, att vara kreativ och tänka utanför etablerade ramar.
Marinen har gjort detta tidigare, exempelvis under ubåtsjakternas 1980-tal. Stridsbåt 90, som mer än 30 år efter införande fortfarande är relevant och modern, är också en produkt av nära interaktion mellan användare, upphandlande myndigheter och industri. Ett annat bra exempel är testfartyget Smyge, där smygteknik och framdrivningssystem testades vilket starkt bidrog till utvecklingen av dagens korvetter. Dessa tre verksamheter innehöll bland annat teknisk och taktisk innovation, som snabbt utvärderades i den operativa miljön. Det finns många fler liknande exempel.
Hur kan förutsättningar för snabb förmågeutveckling skapas?
En central faktor är personella resurser för att skapa en kraftigt förstärkt marin utvecklingsfunktion fokuserad på att utveckla och införa nya förmågor. Här kan erfarenheter från Ukraina detaljstuderas och tas tillvara. Lösningar ska kunna tas fram på kort eller mycket kort sikt. En sådan utvecklingsfunktion behöver bestå av c:a 50-100 personer med bred kompetens från flera nivåer och områden. Denna funktion kan med fördel bedriva specifika projekt med såväl ytdrönare som flygande drönare, samt skydd mot dessa, men även tillämpning av artificiell intelligens.
Även starka och direkta kopplingar mellan marinen, FOI, FHS, FMV och industrin kommer att behöva utvecklas. Det gäller i alla delar av utvecklingen, från koncept fram till taktisk utprovning. Civila (agila) arbetsmetoder behöver prövas, anpassas och införas.
Organisatoriskt kan det övervägas att uppkomna problem adresseras i projektform med tydligt prioriterade och avgränsade uppgifter. Att använda speciella grupper som enbart får jobba med en eller två frågor drar visserligen resurser, men går fortare. Det är inte gratis att prioritera.
Utvecklingsuppgifter måste ställas direkt till de existerande förbanden, och integreras parallellt med de operativa uppgifterna. Exempel kan vara prov och försök med drönare samt prov med nya sätt att bekämpa drönare. Fokus ska ligga på befintliga produkter, men med möjlighet till modifieringar under försöken.
Industriell kapacitet måste utnyttjas bättre; Världen har förändrats – men upphandlingslagstiftning och statlig budgetprocess är desamma. Detta måste ändras.
Sverige har en stark och tekniskt avancerad industri, med omfattande internationella samarbeten. Samarbetet mellan industri och akademi är också väl utvecklat. Men det internationella försvarssamarbetet brister på grund av konkurrens och den bedömda farhågan att förlora marknadsandelar.
De omfattande förmågebehoven inom försvarssektorn har uppfattats av svensk industri. Antalet företag som kan leverera till försvarssektorn växer. Nya innovativa företag inom olika försvarsrelaterade teknikområden etableras också i snabb takt. Som exempel kan nämnas att branschorganisationen Säkerhets- och Försvarsföretagen, SOFF, under senaste tiden fått mer än 50 nya medlemsföretag.
Att få med både nya och traditionella företag tidigt i utvecklingen är viktigt för att gynna snabb innovativ teknikutveckling liksom för att skapa snabba utvecklings och leveransprocesser. Hur industrin kan engageras i sådan utveckling är i grunden en fråga om inställning och ekonomiska resurser.
Industrins kapacitet bygger även på samverkan mellan företag och mellan industriella aktörer och universitet. Därför bör svensk industri uppmanas och uppmuntras till samverkan, både mellan företag och med institutionella aktörer men även direkt med kunderna. Forskningen behöver uppmuntras t ex genom att industri och FMV stöttar lovande studenter.
Befintliga lösningar behöver kunna utnyttjas, där industrin snabbt kan leverera. Företag som själva utvecklar behöver tidigt kunna fördelas kontrakt för tester och leveranser för att säkerställa att tidsgapet mellan utvecklad lösning och konkret order blir kort, annars riskerar företagen att tvingas leverera till andra som är snabbare – eller helt enkelt försvinna från marknaden.
Ett långsiktigt industriellt engagemang behöver alltså säkerställas. Här kan behövas politiskt stöd för att få till ett tätare samarbete mellan de maritima myndigheterna samt mellan dessa och industrin.
Nya tekniska genombrott kan snabbt skapa nya tillämpningar som öppnar nya möjligheter. Utveckling behöver därför i större omfattning ske iterativt, där ny teknik testas för att hitta nya sätt att realisera förmågebehov och upptäcka nya sådana behov. I detta perspektiv behöver även civil industri involveras: där finns en mycket snabb och avancerade utveckling, inte minst inom digitala lösningar och system. Den sektorns kompetens och kraft måste tillvaratas bättre än idag.
För att dessa förändringar ska komma till stånd krävs i grunden en kulturförändring, där riskbenägenheten för samtliga parter premieras i större utsträckning än tidigare. Det måste även finnas politiskt stöd för ett nytt och annorlunda arbetssätt så att regler och lagstiftning kan justeras. Myndigheterna måste vara beredda att dela på risken för misslyckande, varför en struktur med praktiska tester i de olika utvecklingsstegen behöver genomsyra verksamheten.
Särlösningar för att möta specifika svenska krav måste kunna stå tillbaka för beprövade lösningar, nya tillämpningar, internationella samarbeten och snabbare anskaffning. Vi måste både kunna öka försörjningssäkerheten samtidigt som vi i större skala nyttjar innovation i nära samverkan med innovativa företag och erfarenhetsbaserade lösningar.
Det kan göras exempelvis genom bi- eller multilaterala upphandlingar med andra våra Natoallierade. Samtidigt ska det ställas krav på robusthet, tillgänglighet, nationell implementering, underhåll och reservdelsförsörjning. Egen rådighet är viktig, särskilt vad avser leveranskedjor, komponenter och reservdelar. ”Swedification” är en ansats som bör kunna utvecklas där industri i partnerländer i större utsträckning än idag samarbetar med inhemsk industri avseende driftsättning av system, systemunderhåll och lagring.
Alla system kommer inte att kunna eller behöva utvecklas i en snabbmodell. Många av de ”tunga” systemen kommer även fortsatt att behöva utvecklas i gedigna processer, baserade på långsiktig planering och studier, där doktrin, personal m.m. är viktiga grundbultar. Utmaningen blir att välja vilka system som tillhör vilken kategori. Det kan hävdas att här finns en risk men Rysslands krig mot Ukraina visar att det finns en klar risk med att inte försöka utveckla snabbt och innovativt – det kan leda till försämrad säkerhet och i värsta fall ett förlorat krig.
Handelssjöfartens roll – åtgärder som brådskar
Försvarsberedningen framhåller att Sverige ska kunna utgöra ett s.k. uppmarsch- och basområde för allierade mark-, sjö- och flygstridskrafter, samt tillhandahålla försörjnings- och transiteringsområden för allierade styrkor. Vidare anförs att om sjövägarna i Nordatlanten störs så försvåras möjligheterna för USA och Nato att förstärka och försvara de nordliga och östliga allierade, däribland Sverige. Sjöförbindelserna till och i Östersjöregionen är således avgörande för Natos förstärkningsoperationer. Skydd av försörjning genom sjöfart är likaså av stor vikt, inte bara för Sveriges försörjning i fred, kris och krig, utan även för våra allierades (se Ds 2024:6 s. 136).
Kungl. Örlogsmannasällskapet bejakar dessa konstateranden, men menar samtidigt att Sveriges samlade militära och civila förmåga att möta dessa mål idag framstår som bristfällig. Därtill befinner vi oss redan idag i ett förhöjt beredskapsläge genom de s.k. hybridoperationer med inslag av sabotage och påverkansoperationer av olika slag som redan pågår mot Sverige och våra allierade. Även tidsfaktorn behöver därför också beaktas – det är fara i dröjsmål.
För att kunna möta den målbild som Försvarsberedningen indirekt rekommenderar anser Kungl. Örlogsmannasällskapet att Sverige behöver säkerställa följande centrala funktioner rörande handelsflottan:
Kungl. Örlogsmannasällskapets 253:e högtidssammanträde med efterföljande högtidsmiddag hölls 15 november 2024 i Stockholm.
Högtidssammankomsten samlade 145 deltagare. Högtidssammanträdet hölls på Etnografiska museet och högtidsmiddagen serverades i minneshallen på Sjöhistoriska museet.
Hedersgäst var viceamiral Mike Utley, CB OBE R.N. Commander NATO Allied Maritime Command. Amiral Utley höll ett uppskattat högtidstal där han fokuserade på den svenska marinens viktiga roll i Natosamarbetet och delade med sig av erfarenheter kring moderna marina operationer i ett allt alvarligare säkerhetspolitiskt läge.
I högtidssammanträdet deltog också ordinarie ledamoten viceamiral Ewa Skoog Haslum som är nyutnämnd chef för Försvarsmaktens operationsledning och ordinarie ledamoten konteramiral Johan Norlén som den 14 nov 2024 är Sveriges marinchef.
Finlands marinchef konteramiral Toumas Tillikainen deltog. Han kallades tidigare, under valsammanträdet i september, som hedersladamot i KÖMS.
Under högtidssammanträdet redogjorde akademiens sekreterare för verksamheten under det gångna året och kommendör Sölve Larsby läste minnesanteckningar över avlidna ledamöter.
Till Kungl. Örlogsmannasällskapet invaldes som nya ledamöter:
Ordinarie ledamöter:
överste David Saflind
kommendör Bernt Andersson
kommendör Fredrik Edwardsson
kommendörkapten Daniel Eklund
rederichef Henrik Jonsson
verkställande direktör Anders Dahl
juris doktor Martin R Leopardi.
Martin R Leopardi tilldelade invalsnummer 1549.
Som korresponderade ledamot invaldes amiral António Silva Ribeiro med invalsnummer 1550 sedan akademiens bildande den 15 november 1771. Ledamoten Lars Wedin kallades som hedersledamot.
De nya ledamöterna noterades därefter traditionsmässigt KÖMS liggare.
Belöningar utdelades till förtjänstfulla personer.
Akademiens medalj i guld utdelas till individ inom eller utom akademien för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde.
OL Kommendör Per Edling belönades med akademiens akademiens medalj i guld för synnerligen framstående insatser inom kommunikation och för sitt engagemang i tal och skrift om Sveriges maritima roll och ansvar i en ny strategisk kontext.
OL Kommendör Christer Hägg belönades med akademiens medalj i guld för synnerligt framstående insatser och genom sitt ambitiösa och mångåriga engagemang, ständigt i takt med den kontext som är relevant för Sverige inom det maritima området.
Akademiens medalj i silver utdelas till individ inom eller utom akademien för framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde.
Fanjunkare Jimmie Adamsson belönades med akademiens medalj i silver för sitt mångåriga och kreativa arbete med att kommunicera det marina budskapet på ett enkelt och pedagogiskt sätt med kunskap och uthållighet.
OL Kommendör Jonas Hård af Segerstad belönades med akademiens medalj i silver för insatser som har bidragit till en mer effektiv akademi som idag använder sig av nya medel för att kommunicera kunskap och att vara mer synlig i debatten.
1.e arkivarie Tom Olsson belönades med akademiens medalj i silver för många års framstående insatser och arbete med KÖMS bibliotek där han med sin djupa kompetens och känsla för kvalitet har varit en central kraft i utvecklingen av KÖMS biblioteket och konstsamling.
Sällskapets medalj i brons i Kvinnoförbundets för Sveriges Sjöförsvars anda utdelas på förslag från respektive förbandschef i marinen till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen – som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.
Furir Daniel Klawitter, Marinstaben
Furir Cecilia Lindberg, 1. ubåtsflottiljen
Kadett Julia Söderberg, 3. sjöstridsflottiljen
Korpral Ellen Fovaeus Werling, 4. sjöstridsflottiljen Kadett Teodor Eklund, Stockholms amfibieregemente Korpral Malcolm Snäll, Älvsborgs amfibieregemente Menig 2. klass Teo Lapierre, Marinbasen
Furir Simon Alfredsson Ahlbom, Sjöstridsskolan.
Hedersledamoten kommendör Bo Rask förärades en särskild gåva för sitt storartade, långvariga och aktiva arbete för Kungl. Örlogsmannasällskapet.
Högtidssammanträdet avslutades med att akademiens ordförande Konteramiral Odd Werin höll ett anförande vid nedläggning av ämbetet.
Under högtidssammanträdet underhöll Marinens musikkår genom att framföra ett flertal musikstycken, bland annat Kungl. Örlogsmannsällskapets marsch, Vår flotta av Ivar Widner och naturligtvis Kungl. Flottans defileringsmarsch av Ernst Urbach.
Deltagarna förflyttade sig därefter till Sjöhistoriska museet där drink serverades i Drottning Victorias salong och i utställningen om ”Flykten över Öresund 1943” där bland annat den svenska flottan assisterade.
En oktett från Fanfarservice under ledning av Andreas Permerud underhöll.
Middags serverades i minneshallen, nedanför Amphions akterskepp, på Sjöhistoriska museet.
Traditionsenligt utbringade akademins ordförande en skål för H.M. Konungen som också är akademiens hedersledamot.
Därefter sjöngs sedvanliga snapsvisor till förrätten.
Under middagen underhöll solisten från Göteborgsoperan Tomas Lind med tydlig stämma ackompanjerad av pianisten Georg Öqvist.
Tomas Lind sjöng Nessum Dorma från operan Turandot följt av O sole mio av Eduardo di Capua and Alfredo Mazzucchi. Det hela avslutades med ett bejublat framförande av Till havs av Gustaf Nordqvist.
Viceamiral Mike Utley höll ett mycket uppskattat middagstal och konteramiral Toumas Tillikainen stod för tacktalet. Daniel Klavitter framförde de belönades tack.
Efter middagen minglade gästerna till musik av Oktetten från Fanfarservice.
Sammanfattningsvis så blev årets högtidssammankomst mycket lyckad. Det var det första högtidssammanträdet sedan Sverige blev medlem i Nato.
Fler bilder från HS finns på: https://www.koms.se/gallerier/hogtidssammantradet-2024/
OL Per-Anders Emilson
Vid en avslutningsceremoni i Amiralitetskyrkan i Karlskrona för specialistofficersutbildningen 2023 utsågs bäste kadett Sjö och Amfibie. Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges maritima akademi, tilldelade penningbelöningar och diplom till Amanda Jägersvärd för bäste kadett Sjö och Rasmus Isbring premierades från Marinens Stiftelser som bäste kadett Amfibie.
Amanda Jägersvärd samt Rasmus Isbring erhöll även varsin hederssabel från marinchefen konteramiral Johan Norlén.
Motiveringen för Jägersvärds utnämning var: ”Amanda Jägersvärd har presterat mycket väl under sina studier. Hon är engagerad, positiv och lättsam men med en god förmåga att vara seriös när så behövs och vågar utmana sig själv. Hon tar ansvar, utvecklar laget och upprätthåller en god stabsetik”.
Motiveringen för Isbrings utnämning var: ”Rasmus Isbring har under studietiden utmärkt sig som en förebild bland sina kamrater genom sitt engagemang, sin målmedvetenhet och sitt positiva sätt. Med goda prestationer i sina studier kombinerat med en vilja att hjälpa andra har Isbring visat vad hårt arbete och rätt inställning kan åstadkomma”.
– Mina och Kungl. Örlogsmannasällskapets varma gratulationer till Amanda och Rasmus. Vi ser fram emot deras fortsatta bidrag och gärning inom Marinen och för Sveriges bästa, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.
Under värdskap av spanska Real Académia de la Mar möttes Koninklijke Belgische Marine Academie från Belgien, Académie de marine från Frankrike, Academia de marinha från Portugal och Deutsches Maritimes Institut från Tyskland för ett tvådagarsmöte i Madrid. Kungl. Örlogsmannasällskapet representerades av ordförande Odd Werin och OL Peter Thomsson, styrelseledamot för vetenskapsgren I. Mötet skedde som en fortsättning på ett initiativ av Académie de marine, som år 2022 stod värd för det första mötet i Paris. Året därpå genomfördes ett möte i Lissabon och vid detta tredje tillfälle anslöt även de tyska och svenska akademierna till skaran.
Efter en exklusiv guidning av spanska marinmuseet vidtog den inledande sittningen i marinstabens lokaler med inledningsanförande av Spaniens ställföreträdande marinchef. Samarbetet ännu är under utveckling varför presentationer av akademierna gavs stort utrymme. Att lära känna de olika akademiernas organisation, finansiering och huvudfokus är en förutsättning för att utröna vilka möjligheter det finns att ta intryck av varandras erfarenheter och aktiviteter liksom för att identifiera samarbetsområden.
Det var påtagligt att även våra systerakademier, i synnerhet de latinska, har stolta anor som speglas i publiceringar och aktiviteter med historisk inriktning. Portugisiska Academia de Marinha, spanska Real Académia de la Mar och belgiska Koninklijke Belgische Marine Academie har alla tre i sin verksamhet omfattande samarbete med högskolor och akademier. Det tyska Deutsches Maritimes Institut har två huvudsakliga arbetsområden, att årligen anordna en maritim konferens i Berlin med utvalda nyckelaktörer samt att genom en kommunikationsbyrå driva en internettjänst, Marine Forum www.marineforum.online. Genom dagliga uppdateringar om marina och maritima frågor har den blivit en given referenspunkt för alla sjöfartsintresserade. Franska Académie de marine har en unik ställning i att den är offentligt finansierad och författar rapporter åt marinchefen liksom åt försvars- och havsdepartementen.
Med ett digert program för verksamheten drog man nytta av den lokala dygnsrytmen så att middagen efter mingel inleddes först vid 22-tiden. Det var nu inget bekymmer tack vare många goda konversationer och en utsökt middag i sjöofficersmässen.
Under den andra dagen redovisade akademierna sina ”Flagship projects” och kommande verksamhet. När vår ordförande redovisade arbetet med KÖMS synpunkter på försvarsberedningens rapport genererade detta en längre diskussion. Skillnaden mellan hur europeiska länder uppfattar säkerhetssituationen liksom vilket stöd det finns att prioritera försvaret var tydlig. Några av våra kollegor har försvarsanslag långt under tvåprocentsmålet. Detta trots att hybrida hot knappast känner några fysiska gränser och att frontlinjen för cyberhot snarare går i våra internettjänster och mobiltelefoner än långt från Iberiska halvön, i Donbass. I sammanhanget har vi en förhållandevis god situation, där anslagen redan i år är 2,2 %, med utmaningen att snabbt nog omsätta det i militär förmåga. Detta gav även en fördjupad diskussion om ländernas syn på sin roll i Europa och i alliansen samt om hur man bäst bidrar till strategiutveckling, teknikimplementering och förmågetillväxt.
I det avslutande seminariet fördes en längre diskussion om gemensamma intresseområden samt möjligheterna för akademierna att genom ett samfällt agerande än bättre kunna bidra till utvecklingen inom sjöväsende och sjöförsvar. Den franska delegationen berättade utförligt om bakgrunden till inbjudan till Marseille i mars 2025, som avses vara en förkonferens till FN:s havskonferens UNOC III. Genom att samla de sex akademierna och utvalda experter vill man i seminarieberedning ta fram gemensamma underlag för att bidra till FN-konferensen som hålls i Nice i juni.
Under mötet fördes även en längre diskussion om en utmaning som ofta återkommit i KÖMS egna sammanträden. Den handlar om hur akademierna ska nå ut bortom de närmast berörda med sin kommunikation. Att utveckla kunskap och diskutera ämnen inom den maritima domänen medför inte nödvändigtvis förmågan att också kunna kommunicera externt. Det är tydligt att inte bara vårt land uppvisar en hög grad av sjöblindhet. Därför var det tyska exemplet med Marine Forum en fyrbåk mörkret. Deltagarna uppskattade även det kommunikativa draget från samma akademi, att ur handels- och försörjningstermer beskriva Europa som en visserligen stor, men ändå havsomsluten halvö.
Slutligen beslutades att för gruppen anamma namnet ”European maritime academies”. För att stärka samarbetet strävar man efter att förmedla länkar mellan systerakademiernas hemsidor liksom till att bjuda in varandras ledamöter till öppna sammankomster. Tanken är att fortsätta att hålla möten på årlig basis varför kommande möte hösten 2025 planeras genomföras under värdskap av någon av de nordeuropeiska akademierna.
Slutligen överräckte KÖMS ordförande en sköld till ordföranden för Real Académia de la Mar. Sammantaget var det ett givande möte där vi knöt kontakter och diskuterade marin och maritim strategi med närliggande ämnen. Forum som detta är angelägna i sin egen rätt, desto mer så i en osäker tid där Sverige dessutom nu blivit fullvärdig allierad.
Peter Thomsson, Styrelseledamot för vetenskapsgren I.
Kungl. Örlogsmannasällskapet – Sveriges marina akademi, har tilldelat akademiens medalj i brons på förslag från marinens förbandschefer till gruppbefäl, soldater och sjömän i marinen som utmärkt sig för framstående duglighet och föredömligt kamratskap.
Kungl. Örlogsmannasällskapets bronsmedalj i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda utdelades vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde i Stockholm fredagen den 15 november. De som medaljerades var:
– Furir Daniel Klawitter, Marinstaben
– Furir Cecilia Lindberg, 1. ubåtsflottiljen
– Kadett Julia Söderberg, 3. sjöstridsflottiljen
– Korpral Ellen Fovaeus Werling, 4. sjöstridsflottiljen
– Kadett Teodor Eklund, Stockholms amfibieregemente
– Korpral Malcolm Snäll, Älvsborgs amfibieregemente
– Menig 2. klass Teo Lapierre, Marinbasen
– Furir Simon Alfredsson Ahlbom, Sjöstridsskolan.
(Tjänstegraderna avser för tillfället för nomineringen).
– Mina och Kungl. Örlogsmannasällskapets varma gratulationer till de förtjänta medaljörerna från Sveriges marina förband. Just att medaljörerna är utvalda av sin egen krets för framstående duglighet och föredömligt kamratskap ger ett extra värde till utmärkelsen, säger konteramiral (PA) Odd Werin, ordförande för Kungl. Örlogsmannasällskapet.
Akademiens medalj i brons i Kvinnoförbundet för Sveriges Sjöförsvars anda. Den originella stavningen till ”erkänsla” kommer från en tid när gruppen ”nystavarna” verkade för en mer ljudnära stavning av svenska ord.
För ytterligare information:
För bilder och koordination: Mårten Granberg, ledamot, Kungl. Örlogsmannasällskapet, tel. mobil. 070 7640100 eller
E-post: marten.granberg@koms.se
Tillsammans med Föreningen Svensk Sjöfart genomförde Kungl. Örlogsmannasällskapet den 15 oktober ett heldagsseminarium med temat ”Havsrätt och sjöfartsskydd i en ny och osäker tid”. Seminariet var särskilt riktat till myndighetsföreträdare och experter vid departement i Regeringskansliet. Värdar för seminariet var Svensk Sjöfarts tidigare VD Pia Berglund och såsom representant för vetenskapsgren nr IV, ledamoten i KÖMS Mattias Widlund.
Paneldiskussion. Foto: Sjöfartstidningen/Albin Dahlin
Som inledning hälsade VD för Svensk Sjöfart, Anders Hermansson, och ordföranden i KÖMS, Odd Werin, välkommen och gav gemensamt ramen för seminariet. Därpå följde en introduktion där ledamoten Niklas Granholm beskrev hur geostrategiska förskjutningar och klimatförändringar ändrat förutsättningarna för sjöfarten. Kinas maktambitioner utmanar folkrätten, allt längre bort från det kinesiska fastlandet. Rysslands aggression och alltmer konfrontativa hållning sträcker sig återigen ut mot Nordatlanten. Klimatförändringarna med avsmältning i Arktis öppnar för mer sjöfart via Nordostpassagen samtidigt som torka och vattenbrist begränsar passager genom Panamakanalen.
Ledamoten Johan Schelin tog vid och påminde om att för USA är Ukrainakriget en regional konflikt, medan Kina är den globala utmanaren i en alltmer multipolär värld. Samtidigt har betydelsen av Östersjöområdet och dess inlopp ökat för Nato men även för Ryssland. Med den ryska skuggflottans omfattande trafik väckte Schelin frågan huruvida Öresundstraktaten av 1857 bör sägas upp för att exempelvis kunna införa lotsplikt i Öresund.
Just frågan om juridiska aspekter där havsrätten möter nya utmaningar diskuterades av Henrik Ringbom, professor i havsrätt vid Åbo Akademi. Med utgångspunkt i när det kinesiska fartyget Newnew Polar Bear slet av rörledningar och kablar i Finska viken gjorde Ringbom observationen av det fullkomligt orimliga att havsrätten kan synas låta navigationsfrihet medföra sabotagefrihet. Han utvecklade mot denna bakgrund resonemang kring vilka möjligheter snarare än begränsningar som juridiken medför.
På det följde ett panelsamtal lett av journalisten och reservofficeren i armén Niklas Ekdal. I panelsamtalet deltog Niklas Granholm och Henrik Ringbom samt Måns Jacobsson, tidigare direktör för de internationella oljeskadefonderna och nyinvalde ledamoten Martin Leopard, folkrättsrådgivare vid UD. Särskilt noterbart var Jacobssons observation om hur den ryska skuggflottan verkar utanför de strukturer för säkerhet som etablerats med klassningssällskap och s.k. P&I-klubbar (ansvarsförsäkringsgivare för redaransvar). Leopardi knöt an till tidigare anföranden och betonade att i synnerhet mindre stater, som Sverige, värnar och ser sin trygghet i folkrättens regelbaserade ordning. Just avseende havsrättskonventionen menade han att den är välutvecklad – omfattande, detaljerad och sammanhållen och därmed särskild viktig att värna.
Efter lunchen resonerade hedersledamoten Marie Jacobsson om vilken folkrättslig påverkan alliansinträdet medför för Sverige. Med ett initialt konstaterande att även inom alliansen är det staterna som bär ansvar konstaterades att det varken avseende havsrättskonventionen eller den humanitära rätten innebar några väsentliga förändringar för svenskt vidkommande. Däremot påpekade Jacobsson att Sverige kommer att förväntas göra ställningstaganden om sin hållning i folkrättsliga frågor, vilket behöver noga övervägas. Därtill behöver vi se över och påverka de revideringar av San Remo-manualens tolkningar av sjökrigsrätten som nu sker, så att nytillkomna frågor som cyber, bottenliggande infrastruktur och Arktis behandlas på adekvat vis. Slutligen menade Jacobsson att IKFN-förordningen är i visst behov av revidering. Att Sverige som alliansmedlem i praktiken inte kan förklara sig neutralt ens i avlägsna konflikter innebär inte att insatsreglerna blivit obsoleta, utan att de behöver ses över.
Ledamoten Peter Thomsson presenterade Natos koncept för samverkan mellan sjöstridskrafter och handelssjöfart, Naval Cooperation and Guidance for Shipping (NCAGS). Med alliansinträdet sker nu implementering av Natos former för samverkan mellan handels- och örlogsflottor, för att minska störningar och öka skyddet av sjöfarten. Försvarsmakten tar för närvarande fram den svenska tillämpningen i nära samarbete med Kustbevakningen, Sjöfartsverket, andra berörda myndigheter och branschen. Strävan att göra detta med likhet inom alliansen och grannländer avser även nationell militär sjötrafikledning. Den är främst avsedd för att kunna nyttjas vid krigsfara eller krig. Instrumentet skulle dock kunna nyttjas även vid militära förhållanden i fred, om situationen så kräver.
Föredragningarna avslutades med att VD för Stockholms hamnar, Magdalena Bosson, redovisade det redan långt gångna beredskapsarbetet som skett inom Stockholms stad generellt och inom hamnarna specifikt. Staden har med ägardirektiv för höjd beredskap och andra åtgärder stärkt sin roll i totalförsvaret och hamnarna ligger nu föredömligt så långt fram att man upplever en otålighet att få till nödvändig samverkan för att ta ytterligare steg. Hamnarna har en särställning i övergången mellan land och hav, vilket gör samverkansbehovet både stort och utmanande. Dessutom har man ibland större gemenskap internationellt, med hamnar i andra änden av en trad, än med sina svenska grannar. En inspirerande och informativ föredragning. Efter Bossons anförande följde en paneldiskussion kring behovet av utveckling av sjöfartsskyddet, där Jacobsson, Thomsson, Bosson och även Schelin deltog.
Dagen avslutades med en avslutande panel med Anders Hermansson, VD för Svensk sjöfart, ledamoten Ewa Skoog Haslum, marinchef, Erik Eklund, GD Sjöfartsverket och Henrik Jonsson, överdirektör Kustbevakningen. Hermansson påpekade vikten av skyddet, där hot för sjöfarten är en akut realitet, till skillnad från andra delar av transportsektorn, och efterfrågade närmare samarbete med berörda myndigheter och mer information. Skoog Haslum knöt an till detta med ett citat om att krig kanske inte kan vinnas till sjöss men att landets ekonomi mycket väl kan förloras till sjöss. Kraven är nu höga och utmaningarna stora samtidigt som vi måste vara medvetna om att en angripare slår där vi är som svagast. Det är därför angeläget att fler tänker ”från havsbotten till rymd och från hybrid till nukleärt”. Eklund påminde om förmågan att hantera alla konfliktnivåer och att ”utmana gråzonerna”. Jonsson betonade vikten av att förtydliga roller och utveckla samverkan med de parter och i de forum som behövs. Panelen var rörande överens om behovet att fortsätta och förstärka samarbetet, mellan myndigheter, offentlig verksamhet och näring.
Sammantaget en dag med många intressanta anföranden och paneler. De gav nya kunskaper om konkreta behov och utveckling inom skyddet av sjöfarten som samhällets livsnerv. Engagemanget och de många diskussionerna runt om anföranden vittnar om ett angeläget område där flera deltagare efterlyste en uppföljning längre fram. Det finns utan tvekan anledning att återkomma till dessa frågor i olika sammanhang.
Hedersledamoten av Kungl. Örlogsmannasällskapet Claes Tornberg tilldelas Försvarshögskolans nyinrättade förtjänstmedalj i guld för sina insatser för att utveckla Försvarshögskolan och den högre militära utbildningen i Sverige.
Försvarshögskolans motivering till medaljeringen:
Försvarshögskolans tidigare rektor, konteramiral Claes Tornberg tilldelas Försvarshögskolans förtjänstmedalj i guld för sina betydande insatser för akademiseringen av officersprofessionen och den moderna Försvarshögskolans utveckling.
Redan 1991, under sin tid som chef för Militärhögskolan, lanserade Tornberg tillsammans med dåvarande överbefälhavare Bengt Gustafsson idén om ett totalförsvarsuniversitet som skulle utbilda både civila och militära ledare och experter. Ett första steg på vägen var att etablera forskning vid Militärhögskolan och de första professorerna utnämndes 1996. Samtidigt inrättades ÖB:s doktorandprogram. När dåvarande Försvarshögskolan slogs ihop med Militärhögskolan 1997 utnämndes Tornberg till lärosätes första chef och rektor. Med sitt visionära ledarskap och stora engagemang lade Tornberg grunden för Försvarshögskolan som sedan 2008 är en reguljär högskola och totalförsvarets akademiska nav och mötesplats.
Utöver HL Tornberg tilldelades landshövding Peter Egardt, Försvarshögskolans tidigare styrelseordförande, förtjänstmedalj i guld samt generaldirektören för Plikt- och prövningsverket Christina Malm och överstelöjtnant Johan Paasikivi förtjänstmedaljer i silver.
Läs Försvarshögskolans pressmeddelande HÄR.
På förmiddagen 15 november, i god tid före högtidssammanträdet, bjuder KÖMS in ledamöter till ett seminarium om sjöfartens betydelse. KL Dr Sebastian Bruns från Universitetet i Kiel, James Bergeron från MARCOM och OL Erik Thedéen diskuterar, modererade av OL Niklas Granholm.
Läs mer i kalendariet HÄR
Seminariet är endast öppet för ledamöter eller särskilt inbjudna. Det äger rum kl 10-12, i Sjöfartshuset på Skeppsbron 10.
Kommendörkapten Shahin Olesén Eghraghi beskriver i denna artikel, som är ett särtryck ur TiS, det så kallade ”fjärde slaget om atlanten”, som syftar på sjökriget om transporterna över Atlanten i det första och det andra världskriget, medan det tredje slaget var det som aldrig utkämpades under det kalla kriget. I det nya spända säkerhetsläget kan man därför tala om en kraftmätning till sjöss som ett ”fjärde slag om Atlanten”.
Artikeln som särtryck kan läsas eller laddas ned här: Fjärde slaget om Atlanten
Fjärde slaget om Atlanten – både myt och verklighet
Abstract: Western planners were convinced that the Soviet fleet had anti-SLOC (Sea Lines of Communication) as one of its main missions. Studies during and after the Cold War show that the Soviet naval priorities during the Third Battle of the Atlantic were primarily to destroy enemy strategic submarines and carrier groups, and to protect its own strategic submarines inside so-called bastions, not anti-SLOC. Soviet prioritized land targets including ports, shipyards and infrastructure, which was less time consuming than attacking convoys, and it also pleased the army. We should assume that Russia plans according to similar concepts not the least considering its Kaliberisation. The Northern Fleet has approximately 23 submarines today, whereas in 1984 it had 176. This author believes it is a mistake to portray the Fourth Battle of the Atlantic as an heir to the Third Battle during the Cold War. Further studies are needed to understand modern Russian naval priorities and capabilities in the Atlantic.
| “Employment plans for the U.S. Second Fleet, intended to counter Soviet submarines flooding south on D-day, were aimed at a shadow. They were essentially pointless.”
Bradford Dismukes, Naval War College Review, 2020[1] |
| “It is a joke in Britain to say that the War Office is always preparing for the last war. But this is probably true of other departments and of other countries, and it was certainly true of the French Army”.
Winston Churchill om Maginotlinjen i The Gathering Storm, 1948[2] |
Viceamiralen (USN) James Foggo III och dr Alarik Fritz skrev 2016 artikeln ”The Fourth Battle of the Atlantic” för tidningen Proceedings. Begreppet har därefter fått en stor spridning och används flitigt inom diskursen om Nordatlanten och den transatlantiska länken.[3] Norman Polmar och Bradford Dismukes med flera ifrågasätter bedömningen att den sovjetiska marinen hade som en av sina huvuduppgifter att skära den transatlantiska länken under det kalla kriget. Om det inte finns samsyn gällande det tredje slaget om Atlanten, vad får det för konsekvenser för ett eventuellt fjärde slag?
Som nybliven NATO medlem är det av vikt att vi förstår utmaningarna i flera närliggande operationsområden. Hur kan ett krig i Nordatlanten, Arktis och Nordsjön komma att se ut? Essän redogör för vad begreppet ”Fjärde slaget om Atlanten” betyder samt ger en överblick över ett antal historiska och samtida sjömilitära faktorer i Nordatlanten. Essäns andra syfte har bäring på Churchills citat ovan om den franska armén. Maginotlinjen används ofta som exempel på hur man kan begå misstaget att förbereda sig på det förra kriget. Vad drar vi för slutsatser från det tredje slaget om Atlanten vid planeringen inför kommande slag?
Det första och andra slaget om Atlanten motsvarar slagen om konvojerna under de två världskrigen. Foggos och Fritz menar okontroversiellt att ubåtskriget hade potentialen att knäcka de allierade. Genom att utveckla teknik, taktik och doktriner kunde Tyskland till slut besegras. Under det kalla krigets tredje slag utvecklade Sovjetunionen sin ubåtskrigföring i en snabb takt, men de allierade lyckades än en gång förbättra produktionen av avancerade ubåtar, ubåtsjaktsystem, taktik och teknologi snabbare än sin motståndare. Foggo, Fritz och många med dem är övertygade att det fjärde slaget om Atlanten redan har inletts genom att Ryssland återuppbygger sin flotta och ökar sin närvaro till sjöss. De citerade bland annat amiral Ferguson, chefen för US Naval Forces Europe, som 2015 menade att det fanns en rysk ”stålbåge” från Arktis via Östersjön till Svarta havet.[4]
Begreppet ”fjärde slaget” har Foggo och Fritz lånat från dr Owen R. Cote.[5] Cotes artikel från 2000 beskriver ubåtarnas och ubåtsjaktens teknik- och doktrinutveckling från första och andra världskriget och vilka utmaningar som rådde under det kalla kriget. Han menade att ubåtarna kunde hota de stora sjömakterna på grund av de senares oförmåga eller ovilja att förutse ubåtshotet och utveckla sig därefter. Cote ansåg att ubåtar var den svagares plattform för att förhindra att en starkare motståndare upprättar sjökontroll. Därför vore fortsatt utveckling av ubåtsjakten nödvändig för att US Navy skulle kunna lösa sin viktigaste uppgift under det fjärde slaget – att kunna upprätta sjökontroll.
Storamiral Sergej Gorsjkov, chefen för den sovjetiska marinen 1956 – 1985, är den som mest påverkat de sovjetiska och senare ryska sjöofficerarna. Gorsjkovs texter är en bra utgångspunkt för att förstå Rysslands syn på örlogskrig.
I sitt livsverk Statens sjömakt från 1976 att ubåtarna var den huvudsakliga stridskraften i en modern flotta.[6] Han ansåg att teknisk och vetenskaplig utveckling gjorde ubåtarna till de perfekta bärarna av moderna vapen [robotar], vars avfyrning kunde ske från hela världsoceanen. Sjökrigets inflytande på krigets gång var direkt kopplat till flottans förmåga att bekämpa mål i land och samtidigt förhindra fiendens strategiska nukleära förmåga till sjöss enligt Gorsjkov.[7]
Gorsjkov skrev att Atlanten var västs huvudartär och att den var avgörande för ekonomin.[8] Han ansåg att NATO bedömde att Atlanten var huvudarenan till sjöss och att de skulle koncentrera huvuddelen av sina styrkor där. Det är dock viktigt att komma ihåg att Gorsjkovs bok också var ett propagandaverk. Han sökte främja marinen över den betydligt starkare armén och dess förespråkare inom kommunistpartiet. Detta gjorde han delvis genom att smickra armén och partiet. Å ena sidan menade Gorsjkov att det var den sovjetiska marinen som bidrog till segern i (det andra) slaget om Atlanten.[9] Å den andra menar han att det var en sidoarena som hade lite inflytande över krigets utveckling. Hitler själv ansåg ju att det var viktigare att slå Sovjetunionen till lands (!).
Gorsjkov ansåg att genom att Sovjets marin och armé band tyska resurser kunde USA och Storbritannien bygga handelsfartyg och ubåtsjaktresurser. De allierade kunde vinna slaget om Atlanten i första hand för att Hitlertysklands flotta var ”obalanserad” med en för hög prioritet att bekämpa konvojer med ubåtar.[10] Enligt Gorsjkov borde Hitler haft ett större antal ytstridsfartyg som kunde bekämpa mål i land. Det senare bör också ses som Gorsjkovs sätt att framhäva marinens roll i Sovjetunionens armétunga ledning. Gorsjkov skrev att eran av stora sjöslag där flottor mötte varandra hade ändrats med introduktionen av hangarfartyg och kärnvapen.[11] Han var övertygad om att fartygens uppgift i första hand var riktad mot land, och i andra hand mot andra fartyg. Istället för att nedkämpa fartyg en och en till sjöss var Gorsjkov inriktad på att bekämpa källan till fartygen, det vill säga hamnar, varv, fabriker etc. Sovjetunionens strategi för att bryta sjöförbindelser (SLOC – Sea Lines of Communication) prioriterade att bekämpa hamnarna.
Storamiralen Sergej Gorsjkovs efterträdare och den siste sovjetiske marinchefen mellan 1985-1991 var amiral Vladimir Tjernavin. Denne var ubåtsofficer från Norra marinen och befäste Gorsjkovs uppfattning om ubåtarnas upphöjdhet. Marinflyget och ytstridsfartygens roll var att skydda ubåtarna längs deras rutter och när de löpte ut från sina baser.[13]
Amerikanska flottans Office of Naval Intelligence (ONI) är tongivande när det gäller analysen av marina motståndare. I deras verk om den ryska marinen från 2015 anger de att den ryska fokuseringen på ubåtar – i synnerhet de strategiska – beror på Rysslands geografiska begränsningar som gör deras ytfartyg sårbara.[14] Ubåtarnas dolda uppträdande ökar deras överlevnad, och Rysslands fokus på kärnvapenavskräckning gör att de strategiska ubåtarna går före andra ubåtstyper i prioritet.
Ubåtsvapnet och Norra marinen dominerar den ryska marinen, vilket också reflekteras av Rysslands prioritering av Arktis.[15] Den nya chefen för ryska marinen sedan 2 april 2024, amiral Aleksandr Moisejev, är från ubåtsvapnet. Han har tjänstgjort ombord på strategiska ubåtar i Norra marinen och dess olika staber i 30 år. 2019 blev han chef för Norra marinen, samtidigt som hans företrädare, ubåtsmannen amiral Nikolaj Jevmenov, blev marinchef. Moisejevs efterträdare som chef för Norra marinen är viceamiral Konstantin Kabantsov. Han har också 30 års erfarenhet från ubåtsvapnet, specifikt flera tjänstgöringar kopplade till Akula III-klassen (Shtjuka-B), eliten bland de atomdrivna attackubåtarna. Det bör göra honom till en mer aggressiv befälhavare jämfört med en som kommer från de strategiska ubåtarna. Kabantsov och Moisejev utnämndes officiellt samma dag, 2 april 2024, men blev befordrade till tjänsteförättande chefer redan 19 mars på ubåtsmännens dag. Viceamiral Vladimir Vorobjov, chefen för Östersjömarinen, och viceamiral Viktor Liina, chefen för Stillahavsmarinen, är bägge också ubåtsmän som tjänstgjort på atomdrivna ubåtar i Norra marinen.[16] Med andra ord så styrs större delen av den ryska marinen av ubåtsmän som har tjänstgjort i Norra marinen.
De sovjetiska och senare ryska strategiska ubåtarnas förmåga att bekämpa mål över hela västvärlden inifrån försvarade bastioner (se bild 1) i Arktis gör dem till unika tillgångar för Moskva och i täten för rysk militär förmåga.[17] Det reflekteras också av hur mycket resurser man spenderar på uppgradering av befintliga båtar och utveckling och produktion av nya.
Det finns dock en historiskt viktig doktrinskillnad mellan Sovjetunionen och västs SSBN. Väst har alltid flera SSBN kontinuerligt ute på avskräckningspatrull medan Sovjetunionen kunde ha flera i hamn med en höjd beredskap som var beredda att löpa ut vid behov. Ryssland förefaller använda samma doktrin. Det låga antalet SSBNs gör det också till en praktisk nödvändighet.
Bild 1. Karta över Norra marinens bastion. Källa: RUSI
Attackubåtar, flyg, ytfartyg, kustrobotar, luftvärn och marininfanteri försvarar bastionerna som ligger nära det ryska fastlandet. Området där SSBN i huvudsak verkar ligger på en platå. Barents hav har ett medeldjup på 230 meter (Östersjöns medeldjup 55 m) och öster om ön Novaja Zemlja ligger Karahavet med ett medeldjup på 131 m. Väster om platån ligger Norska havet med ett medeldjup på 2000 m. I bastionerna kan ryska ubåtsjaktresurser ha fördelar i grunda och geografiskt begränsade, istäckta vatten på de inre linjerna medan NATOs attackubåtar befinner sig långt hemifrån utan understödjande ubåtsjaktflyg och ytfartyg. Grunda, istäckta vatten minskar avsevärt upptäcktsavståndet för en attackubåt som söker efter en SSBN.[18] Ljud rör sig annorlunda mellan ett istäcke och en grund botten jämfört med i den djupa oceanen. Passiv sonar och torped har också svårigheter i en miljö där isen rör på sig och skapar störande bakgrundsljud.
Jämförelse i storlek: Projekt 09786 Grunt/Delta III Stretch-klass SSAN Orenburg (BS-136) 166 m lång och en Projekt 877 Halibut/Kilo-klass SSK, 70 m lång, Olenya Guba. Källa: Sociala medier @Saturnax1
Amerikanska forskare har mätt SSBN och SSN sannolikheter att upptäcka varandra under olika omständigheter i Arktis. En rysk Victor III ubåt som försvarar sig mot en amerikansk Los Angeles ubåt ökar sin möjlighet att upptäcka motståndaren i ett grunt, istäckt vatten för att den amerikanska ubåtens räckviddsövertag minskar i bullrigare vatten. Ryska Sierra och Akula ubåtar bör å andra sidan välja isfritt, grunt vatten. Avseende upptäckt har ryska SSBN ett minst fördelaktigt läge i ett djupt isfritt vatten.[19] Störst fördel har ryska strategiska ubåtar om de svävar (ligger stilla) under isen, i ett bergigt upp-och nedvänt islandskap medan NATO-ubåtar behöver använda aktiv sonar för att kunna navigera i samma miljö. Isen och avståndet till hemmabaser försvårar också sambandet för NATOs ubåtar.[20]
Bild 2. Karta över ett urval av viktiga resurser och platser för uppgifter i Atlanten baserat på öppna källor. Källa: författaren
De sovjetiska atomdrivna attackubåtarna byggdes framför allt för att spana efter och nedkämpa västs strategiska ubåtar och hangarfartygsgrupper. De behöver vara snabba och ha stor uthållighet då de behöver färdas långa sträckor och ta sig förbi flera ubåtsjaktspärrar innan de når västs traditionella patrullområden för SSBN eller skugga ett snabbt hangarfartyg på väg till Medelhavet. Om de har möjlighet försöker de vänta direkt utanför västs SSBN baser (se bilaga 2).
SSGN användes historiskt i första hand för att slå ut större ytfartyg och mål i land från stora avstånd. Trenden är att Ryssland går mot fler SSGN då de kan utföra flest uppgifter. De tystare dieselelektriska ubåtarna används nära bastionerna med uppgiften att slå ut motståndarnas attackubåtar som i sin tur söker efter ryska SSBN. De nyare ryska dieselubåtarna bestyckas med kryssningsroboten Kalibr och har därmed även fått en betydande räckvidd.
Bild 3. Karta över Norra marinens ubåtsbaser baserat på öppen information. Nya atomubåtar byggda i Severodvinsk testas i Norra marinen innan eventuell leverans till Stillahavsmarinen. Den nya St Petersburgklassen är planerad att tillföras Norra marinen. Källa: författaren
I jämförelse har NATO totalt 14 ubåtsnationer.[21] Av dessa har flera – Spanien, Italien, Grekland, Turkiet – huvuduppgifter i Medelhavet och Svarta havet. Endast tre har atomubåtar – USA, Storbritannien och Frankrike – varav 14 är SSBN med uppgifter i Atlanten.
USA har lite över hälften av den totala ubåtsflottan på sin västkust. Alla är inte ute samtidigt utan roterar mellan avskräckningspatruller, återhämtning, övningar och underhållsåtgärder. Utöver två SSGN – ombyggda Ohio-klass med 154 kryssningsrobotar – har USA även 25 SSN, Storbritannien 6 och Frankrike 5. Därefter har övriga elva NATO länder gemensamt 55 SSK i varierande ålder och skick.
Bild 4. Sovjetiska och ryska ubåtspatruller 1981-2012. Källa: Hans M. Kristensen, Federation of American Scientists, 2013[22]
Den genomsnittliga patrulltiden under den arktiska isen för de fem mest aktiva ryska strategiska ubåtarna mellan 1980 – 1995 var 39 dagar.[23] I jämförelse är de amerikanska strategiska ubåtarna ute i snitt 77 dagar följt av 35 dagar i hamn med två besättningar som byter av varandra för att säkerställa hög tillgänglighet.[24] Royal Navy börjar dock få det svårare med tillgänglighet kopplat till långa varvstider och personalbrist. I mars 2024 slog HMS Vengeance avskräckningspatrull på 201 dagar det tidigare rekordet 195 dagar från förra året.[25]
Det debatteras alltjämt huruvida den sovjetiska flottan var offensiv eller defensiv under det kalla kriget.[26] Överlag ansågs Sovjetunionen vara en kontinental makt och defensivt till sjöss. Deras flotta var globalt aktiv och kunde vara aggressiv, men dess huvudfokus var markarenan. Nedan tänkare ger en samlad bild av hur man såg på de sovjetiska ubåtarnas uppgifter.
| “The fleet ballistic-missile submarines constitute the sword, while the naval air forces (both land and sea based) and the surface forces constitute the shield, not of the state, but of the sword itself.”
Gary Charbonneau, Proceedings, 1979[27] |
8.1 Milan Vego: offensivt-defensivt dilemma samt slå ut hamnar och industri
Militärteoretikern Milan Vego delade den konventionella uppfattningen att de strategiska ubåtarna var den sovjetiska marinens viktigaste plattform.[28] Han ansåg att dessa till och hade med fått en större roll inom avskräckningstriaden, länge dominerad av de strategiska robotstyrkorna. I en konflikt skulle flottan i första hand skydda ubåtarnas bastioner (se bilaga 1) och därefter slå ut fiendens strategiska ubåtar, ytstridsfartyg, hydrofonsensorkedjor, baser, ledning och militärindustriella komplex. Ryska SSN hade i uppgift att skydda egna SSBN mot NATOs SSN och SSK, medan de också behövde ligga i bakhåll på amerikanska, brittiska och franska SSBN som löpte ut. Dilemmat låg i balansen mellan defensiva och offensiva uppgifter där de defensiva var högre prioriterade.
Vego menade likt många andra att Sovjetunionen fäste större vikt vid sjöförbindelserna först vid en utdragen konflikt. Men det fanns en aspekt som skiljde Sovjetunionen från NATOs mer konventionella koncept kring konvoj och anti-konvoj operationer. Sovjetunionens analys av andra världskriget övertygade dem att det mest effektiva sättet att stoppa sjöförbindelser var att slå ut fartygen i hamnarna. Fienden skulle också fråntas möjligheten att regenerera nya handels- och eskortfartyg. För att uppnå detta krävdes massiva angrepp, inklusive med kärnvapen, mot örlogsbaser, fartygsvarv och andra viktiga militära och ekonomiska kustinstallationer.[29] Utöver detta hade Sovjetunionen även ubåtstaktik för en mängd olika typsituationer inklusive att förhindra, förstöra, upphinna, dölja och blockera transporter.
8.2 Norman Polmar: skydda de strategiska ubåtarna viktigare än att bryta sjöförbindelserna
1972 var ett nyckelår för rysk ubåts- och robotproduktion.[30] I december kom den första strategiska ubåten av Delta I-klass i tjänst bestyckad med 12 ballistiska R-29 robotar med en räckvidd på 7700 km. Den nya förmågan möjliggjorde för Sovjetunionen att deras ubåtsbaserade, strategiska robotavskräckning kunde nå det amerikanska fastlandet utan att behöva lämna de arktiska vattnen nära hemmabaserna. Det var ett viktigt tekniskt genombrott som minskade behovet av långa och sårbara förflyttningar till skjutlägen nära motståndarens kust.
Det omkullkastade hela NATOs strategi att först upptäcka ubåtarna när de passerade hydrofonsensorkedjan SOSUS (se även bild 2) och sedan slå ut dem under transit. Vid ungefär samma tid funderade västanalytiker på Sovjetunionens taktik för att deras ubåtsjaktstyrkor skulle överleva ute på Nordatlanten inom räckvidd för flera NATO flygbaser. Sovjet började från slutet av 60-talet bygga Moskva- och Kiev-kryssarna.[32] Moskva bar helikoptrar och Kiev även flygplan. När Delta-ubåtarna togs i tjänst drog västanalytikerna slutsatsen att de ryska ubåtsjaktstyrkorna inklusive Moskva och Kiev i första hand skulle skydda de strategiska ubåtarnas landnära bastioner inom räckvidd för eget landbaserat flygskydd. Inifrån bastionerna kunde Sovjetunionen därefter hota NATO samtidigt som man kunde skapa lokal överlägsenhet. Den sovjetiska marinen försökte på så sätt tvinga NATO att komma till dess starka hemmaarena.
Polmar menade att USAs marina strategi och doktrin under kalla kriget gick ut på i huvudsak två uppgifter:
Tids- och resurskrävande sovjetiska attacker mot sjöförbindelserna skulle också motverka ett kort och intensivt krig, som var en av huvudlinjerna i Sovjetunionens doktrin under det kalla kriget.[35] Detta för att Sovjetunionen visste att i ett långvarigt krig skulle Västs överlägsna industrikapacitet ge dem ett strategiskt övertag. Polmar anger även geografi då sovjetiska ubåtar behövde runda Nordkap för att ta sig ut i Atlanten. Längs den norska kusten hade NATO flera flygbaser för ubåtsjaktflygplan. Därför övervägde Gorsjkov aldrig seriöst en kampanj mot sjöförbindelserna.
8.3 Fisher och Allen öppna för anti-SLOC vid ett utdraget, konventionellt krig
Analytikern Richard Fisher hade en delvis annan uppfattning än Polmar.[36] Utgångspunkten var den sovjetiska doktrinen som förordade en kort nukleär konfrontation och som prioriterade flottans strategiska slagkraft. Fisher var medveten om att Sovjetunionen inte prioriterade att söka bryta de transatlantiska sjöförbindelserna, men han ansåg att det fanns sovjetiska koncept där man kunde söka göra det i ett längre konventionellt krig. Fisher nämner den stora övningen Okean-75 som ett exempel där Sovjet uppträdde i flera viktiga sjötransportområden, men även en mindre känd övning i april 1977 där 89 ubåtar var ute i Nordatlanten och övade samtidigt. De flesta var norr om GIUK gapet men 40 befann sig söder om Island. Det var en styrkeuppvisning utanför det normala, antagligen med bäring på anti-SLOC. Ubåten var Sovjetunionens främsta plattform för att förhindra sjötransporter då ytfartygen i första hand skulle bekämpa västs ubåtsjaktstyrkor och de sovjetiska bombflygplanen saknade tillräckligt jaktskydd. Fisher ansåg att robotarnas tekniska utveckling med ökad räckvidd och förbättrade invisningssystem möjliggjorde bekämpning av konvojer på stora avstånd utöver den konventionella torpedattacken.
Analytikern Keith Allen menade att ett sovjetiskt anfallskrig i Skandinavien, i synnerhet mot Nordnorge, skulle säkra den Norra marinens flank och förbättra dess möjligheter att komma ut på världshaven.[37] Det skulle också förhindra NATO från att kunna flyga från baser nära Murmansk. Allen underströk att angrepp mot sjöförbindelser alltid var lågt prioriterat i de sovjetiska marina kretsarna. Trots att Fisher sett tecken på nya sovjetiska koncept kring detta var Allen fortsatt övertygad om att den gällande informationen pekade mot att den sovjetiska marinen fortsatt inte såg förhindrandet av sjöförbindelserna som sin viktigaste uppgift. Det var främst kopplat till att man förutsåg ett kort kärnvapenkrig. Om kriget förlängdes kunde inte Norra marinen ignorera de transatlantiska sjöförbindelserna, men det skulle ändå inte ändra på flottans huvuduppgift att försvara hemlandet och de strategiska ubåtarna. Två situationer kunde påverka Norra marinens omfördelning av resurser till att angripa konvojer:
8.4 Anti-SLOC starkt i väst: spegelanalys försvårade bilden av den sovjetiska marinen
I takt med att ubåtar och robotar blev bättre förflyttades områdena för ryska avskräckningspatruller längre österut. Delta-ubåtarnas införande och deras robotars utökade räckvidd medförde att de inte längre behövde lämna Barents hav. Sovjets strategi skiftade till att försvara sina bastioner.[38]
Medan NATO prioriterade skyddet av sjöförbindelserna var det sovjetiska intresset för att förhindra desto svalare. Det gjordes flera underrättelsemissar i NATO som idag är offentliga. Exempelvis misstog man inledningsvis beväpningen av fartygsklasserna Kresta II, Kara och Krivak för sjömålsrobotar avsedda för ytmål när de i själva verket var avsedda för ubåtsjakt. Det var inte uppenbart för västanalytiker hur relativt lågt prioriterat anti-SLOC var för Sovjetunionen. Väst använde sig också av spegelanalys, det vill säga att man antog att motståndaren skulle bete sig som en själv.[39]
En rapport från 1977 gjorde gällande att de transatlantiska sjöförbindelserna var vitala och en sårbarhet för väst men att det saknades bevis för att Sovjet skulle se det som ett viktigt mål i krig.[40] Rapporten fastställde att västs nukleära förmåga i de strategiska ubåtarna och hangarfartygen var den sovjetiska prioriteten. Gorsjkov nämndes och att han ansåg att kärnvapen skulle göra krig korta och att det var mer effektivt att förstöra hamnar och sjöfartens källor. Man medgav att Sovjet kunde ändra uppfattning men då skulle de överge strategiska koncept de verkat efter i decennier.
1981 gjordes en större amerikansk anti-SLOC studie där flera organisationer bidrog.[41] Syftet var inte att bedöma vem som skulle segra i ett Atlantslag, utan analysera sovjetisk intention och förmåga. Man bedömde då att Sovjet ansåg att ett utdraget konventionellt utnötningskrig med väst var orealistiskt. Sovjet ansåg att kärnvapen mot hamnar var det mest effektiva sättet att påverka västs sjöfart och förstärkningstransporter till Europa och man planerade inte för en anti-SLOC kampanj i ett krig med NATO. Högsta prioritet var att slå ut västs kärnvapenbärare och skydda de egna strategiska systemen. CIA bedömde att Sovjet uppfattade det som för riskabelt att överföra resurser från skyddet av SSBN till anti-SLOC uppgifter. Flera grundförutsättningar måste också föreligga om Sovjet skulle kunna hindra sjöfarten framgångsrikt, inklusive sjökontroll av Norska havet. De sovjetiska möjligheterna att hindra västs sjöfart skulle öka om de lyckades etablera permanent närvaro i stater längs viktiga rutter därav det sovjetiska intresset för delar av Mellanöstern, Afrika och Asien.
I en studie från 1985 gjord av CIAs Office of Soviet Analysis noterade man att Sovjets doktrin fortsatt såg anti-SLOC som sekundärt men att antalet artiklar om anti-SLOC hade ökat.[42] Artiklarna var dock skrivna av officerare på lägre nivåer medan tongivande högre ryska officerare fortsatt prioriterade de traditionella uppgifterna.
8.5 Dismukes om kalla krigets underrättelse- och planeringsmiss
Det var högst osannolikt att ett tredje världskrig skulle inbegripa ett tredje slag om Atlanten argumenterade Bradford Dismukes i en artikel 2020.[43] Han menade att US Navy Office of Naval Intelligence först misslyckades med att bedöma den sovjetiska marinens strategiska avsikter med ubåtarna vilket ledde till en felaktig föreställning om anti-SLOC uppgifter som lever vidare än idag. Bedömningen påverkade i sin tur planeringen vilket i förlängningen innebär att när Sovjetunionen 1973 började iscensätta sitt bastionsystem tog det åtta år innan US Navy utvecklat koncept för att hantera den nya situationen. Dismukes lyfter en inbyggd svaghet i planerarnas metod, att alltid utgå ifrån egna sårbarheter.[44] Då man uppfattade den transatlantiska länken som en sårbarhet var man tvungen att planera därefter även om, som det visade sig senare, motståndaren i första hand var fokuserat på att skydda egna kritiska system (SSBN). USA förlorade viktig tid och resurser även om man till slut segrade i det kalla kriget.
Operation Atrina är en mytomspunnen sovjetisk operation där fem Viktor III attackubåtar tog sig, enligt sovjetisk utsago, oupptäckta runt Grönland och verkade i vattnen nära Bermuda mellan mars och maj 1987 i samordning med sovjetiska ytfartyg och spaningsflygplan.[45] Syftet ska ha varit att öva anfall mot viktiga mål på USAs östkust och att finna SSBN patrullområden, testa ny materiel, inhämta uppgifter om NATOs ubåtsjakttaktik, styrkeuppvisa, och att öva på att bryta sig genom NATOs spärrområden. Flera faktorer var unika med Atrina.
Ubåtarnas rutt under Operation Atrina. Källa: Proceedings, okt 2020
Ubåtarna lämnade hamn som en hel division när de normalt sett verkade själva eller i par. De gick under isen via Grönland istället för att försöka smyga igenom GIUK gapet. Man använde aktiv vilseledning genom att läcka information om en kommande patrull till Medelhavet samtidigt som den egentliga rutten delgavs befälhavarna först i sista stund. Ordet Atrina betyder ingenting på ryska eller engelska vilket också ingick i vilseledningen. Man försökte försvåra att härleda ordet till en operation.
Atrina tog två år att planera och integrerade lärdomar från Operation Aport som genomfördes mellan maj och juli 1985, också av fem Viktor III från 33. divisionen.[46] Aport kan ha syftat till en styrkeuppvisning inför att USAs och Sovjetunionens ledare Ronald Reagan och Michail Gorbatjov skulle mötas för första gången i Geneve i november 1985. Den ägde också rum i skiftet mellan Gorsjkov och Tjernavin, där den senare var aktiv i planeringen.
Ryssland genomförde även en större operation under hösten 2019 då tio ubåtar löpte ut samtidigt, åtta av dessa atomdrivna.[47] Dessa tio utgjorde antagligen samtliga tillgängliga. Ubåtsoperationen – som i rysk media även har kallats Atrina 2 eller Atrina 2019 – sammanföll med flera händelser. Dels pågick den ryska strategiska kärnvapentriadövningen Grom 2019, och dels tog den norska kungen, statsministern och utrikesministern emot den ryska utrikesministern i Kirkenes för säkerhetssamtal, samtidigt som Norges överbefälhavare tog emot chefen för Norra marinen för att högtidlighålla befrielsen av Finnmark 1944. Ubåtarna löpte ut innan toppmötet och ska ha dykt redan i vattnen nära baserna. Operationen ska ha varat i 60 dagar och syftat till att testa vapen och djupdyk samt att nå så nära USAs östkust om möjligt oupptäckta. De rörde sig två och två. Det som särskilde Grom 2019 från tidigare strategiska övningar var att man även använde icke-strategiska vapen som Kalibr. Det tolkas som att man övat dem i en simulerad kärnvapenroll och att INF- avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces) i Europa de facto kollapsat. Operationen och propagandan visar också att Ryssland finner ett värde i att koppla en omsjungen operation under kalla kriget till samtiden.
10.1 Ryssland:
Armija 2022 mässan. Arcturus-klassen, Rubin designbyrå. Källa: Sociala medier 220815 @MrFrantarelli
10.2 NATO
Översikt av kablar och viktiga noder i Nordatlanten och Europa. Källa: https://www.submarinecablemap.com/
| “The only way you can really keep them above the GIUK gap is to be up there forcing them onto the defensive initially because they know they will have to protect their assets.”
Navy Secretary John Lehman, Washington Post, 1982[55] |
| Bild 4. Ubåtarna i Norra marinen, baserat på öppna källor | |||||
| NATO namn | Ryskt projekt namn | Typ | Individer | Byggår | Enhet/Bas |
| 11. skvadronen | |||||
| Oscar II | 949A Antey | SSGN | Orel (K-266)
Smolensk (K-410) |
89-92
86-90 |
11. divisionen
Zapadnaja Litsa basen[56] Zaoziorsk[57] |
| Severodvinsk[58] | 885 Yasen
885M Yasen-M |
SSGN | Severodvinsk (K-560)*
Kazan (K-561)
|
93-10
09-17
|
11. divisionen
Zapadnaja Litsa basen Zaoziorsk |
| Sierra II (titanskrov) | 945A Kondor | SSN | Nizhnij Novgorod (B-534) Pskov (B-336) | 86-89
89-92 |
7. divisionen
Ara Guba basen Vidjaevo |
| Victor III | 671RTM Sjtjuka | SSN | Obninsk (K-138)
Tambov (K-448) |
88-89
89-91 |
7. divisionen
Ara Guba basen Vidjaevo |
| 12. skvadronen | |||||
| Akula[59] | 971M Sjtjuka-B
971U 971I* *Improved |
SSN | Gepard (K-335) (Akula III)
Vepr (K-157) (Akula II) Tigr (K-154) (Improved Akula I) |
91-99
90-94 89-93 |
24. divisionen
Skalisty basen Sajda Guba, Gadzjijevo |
| Delta IV[60]
|
667BDRM Delfin | SSBN | Karelia (K-18)
Verkhoturje (K-51) Tula (K-114) Novomoskovsk (K-407) |
87-88
81-84 84-87 88-90 |
31. divisionen
Skalisty basen Sajda Guba, Gadzjijevo
|
| Dolgorukij[61] | 955 Borej
955A Borej II |
SSBN | Jurij Dolgorukij (K-535)
Knjaz Vladimir (K-549) |
96-08
12-17 |
31. divisionen
Skalisty basen Sajda Guba, Gadzjijevo |
| 4. flottiljen | |||||
| Kilo[62] | 877 Paltus | SSK | Kaluga (B-800)[63]
Vladikavkaz (B-459) Magnitogorsk (B-471) |
87-89
88-90 88-90 |
161. divisionen
Poljarnyj |
| St Petersburg[64] | 677M Lada | SSK | St Petersburg (B-586) | 05-18 | 161. divisionen
Poljarnyj |
| 29. divisionen, GUGI[65], Olenja Guba | |||||
| Belgorod | 09852
|
SSAN[66] | Belgorod (K-329)[67], Oscar II mod | 92-19 | Belgorod byggd för 6 x Poseidon torpeder och eller moderskepp för miniubåt AS-31 Losharik[68] eller AS-21, AS-35 Paltus. Khabarovsk-klassen byggs för 6 x Poseidon. |
| Khabarovsk, ny klass baserad på Borei | 09851 | Khabarovsk byggs för Stillahavsmarinen.
Ulyanovsk byggs för NM. Två till beställda för vardera marin. |
14-22
17-25 |
||
| Delta IV Stretch
Delta III Stretch |
09787
09786 |
SSAN
|
Podmoskovye (BS-64)
Orenburg (BS-136) fd K-129 |
82-86
99-16
79-81 94-02 |
Moderskepp för miniubåt Losharik eller Paltus, djuphavsstationer |
[1] s. 11, Bradford Dismukes, The Return of Great-Power Competition – Cold War Lessons about Strategic Antisubmarine Warfare and Defense of Sea Lines of Communication, Naval War College Review, Vol 73, Nr 3, 2020
[2] s.188 i Winston S. Churchill, The Gathering Storm: The Second World War, Volume 1, 1948 (2013 utgåva)
[3] James Foggo III, Alarik Fritz, The Fourth Battle of the Atlantic, USNI Proceedings, juni 2016; Megan Eckstein, Admiral Foggo Warns of Russian Submarines Challenging U.S. Defenses, USNI, 181004; Magnus Nordenman The New Battle for the Atlantic: Emerging Naval Competition with Russia in the Far North, Naval Institute Press, 2019; Kris Osborn, Russia vs NATO: Welcome to the Fourth Battle of the Atlantic, The National Interest, 200630; Richard R Burgess, Foggo: Fourth ´Battle of the Atlantic´Underway, Seapower, 200625; Peter Sproule, Canada and the Fourth Battle of the Atlantic, Canadian Naval Review, nr 3, 2021; James Foggo, The Fourth Battle of the Atlantic Is Underway, Center for European Policy Analysis, 230117
[4] Amiral Mark E Ferguson III, befälhavare US Naval Forces Europe/Africa, Atlantic Council 151006
[5] Owen R. Cote, The Third Battle: Innovation in the U.S. Navy´s Silent Cold War Struggle with Soviet Submarines, MIT Security Studies Program, mars 2000
[6] s. 233, Sergey Gorshkov, The Sea Power of the State, USNI, 1979 (översättning av andra upplagan från 1976)
[7] s. 279, The Sea Power of the State
[8] s. 14, The Sea Power of the State. Östersjön, Medelhavet och Svarta havet ingår i Atlanten-riktningen i dagens ryska doktrin. Gorsjkov ansåg att Medelhavet var vitalt för västs tillgång till fossilt bränsle. Det sammanfaller med avhopparen Viktor Suvorovs beskrivning av GRU´s så kallade ”lokomotivrapport” från 1954. Rapporten angav att för att slå sönder kapitalismens lokomotiv behövde man inte förstöra motorn. Det räckte med att ta bort bränslet (oljan). Detta anses vara en nyckelfaktor till Rysslands intresse för Medelhavet, Röda havet och Mellanöstern.
[9] s. 150, The Sea Power of the State
[10] s. 265, The Sea Power of the State
[11] s. 221, The Sea Power of the State
[12] Reportage av Alexander Gamov i Komsomolskaja Pravda, okänt datum. Återgett i https://flot.com/history/interesting/putinsenior.htm
[13] Tjernavin i Norman Polar, The Naval Institute Guide to the Soviet Navy, 5:e upplagan, USNI, 1991
[14] The Russian Navy – A Historical Transition, Office of Naval Intelligence, 2015
[15] För mer om ryska prioriteringar se Shahin Olesen Eghraghi, Försvara Göteborg i Narva, KÖMS TiS Nr 5, 2023
[16] Norra marinens elitubåtsmän tjänstgör även till lands i konfliktområden. I september 2023 dödades ställföreträdande chefen för Norra marinens ubåtsstyrkor, kommendör Ivan Kovgan, när hans bil besköts av azeriska styrkor i Karabakh. Kovgan tjänstgjorde som ställföreträdande chef för de ryska så kallade fredsbevarande styrkorna i området. Norra-, Stillahavs- och Östersjömarinen har också haft förluster till lands i Ukraina.
[17] Bruce W. Watson, Susan M. Watson, The Soviet Navy, Westview Press, 1986
[18] s. 31-32, Arctic oceanography and ASW operations, Adelphi Papers, 1989.
[19] Ibid, s. 35
[20] Naval Operations in an Ice Free Arctic Symposium 17-18 April, 2001, Final Report, Office of Naval Research
[21] Antalet ubåtar är en uppskattning. Turkiet ? 12xSSK Typ 209/214; Grekland ? 10xSSK Typ 209/214; Italien ? 8xSSK Typ 212A/Sauro; Spanien ? 3xSSK Agosta/S-80; Portugal 2xSSK Typ 209PN; Frankrike 4x SSBN Triomphant, ? 5xSSN Rubis/Suffren; UK 4x SSBN Vanguard 6xSSN Trafalgar/Astute; Nederländerna 3xSSK Walrus; Tyskland 6xSSK Typ 212A; Norge 6xSSK Ula/Typ 210; Sverige 4xSSK Södermanland/Gotland; Polen 1xSSK Kilo; Kanada 1xSSK Victoria klass; USA Atlantic Fleet ?16xSSN Los Angeles, Virginia klass i New London, ? 9xSSN Los Angeles och Virginia klass i Norfolk, 2xSSGN, 6xSSBN Ohio klass i King´s Bay (lite mindre än hälften av USAs totala ubåtsflotta: 53 SSN, 14 SSBN, 4 SSGN)
[22] Hans Kristensen, Russian SSBN Fleet: Modernizing But Not Sailing Much, Federation of American Scientists, 130305
[23] 1. K-496 (Delta III) – 485 dagar/13 patruller, 2. TK-12 (Typhoon) – 361 dagar/7 patruller, 3. K-211 (Delta III) – 274 dagar/8 patruller, 4. K-129 (Delta III) – 273 dagar/7 patruller, 5. K-44 (Delta III) – 257 dagar/7 patruller. Källa: trovärdig rysk ubåtsman @RSS_40 i sociala medier
[24] Fleet Ballistic Missile Submarines – SSBN, US Navy, 210525
[25] Royal Navy nuclear deterrent submarines conducting increasingly long patrols, Navy Lookout, 230922; HMS Vengeance Submarine Surpasses Previous Record, Spending 201 days Under Water, The National Interest, 240322
[26] Jan S. Breemer, Rethinking the Soviet Navy, Naval War College Review, vol 34, jan-feb 1981
[27] Gary Charbonneau, The Soviet Navy and Forward Deployments, USNI Proceedings, mars 1979, i Jan S. Breemer, Rethinking the Soviet Navy, Naval War College Review, vol 34, jan-feb 1981. Charbonneau gjorde en parallell till KGB. Säkerhetstjänsten bildades 1954 som kommunistpartiets svärd och sköld. Skölden skulle försvara revolutionen och svärdet slå ned dess fiender.
[28] Milan Vego, Soviet Naval Tactics, USNI, 1992. I synnerhet kapitel 4 Struggle on Sea (Oceanic) Communications har använts som källa. Vego var lärare i krigsvetenskap på US Naval War College under många år och besökte ofta Försvarshögskolan i Stockholm. Vego är även ledamot av KÖMS.
[29] s. 271, Soviet Naval Tactics
[30] s. 134-135, Norman Polmar, Thomas A. Brooks, George E. Fedoroff, Admiral Gorshkov, USNI, 2019. Polmar har haft flera viktiga befattningar under decennier inom USAs försvarsdepartement, US Navy, US Naval Institute och Jane´s.
[31] Russian Nuclear Submarine Patrols, The Nuclear Information Project, Federation of American Scientists, 070416
[32] De ryska ”hangarfartygen” är i själva verket tunga flygplansbärande kryssare. Det var avgörande för att kunna bygga dem på det stora varvet i Mykolaiv, Ukraina (då Sovjetunionen), och övertyga Turkiet att låta dem passera Bosporen inom ramen för Montreuxkonventionen.
[33] s. 204-205, Admiral Gorshkov
[34] s. 5, Norman Polmar kommentar i Naval History, USNI, februari 2024
[35] Sovjetisk doktrin lade tonvikten på ett kort krig. Breemer, Allen, Polmar
[36] s. 162-166, The Soviet Navy. Richard Fisher om Soviet SLOC Interdiction.
[37] s.190-192, The Soviet Navy. Keith Allen om Northern Fleet and North Atlantic Naval Operations.
[38] Soviet Navy: Intelligence and Analysis During the Cold War, Central Intelligence Agency, US Navy, 2017
[39] Richard T. Ackley, The Wartime Role of Soviet SSBNs, USNI Proceedings, juni 1978
[40] The Soviet Viewpoint on Interdiction of Merchant Shipping in Wartime, CIA/DI/OSR Memorandum for Director of Central Intelligence, 1977
[41] Soviet Intentions and Capabilities for Interdicting Sea Lines of Communication in a War with NATO, CIA/NFAC/NIC Interagency Intelligence Memorandum, 811101. Exempelvis bidrog ONI, DIA och NSA.
[42] Recent Soviet Writings on Interdicting NATO´s Sea Lines of Communication, CIA Directorate of Intelligence, 850701
[43] Bradford Dismukes, The Return of Great-Power Competition – Cold War Lessons about Strategic Antisubmarine Warfare and Defense of Sea Lines of Communication, Naval War College Review, Vol 73, Nr 3, 2020
[44] Jämför med vår egen planering för skyddet av Göteborg. Se Shahin Olesen Eghraghi, Försvara Göteborg i Narva, KÖMS TiS Nr 5, 2023
[45] Richard A Moss, Russia Basks in Cold War Glory, USNI Proceedings, oktober 2020
[46] Cold War under water. How Soviet submarines beat the Americans, Top War, 190214. Rysk propagandasida.
[47] Thomas Nilsen, A day after Northern Fleet Commander visited Norway, his nuclear subs start weapons testing in Norwegian Sea, The Barents Observer, 191026; Tormod Strand, Hemmelig ubåt-operasjon: ”Målet er å vise at Rusland kan nå USA”, NRK 191029; Tyler Rogoway, Russia Sends Ten Subs Into North Atlantic in Drill Unprecedented In Size Since Cold War, The War Zone, 191029
[48] Eliana Johns, Upgrades To Russia’s Nuclear-Capable Submarine Fleet, Federation of American Scientists, 240207
[49] H I Sutton, Poseidon torpedo, 190222
[50] Sociala medier 240313 @MrFrantarelli; Thomas Nilssen, Russia relocates Tu-22M3 bombers to Kola Peninsula after drone attack, Barents Observer, 230819
[51] Huvuddirektoraret för djuphavsforskning (GUGI) är en huvudaktör men flera andra statliga institut och kommersiella aktörer kan antas utföra liknande eller stödjande uppgifter: Rosgeo, statliga geologiska undersökningsbolaget inkl en mängd dotterbolag; Polar Marine Geosurvey Expedition (PMGE); Ryska hydrografiska tjänsten, försvarsdepartementets avdelning för navigation och oceanografi; Shirshovs Institut för Oceanologi; Arktis och Antarktis forskningsinstitut, (AARI); koncernen för undervattensvapen Gidropribor; statliga Andrejevs akustikinstitut, oceanologisk forskning, del av Lebedevs fysikinstitut (FIAN); Rosgidromet, ryska federala hydrometeorologiska och miljöövervakningstjänsten.
[52] Thomas Nilsen, Military research ship returns after months on secret Arctic mission, Barents Observer, 200930
[53] Tyler Rogoway, Why the Navy´s Top Spy Submarine Flew A Pirate Flag While Pulling Into Port, The War Zone, 170913
[54] Tyler Rogoway, Seabed Espionage Variant of Virginia Class Submarine In Development, The War Zone, 230407
[55] Michael Getler, Lehman Sees Kola Peninsula as a Key to Soviet Naval Strategy, Washington Post, 821229, s. 192, The Soviet Navy. Keith Allen om Northern Fleet and North Atlantic Naval Operations. GIUK gapet är linjen mellan Grönland, Island och Storbritannien (United Kingdom).
[56] Uppdelad på två vikar Lopatka och Nerpitjja Guba.
[57] Även känt som Murmansk-150.
[58] Det tog 16 år emellan Yasen och Yasen-M. Nr 3 gick till Stilla havet. Nr 4 Arkangelsk (K-564) byggdes 2015-23 och väntas komma ut på linjen i Norra marinen under 2024.
[59] Två Akula genomgår omfattande modernisering, Volk (K-461) och Leopard (K-328). Volk uppges bli klar tidigast 2028, efter 14 år av reparationer.
[60] En femte Delta IV finns, Bryansk (K-117). Hon har varit på varv för modernisering sedan 2018. Oklar status.
[61] Det blir totalt 12 i klassen varav sex går till Norra marinen. När den sista beräknas vara klar 2032, fasas Delta IV ut.
[62] Sex Improviserade Kilo II Varsjavjanka 636.3 är planerade för Norra marinen. Den första, med namnet Mariupol, väntas tidigast, om alls, 2027. Lipetsk (B-177), en äldre Kilo byggd 89-91, togs ur tjänst i april 2024.
[63] En unik 877LPMB med 7-bladig propeller, extra räddningslucka, särskilt maskineri och navigationsutrustning.
[64] Den första i serien, B-585 St Petersburg, har avvecklats då det var för dyrt att justera alla fel. Den andra, B-586 Kronstadt, är den första att klara all certifiering och accepterades av marinen 240131. Samma dag tillkännagavs att alla i serien ska till Norra marinen. Under mars skiftade man namnsköld på Kronstadt vid Amiralitetsvarvet. Hon heter numera St Petersburg men behåller serienumret B-586. På det sättet kan ett örlogsfartyg bära det viktiga namnet efter staden, och vara den första i klassen. Velikiye Luki (B-587) genomför provturer. Byggandet av Vologda och Jaroslavl vid Amiralitetsvarvet lider brist på medel enligt sociala medier. En femte verkar osäkert.
[65] GUGI, Huvuddirektoratet för djuphavsforskning, ligger direkt under försvarsdepartementet.
[66] Nuclear-power special mission auxiliary submarine (SSAN). Inofficiellt används även Nuclear-power drone hosting submarine (SSDN).
[67] Är planerad att överföras till Stillahavsmarinen men testas i Severodvinsk.
[68] Losharik brann 2019 varpå 14 mycket kritiska GUGI operatörer omkom. TASS rapporterade i juni att hennes restaurering kommer dröja ytterligare tre år.