På länkarna nedan några nyheter och en artikel från Kungl. Örlogsmannasällskapets systerakademi i Frankrike.

 

Nyhetsbrev 9

Nyhetsbrev 10

Artikel av amiral Alain Coldefy ”Europe and the Sea”

Hedersledamoten, konteramiral Claes Tornberg ger sin syn på hur den marina strategin förändras med ett finskt och svenskt Nato-medlemskap. Tornberg var KÖMS ordförande under åren 1991-99, tidigare chef för Kustflottan och 1990-98 rektor vid Försvarshögskolan.

The Baltic an adjacent sea to the Atlantic

Although the Baltic often has been seen as a faraway outpost by the major world powers it has nevertheless been an historically important trade and strategic area for Russia as well as the western maritime powers and remains so today.

In fact, one can see many similarities between the Baltic and the Mediterranean seas. For example, both can be looked upon as adjacent seas to the Atlantic. In my view the Baltic has had the same type of influence on the economic and cultural development in Northern Europe as the Mediterranean has created for its region.

Consequently, it has always been difficult for me to understand why the Baltic area often has been looked upon as a lake within the European landmass. The historical struggle between two opposite positions to seeing the Baltic as a mare clausum or a mare liberum is stating the importance the Baltic has for Northern Europe. The English expression the “Baltic approaches” versus the Swedish and German “Baltic outlets” gives a linguistic example of how different maritime and continental powers have looked upon the Baltic. The Baltic does consist of water! Thus, the maritime issues will continue to be as important for stability in northern Europe as it has been in the past.

Shipping and trading

The Baltic has played a vital importance for the Baltic coastal states’ ability to trade. The Hanseatic league established a strong position in the Baltic region in the Middle Ages by controlling the trading centres on the Baltic shores and thereby also being able to control trade within the Baltic. The Hanse’s dominance was broken by Dutch merchants by the end of the fifteenth century, and was further eroded with the rise of Great Power Sweden in the seventeenth century. The necessity for Sweden, of which Finland was a part, was to control and support the possessions in northern Germany and the eastern Baltic area in a continuous struggle with Denmark. Great Britain and the Netherlands tried to keep the balance of power and supported whoever was the weaker part in the struggle at any one time.

In the beginning of the 18th century Russia threw itself into the Baltic power struggle. In 1703 Russia started to build a fleet on instructions from Tsar Peter the Great, who had studied ship building in the Netherlands. Since the Great Nordic war Russia has been the main opponent to Sweden.

During the following centuries, Sweden was often supported by the Royal Navy to counter Russian power in the Baltic, which could sometimes establish command of the sea. During Sweden’s disastrous wars with Russia 1788 – 1809, Britain secured its own maritime needs against Napoleon’s continental blockade. A severely wounded Sweden with a very weak navy was saved by Britain from falling under Russian control. The war with Russia came at an extreme cost as Sweden lost a third of its territory and a quarter of its population when Finland became an autonomous part of the Russian Empire. During the Crimean War Sweden allowed the British and French navies to have a temporary base in Fårösund on northern Gotland despite Swedish neutrality, an exception made partly in hope of getting the island of Åland back under Swedish sovereignty. The fortress in Bomarsund was destroyed and fortress Sveaborg bombarded. A British frigate sailed along the Finnish coast in the Gulf of Bothnia burning ships and harbours. On a personal note, my great-grandfather was a rich businessman and the Russian consul in the city of Haparanda at the very northern end of the bay of Botnia. He owned a shipyard in Torneå that was destroyed in the British raid.

After the cold war shipping in the Baltic grew tremendously, including Russian shipping. In 2017 Russia moved one third of its seaborn cargo and half of its container traffic from Baltic ports. With the western sanctions adopted as a response to the Russian aggression against Ukraine this traffic is now closed. Moreover, supply to the landlocked Kaliningrad region is either dependent on overland transport through Lithuania and Belarus or by sea transport from St Peterburg.

The first Nord Stream gas pipeline is just now working with a limited capacity and the second is ready for operation but closed by Germany. The Baltic states and Poland saw the first Nord Stream gas pipeline as a reminder of the Molotov Ribbentrop pact in 1939. The naïve Swedish government saw it then from an environmental perspective and did not recognize the security implications it raised. This even though the Russian commander of the Baltic Fleet declared that it was his task to protect the pipeline, including the large part of the pipeline being laid in the Swedish economic zone.

With the Russian aggression on Ukraine – which I might note did not really start this February but in 2014 with the annexation of Crimea – Sweden and not least the Social Democrats have now revaluated their long-standing objection to joining NATO.

One can of course find other situations after the second world war where there was similar aggression from Russia, which forced Sweden to reconsider its longstanding “Neutrality Policy”. The submarine incursions during the 1980s are just one example. Moreover, it seems that the Swedish government, rather than evaluating the strategic changes the war has led to, are just following the decision made by Finland, and thereby “indirectly” being “forced” into NATO as a fait accompli. The government needs to assess quickly the new strategic situation and I suspect it will lead to some dramatic changes in our foreign policy as well as security and defence policy.

The Suwalki corridor

The Suwalki corridor (also known as the Suwalki Gap) separates the Russian exclave of Kaliningrad from Belarus. The only way to get by road or rail from Poland and Central Europe to the Baltic states goes through the corridor.

To seize control of the corridor by the Russians may seem far-fetched, as it would explicitly involve an attack on NATO territory, thus likely triggering a NATO response. Nonetheless, the Russian invasion of Ukraine has a central lesson to offer. The West must prepare for worst-case scenarios by focusing on actual Russian military capabilities in the region, rather than the Kremlin’s announced intent or considered estimates of Russia’s strategic logic, or intelligence assessments.

Some forty miles wide, the Suwalki corridor isn’t much of a corridor and has no natural boundaries. It is a wide-open rural region, predominantly characterized by rolling farmland interspersed with forests and small villages. Much of it is ideal terrain for tracked vehicles like tanks, given the very limited roadways and the gentle hills.

The Russian Baltic Fleet

The disintegration of the Soviet Union had an extreme impact on the geopolitical situation in the Baltic. The Baltic fleet went from dominating the eastern part of the Baltic Sea – as well as launching underwater intrusions in the western part in the 1980s – to finding its naval base and headquarters in an isolated Russian exclave. Of course, the Baltic fleet is not the sole but the dominant actor in the extremely well protected area. It is surprisingly not the naval component that has been reinforced, but instead it is predominantly its shore-based assets, such as a strong air defence capacity, coastal missiles (some of them armed with nuclear warheads) and ground forces that have been strengthened since 2014.

A large portion of the combat fleet inventory is composed of smaller vessels. Four modern corvettes and a frigate form the bulk of major vessels plus just one old Kiloclass submarine. The average age of the fleet vessels is around 30 years. The amphibious assault capacity can lift around 3000 soldiers or less than a thousand combined with heavy or medium tanks or trucks. The mining capacity is good though covert minelaying capacity is low with the lack of submarines. The ASW and mine counter measure capacity is limited to coastal defence. The city of Kaliningrad is also host to thousands of Russian troops and home to permanently stationed Russian forces, including advanced fighter jets and nuclear weapons.

The Spetsnatz training facility 10 miles northeast of Baltijsk has been expanded. The organization is closely linked with GRU. I do not know how much of the underwater systems have survived and been developed after the Soviet Union, but probably they have been given priority and the Spetznatz brigade should now be deployed to the Black Sea.

Tactical nuclear weapons have been improved through the Iskander missiles.

In short, the offensive capacity is to my thinking very low and will be so for the coming decade.

Future alternative development of the Russian Ukrainian war

The war has drastically changed the strategic landscape. Despite that Russia wages the war and that the war seems to be prolonged for a long time some conclusions can already be drawn:

• The end of the optimistic post-cold war area and a new darker and more dangerous future chapter in Europe is now at hand.
• As the cold war was shaped by the Korean War, the Berlin blockade, Cuba crises et cetera this war will shape a new strategic pattern.
• The West is once again united, and a common sense of purpose can be seen. Germany has shaken off is pacifistic Ostpolitik, although Germany has yet to confirm and start to walk the walk as well as talk the talk.
• The US have again returned to secure the European defence despite its new focus on the Pacific and China region.
• Whatever the outcome of the war – a victorious Russia, a defeated Russia or a frozen conflict we will enter a new cold war.
• China will have to carry out a tricky balancing act. Russia will be very dependent on China which China will use to secure its own interests with a long-term strategy.
• The brutality, with no respect for the law of war and destruction of infrastructure, make it abundantly clear that the Russians must be fought off at sea, in the air and space as well as in the cyber domain and information environment. Russian atrocities on Swedish soil must be prevented.
• The Russian invasion of Ukraine has altered traditional thinking about the effectiveness of conventional military strategies.
• It has also revealed the advantages of mobile, precise weapons on the battlefield. Events have proven that asymmetric warfare, in which a combatant attempts to thwart the strengths of a more powerful opponent, can defend against invasion.

The NATO northern region

The Artic zone will become an even more important area. Of the permanent members in the Artic council: Russia (now chairman) will be the only permanent member that is not a member of NATO when Sweden and Finland have joined. All permanent members have declared that they will boycott further meetings because of the war. Climate change has made polar routes more open to navigation and consequently northern frontiers increasingly vulnerable. China’s growing influence in the region is shifting the balance of power there.

The Kola Peninsula military importance is mainly based on Russian naval and airbases for strategic nuclear second-strike capacity with submarines and aircraft. In addition, it is a hub for countering NATO sea lanes of communication across the Atlantic Ocean. Russian ambition in a crisis will probably be to expand its security zone westward to Norwegian and Swedish territory to deploy long-distance air defence systems. So, the northern parts of Sweden will be of central strategic importance.

The Baltic will form a NATO lake with limited access for Russia.

From a Swedish perspective the strategy in the Baltic Sea will dramatically change. During the Cold War, the Baltic Sea was seen as a moat and now it must be seen as an important connecting link to the eastern and south side of the Baltic.

The Baltic states will never by themselves have the capacity to counter a full-scale Russian invasion. Sweden will have a mutual interest within the alliance as well as selfinterest to create a capacity to support the Baltic states. This means a need to secure the sea lines of communication as well as naval ports and air bases. Shipping protection and air control must be established in order to maintain command of the sea.

The island Gotland as well as the south-eastern part of mainland Sweden will be strategically important areas to secure and to deploy naval and air forces at an early stage in a conflict. It will be important to establish air control over the Baltic states.

The west coast of Sweden: Import of goods and commodities to the port of Gothenburg must be protected. We need to recall that Gothenburg is not only the largest Swedish port but also the largest Norwegian port. The port is also of great importance for Finland and the Baltic states as great volumes of goods are transhipped through Gothenburg. Therefore, the port of Gothenburg is of strategic importance for the alliance.

Command of the sea in Kattegat and Skagerrak should be established by Germany and Great Britain, as Denmark’s capacity on its own is too limited.

The Baltic Straits must be defended and made impassable to Russian forces aiming to strengthen the Baltic Fleet.

Command structure: Of the three Joint Forces Commands the JFC in Brunssum in the Netherlands will probably be given the responsibility for the northern area. The principle to point out a command with responsibility for a certain area was abandoned when Russia no longer were assumed as a threat. Regional commands will have to be reestablished. To my thinking a Baltic regional command structure should be stablished. A Baltic Command, that include the earlier BALTAP (Baltic Approaches) Command, should be organized. Why not in Sweden (Stockholm)?

Geostrategic change and technical revolution,

• China will in the long perspective be the main threat for the western world. This challenge must have priority despite the present Russian hostilities.
• The western world must define a long-term strategy and mobilize to counter the Chinese threat.
• Russia will continue to represent a threat for the European order but in the foreseeable future their military capacity is not as advanced as expected. Not only is it less advanced than expected, it is being seriously degraded by the conflict in Ukraine and will take some time to recover, regardless of the outcome.
• The main Russian threat will be from their nuclear arsenal, including both intercontinental and tactical weapons.
• NATO shore owners will overwhelmingly dominate the Baltic.
• Russia controls only 1 % of the shoreline.
• Russia can easily be “bottled up” in their naval bases.
• NATO will without problem establish surveillance and sea control over the Baltic.
• NATO has the resources to establish a no-fly zone over the Baltic and the Baltic states.
• Total sea control should be possible to achieve by NATO.
• The NATO nuclear deterrence/umbrella will be of core importance.
• The Russian threshold to use tactical nuclear weapons is probably low. Hence, NATO will have to take that in account. Solutions not to overstep core Russian security must be found. This means that a naval blockade could be preferred before eliminating the defence of Kaliningrad.
• The dramatic change in internet technology makes the battlefield transparent in the air and on surface. The underwater domain is still not yet transparent but perhaps this does not include the southern part of the Baltic with its shallow depth and flat bottom.
• The development of flexible cheap drones is rapidly changing the need to adopt to new strategies and force compositions.

Naval strategy

The Baltic Sea will be effectively dominated by NATO members when Sweden and Finland have joined the alliance.

Kronstadt and St Petersburg in the inner part of the Gulf of Finland could easily be closed by a naval blockade by mines and submarines. Kaliningrad could as well be blockaded without problems. The destruction of the two Russian bases with access to the Baltic Sea could be achieved, although it will not be wise to provoke Russia to that extent, due to the Russian nuclear capacity.

The capacity for an enforceable no-fly zone over the Baltic states must be achieved.

NATO must implement sea control and air cover over the Baltic Sea to secure defence of the Sea Lanes of Communication. The Baltic Straits must be secured.

The Sea Lanes of Communication must be defended in Kattegat and Skagerrak.

The major change is that the traditional Swedish strategic war planning to stand and fight alone is now history. Being a NATO member will totally change the Swedish position.

Changed need for new structure in Swedish naval forces

The old Cold War thinking to fight a Soviet invasion (the “red arrow”) over the sea against Sweden should now be inverted to “a blue arrow” from Sweden across the sea to the Baltic states carrying NATO forces and logistics.

Historically these naval challenges are similar to the situation during the centuries when Sweden was the major power in northern Europe. This means that the task for the Swedish Navy now needs to be focused on sea control, air defence, shipping protection, ASW, mine countermeasure, harbour protection etc. The Swedish navy is balanced but small in numbers and with a high average age.

The navy must focus on submarines and an increased number of surface combatants using modern technology. Defence of ports must be safeguarded

In the previous defence bill, the navy was put “within brackets”. The now working defence committee must decide how the increased defence budget should be allocated. It seems that a focus on ground forces and territorial defence is still the prevailing thinking. Sea blindness has apparently not yet been overcome.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledamoten Peter Hore skriver om svenska marinen och Nato.

Hore är brittisk sjöofficer och författare till flera böcker inom det marina området. Hans sista befattning som aktiv officer var att leda Royal Navy´s Defence Studies.

Article 5
The principle of collective defence is the major feature of NATO and it is the unique and enduring principle which binds its members together. The strapline “An attack on one is an attack on” commits NATO members to protecting each other and helps to create a spirit of solidarity within the Alliance. Specifically, Article 5 of the founding treaty said:
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Char- ter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Originally Article 5 covered an attack on the forces, vessels, or aircraft of members of NATO when in or over member territories including the Mediterranean Sea and the North Atlantic north of the Tropic of Cancer. Presumably with the accession of Finland and Sweden to the NATO alliance, this ‘insurance over’ will in future include the Bal- tic Sea, stretching up to some limit in the Gulf of Finland. More recently Article 5 has widely interpreted to include threats beyond the North Atlantic and across the Tropic of Cancer, for example, Afghanistan. Most recently American and British authorities have said that any deliberate attack against the Zaporizhzhia nuclear power plant in Ukraine which could cause radiation leaks over NATO members in Western Europe would be a breach of Article 5.

NATO as an industry standard
For Sweden, the process of joining NATO need not be difficult. NATO, besides being an alliance, whose members can be named and enumerated, is also an industry standard. In some cases, Sweden has used NATO’s Standardisation Agreements (STANAGs) sin- ce the mid-1950s, and increasingly so since the end of the Cold War. These STANAGs cover a wide range of practises and procedures, for example, nomenclature, communi- cations, fuel specifications, fuel couplings. Swedish armed forces are already familiar with these industry standards through their deployment to Afghanistan (ISAF 2001- 14 and RSM 2015-21), and by participation in the UK-led Joint Expeditionary Force (2102-onwards) which draws upon forces from Denmark, Finland, Estonia, Iceland, Latvia, Lithuania, the Netherlands, Norway, and – even though they were then outside the NATO alliance – from Finland and Sweden.

Rights and Responsibilities – Swedish exceptionalism
Joining NATO will be a powerful protective blanket against a traditional enemy, Russia, which under its president has become increasingly irredentist and aggressive. Whi- le Finland and Sweden are both advanced societies which will bring modern armed forces to NATO’s order-of-battle, the prime benefit to Sweden in joining NATO is to ensure the defence of Sweden and to deter an attack by Russia. Article 5 means that an attack on Sweden is an attack upon the member states, and that Sweden will have the right to the support of other NATO countries, should it be attacked. However, should another NATO member state be attacked, it is Sweden’s responsibility to consider this as an attack upon itself and to assist in defending other countries accordingly.

The Royal Swedish Navy has the potential to make a particular contribution to NATO. The RSwN is expert in Swedish littoral and Baltic Sea operations in green- and brown-water. It has specialized in operating small conventionally powered submarines (SSKs), corvettes and patrol boats, mine-countermeasures and amphibious craft in these waters, besides a force of icebreakers which currently are civilian crewed. However, while Swedish submarines have successfully deployed to the Mediterranean, the North Atlantic (west of Ireland), the Norwegian Sea, and to the Pacific, there is only one surface ship capable of limited, blue-water operations (HMS Carlskrona).

Sweden is also exceptional among the smaller European nations and members of NATO in possessing a significant and successful defence industry, with exports to other countries, and, during the Cold War, was largely able to arm itself.

So, as well as benefiting from the right to mutual defence given under Article 5, Sweden has also the responsibility – and the capability – to give mutual defence under the NATO umbrella. It is easy to see how specialist Swedish naval forces might augment a NATO deployment or task force. With its current force structure, the RSwN would be capable of contributing to Standing NATO Mine Countermeasures Groups 1 and 2. However, it would not be capable of contributing to the destroyers and fri- gates of Standing NATO Maritime Groups 1 or 2 (formerly STANAVFORLANT and STANAVFORMED) which conduct blue-water operations in the Atlantic and the Mediterranean.

Other Models
A potential model for a future Swedish Navy within NATO is the Belgium Navy. Its declared speciality to NATO is in minesweeping and specifically in the Narrow Seas, that is the southern North Sea and eastern English Channel. Nevertheless, Belgium also maintains a small force of blue-water frigates who contribute to Belgian and NATO defence not only defending seaborne communications against air, surface or underwater attack, but also, with the support of its NATO allies, in deterring and defending against crises rising from the infringements of the principles of international law both in Belgian’s EEZ as well as in sovereignty in the other maritime zones.
Though Belgium’s defence industry and its EEZ are much smaller than Sweden’s, the Belgium Navy uses its blue-water ships to support national diplomacy and foreign trade, technical and military collaboration with allies, oceanography, fisheries protection, and deterrent operations by participation in standing allied squadrons, i.e., Stan- ding NATO Maritime Group 1 which is a component of the NATO Response Force. Recent operations have included anti-drug operations in the Caribbean, United Nations operations in the Adriatic, NATO-led anti-piracy operations in the Indian Ocean, and as escorts in a French-led carrier battle group.

Swedish Overseas Trade and Interests
Sweden’s defence industry is much larger, Sweden has overseas interests in trade and diplomacy, and some 500 Swedish-flagged or Swedish-owned ships on the high seas – in blue-water. However, as the Stena Impero incident showed, Sweden relies on other nations to do its business. The model of the Belgium Navy, its role and its force structure, enabling it to contribute to blue-water operations, might be a good model for the RSwN to follow.

New Ships
The cost of designing and building a warship from scratch are enormous, and Belgium’s blue-water frigates were acquired from the Netherlands. However, while many countri- es have little or no defence industry, Sweden has a strong domestic and internationally significant defence industry. By collaborating with other NATO nations, Sweden would be able to share the overheads acquiring new ships, to piggy-back on larger acquisition programmes, and perhaps even to win an industrial share of larger, series production. An example of a NATO programme which Sweden might join is the Netherlands and German Navies cooperation towards replacing their De Zeven Provinciën-class frigates and the Sachsen-class frigates from 2030 onwards. Another programme which might be considered are British Type 26 frigate (with sales to Australia and Canada) or the Type 31 frigate which has been sold to Sweden’s neighbour Poland. The British Type 31 general purpose frigate, based on the hull of the Iver Huitfeldt class of air defence frigates in service with the Royal Danish Navy, offers the possibility of a high level of naval compatibility in the Baltic.

Conclusions and Recommendations
On accession to NATO, Sweden gains rights to the defence of Sweden by other NATO allies, but also acquires responsibilities towards the defence of NATO at large. Sweden is familiar with the NATO industry standard and would have little problem in assimila- ting into NATO force structures as a fulltime member. The Swedish Navy has specia- list forces and operating experience in green- and brown-water which it can contribute to NATO operations, but Sweden also has significant overseas (‘out of area’) trade interests which Sweden might be called upon as a NATO member to help defend. It is recommended that the Royal Swedish Navy should acquire a number of suitable ships with a blue-water capability by joining an existing NATO frigate building programme.

I lördagens artikel skriver den tidigare franske marinchefen amiral Alain Oudot de Dainville om den ryska marinens nya strategi. hans bakgrund är ur det franska marinflyget och de Dainville har bland annat varit fartygschef på hangarfartyget Clemenceau. Amiral de Dainville är ledamot av Académie de Marine.

Atrikeln publicerades i Tidskrift i Sjöväsendet nr 2, 2023 och är översatt från franska av OL Lars Wedin. Den finns i sin helhet med referenser och noter i tidskriftsarkivet HÄR.

 

 

I slutet av 2021 stod det klart att den diplomatiska dialogen med USA hade misslyckats. Ryssland inledde då en planerad offensiv i två steg. Förutom mycket uppmärksammade operationer till lands skapade offensiven en maritim chockvåg. Men många åskådare såg bara skuggorna i stället för det verkliga skeendet likt människorna i Platons grotta. Den 24 februari 2022 inleder Ryssland den särskilda militära operationen i Ukraina, århundradets fjärde stora händelse efter attackerna den 11 september 2001, finanskrisen 2008 och hälsokrisen 2020 (covid-19). Det USA-ledda västblocket reagerar på denna offensiv med politiska, diplomatiska, finansiella och andra ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som inte till fullo accepteras av resten av världen. Som svar på detta bildades ett eurasiskt block kring Shanghai Cooperation Organisation (SCO), med rivaliserande länder Indien, Kina, Ryssland, Iran och andra som baserar sitt partnerskap på förkastandet av amerikansk hegemoni, men som samtidigt är emot kriget. Indien försvarar sin suveränitet och är liksom Kina mot sanktioner, trots ländernas inbördes gränstvist, samtidigt som Indien tillsammans med USA agerar mot kinesisk hegemoni i Indiska Oceanen-Stilla havet (IndoPac). En tredje grupp i Afrika, Stilla havet och andra regioner håller på att bildas av kloka män som inte vill att deras gräs ska trampas ner av elefanter, dvs de som vägrar att anpassa sig. Slutligen finns det länder som vacklar mellan lägren, till exempel Turkiet, som fullföljer sin ottomanska dröm genom att navigera mellan SCO och NATO. Folken är offer för dessa rivaliteter, krossade under de stridande parternas bomber och missiler!

De två förstnämnda blocken befinner sig i en långvarig konfrontation eftersom tvisten om kriget i Ukraina döljer djupa meningsskiljaktigheter angående ekonomisk protektionism och missförstånd om de värderingar och principer som västvärlden förespråkar, såsom mänskliga rättigheter och miljöförändringar, vilket visade sig under COP273.

Marinens nya doktrin

Den andra fasen ägde rum under sommaren, den 31 juli, när president Putin presenterade sin marinstrategiska doktrin och den 5 september när han tillkännagav en ny utrikespolitik som bygger på konceptet om den ryska världen.

Den marina ambition som presenterades i Sankt Petersburg4 ligger i linje med den historiska kontinuiteten, men markerar en brytning med den sovjetiska och den ryska marinens moderna historia. Winston Churchill sade en gång att ”Sovjetunionen var en jätte vars näsborrar hade blockerats”, och president Putin vill nu öppna dem. Kubakrisen 1962 var anledningen till att Sovjetunionen vände blicken mot havet, och 2022 års kris är anledningen till att Ryssland går från en defensiv till en offensiv flotta.

I likhet med sina viktigaste partners i det eurasiska blocket vill Ryssland ta tillfället i akt att, när nu kriget i Ukraina och brytningen med västvärlden ger möjlighet därtill, söka sin makt på haven genom en global militär, diplomatisk och ekonomisk strategi. Enligt traditionen från Peter den store (1672-1682-1725) försöker Ryssland flytta en del av sin makt från kontinenten till haven, enligt den engelske officeren och upptäcktsresanden Sir Walter Raleighs maxim: ”Den som behärskar havet behärskar handeln; den som behärskar handeln behärskar världens rikedomar, och därmed världen själv”. I den nya doktrinen anges otvetydigt att ”Förenta staternas strategiska politik att dominera världshaven och Natos åtgärder för att närma sig Rysslands gränser utgör det största hotet mot landet, […] en stor utmaning för ryska federationens nationella säkerhet”.

Ryssland vill bryta denna amerikanska ”containment”, genom att expandera på haven, som man delar in i tre zoner.

Det känsligaste området, av existentiell betydelse och där de väpnade styrkorna måste försvara ryska intressen, är föga förvånande territorialvattnet och den exklusiva ekonomiska zonen (EEZ), med särskilt omnämnande av Norra ishavet, men även Kaspiska havet, som har en omtvistad status. Det är från Kaspiska havet som ryska kryssningsmissiler avfyras mot Ukraina. Detta hav utgör även noden för Rysslands eurasiska förbindelser.

I det andra området, som beskrivs som viktigt, är våldsanvändning tänkt som en sista utväg för att garantera nationella, ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen. Det omfattar tentakeln till de varma haven som utgår från Azovska sjön, fortsätter i Svarta havet och efter de turkiska sunden i östra Medelhavet, Röda havet och Persiska viken. Det omfattar också Östersjön och Atlanten i väster. Här finns en möjlig konfrontation med väst och den franska marinen i syfte att upprätthålla den ryska avskräckningsstyrkans handlingsfrihet och för att säkra Rysslands kommunikationsvägar. I Stilla havet respekterar den ryska marina närvaron att Kinas vitala zoner inte får bestridas. Enligt Ryssland har Kina samma strävan att bryta den amerikanska inringningen i det Kinesiska havet som Ryssland har i Ukraina, i båda fallen i strid med internationell rätt.

I andra områden kommer den ryska flottan att nöja sig med marin närvaro.

Det var i de två första områdena som stora marina operationer ägde rum. Dessa bekräftade flottans brister, särskilt när det gäller luftövervakning och brandbekämpning. Men de stärkte också de ryska ambitionerna till havs. Ryska landvinster 2014 på Krim och 2022 i de östra ukrainska kustprovinserna, med undantag för staden Katarina II (Odessa), ökade tillfälligt den ryska kontrollen över de varma haven. Även om det är helt olagligt enligt internationell rätt, ges härmed den Ryska federationen ett stort maritimt utrymme bortom Azovska sjön och leder till att Svarta havet nästan delas med Turkiet, den andra stora aktören i detta gamla hav, som har försummats av västländerna sedan kalla krigets slut. Ryssland och Turkiet kan på så sätt främja sina intressen genom att bygga upp en ny regional ordning i Svarta havet som är säker mot inkräktare.

Den nya doktrinen insisterar på en modernisering av den ryska marinen, både örlogsflottan och handelsflottan. Den visar på behovet av resurser för att på egen hand kunna utnyttja sina undervattensfyndigheter, utveckla sin förmåga att installera gas- och oljeledningar och fortsätta att utrusta sig med undervattensrobotar. Denna önskan kan ses mot bakgrund av sabotaget av North Stream I i ett område där NATO:s BALTOPS-övning hölls i juni 2022, varvid undervattensdrönare användes. Samtidigt som den ryska flottan ligger i framkant när det gäller hypersoniska missiler vill den anskaffa hangarfartyg för att konkurrera med den amerikanska flottan. Det kräver skeppsvarv som kan bygga dem. Ryssland vill också rationalisera sin ubåtsflotta för att förenkla underhållet, som nu försvåras av embargot.

Även om Ryssland, liksom Kina, har tredubblat sin militärbudget under de senaste tio åren, kräver detta långsiktiga arbete resurser. Ryssland vill hitta dem i sitt nya eldorado, Arktis, som man avser att försvara genom att upprätthålla sin överlägsenhet i området och kontrollera den nordliga sjövägen (NSR), ett alternativ till Suezkanalen. Ryssland har just skärpt villkoren för tillträde för icke-ryska krigsfartyg och begränsar dem till ett åt gången efter 90 dagars varsel.

Längs sin tentakel mot de varma haven vill man utveckla flottbaser. I och med utbyggnaden av anläggningarna i Tartus (Syrien) och planerna på Port Sudan, dess port till Afrika, siktar man på ett marint samarbete med Indien, Iran, Saudiarabien och Irak, liksom med de länder som gränsar till Indiska oceanen, utan att nämna Kina. Kommer det kinesiska pärlhalsbandet8 att, i Indiska oceanens smyckeskrin, samsas med det indiska opalarmbandet och den ryska bärnstensbroschen?

Sanktionsvågen

På kortare sikt påverkar sanktionerna, som utgör svar på den ryska aggressionen, hela världen, eftersom de påverkar de globala sjövägarna och ger upphov till nya regionala vägar. De omfördelar energirutterna, eftersom sanktionerna har förändrat kretsloppen mellan producenter och konsumenter och öppnat vägar för tvätt av svart guld, vilket har gjort vissa gasoch oljeledningar föråldrade; något som har kompenserats av oljetankfartyg eller LNG9-tankfartyg. För att slippa undan pristaket byter Ryssland och Saudiarabien därför kunder mellan Asien och Europa. Europeiska unionen fortsatte att försörjas med rysk gas, inte via rörledningar utan via LNG-tankfartyg till en högre kostnad! Gasen brukade försörja Europa från öst till väst, nu är det tvärtom. Denna nya konfiguration kräver en anpassning av infrastrukturen, vilket innebär att antalet LNGterminaler fördubblas – om vi håller oss på nuvarande nivå – inom tre eller fyra år, eller mindre om det rör sig om flytande installationer. Sanktionerna ökar spänningarna: 94 LNG-fartyg passerade genom Suez den 7 november 2022 jämfört med 56 i genomsnitt under 2021.

Sanktionerna har ökat vikten av bulkfartyg för livsmedel, eftersom den livsviktiga exporten av spannmål och gödningsmedel inte kan betalas med pengar. För att häva embargot nåddes ett avtal i juli som förnyades i november för fyra månader, utan några andra incidenter än att en rumänsk minröjare, Nicolescu, skadades av en ukrainsk mina. Men det är en falsk kris eftersom de multinationella företagens kontroll över denna marknad fortfarande är dominerande, och avtalets förmånstagare inte nödvändigtvis är de fattigaste länderna. Denna kris har visat att kärnvapen är ett dödligt vapen som inte kan användas, men att vete visserligen inte är ett vapen, men är lika dödligt om sjötransportvägarna blockeras.

För att slippa undan sanktionerna uppgraderar Ryssland den eurasiska förbindelsen. Generellt sett vill makter med maritima ambitioner omforma haven genom att bygga kanaler. Ryssland är inget undantag och utvecklar förbindelsen mellan Östersjön och Indiska oceanen eller Medelhavet. Landet finner i sin isolering från Europa ett incitament för att återaktivera, om än blygsamt, det flodoch järnvägsnät som är känt som den nord-sydliga korridoren (INSTC) runt det strategiskt viktiga Kaspiska havet. Det blir då möjligt att nå S:t Petersburg från Bombay på 25 dagar i stället för 40 dagar via Suez. Korridoren förbinder det eurasiska blocket, Indien, Kina, Ryssland och Iran, och är en del av det kinesiska initiativet ”Ett Bälte och En Väg” (BRI). Det erbjuder en väg ut ur västvärldens kontroll, särskilt avseende Suez och Hormuz där USA kommer att placera ut 100 marina drönare i TF 59 fram till 2023. Avtalet från mars 2021 mellan Kina och Iran – olja mot infrastruktur – kan finansiera de 164 km av korridoren som saknas i Iran, som utan rädsla kan exportera sina drönare till Ryssland.

En mycket känslig punkt utgörs av de fiberoptiska kablarna på havsbotten. Här uppstår en ny risk genom den finansiella fragmentering som skapats genom Rysslands uteslutning från systemet för utbyte av finansiell information SWIFT (Society for Worldwide Interbank Financial Telecommunication). Härigenom uppmuntras den eurasiska zonen att ”avdollarisera” och närma sig det kinesiska CIPS (China International Payments System). 99 % av den finansiella informationen passerar genom dessa kablar. Den finansiella splittringen skapar förutsättningar för att undervattenskablar ska bli en källa till konflikter på havets botten. Om varje block skaffar sig sina egna kablar, kan motståndaren hota dem utan att skada sig själv, vilket inte är fallet nu då alla är beroende av ett huvudsakligen gemensamt kabelnät. Den ryska flottan är särskilt välutrustad för djuphavskrigföring. Den har ett specialkommando, GUGI, som utnyttjar det underrättelseinsamlande oceanografiska fartyget Yantar och atomubåtarna BS-64 Podmoskovye och Losharik. Den amerikanska flottan ligger inte heller på latsidan med sina specialstyrkor SEALS och ubåten USS Jimmy Carter. I slutet av oktober genomfördes sabotage av kablar på land nära Marseille och samtidigt till sjöss i norra Skottland nära det ryska fartyget Akademik B. Petrov, en försmak av denna rivalitet.

Kollaterala skador

Chockvågorna från kriget i Ukraina spred sig till Stilla havet. I sina memoarer om andra världskriget, Crusade in Europe, konstaterade Dwight Eisenhower, att Förenta staterna hade två fiender, Japan i Stilla havet och Hitlertyskland. Det var nödvändigt att bestämma sig för en prioritering. ”Såvitt jag vet har ingen kompetent strateg någonsin ifrågasatt det kloka i planen att rikta massan av vår makt mot den europeiska fienden innan vi inleder en kampanj av stor stil mot Japan.” I dag konfronteras Förenta staterna av Kina och Ryssland. Kriget i Ukraina har lett till att USA har sänkt sin vaksamhet gentemot Mittens Rike, vilket gör att Kina, trots sina cykliska svagheter kopplade till nollvisionspolitiken avseende Covid och sin minskande attraktionskraft, kan göra framsteg i sitt sökande efter en bas i Stilla havet, jämförbar med Djibouti i BRI:s gren i Indiska oceanen. Genom att dra nytta av rivalens sömnighet kunde Kina i april ingå en säkerhetspakt med samväldet Salomonöarna. USA försökte svara vid ett toppmöte för Stillahavsöarna i Washington i slutet av september 2022. Man beslutade att förstärka sin diplomatiska representation och att sätta in en ny biståndsfond på 810 miljoner dollar till länder och territorier i regionen, men skadan är redan skedd: Kina har nu ett möjligt fotfäste för BRI:s östra penetration av Karibien genom Panamakanalen och kringgår därmed Monroe-doktrinen med hjälp av mjuk makt.

Slutsats

USA kommer att fortsätta att göra allt för att hindra Ryssland från att expandera till havs för att inte behöva slåss mot två rivaler samtidigt. Det kinesiska existentiella hotet håller på att återuppväckas och är återigen prioriterat, särskilt avseende Taiwan. Rivaliteten kommer troligen att förflytta sig till Arktis, där Ryssland förmodligen ångrar att man sålde Alaska (1867) och vill utnyttja dess resurser för att ge sig själv medel för en aggressiv politik. Sibirien och Alaska kommer att stå ansikte mot ansikte med små möjligheter att använda sig av mellanhänder (proxys). Sanktionerna kommer så småningom att blekna, men Krims öde förblir avgörande, med allt vad det innebär, för Rysslands maritima expansion. Där ligger flottbasen Sevastopol, som är av grundläggande betydelse som stöd till den södra rutten. I samband med den globala upprustningen av flottan har Ryssland redan en kraftfull flotta intakt, inklusive ubåtar, precis som Tyskland 1939. Upprustningen kommer att fortsätta när positionerna i Europa har frysts, med målet att skaffa sig en offensiv flotta. Det är inte bara genom att räkna sina stridsvagnar och flygplan, som NATO är rikligt utrustad med, som Ryssland sägs vara en militärmakt, utan också genom att räkna sina stridsspetsar, missiler, ubåtar och hangarfartyg. Den verkliga chocken med kriget i Ukraina är att det maritima Ryssland vill existera.

Kärnvapenavskräckningen utgör ett skydd av territoriet för de länder som har dem, men detta gäller inte havet. Att bomba en landningsstation för en undervattenskabel berör den nationella säkerheten och är därför föremål för avskräckning, men att klippa en kabel till havs är inte det! I april 2021 varnade den ryske presidenten, efter incidenter nära Sevastopol med den brittiska fregatten HMS Defender, som ryssarna ansåg hade kommit för nära kusten: ”Även om vi hade sänkt det fartyget hade det varit svårt att föreställa sig att världen skulle ha gått mot ett tredje världskrig”. ”Världen vet att den inte skulle gå segrande ur detta krig.” Kommer han att visa samma återhållsamhet i framtiden? Det är därför troligt att framtida meningsskiljaktigheter kommer att lösas i våldsamma konfrontationer på våra gemensamma hav, där krig kommer att ersätta operationer. Det eldupphör i Ukraina som vi alla hoppas på kommer inte att innebära slutet på fientligheterna mellan öst och väst, det kommer att förskjuta dem.

 

Ledamöterna Lars Wedin och Carl Bergkvist skrev nedanstående artikel i mars 2022 – en månad efter att Ryssland invaderat Ukraina. Den finns i originalformat, med bland annat källhänvisningar och författarpresentationer att läsa även i Tidskrift i Sjöväsendets arkiv, där samtliga nummer sedan 1836 finns tillgängliga. Denna artikel återfinns HÄR.

 

Kriget i Ukraina har, när detta skrives, pågått i en månad. Det enda vi vet om resultatet är att det inte blev den promenadseger som Putin väntat sig. Kommer Ryssland till slut lyckas krossa Ukraina? Övergår kriget till ett nytt Afghanistan – ett långdraget gerillakrig? Faller Putin och, i så fall, vad ersätts han av?

I detta läge skall Sverige återupprusta efter många år av nedrustning. Debatten om en eventuell Nato-anslutning rasar. Tyvärr verkar det mer handla om partiintern och inrikespolitisk positionering än om Sveriges säkerhet. Hur som helst måste strategerna, dvs. i första hand ÖB och Försvarsberedningen utgå från att osäkerhet råder både om den framtida politiska miljön och om den svenska allianslöshetens eventuella fortbestånd.

Vi kan dock dra några viktiga iakttagelser redan nu.

För det första präglas vårt område av två motriktade krafter. Hotet kommer från öster medan den eventuella militära hjälpen från väster – via Atlanten och Nordsjön.

För det andra, Ryssland har visat att man är helt beredd på att föra ett terrorkrig med civilbefolkning och civil infrastruktur som mål.

För det tredje, Sverige är inte Ukraina med en lång landgräns mot Ryssland och dess satellit Belarus. I stället bildar det nordiska området en halvö – två med Danmark som sticker ut i Atlanten från det europeiska fastlandet. Det är ett maritimt präglat område. En angripare – d.v.s. Ryssland – måste komma på eller över havet för att anfalla Sverige – såvida man inte väljer att gå genom Finland eller Nordnorge. Detta är dock ett till stora delar ett väglöst land och starkt påverkat av årstiderna och vädret. Gotland är Östersjöområdets viktigaste plats.

För det fjärde, hela det nordiskt-baltiska området – inklusive Ryssland – är beroende av en säker sjöfart från och till Atlanten. Göteborg är Nordens största hamn och har alltså en central strategisk roll.

För det femte, hela området är inbördes och gentemot omvärlden hopknutet av bottenliggande el- och datakablar. Regeringen vill dessutom storsatsa på vindkraftverk till havs och kanske kommer hälften av vår framtida elförsörjning från havet.

För det sjätte, de nordiska länderna står varandra nära politiskt och historiskt. Vi har ett allt närmare militärt samarbete. Detta gäller särskilt Sverige och Finland. Alla nordiska länder har behov av att få förstärkningar vid ett storkrig, vilket också blivit centrala faktorer i respektive lands försvarspolitik.

Slutsatsen är att de nordiska länderna är så maritimt präglade och har så mycket gemensamt, att vår säkerhet bör bygga på en gemensam maritim strategi. Denna bör syfta till att undvika krig och om detta inte är möjligt, hålla angriparen utanför landet. Vårt maritima läge utgör därvid en stor fördel som måste utnyttjas.

Det är emellertid omöjligt att helt undvika flyganfall, anfall med fjärrstridsmedel inklusive specialförband, samt luftburen trupp. Dock bör det gå att undvika att bli utsatt för en invasion då ryskt tillträde är kanaliserat till Finska viken och Kaliningradområdet. Detta såvida inte Ryssland tidigt i en konflikt tar Gotland och/eller Åland och använder dessa öar som bas.

Det finns två lägen att betrakta. I det första fallet står vi ensamma inför en hotande eller pågående rysk aggression därför att hjälp från USA och/eller övriga Nato ännu inte har kommit eller kanske inte kommer alls. Det senare kan bero på att USA är upptaget av en konflikt med Kina eller Iran eller av t.ex. inrikespolitiska skäl inte kan eller vill engagera sig.

I det andra fallet är hjälp på väg. Artikeln gäller för det första av dessa två fall. I det andra fallet torde huvuddelen av resonemangen vara giltiga, speciellt de om Västerhavet. Om amerikansk och allierad hjälp däremot har anlänt, så har vi sannolikt mycket liten handlingsfrihet utan får laga efter läge – d.v.s. efter vad amerikanarna bestämmer. Områdets maritima prägel ändras emellertid inte. Allierat underhåll – och den ryske angriparens – måste i huvudsak komma sjövägen.

I dessa scenarier spelar det faktum att Norge och Danmark tillhör Nato, medan vi står utanför, ingen större roll. Vi kan ha en gemensam strategi för de situationer som skissats ovan utan att vara allierade. Om bara Norge och Danmark får Nato-förstärkning får de allianslösa Sverige och Finland klara sig bäst de kan. Östersjön kommer dock fortfarande, i varje fall för Sverige, utgöra vår strategiska tyngdpunkt.

Vad är en maritim strategi?
Den klassiska definitionen är given av Corbett: “By maritime strategy we mean the principles, which govern a war in which the sea is a substantial factor. Naval strategy is but the part of it which determines the movements of the fleet when maritime strategy has determined what part the fleet must play in relation to the action of the land forces; for it scarcely needs saying that it is almost impossible that a war can be decided by naval action alone.”

Det framgår tydligt att en maritim strategi inte bara handlar om marina stridskrafter, utan bygger på agerande i alla domäner – idag: mark, sjö, luft, rymd, cyber samt det elektromagnetiska spektrumet. Det specifika är att den maritima domänen står i centrum – den är det strategiska objektet. Det överordnade politiska objektet är givetvis de aktuella ländernas säkerhet i vid mening.

En modernare variant är: “maritim strategi är vetenskapen och konsten att utnyttja resurser – tillgängliga och potentiella – för att förverkliga de politiska mål i den maritima arenan som bestäms av den övergripande politiska strategin”.

En maritim strategi handlar mycket om kontroll av havsområden under, på och över ytan. Beroende på om man har eller inte har havskontroll, kan man eller kan man inte:
• I en offensiv strategi, hindra fiendens kommunikationer och attackera hans territorium från havet.
• I en defensiv strategi, garantera egna kommunikationer och hindra fienden från att attackera eget territorium från havet.

Det bör dock observeras att havskontroll – eller här bara ”kontroll” – aldrig är fullständig. Detta gäller speciellt i undervattensdomänen.

Logistiken är Rysslands stora akilleshäl. Talesättet att den ryska armén klarar att strida 300 km bortom järnvägens slut har tydligt visat sig inte stämma i Ukraina. Således är det nu än viktigare att genom sjöoperativ kontroll hindra ryska logistiktransporter över havet.

Kraftfulla operationer i enlighet med en maritim strategi skapar inte bara handlingsfrihet i den överordnade politiska strategin utan är också stärkande för operationer i andra domäner och på platser i yttre delar av vårt närområde. Nordkalotten och Arktis får en allt större betydelse och det finns ett mycket stort amerikanskt intresse för vad Norden kan bidra med där. Bägge områdena har en maritim prägel och utgör starka friktionsytor mellan Nato/EU och Ryssland. Har Sverige och grannländerna en god förmåga i Östersjön och kan hålla den flanken, så minskar risken för kraftsplittring mellan Arktis och Östersjöområdet.

I detta sammanhang skall en maritim strategi ses som ett alternativ till den ”tidsvinnande strategi” som bl.a. förordades av general Helge Jung i dennes bedömande inför 1948 års försvarsbeslut men som fortfarande har sina anhängare. En sådan strategi skulle också kunna kallas markterritoriell strategi eller terrester strategi. Medan en maritim strategi tar avstamp i vår maritima omgivning söker en terrester strategi att utnyttja vårt lands stora yta i förhållande till folkmängden. Men detta innebär också att striderna förs bland den svenska civilbefolkningen; kriget i Ukraina har tydligt visat vad det innebär.

En maritim strategi kräver givetvis också markstridskrafter bl.a. för att hantera insatser av fientliga specialförband, skydda hamnar och annan viktig infrastruktur. Befolkningsskyddet måste ägnas stor uppmärksamhet. Kommer vi i efterhand måste markstridskrafterna kunna klara av en landstigning av en bataljonsstridsgrupp plus luftlandsättningar. Brohuvudenas uthållighet blir dock närmast helt beroende av sjöburen logistik.
Både en maritim och en terrester strategi kräver ett starkt flygvapen – men i olika roller. I den här diskuterade maritima strategin utgör flygstridskrafterna en integrerad del.

Geopolitisk diskussion med marina förtecken

De stora öarna i Östersjön – speciellt Gotland

Åland är liksom Gotland av stor strategisk betydelse. Ålands folkrättsliga status innebär starka förbehåll avseende militära förberedelser till dess att krig är ett faktum. Detta gör Åland svårt att hantera proaktivt inom en maritim strategi.

Gotland är av uppenbara skäl av stor betydelse för oss. För det första för att det är en del av det svenska territoriet. För det andra kan Gotland utgöra kärnan i en svenskfinsk A2/AD-strategi – d.v.s vi kan skapa en avgränsningszon omkring ön och därmed kontrollera norra och mellersta Östersjön inklusive luftrummet däröver. Detta kan göras med hjälp av långräckviddigt luftförsvar och sjömålsförmåga med lång räckvidd: svenska arméns Patriot, svenska flygvapnets luftförsvars- och sjömålsförmåga, de svenska och finska marinernas korvetter med luftvärns- och sjömålsrobotar, markbaserade kustrobotar, samt de svenska ubåtarnas långräckviddiga torpeder. Koordinerade innebär dessa system en styrkeprojicerade förmåga som är svår att slå hål på.

För USA och Nato vore Gotland ett naturligt bakre basområde i samband med förstärkningar till eller strider i Baltikum. Ryssland skulle däremot kunna utnyttja Gotland som framskjuten bas för marin – och flygstridskrafter och därigenom slippa ur sina trånga basområden i St Petersburg och Kaliningrad. En Gotlandsbas ökar möjligheten att kunna skydda sjötrafiken mellan dessa basområden. Framför allt skulle Ryssland från Gotland kunna kontrollera mellersta och norra Östersjön så att Nato förstärkningar till Baltikum starkt försvåras eller omöjliggörs. Man skulle också få en bas varifrån man skulle kunna insätta operationer mot Sverige och starkt försvåra våra flyg- och sjöoperationer i Östersjön inklusive hindra finsk sjötrafik.

Gotlands näringsliv och dess befolkning kräver dagliga sjötransporter med förnödenheter, speciellt livsmedel. Inga andra transportslag kan möta behoven. Samtidigt måste Gotlands jordbruksprodukter ”exporteras” löpande till fastlandet. Gotland är också beroende av elförsörjning från fastlandet. Allt detta gör dels att vi – främst flygvapnet och marinen – har en resurskrävande uppgift i att skydda dessa transporter, dels att Ryssland här har viktiga påtryckningsmedel. Å andra sidan skulle Ryssland bli tvungen att försörja sina eventuellt här stationerade förband – civilbefolkningen bryr man sig knappast om vilket visas med skrämmande tydlighet i Mariupol Ukraina.

Gotland ger oss alltså fördelar om vi väljer att agera tidigt, men blir farligt om vi kommer i efterhand. I det senare fallet tillkommer frågan om hur vi skall agera för att stödja den gotländska befolkningen som givetvis kommer att utsättas för svåra påfrestningar.

Med Gotland i våra händer som bas för en A2/AD-strategi omöjliggörs i princip en stor större amfibieoperation mot södra halvan av Sverige. Nu ingår inte stora amfibieoperationer i Rysslands modus operandi. Det man är tränad och utrustad för är taktiska landstigningar av bataljonstridsgrupps storlek. Dessa spelar emellertid traditionellt en stor roll i svensk försvarsplanering och bör fortsätta tas i beaktande trots att möjligheten inte fullt ut har nyttjats mot Ukraina. Man bör också notera att den ryska marinen är kanaliserad genom Finska viken respektive utloppet i Baltijsk. Dvs. så länge vi och allierade/partners kan operera med ubåtar utanför de ryska baserna blir det svårt att genomföra en större operation, speciellt om den skall vara överraskande. Detta gäller också en eventuell amfibieoperation mot Sydsverige.

Tyskland skall nu återupprusta, Polen skall bygga tre nya fregatter och Estland köper långräckviddig kustrobot. Detta öppnar intressanta möjligheter för koordinerad strid till sjöss. Detta skulle dock avsevärt förenklas genom ett NATO-medlemskap.

Östersjöutloppen med Öresundsregionen inklusive Stora Bält och Western Scandinavia

Östersjöutloppen är av synnerligen stor strategisk betydelse för alla östersjöstater – inte minst för Ryssland – eftersom alla är beroende av sjötrafik genom området. Detta gäller i alla tänkbara lägen utom storkrig. Som händelserna i januari 2022 visat behöver Ryssland också kunna transitera sjöstridskrafter in och ut genom området. Detta kan ge Ryssland incitament att försöka skaffa sig kontroll över området. För oss, de nordiska länderna, är det omvända lika viktigt.

Öresundsregionen är Nordens folkrikaste region. Western Scandinavia omfattar geografiskt Oslos storstadsområde med fylkena Akershus och Østfold, samt de svenska regionerna Västra Götaland, Halland och Skåne. Båda dessa områden är av stor ekonomisk betydelse för de berörda länderna. Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges och Danmarks största hamn. Andra stora hamnar i området är Helsingborg, Malmö/Köpenhamn, Trelleborg och Aarhus. Militära förstärkningar till Norden behöver därför tillgång till dessa hamnar. Det vore inte genomtänkt att låta Trondheim vara mottagningshamn för förstärkningar då hamnen är för liten och transportnätet för vidaretransporter för svagt.

Men skall vi – de nordiska länderna – kunna ta emot förstärkningar krävs också kontroll över havsområdena utanför: Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Öresund. Särskilt kustnära och inomskärs – speciellt gällande för Göteborg – kan bara Sverige upprätthålla denna kontroll.

Omvänt, om Ryssland kunde upprätta kontroll över denna zon skulle Östersjöområdet avskäras från Atlanten. Därmed skulle vårt näringsliv snabbt lamslås pga. brist på sjötransporter och ett av Sveriges ekonomiskt viktigaste områden gå förlorat. Läget skulle bli nästan lika allvarligt om Ryssland inte kunde kontrollera men effektivt bestrida västs kontroll över området.

Vårt stora problem här är att Sverige inte har förmåga att ha kvalificerade sjöstridskrafter som samtidigt kan uppträda på såväl på Väst- som Ostkusten. Försvarsbeslutet 2020 löser inte detta problem eftersom detta i och för sig ger en kvalitetsökning, men inte en kvantitetsökning.

Norska havet
Området är särskilt strategiskt viktigt av framför allt av två skäl. För det första gränsar området till den ryska ”bastionen” i Barentshavet – Karahavet. Det är här den ryska andraslagsförmågan i form av de strategiska atomubåtarna opererar. Att skydda denna ”bastion” är en rysk strategisk prioritet. För det andra måste de ryska attackubåtarna passera Norska havet på sin väg till Atlanten – och till Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Kontrollen av Norska havet är alltså utomordentligt viktig också för Sverige.

Norska havet bildar också Nordkalottens sjöflank. En eventuell rysk markoffensiv in i området för att utvidga skyddet av ”bastionen”, exempelvis med markbaserat luftvärn, skulle starkt underlättas om ryska marinen fick handlingsfrihet i detta område. En sådan handlingsfrihet skulle möjliggöra dels taktiska landstigningar, dels stöd av markstriden från havet bl.a. genom logistik.

Vindkraft

Regeringen vill nu storsatsa på vindkraftverk till havs – kanske upp till 120 terawattimmar per år motsvarande nästan ett års elförbrukning idag. Planen, om den förverkligas, får strategiska, operativa och taktiska konsekvenser.
Den strategiska konsekvensen är att Sverige får nya vitala intressen till sjöss, och det i alla havsområden. Dessa måste skyddas i fred, kris och krig. Vilket innebär nya uppgifter för Kustbevakningen och marinen. Vidare krävs en omfattande infrastruktur i land och specialfartyg för att stötta byggnation och underhåll av kraftverken. Detta leder i sin tur till att en stor maritim industri skall byggas upp på ett antal platser längs kusten med åtföljande transportbehov mm.

I princip innebär kraftverken att en ny, artificiell skärgård skapas. En uppenbar operativ konsekvens är att vindkraftverken tar fysisk plats vilket påverkar våra möjligheter att genomföra verksamhet till sjöss på, under och över ytan. En angripare kan dölja exempelvis miniubåtar i kraftverksområdena. Men vi kan också använda dessa områden som dolda utgångslägen. Vidare kan vi placera spaningsmedel av olika slag på kraftverken.

Taktiskt innebär kraftverken intressanta utmaningar. Hur kontrollerar man dessa områden? Kan man t.ex. jaga ubåt i ett sådant område? Vilka effekter på sensorer av olika slag får vibrationerna från snurrorna som fortplantas ner i vattnet? Hur påverkas den markbaserade sensorkedjan? Hur ser sårbarheten ut – vilka är de känsliga punkterna?

Undervattensdomänen
Utvecklingen gör att undervattensdomänen blir allt viktigare. Tidigare var denna militärt viktig i samband med spaning och sjömålsbekämpning. Nu har, som ovan antytts, domänen fått allt större betydelse genom de eloch datakablar som finns där. Resultatet är att en svensk strategi för undervattensdomänen är nödvändig. Denna bör ha följande mål avseende havsbottnarna i oss omgivande farvatten:
1. Kunskap om topografi och sammansättning.
2. Övervakning av havsbottnarna och vattenpelaren däröver.
3. Agera på, från och mot havsbottnarna.
Punkt 3 ovan bör omfatta:
• Säkra våra sjöstridskrafters handlingsfrihet
• Säkra vital infrastruktur i havet, dvs.
• Minläggning och – röjning
• Utläggning och reparation av kablar och annan infrastruktur
• Omhändertagande av viktiga objekt
• Räddningstjänst.

Våra nya ubåtar av Blekinge-klassen får förmåga att agera på havsbotten och vattenpelaren ovanför genom att de kan ta dykare, dykfarkoster och obemannade undervattensfarkoster. Tyvärr verkar de bara bli två till antalet.

Rymden
Regeringen har i en skrivelse från 2017 ”En strategi för svensk rymdstrategi” angett att ”Statlig rymdverksamhet ska hanteras på ett strukturerat och samordnat sätt så att medvetenheten om rymdverksamhetens inverkan på Sveriges säkerhet och övriga utrikes-, säkerhetsoch försvarspolitiska intressen ökar”.

Rymden är ständigt närvarande i maritim verksamhet för spaning, kommunikation och navigering. Så länge vi inte har egen förmåga är vi tvungna att lita till vad partners – i framtiden kanske allierade – vill dela med sig.

En egen svensk rymdförmåga skulle bidra till den lägesbild som inhämtats med andra inhämtningsresurser. Det är lätt att tro att detta bara handlar om egna satelliter, men det går idag att ha god militär rymdbaserad inhämtningsförmåga genom att köpa civila produkter. Detta ökar vår förvarning och möjligheter till att vara aktiva i den marina strategin. Likaledes viktigt är att det att skapa en egen rymdlägesbild för att både skydda egna resurser, men även kunna utnyttja glapp i fiendens lägesbild.

Samarbete i rymdfrågor borde för övrigt passa utmärkt i en nordisk maritim ram. Vi borde alla ha ungefär samma behov. En nordisk kommunikations- och eller kommunikationssatellit vore kanske möjlig att förverkliga.

Cyberrymden
Cyberarenan inkluderar alla former av nätverkade, digitala aktiviteter. Enkelt kan detta uttryckas så att varje digital enhet kan utsättas för en cyberattack. Nästan allting i vårt samhälle, inklusive Försvarsmakten, är påverkade eller beroende av digital teknik (it) som medel eller i form av hot av varierande slag. Våra plattformar är alla delar i ett system av system med ett nätverksberoende för att kunna utveckla hög stridseffekt. Kriget i Ukraina har visat att omfattande cyberattacker är en integrerad del av modern krigföring. En god cyberhygien är därför av avgörande betydelse. Varje sjöman och soldat skall ses som en cybersoldat.

Territoriellt försvar
Ett försvar med en maritim tyngdpunkt kräver också markstridskrafter. Det går aldrig att helt hindra tillförsel av fientliga markstridsförband. Hamnar, flygfält och viktiga transportvägar måste skyddas annars fungerar varken samhället eller försvaret. Gotland måste ständigt ha starka markstridsförband med hög beredskap. Tillförsel av militär hjälp måste säkras och stödjas. Men detta är inte platsen för denna strategiska diskussion.

 

Länk till artikeln i original HÄR

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige i EU och Nato – behov av strategier för försvarsindustrisamarbeten

Hedersledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet Bo Rask ger sin syn på hur försvarsindustrisamarbeten kan förändras med ett svenskt medlemsskap i Nato.

 

Svensk försvars- och säkerhetspolitik förändras i grunden när vårt land blir medlemmar i Nato. Förändringen att gå från en alliansfri politik till att bli medlem i en militärallians för kollektivt försvar är genomgripande och kommer att ha långtgående konsekvenser inom många områden för vårt land. Ett område som kommer att påverkas är vår försvarsindustri och dess förutsättningar att verka i och utanför landet.

Även EU har förändrats sedan vi blev medlemmar. Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd. Men den säkerhetspolitiska utvecklingen har gjort sig påmind och försvars- och säkerhetspolitik kommer nu högt upp på agendan. En försvarsfond är redan en realitet för att möjliggöra samarbete inom forskning och framtagning av nya materielsystem.

Vårt lands långa alliansfria säkerhetspolitik är nu historia och vi ska försvara oss och andra länder genom gemensamma försvarsansträngningar. Hur påverkas vår försvarsindustri av de förändringar vi nu är mitt uppe i och står inför? Föreliggande artikel syftar till beskriva läget och redovisa vilka statliga styrningar som nu erfordras. Jag skriver artikeln som ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet, men jag arbetar även som timanställd på strategiavdelningen vid Saab Kockums AB.

Inför Folk och Försvars Rikskonferens 2023 uttalades av tidningen Dagens Industri (DI) ”Året var 1936. Europa stod på randen till ännu ett storkrig. I det alliansfria Sverige talade statsminister Per Albin Hansson om behovet av att bli självförsörjande på vapen. Statsministern sa ”att varje nödvändighet att inköpa sådana utifrån gör oss mer eller mindre beroende av andra stater”. Han konstaterade att Sverige hade goda varv för att tillverka krigsfartyg och goda vapensmedjor för armén, men däremot ingen tillverkning av stridsflyg. Bisatsen om stridsflyg fick omedelbara konsekvenser. 1937 bildades Saab AB.

DI fortsätter; ”spola fram till 2023 och en del är sig likt. Kriget plågar återigen Europa och Saab levererar fortfarande stridsflyg till flygvapnet. Inom kort det hypermoderna JAS 39E Gripen. Men till skillnad mot 1930 är den svenska alliansfriheten snart historia. För ett land med fallenhet för särlösningar är Nato-medlemskapet en revolution. Som en del av alliansens gemensamma försvarsplanering inleds en säkerhetspolitisk era i Sverige som kräver ett helt nytt tänk – fokuset på nationella särlösningar måste vidgas till kollektiv säkerhet. Och där någonstans försvinner det starkaste argumentet för Per Albins självförsörjningslinje, inklusive för Gripen-programmet”.

Tidningen Expressen rubriksätter att ”regeringen måste våga skrota JAS”. Försvarsminister Pål Jonsson säger i en intervju med DI ”vikten av att slå vakt om den svenska utvecklingen av egna stridsflyg och ubåtar. Däremot behöver vi hitta internationella partners för vidareutveckling av Gripen E:s efterträdare tycker jag”.

Idag har vi ett skeppsvarv för att bygga ubåtar och ytstridsfartyg samt stridsbåtar, en stridsflygplansindustri och flera andra mycket framstående försvarsindustrier bland annat BAE Bofors AB och BAE Hägglunds AB. Men bollen är nu satt i rullning. Vilken försvarsindustri behöver vårt land och vad är vi beredda att betala för de försvarssystem vi behöver för vårt och Nato-alliansens försvar? Jag anser att vår syn på materielsamarbeten spretar och därför måste anpassas till det nya läget. Samtidigt måste försvarsindustrin värnas. USA har tydligt uttryckt sitt stöd för vårt lands ansökan om medlemskap i Nato bland annat för vår starka och innovationsdrivna försvarsindustri och allmänna starka industriella bas.

Varför behövs en tydlig försvarsmaterielstrategi?

Försvarsmateriel anskaffas av staten för att förse det nationella försvaret med de materielsystem som erfordras för att vid behov försvara landet under kris och krig enligt de övergripande politiska målsättningarna. Den politiska ambitionen genom landets medlemskap i EU, det nära samarbetet med Finland och medlemskapet i Nato leder till budskapet att försvaret ska ske tillsammans med andra länder. För det krävs att försvarsmaterielen så långt möjligt är framtagen mot vissa gemensamma standarder för att underlätta logistiken och att de övergripande strategierna, operationsmålen, det taktiska genomförandet samt stridstekniken fastställs i gemensamma doktriner och planer samt att planerna och materielens förmåga prövas vid övningar tillsammans med övriga partners.

Anskaffning av försvarsmateriel, till exempel fartyg är kostsamt. Fartygen som ska verka under många år tas fram efter en bedömning av tillgänglig ekonomi, uppgifter, den bedömda framtida hotmiljön och bygger på målsättningar som baseras på högteknologisk forskning och utveckling, utprovning och byggnation oftast i små serier vilket medför höga styckekostnader. Anskaffningsprocessen kan vara lång – upp mot tio år. Samtidigt kan livscykelkostnaden vara låg, då ett fartyg med små besättningar kan vara operativt under cirka 30 – 40 år. Om anskaffningen kan göras tillsammans med andra länder kan serien göras längre och därmed sjunker styckekostnaden.

För att samanskaffning ska vara möjlig krävs tidsmässigt någorlunda anpassade planer, tydliga målsättningar hur och var materielen ska verka, arbetsfördelning mellan de nationella industrierna och en uttalad vilja att samarbeta och att dela arbetet mellan de nationella industrierna.

Ett lands försvarsindustrier som med få undantag är privata, ses ofta som nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser. Därför råder det ofta motvilja mot samarbete då det anses utsätta de nationella industrierna för hot om minskade intäkter, risk för sämre lönsamhet och därmed risk för nedläggning. För de privata industrierna krävs långsiktighet för att kunna och våga egeninvestera i personal, maskinpark samt forskning och utveckling.

Mycket få länder har en försvarsindustriell bas som kan ta fram högteknologisk materiel för strid inom alla domäner; mark, sjö, luft, rymd, cyber, biologisk och psykologisk krigföring. Därför krävs oftast upphandling från andra länder av olika delsystem eller komponenter som sen integreras i det system som ska konstrueras. För produktionen kan upphandling av speciella verktyg vara nödvändig.

Ett lands försvar måste vara robust och tåla både skiftande parlamentariska lägen och yttre påverkan (kris och krig). Samarbeten inom försvarsmaterielområdet kräver leveranssäkerhet även i krig.

Ett lands försvarsindustriella utveckling och mognad kan ha skapat särskilt starka kompetensområden som dessutom bidrar till en gynnsam tekniköverföring till landet i sin helhet. Ett lands politiska ledning kan även ha ambitioner av hur den industriella basen ska utvecklas för att premiera en viss önskad riktning.

Export av försvarsmateriel förekommer och bidrar då till att minska landets kostnader för anskaffning av ett visst materielsystem. Men export av försvarsmateriel är omgiven av rigorösa exportbestämmelser och exporten kan kräva statliga exportgarantier (krediter).

Mot ovanstående bakgrund bör en statlig försvarsmaterielstrategi tas fram som tydligt stakar ut riktningen inom följande områden:

• Vad ska åstadkommas – vad är syftet med försvarsmaterielen?
• Vilka teknikområden är särskilt viktiga och ska långsiktigt vidmakthållas?
• Tillsammans med andra. Vilka länder är särskilt viktiga att samarbeta med inom EU och inom Nato? Det kan vara länder som är viktiga för övrig svensk export och import.
• Hur svensk konkurrenskraft ska utvecklas över tid med stöd av forskning och ut- veckling.
• Är syftet att reducera kostnaderna för svensk materielanskaffning?
• Hur viktig är leveranssäkerhet (robusthet) i fred, kris och krig?
• Klargöra vilka exportrestriktioner som långsiktigt föreligger syftande till att indu- strin ska slippa hantera osäkerheter.
• Tidsplanering och ekonomi för beslut i olika projekt, om inte konkreta så åtmins- tone uttryckta som ambitioner.

Strategidokumentet bör lista olika teknikområden till exempel undervattensstrid och de statliga ambitioner avseende forskning som är önskvärd inom varje teknikområde samt vad slutmålet är. Om vissa militära teknikområden även ska agera draglok åt civila likartade teknikområden ska även det framhållas. Teknikområden och ambitioner kan åskådliggöras enligt följande skiss:

 

En materielförsörjningsstrategi med dessa ingående komponenter ger förutsättningar för att konkretisera försvarssamarbetet i fred, skapa en stabil materielförsörjning i fred, kris och krig och därmed lägga grunden för att tillsammans med andra kunna försvara vårt land.

Sverige och EU vid inträdet

Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995. Medlemskapet betydde kulmen på en lång period av integration och samarbete med länderna i EU. Redan 1972 undertecknades frihandelsavtalet mellan Sverige och EG och 1992 tecknades avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). De tydliga motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget hade gjort att Sverige fram till dess inte hade ansett att ett medlemskap kunde vara förenligt med den förda neutralitetspolitiken. Starka argument för ett medlemskap var de fyra friheterna dvs fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Men även att medlemmarna ska dela vissa grundläggande värderingar. Farhågorna om att Sveriges möjligheter till att bedriva handel på lika villkor som EU medlemmarna skulle försämras utan ett medlemskap lyftes också fram starkt i debatten. Flera av Sveriges viktigaste handelspartners var redan medlemmar. Besluten att söka medlemskap i EG/EU och Nato förskräcker, Sverige var tydligt emot till den punkt då man tvingades vara för.

EU utveckling mot ökat försvarssamarbete

Under årens lopp har EU utvecklats och samarbeten inom flera nya områden tagit form, varav försvars- och säkerhetspolitiken är den som ska skydda innevånarna i EU samt försvara de gemensamma värdena. Sverige har varit återhållsam till utvecklingen mot gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Den senaste strategin för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), antogs 2016 och inriktas mot att bygga upp motståndskraft, anta en integrerad strategi för konflikter och kriser samt att stärka EU:s oberoende.

Ett viktigt dokument är den årliga försvarsöversikten som syftar till att få bättre överblick på EU-nivån över försvarsutgifter, nationella investeringar och forskningsinsatser. Översikten syftar till att ge ökad insyn i och politisk synlighet åt EU:s försvarsförmåga där fördelarna anses vara:

• Bättre kartläggning av brister
• Ett djupare försvarssamarbete
• En bättre och mer enhetlig strategi för planering av försvarsutgifterna.

Inom EU finns även det permanenta strukturerade försvarssamarbetet (PESCO) sedan december 2017. PESCO syftar till att fördjupa det försvarspolitiska samarbetet inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. 25 av EU:s 27 medlemsstater deltar i PESCO. Sverige deltar, men inte Danmark och Malta. Idag innehåller samarbetet 60 projekt som omfattar:

• Utbildning
• Förmågeutveckling
• Operativ beredskap på försvarsområdet.

EU har utvecklats markant under de 27 år som Sverige har varit medlem. Sverige måste i ljuset av EU:s utveckling dock fortfarande anses vara vacklande i relationen till EU. Vi betonar vikten av gemensamma beslut i svåra frågor, men vi vill inte ha någon överstatlighet eller en gemensam valuta. Redan vid inträdet i EU 1995, borde vi ha genomfört en omfattande och genomgripande analys både vad vi ville uppnå med medlemskapet och vad det kommer att kräva av oss. Vi saknar fortfarande en relevant idé om och har inte haft förmågan att formulera en långsiktig strategi för utvecklingen av vårt Europasamarbete. Kanske har de många åren av förd neutralitets- och alliansfri politik skapat en osäkerhet inför samarbete med andra och en ”härtill är jag nödd och tvungen” attityd till Europa. Vi har glidit med i akterkant av de olika samarbetena inom försvars- och säkerhetspolitiken, följt med när det har gynnat oss, medan vi har varit drivande inom andra mindre kontroversiella områden till exempel konkurrens på lika villkor, miljöfrågor och demokratiutveckling mm.

 

Ändrad politisk syn på försvarssamarbete?

Med det starkt försämrade säkerhetsläget och det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina har dock insikten om att ensam inte är stark med skrämmande tydlighet nu även nått de finska och svenska politikerna. Flera av de svenska politiska partierna har svängt i sin tidigare så rigida ståndpunkt avseende ett svenskt medlemskap i Nato. Finland går tydligt före i samma riktning. En säkerhetspolitisk analys har genomförts med resultat att Sverige och Finland har ansökt om medlemskap i Nato. För närvarande har 28 av 30 av Nato medlemsländer ratificerat vår ansökan. Endast Turkiet och Ungern återstår.

Inom ramen för vår säkerhetspolitik har Sverige hittills varit helt kallsinniga till den franske presidenten Macrons idéer om att skapa ett suveränt Europa med ett starkt försvar, hållbar energi och egen produktion av livsnödvändiga varor. Sverige anser att detta är ett utslag av protektionism. Men det hindrade inte Sverige och Finland att bara någon vecka efter det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari 2022 skriva ett gemensamt brev till EU för att påminna om försvarsklausulen som säger att medlemsländer ska hjälpa varandra vid väpnade angrepp.

Hittills har Sverige alltså inte velat se en EU-armé. Men en majoritet av EU-medlemsländernas medborgare är faktiskt positiva till en EU-armé. Det kan inte uteslutas att kriget i Ukraina kommer att öka ambitionerna att skapa en sådan EU-armé. Det finns svenska politiker som tycker att det är bättre att Sverige blir medlem i Nato.

Det ligger mycket positivt i den uppfattningen då EU ännu saknar så mycket av det som Nato har; ledningsstrukturen, den operativa försvarsplaneringen och kärnvapenavskräckningen. Samtidigt anser många Nato-länder inom EU att ambitionen att skapa en EU-armé vore en onödig och kostsam dubblering som inte förrän på mycket lång sikt skulle ge den säkerhetspolitiska försvarseffekt som Nato ger redan idag. Sveriges framtida position är som sagt oklar.

 

EU:s pågående försvarsmaterielsamarbeten

Tempot i försvarsmaterielsamarbetet inom EU har redan och kommer tydligt att påverkas av kriget i Ukraina. EU beslutade redan långt före angreppet i juni 2017, om en försvarsfond i två delar, en för forskning och en för förmågor. En förmåga är allt som bidrar till att uträtta en viss uppgift som exempelvis materiel, kunskap, teknologi och planering. Medlemsländernas ska kunna använda pengar ur fonden för gemensamma försvarsinvesteringar och forskningsprojekt. Ett viktigt memento är att länderna ska samarbeta mot gemensamma mål och system för att minska konkurrensen inom försvarsindustrin och därmed kostnaderna för upphandling av försvarsmateriel. EU jämförs ofta med USA som har färre försvarsindustrier än vad som finns i Europa. Försvarsindustrierna är ofta nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser.

Vad vill Sverige och hur ser vi på ett utökat materielsamarbete? Hur kommer svensk försvarsindustri långsiktigt att påverkas av de konsolideringssträvanden av försvarsindustrin som hittills har drivits inom EU? Analysen lyser tyvärr med sin frånvaro!

En annan dimension i den svenska säkerhetspolitiken är nu att bygga och bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Säkerhet bygger vi nu tydligt uttalat med andra och det är genom samarbete och informationsutbyte vi anser att vi bäst kan möta samtidens hot. Samarbetet med Finland är särskilt viktigt.

Frågetecken kring försvarsindustrisamarbete

Det allvarliga säkerhetspolitiska läget kräver att staten i närtid formulerar strategier både för vårt EU-medlemskap också för det kommande Nato-medlemskapet. Svensk försvarsindustri bör trycka på så att sådana strategier kommer till stånd.

Även en nationell försvarsmaterielstrategi borde tas fram. En sådan skulle dock med fördel gemensamt kunna tas fram av de tre stora försvarsmaterielföretagen (Saab, Hägglunds och Bofors) tillsammans med Försvarsmakten och Försvarets Materielverk samt i färdigt skick föreläggas politiken för beslut. Med en sådan strategi skulle den samlade försvarsindustrin kunna föreslå prioriteringar och vad som krävs för långsiktigt stabil materielförsörjning i fred och krig.

Avsaknaden av övergripande strategier har medfört att de svenska försvarsindustriföretagen är vacklande i uppfattning om försvarsindustrisamarbeten och i stället har utvecklat en ovilja att bilda långsiktiga allianser. Strikta exportbestämmelser har även bidragit till detta förhållningssätt. En känd före detta medarbetare i Saab Kockums AB har uttalat att ”svensk försvarsindustri är som en bisvärm som söker nektar där det för tillfället finns blommor, för att sedan flyga vidare till nästa blomma”. Långsiktiga allianser har varit paria. Trots detta finns många exempel på framgångsrika exportaffärer varav ubåten HMAS Collins till Australien, JAS 39E/F Gripen till Brasilien, stridsfordonet CV 90 till flera länder, stridsbåt 90H till flera länder samt artilleripjäser, granatgevär och ammunition till ett stort antal länder är bara några i raden av fina exportframgångar. Det har även funnits en ovilja att dela med sig av svenska forskningsresultat vilket skulle kunna leda till att produkter i stället kommer att tillverkas och exporteras av andra länders större och mer ekonomiskt starka försvarsindustrier. Konsekvensen av samarbete skulle alltså kunna bli en oönskad nedläggning av svensk försvarsindustri inom ramen för de konsolideringssträvanden och allmänna rationalisering som har förespråkats inom EU. Detta har inom Sverige generellt tolkats som att det är bara de stora industrierna som långsiktigt kommer att överleva. Men nu när många länder kraftigt investerar i sina försvarsmakter är nog dessa konsolideringssträvanden åtminstone för tillfället lagda på is. De höga kraven på anskaffning av allsköns militära produkter gör att det nu finns en marknad för flera aktörer. Dessutom är det verkligen tid för att visa upp vad svensk försvarsindustri kan.

Det har även funnits farhågor om att försvarsprodukter konstruerade av andra nationer för andra (globala) operationsområden inte skulle fungera i den svenska operationsmiljön. Vidare är leveranssäkerhet i kris och krig fundamental. Därför har en inhemsk försvarsindustri ansetts vara mycket viktig för vårt land. Industrin har värnats både politiskt och av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk samt av industrin själv. Samarbetsformer som skulle kunna riskera försvarsindustrin har undvikits.

Det kommande Nato-medlemskapet innebär dock att Sveriges militära och civila försvar är en del av alliansens gemensamma avskräckning. Våra militära förband kommer att behöva ställa upp där alliansen anser att svenska förband gör bäst total försvarsnytta. Det kan mycket väl bli så att svenska marina fartyg och båtresurser måste kunna operera i andra farvatten än våra traditionella.

Därför måste framtida målsättningar för nya materielsystem alltid ta hänsyn till andra operationsområden och då måste också värdet av samarbete med andra Nato och EU medlemmar väga tungt.

Inom Nato utnyttjas konceptet Nato smart defence. Uttrycket myntades vid säkerhetskonferensen 2011 i München av den dåvarande Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen. Rasmussen presenterade idén som “how Nato can help nations to build greater security with fewer resources but more coordination and coherence, so that together we can avoid the financial crisis from becoming a security crisis.” och upprepade att: “we need a new approach: Smart Defense – ensuring greater security, for less money, by working together with more flexibility”. Vid den norska upphandlingen av ersättare till Ula-klassens ubåtar användes konceptet som ett argument då det ansågs att en samanskaffning med Tyskland skulle minska kostnaderna. Beslutet blev fyra ubåtar av typen 212 CD (common design) till Norge och två till Tyskland.

Insikten om att samarbete skulle kunna leda till lägre totalkostnad för ett försvarsprojekt kan ökas inom svensk försvarsindustri. Snarare påstås ofta att samarbete komplicerar, fördyrar och försenar! Ukrainakriget visar med all tydlighet att länder inte längre vill köpa vapensystem. De vill allt oftare köpa säkerhet, allianser och försäkringar om hjälp i vått och torrt. Ett näraliggande exempel inom stridsflygområdet är Norges och Finlands val av flygsystemet Lockheed Martin F-35 Lightning II eller Joint Strike Fighter (JSF) före JAS 39 E/F Gripen. Det säkerhetspolitiska samarbetet med USA ansågs viktigare än låga inköps- och driftkostnader.

Det är därför hög tid att svensk försvarsindustri börjar analysera möjliga partnerskap och utveckla långsiktiga relationer med likasinnade länder och utvecklad försvarsindustri. Syftet borde vara att både säkerställa leveranssäkerhet av vitala komponenter för svenska produkter som till exempel ubåtar, ytfartyg och flygplan, men även att skapa långsiktiga samarbetsprojekt med nationer där taktiken är likartad och inom områden där till exempel Saab Kockums AB är starka. Ett exempel skulle kunna vara ett gemensamt minröjningsprojekt med tysk försvarsindustri.

Det har nämnts att den svenska marinen har en annan kravprofil än till exempel det tyska minröjningsprojektet. Det lär skilja ca 20 meter i längd på fartyget. Jag är övertygad om att den svenska marinen ännu inte fullt ut har insett konsekvenserna av Nato-medlemskapet och vad det kommer att innebära avseende operationer i andra geografiska operationsområden och inte heller har kunnat ta ställning till kostnadsbilden vid ett samarbete. Industrin bör därför proaktivt föreslå samarbetslösningar även om den svenska marinen kravprofil avviker något.

Pågående försvarsmaterielprojekt i Europa

Flera samarbetsprojekt pågår inom Europa. Saab Kockums AB har till exempel på eget initiativ aktiverat sig i några samarbeten:

Sea Naval med huvudkontor i Bryssel är ett samarbetsforum för europeisk marin försvarsindustri med syfte att diskutera ärenden av gemensamt intresse för den marina industrin och att definiera en gemensam position för marina program inom EU försvarsfond EDF DG-DEFIS (The Directorate-General for Defence Industry and Space (DEFIS) leads the European Commission’s activities in the Defence Industry and Space Sector).

Sea Naval stödjer vid behov europeiska institutioner med expertis och organiserar gemensamt deltagande i EU bekostade projekt. Syftet med Sea Naval är att ge EU och dess medlemsstater tillgång till expertis, teknologi och förmågor för att garantera självständigt agerande (freedom of action).

Sea Naval samordnar aktivt svar på forskningsuppdrag (Research call responses) för EDF. Sea Naval stödjer med projektadministration för vissa EDF projekt.

Saab Kockums AB deltar aktivt i arbetsgrupper men svensk nationell position är oklar. Statlig styrning vore därför önskvärd syftande att klarlägga vad Sverige långsiktigt vill göra inom EDF. Vore till exempel ett deltagande (åtminstone som observatör) i utvecklingen av det Europeiska Korvett Programmet (EPC) inom PESCO fördelaktigt för Sverige inför det kommande Nato-medlemskapet? Produktion av prototyper är planerad till 2026–2027.

Den svenska hållningen till detta projekt bör klarläggas då det kan vara ett viktigt ingångsvärde för den framtida svenska ytfartygsstrategin.

Europeiska försvarsfonden (EDF). I de uppmaningar för forskning som är aktuella för 2022 års (calls for proposals), återfinns följande områden och ekonomi inom det marina och undervattensområdet;

• Mellanstort halvautomatiskt fartyg €65 M
• Marin samordnad spaning €65 M
• Bemannad/obemannad undervattensfarkost för samarbete och svärm €25 M
• Undervattensspaning, upptäckt, målfångning och kommunikation (ODAC) €30 M

Som synes borde både de aktuella teknikområdena och den stora ekonomin vara intressant för vårt land. Även här borde det finnas långsiktiga fördelar av ett mer proaktivt svenskt deltagande. Idag förefaller för mycket av arbetet vara på ad hoc-basis ”vi borde väl vara med” utan att långsiktigt syfte eller för- och nackdelar har klarlagts.

ASD, AeroSpace and Defence Industries även de med huvudkontor i Bryssel, är ett samarbetsforum för Europeisk Försvarsindustri med syfte att aktivt stödja en konkurrenskraftig utveckling av den industrisektorn. ASD agerar som ett europeiskt SOFF. Generalsekreteraren heter Jan Pie och är före detta ordförande i SOFF (Säkerhets- och Försvarsföretagen).

Detaljsynpunkter

Saab och Saab Kockums deltar idag i olika samarbetsfora inom europeisk försvarsindustri. Samarbetet saknar tydliga statliga styrningar och målsättningar och mycket av samarbetet verkar vara på ad hoc-basis.

Denna arbetsmetod kan bedömas båda vara resurskrävande och ger rimligen inte det önskade slutresultatet. Måhända kan över åren vissa samarbetsprojekt leda till vissa intäkter, men några garantier kan inte ges. Ett mer beslutsamt arbete med statliga direktiv och stöd borde eftersträvas.

Utan statlig styrning uppkommer även frågor om känslig svensk teknologi som svensk industri kanske inte får eller vill dela med partners i löst sammansatta arbetsgrupper. NDA (Non Disclosure Agreement) krävs för sådant utbyte av information. Vad är Sveriges (FM, FMV, FOI) uppfattning?

Tidsmässig koordinering av marina anskaffningsplaner är svårt men inte omöjligt. Ett aktivt deltagande i samarbetsfora med tydliga statliga mandat och målsättningar om gemensamma anskaffningar är därför grundläggande. Finns dessa övergripande förutsättningar på plats, så kan också anskaffningsplanerna tidsmässigt justeras och koordineras.

Svensk försvarsindustri måste vara mer proaktiva mot FM, FMV och FOI och kräva strategidiskussioner samt delfinansiering för internationella utvecklings- och samarbetsprojekt.

Den svenska rigida exportlagstiftningen vad avser försvarsmateriel har redan luckrats upp som en följd av ansökan om medlemskap i Nato och ytterligare lättnader kan inte uteslutas. Nu gäller det för svensk försvarsindustri att vara proaktiva mot Försvarsdepartementet och påvisa synergier och möjligheter till reducerade svenska kostnader vid samarbeten och export.

Det finns tydliga tidsmässiga, tekniska och kostnadsmässiga fördelar att delta i gemensamma materielprojekt. Svensk försvarsindustri har inget att skämmas för. Det tekniska kunnandet är högt. Tiden för långsiktiga allianser är här. Nu gäller att gå från ord till handling och ge de vackra orden om samarbete ett innehåll samt att förhindra att vi hamnar på efterkälken och missar möjligheterna att göra goda affärer med bibehållen försvarsindustri.

Framtagande av strategidokument för svenskt försvarsmaterielsamarbete inom EU och Nato på statlig nivå brådskar och det vore bra att påbörja arbetet redan under det svenska ordförandeskapet i EU under det första halvåret 2023.

 

o – 0 – o

Texten är ett särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1, 2023, och kan läsas i original, där även referenser finns angivna på denna länk.

 

 

 

 

 

 

 

Ordinarie ledamoten Christer Hägg ger sina perspektiv på en förändrad svensk marin strategi i den nya säkerhetspolitiska omvärld som ett Nato-medlemskap för med sig.

Svensk marin strategi – en tillbakablick

Allt sedan 1814 kan Sveriges marina strategi enklast sammanfattas med begreppet Sea Denial, det vill säga att under kris och krig förneka en fiende att utnyttja våra omgivande farvatten för fientliga operationer riktade mot oss. Denna strategi har omvandlats till operativa begrepp som Fleet-in-being och försvar (på djupet) mot en kustinvasion. Vidare planerades för en strategisk/operativ defensiv med taktisk offensiv som metod. Förvisso har det funnits perioder då Sverige knappast haft en marin strategi värd namnet. Senast efter Sovjetunionens fall 1990, då invasionsförsvaret demonterades och ersattes med ett blygsamt insatsförsvar. Strategin var att Sverige skulle försvaras genom deltagande i multinationella missioner långt bortom sina gränser. I och med Rysslands tilltagande militära styrka och aggressiva uppträdande under 2010-talet vändes åter blickarna mot vårt närområde och uppgiften att försvara oss mot direkta hot mot landet, men nu var vi avsevärt försvagade såväl avseende det militära som totalförsvaret. För våra sjöstridskrafter blev Sea Denial åter den strategi som stod till buds.

Den klassiska marina strategin innehåller även begrepp som i modern tid inte har varit möjliga för oss att ensamma förverkliga, till exempel Sea Control (Herravälde till sjöss). Ett annat exempel är skyddet av vår utrikeshandel till sjöss (Sjöfartsskydd) eftersom statsmakterna 1972 beslutade att import- och exporttrafik västerut skulle ”skyddas av andra medel än militära”. Detta innebar att man hoppades kunna skydda denna för oss livsviktiga sjötrafik genom avtal om lejdtrafik och/eller med förhoppningar om Nato-sjömakternas eventuella hjälp. Detta betydde konkret att våra stridsfartyg, som lämpade sig för denna uppgift, inte skulle komma att moderniseras eller omsättas – det verkliga skälet var förstås att det ansågs vara för dyrt. I slutet av 1980-talet var alla våra jagare och fregatter avförda och vi kunde inte längre själva skydda vår utrikes sjöfart utanför den egna kustzonen. Även om vi skulle bli tvungna.

Ett paradigmskifte

Under några veckor under våren 2022 förändrades allt i och med vår ansökan, tillsammans med Finland, om medlemskap i alliansen Nato. Vår hävdvunna och nyss återtagna marina strategi är, i stort sett, inte längre relevant; en ny behöver installeras för att ha som idégrund för den omdaning av marinen som erfordras under det kommande decenniet. Marinens uppgiftskatalog kommer att behöva utvidgas.

Jag uppfattar den inledande diskussionen om detta paradigmskifte som trevande. Det är inte så lätt att befria sig från det strategiska och operativa tankearvet, som också kopplar sig till vårt konkreta arv i form av uppgifter, materielsystem, organisation och personal. Samtidigt inser vi att våra marina uppgifter kommer att förändras i och med vårt medlemskap i Nato. Det kommer att ställas krav på att våra marina stridskrafter skall passa in i en övergripande marin Nato-strategi för det nordiska området. Kanske även i andra sammanhang i andra farvatten.

De tre stora sjömakterna i Nato – USA, Storbritannien och Frankrike – motiverar ofta sina marina strukturer och uppgifter med utgångspunkt i de klassiska sjöstrategiska begreppen och det är nog i dessa vi först bör söka ledning när vår nya marina strategi och våra nya uppgifter formuleras. Dessa tidlösa begrepp kan ses som härledda postulat utifrån sjökrigföringens historia och natur genom tidevarven. De hjälper till att skärpa tanken och är svåra att bortse från eller argumentera emot.

Alla de klassiska sjöstrategiska begreppen är inte allmängiltiga samtidigt eller i alla havsområden, men flera av dem är det och dessa bör vi ta fasta på i den kommande processen.

Nato:s Artikel 5 och 3

Innan jag går vidare bör Nato-stadgans portalparagrafer som framgår av Artikel 5 och 3 beröras. Populärt brukar de sammanfattas med de Tre Musketörernas valspråk ”Un pour tous, tous pour un!” (Alexandre Dumas, 1834). Men underparagraferna innehåller även tillägg och förklaringar, till exempel att Nato:s havsområden omfattar Medelhavet och Atlanten norr om Kräftans vändkrets, till vilka nu Östersjön kommer att läggas. Även marina operationer utanför dessa havsområden kan i vissa fall anses kunna genomföras under Artikel 5. Vidare har varje Nato-land rätt och skyldighet (Artikel 3) att bygga egen motståndskraft, militärt och civilt, för att kunna försvara sig. Dessutom skall man kunna ge stöd till andra medlemsstater.

Just detta med traktatbundna skyldigheter att också bistå andra Nato-medlemmar är den enskilt största förändringen för vårt vidkommande. Det kommer att innebära att vårt operationsområde inte bara kommer att bestå av Östersjön och Västerhavet (s.k. brown- and green-water områden) utan även övriga havsområden (brown-, green- och blue-water områden) inom Nato-stadgans gränser. Vi kan inte ensidigt välja var och hur vi vill bidra eftersom vi som alliansmedlemmar har dessa skyldigheter.

Med detta sagt, varje medlemsland har enskilt eller i samverkan med andra medlemsländer, rätt enligt Artikel 5 att välja vilka stödåtgärder som bedöms nödvändiga, inkluderande vapenmakt. Trots detta bör man beakta att ”fripassagerare” kanske inte kan räkna med ovillkorligt alliansstöd om de behöver det.

Några sjöstrategiska principer

Det allra mest grundläggande postulatet om sjökrigföringens yttersta syfte är att: ”all sjökrigföring – direkt eller indirekt – syftar till att kunna säkra kontrollen till sjöss eller att förhindra fienden att säkra den. Genom Sea Control (Command of the Seas) kan vi utnyttja havet för våra syften och förhindra fienden att utnyttja havet för sina syften” (Julian Corbett: Principles of Maritime strategy, 1911).

Detta syfte är inget självändamål utan ett medel att nå ett mål. Sea Control skapas, eller bestrids, för att medge nödvändig verksamhet på havet. Där verksamhet till sjöss ej bedrivs – eller avses bedrivas – har Sea Control inget egenvärde (Taktikreglemente för Flottan, TRFL 1987, §2:9).

Sjökriget är sålunda ytterst en kamp om kontrollen över sjöförbindelserna.

Detta kan omsättas i uppgifter; Nato:s sjöförbindelser skall skyddas genom att skapa lokal Sea Control. Sverige skall kunna bidra till detta såväl i brown/green- som i blue- water områden. Främst torde det i praktiken röra sig om Östersjön, Nordsjön, The Narrow Seas och Norska Havet men kan säkert sträcka sig längre bort, till exempel under fredsbevarande operationer, handelsblockader och sjöfartsskydd. Det kommer att förväntas av oss och det är något som vi tillsammans med våra allierade måste åstadkomma. Det ställer krav på förmågor inom vår marina sektor, som vi nu inte har eller som är försummade sedan länge. Dessa förmågor måste vi skapa i samklang med Nato:s behov av förmågor och uthållighet för olika uppgifter.

Det måste självklart tydliggöras, att för vissa områden och uppgifter måste sjö- och luftmakt koordineras, men i det fortsatta kommer jag i huvudsak behandla sjömakten. Jag avstår också från att gå in på vilka materielsystem och antal som kan behövas. Det är nästa steg efter det att en ny ”Marin strategi för Sverige i Nato” har utarbetats.

Sjökrigföringens metoder

Corbett har formulerat ett antal metoder för att uppnå Sea Control. Den säkraste är naturligtvis att bekämpa fiendens sjöstridskrafter genom ett avgörande sjöslag. Denna metod har nog inte aktualitet i vår tid, i varje fall inte i det nordatlantiska- och Östersjöområdet, möjligen i en eventuell kraftmätning mellan Kina och USA rörande Taiwan. Örlogsblockad är en annan metod för att skapa Sea Control, det vill säga genom att utestänga fienden från ett eller flera havsområden kan han blockeras i sina baser eller på andra sidan havsförträngningar. Här finns goda utsikter att blockera Finska Viken. Finland och Estland lär ha en gemensam planering där länderna bland annat genom kustrobot- och undervattenssystem gemensamt skall kunna blockera den ryska flottan i det inre av Finska Viken. Kaliningrad kan blockeras genom utnyttjande av undervattensdomänen. Likaså kan Östersjöutloppen, Skärgårdshavet och Ålandshav kontrolleras med lämpliga metoder.

Den ryska flottan i Murmansk kan få svårt att bryta ut i Atlanten eftersom Nato bevakar området Grönland till Nordkap. Bosporen kan blockeras och den ryska Svarta Havsflottan blir då innestängd.

Örlogsblockad är således fortfarande en relevant metod att skapa Sea Control och det kommer säkert att ställas krav på Sverige och Finland att bidra med de förmågor som erfordras i Östersjön.

Fleet-in-being är en sjökrigsmetod för den underlägsne. Genom att undvika strid mot en överlägsen fiende, men samtidigt hela tiden hota och vid gynnsamma tillfällen anfalla delar av fiendens sjöstridskrafter och sjöförbindelser bestrider den underlägsne fiendens Sea Control, men han kan inte tillkämpa sig Sea Control med denna metod (TRFl 1987, § 2:15-16). Principerna om Sea Denial och Fleet-in-being kan fortfarande bli aktuella om Nato inte kan etablera Sea Control inom Östersjöområdet.

Sea Control är en förutsättning för Nato:s förstärkningstransporter och amfibieoperationer till frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Sverige kommer med stor sannolikhet bli en av logistiknoderna i Östersjön för dessa transporter. Att delta i etablerandet av Sea Control och därigenom skydda den ”blå Nato-pilen” över Östersjön torde bli en huvuduppgift för Nato-länderna runt Östersjön. När hotet från fiendens sjöstridskrafter mot dessa transportrörelser är neutraliserat genom etablerad Sea Control återstår lufthotet som kan bekämpas med fartygsburet områdesluftförsvar i kombination med jaktflyg.

Sjöstrategiska slutsatser för Sveriges del

En rysk invasion över havet mot Sverige kan sannolikt uteslutas under det närmaste decenniet. Rysslands sjöstridskrafter i Östersjön är avsevärt underlägsna Nato:s och de kan slås ut eller blockeras. Även eventuell tillförsel från Rysslands andra flottor kan blockeras i Östersjöinloppen. Dessutom kommer vi få försvarsgarantier vid vårt inträde i Nato. Tröskeleffekten gentemot ryska aggressioner i Östersjöområdet kommer att höjas betydligt. Sverige är inte en frontstat mot Ryssland och Östersjön kan bli ett Nato-innanhav. Detta är inte olikt situationen i Medelhavet där Nato kontrollerar Bosporen och Gibraltar sund.

Den svenska Marinen behöver förstärkas och balanseras om, så att vi får förmågor, som bidrar till att skydda allierade sjötransporter till och från frontstaterna Polen, Baltikum och Finland. Uppgiften löses genom att med sjö- och luftstridskrafter skapa Sea Control i Östersjön.

Svensk förmåga att skydda sin livsviktiga utrikes sjötrafik är försummad och krav kommer att ställas på att bidra till ett gemensamt skydd av sjöfarten i Nato:s nordostliga havsområden. Eventuellt även i ”out-of-area”-missioner.

Likaså kommer svenska (därtill lämpliga) stridsfartyg att behöva roteras in i Nato:s stående sjöstridsförband.

Skydd av infrastruktur inom den ekonomiska zonen (el- och kommunikationskablar, rörledningar, plattformar för olika ändamål, vindkraftsanläggningar m m) kräver sina särskilda marina resurser.

Genom att använda sjökrigföringens klassiska principer som en idémässig grund är jag övertygad om att man kan hålla isär diskussionen om vilka nya strategiska/operativa uppgifter marinen förväntas bidra till inom Nato-ramen (Artikel 5) och sjöstridsmedlen som dessa uppgifter kräver. De nya uppgifterna måste överlagras på de uppgifter som krävs för att vi själva skall ha ett motståndskraftigt totalförsvar (Artikel 3), vilket nu är försummat. Först därefter kan man börja diskutera vilka materielsystem, som erfordras för att lösa uppgifterna i samverkan med andra medlemsmariner

Utifrån vad som sagts ovan skulle Marinens uppgifter, inom ramen för Artikel 5 och i samverkan med andra Nato-mariner, kunna summeras enligt följande:

• Etablera Sea Control i egentliga Östersjön.
• Blockera ryska sjöstridskrafter i Finska Viken och i Kaliningrad-enklaven.
• Skydda Nato:s sjötransporter och amfibieoperationer till Polen, Baltikum och Finland.
• Spärra Ålandshav, Skärgårdshavet och Östersjöutloppen för ryska sjöstridskrafter.
• Skydda vår utrikes sjöfart och förstärknings- och logistiktransporter till och från Västkusten.
• Skydda de nordiska Nato-ländernas infrastruktur i de ekonomiska zonerna.
• Delta i Nato:s blue-water verksamhet och stående sjöstridsförband.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hedersledamoten, kommendör Bo Rask, beskriver i sin artikel från 2022 några av de säkerhets- och försvarspolitiska implikationer som ett svenskt Nato-medlemskap skulle innebära.

Artikeln skrevs våren 2022 och många förhållanden kopplade till utvecklingen i Ukraina och till Finlands och Sveriges Nato-medlemskap har förstås förändrats sedan dess. De strategiska förhållandena i Östersjöregionen är emellertid desamma.

Läs artikeln på länken nedan!

 

Säkerhetspolitisk och strategisk utveckling i Sveriges närområde – marina implikationer

 

 

 

 

 

 

Vad innebär ett svenskt Nato-medlemskap för våra marina överväganden? Vad är och fortsätter att vara unikt i Östersjöregionen, och vad förändras?

Ordinarie ledamoten Lars Wedin är en av akademiens flitigaste skribenter och knyter i detta särtryck ihop klassiska och modernare sjömaktsteorier med de förhållanden som i dag gäller i vårt närområde.

Är uppgiften att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, som den förra försvarsberedningen menade, en för snäv uppgift för en marin i Nato? Ledamoten Wedin menar att detta redan var otillräckligt förr och att ambition och förmåga måste sikta mot att kunna uppnå herravälde till sjöss i Östersjöregionen. Havet är nämligen en väg som måste säkras, inte ett slagfält, som den franske nationalekonomen Reybaud skrev för snart 200 år sedan.

Läs artikeln HÄR!