Sverige i EU och Nato – behov av strategier för försvarsindustrisamarbeten
Hedersledamoten i Kungl. Örlogsmannasällskapet Bo Rask ger sin syn på hur försvarsindustrisamarbeten kan förändras med ett svenskt medlemsskap i Nato.
Svensk försvars- och säkerhetspolitik förändras i grunden när vårt land blir medlemmar i Nato. Förändringen att gå från en alliansfri politik till att bli medlem i en militärallians för kollektivt försvar är genomgripande och kommer att ha långtgående konsekvenser inom många områden för vårt land. Ett område som kommer att påverkas är vår försvarsindustri och dess förutsättningar att verka i och utanför landet.
Även EU har förändrats sedan vi blev medlemmar. Unionens övergripande mål är enligt fördraget om Europeiska unionen att främja freden, unionens grundläggande värden (såsom frihet, demokrati och jämlikhet) och folkens välfärd. Men den säkerhetspolitiska utvecklingen har gjort sig påmind och försvars- och säkerhetspolitik kommer nu högt upp på agendan. En försvarsfond är redan en realitet för att möjliggöra samarbete inom forskning och framtagning av nya materielsystem.
Vårt lands långa alliansfria säkerhetspolitik är nu historia och vi ska försvara oss och andra länder genom gemensamma försvarsansträngningar. Hur påverkas vår försvarsindustri av de förändringar vi nu är mitt uppe i och står inför? Föreliggande artikel syftar till beskriva läget och redovisa vilka statliga styrningar som nu erfordras. Jag skriver artikeln som ledamot i Kungl. Örlogsmannasällskapet, men jag arbetar även som timanställd på strategiavdelningen vid Saab Kockums AB.
Inför Folk och Försvars Rikskonferens 2023 uttalades av tidningen Dagens Industri (DI) ”Året var 1936. Europa stod på randen till ännu ett storkrig. I det alliansfria Sverige talade statsminister Per Albin Hansson om behovet av att bli självförsörjande på vapen. Statsministern sa ”att varje nödvändighet att inköpa sådana utifrån gör oss mer eller mindre beroende av andra stater”. Han konstaterade att Sverige hade goda varv för att tillverka krigsfartyg och goda vapensmedjor för armén, men däremot ingen tillverkning av stridsflyg. Bisatsen om stridsflyg fick omedelbara konsekvenser. 1937 bildades Saab AB.
DI fortsätter; ”spola fram till 2023 och en del är sig likt. Kriget plågar återigen Europa och Saab levererar fortfarande stridsflyg till flygvapnet. Inom kort det hypermoderna JAS 39E Gripen. Men till skillnad mot 1930 är den svenska alliansfriheten snart historia. För ett land med fallenhet för särlösningar är Nato-medlemskapet en revolution. Som en del av alliansens gemensamma försvarsplanering inleds en säkerhetspolitisk era i Sverige som kräver ett helt nytt tänk – fokuset på nationella särlösningar måste vidgas till kollektiv säkerhet. Och där någonstans försvinner det starkaste argumentet för Per Albins självförsörjningslinje, inklusive för Gripen-programmet”.
Tidningen Expressen rubriksätter att ”regeringen måste våga skrota JAS”. Försvarsminister Pål Jonsson säger i en intervju med DI ”vikten av att slå vakt om den svenska utvecklingen av egna stridsflyg och ubåtar. Däremot behöver vi hitta internationella partners för vidareutveckling av Gripen E:s efterträdare tycker jag”.
Idag har vi ett skeppsvarv för att bygga ubåtar och ytstridsfartyg samt stridsbåtar, en stridsflygplansindustri och flera andra mycket framstående försvarsindustrier bland annat BAE Bofors AB och BAE Hägglunds AB. Men bollen är nu satt i rullning. Vilken försvarsindustri behöver vårt land och vad är vi beredda att betala för de försvarssystem vi behöver för vårt och Nato-alliansens försvar? Jag anser att vår syn på materielsamarbeten spretar och därför måste anpassas till det nya läget. Samtidigt måste försvarsindustrin värnas. USA har tydligt uttryckt sitt stöd för vårt lands ansökan om medlemskap i Nato bland annat för vår starka och innovationsdrivna försvarsindustri och allmänna starka industriella bas.
Varför behövs en tydlig försvarsmaterielstrategi?
Försvarsmateriel anskaffas av staten för att förse det nationella försvaret med de materielsystem som erfordras för att vid behov försvara landet under kris och krig enligt de övergripande politiska målsättningarna. Den politiska ambitionen genom landets medlemskap i EU, det nära samarbetet med Finland och medlemskapet i Nato leder till budskapet att försvaret ska ske tillsammans med andra länder. För det krävs att försvarsmaterielen så långt möjligt är framtagen mot vissa gemensamma standarder för att underlätta logistiken och att de övergripande strategierna, operationsmålen, det taktiska genomförandet samt stridstekniken fastställs i gemensamma doktriner och planer samt att planerna och materielens förmåga prövas vid övningar tillsammans med övriga partners.
Anskaffning av försvarsmateriel, till exempel fartyg är kostsamt. Fartygen som ska verka under många år tas fram efter en bedömning av tillgänglig ekonomi, uppgifter, den bedömda framtida hotmiljön och bygger på målsättningar som baseras på högteknologisk forskning och utveckling, utprovning och byggnation oftast i små serier vilket medför höga styckekostnader. Anskaffningsprocessen kan vara lång – upp mot tio år. Samtidigt kan livscykelkostnaden vara låg, då ett fartyg med små besättningar kan vara operativt under cirka 30 – 40 år. Om anskaffningen kan göras tillsammans med andra länder kan serien göras längre och därmed sjunker styckekostnaden.
För att samanskaffning ska vara möjlig krävs tidsmässigt någorlunda anpassade planer, tydliga målsättningar hur och var materielen ska verka, arbetsfördelning mellan de nationella industrierna och en uttalad vilja att samarbeta och att dela arbetet mellan de nationella industrierna.
Ett lands försvarsindustrier som med få undantag är privata, ses ofta som nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser. Därför råder det ofta motvilja mot samarbete då det anses utsätta de nationella industrierna för hot om minskade intäkter, risk för sämre lönsamhet och därmed risk för nedläggning. För de privata industrierna krävs långsiktighet för att kunna och våga egeninvestera i personal, maskinpark samt forskning och utveckling.
Mycket få länder har en försvarsindustriell bas som kan ta fram högteknologisk materiel för strid inom alla domäner; mark, sjö, luft, rymd, cyber, biologisk och psykologisk krigföring. Därför krävs oftast upphandling från andra länder av olika delsystem eller komponenter som sen integreras i det system som ska konstrueras. För produktionen kan upphandling av speciella verktyg vara nödvändig.
Ett lands försvar måste vara robust och tåla både skiftande parlamentariska lägen och yttre påverkan (kris och krig). Samarbeten inom försvarsmaterielområdet kräver leveranssäkerhet även i krig.
Ett lands försvarsindustriella utveckling och mognad kan ha skapat särskilt starka kompetensområden som dessutom bidrar till en gynnsam tekniköverföring till landet i sin helhet. Ett lands politiska ledning kan även ha ambitioner av hur den industriella basen ska utvecklas för att premiera en viss önskad riktning.
Export av försvarsmateriel förekommer och bidrar då till att minska landets kostnader för anskaffning av ett visst materielsystem. Men export av försvarsmateriel är omgiven av rigorösa exportbestämmelser och exporten kan kräva statliga exportgarantier (krediter).
Mot ovanstående bakgrund bör en statlig försvarsmaterielstrategi tas fram som tydligt stakar ut riktningen inom följande områden:
- Vad ska åstadkommas – vad är syftet med försvarsmaterielen?
- Vilka teknikområden är särskilt viktiga och ska långsiktigt vidmakthållas?
- Tillsammans med andra. Vilka länder är särskilt viktiga att samarbeta med inom EU och inom Nato? Det kan vara länder som är viktiga för övrig svensk export och import.
- Hur svensk konkurrenskraft ska utvecklas över tid med stöd av forskning och ut- veckling.
- Är syftet att reducera kostnaderna för svensk materielanskaffning?
- Hur viktig är leveranssäkerhet (robusthet) i fred, kris och krig?
- Klargöra vilka exportrestriktioner som långsiktigt föreligger syftande till att indu- strin ska slippa hantera osäkerheter.
- Tidsplanering och ekonomi för beslut i olika projekt, om inte konkreta så åtmins- tone uttryckta som ambitioner.
Strategidokumentet bör lista olika teknikområden till exempel undervattensstrid och de statliga ambitioner avseende forskning som är önskvärd inom varje teknikområde samt vad slutmålet är. Om vissa militära teknikområden även ska agera draglok åt civila likartade teknikområden ska även det framhållas. Teknikområden och ambitioner kan åskådliggöras enligt följande skiss:
En materielförsörjningsstrategi med dessa ingående komponenter ger förutsättningar för att konkretisera försvarssamarbetet i fred, skapa en stabil materielförsörjning i fred, kris och krig och därmed lägga grunden för att tillsammans med andra kunna försvara vårt land.
Sverige och EU vid inträdet
Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995. Medlemskapet betydde kulmen på en lång period av integration och samarbete med länderna i EU. Redan 1972 undertecknades frihandelsavtalet mellan Sverige och EG och 1992 tecknades avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet). De tydliga motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget hade gjort att Sverige fram till dess inte hade ansett att ett medlemskap kunde vara förenligt med den förda neutralitetspolitiken. Starka argument för ett medlemskap var de fyra friheterna dvs fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Men även att medlemmarna ska dela vissa grundläggande värderingar. Farhågorna om att Sveriges möjligheter till att bedriva handel på lika villkor som EU medlemmarna skulle försämras utan ett medlemskap lyftes också fram starkt i debatten. Flera av Sveriges viktigaste handelspartners var redan medlemmar. Besluten att söka medlemskap i EG/EU och Nato förskräcker, Sverige var tydligt emot till den punkt då man tvingades vara för.
EU utveckling mot ökat försvarssamarbete
Under årens lopp har EU utvecklats och samarbeten inom flera nya områden tagit form, varav försvars- och säkerhetspolitiken är den som ska skydda innevånarna i EU samt försvara de gemensamma värdena. Sverige har varit återhållsam till utvecklingen mot gemensam försvars- och säkerhetspolitik. Den senaste strategin för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), antogs 2016 och inriktas mot att bygga upp motståndskraft, anta en integrerad strategi för konflikter och kriser samt att stärka EU:s oberoende.
Ett viktigt dokument är den årliga försvarsöversikten som syftar till att få bättre överblick på EU-nivån över försvarsutgifter, nationella investeringar och forskningsinsatser. Översikten syftar till att ge ökad insyn i och politisk synlighet åt EU:s försvarsförmåga där fördelarna anses vara:
- Bättre kartläggning av brister
- Ett djupare försvarssamarbete
- En bättre och mer enhetlig strategi för planering av försvarsutgifterna.
Inom EU finns även det permanenta strukturerade försvarssamarbetet (PESCO) sedan december 2017. PESCO syftar till att fördjupa det försvarspolitiska samarbetet inom ramen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. 25 av EU:s 27 medlemsstater deltar i PESCO. Sverige deltar, men inte Danmark och Malta. Idag innehåller samarbetet 60 projekt som omfattar:
- Utbildning
- Förmågeutveckling
- Operativ beredskap på försvarsområdet.
EU har utvecklats markant under de 27 år som Sverige har varit medlem. Sverige måste i ljuset av EU:s utveckling dock fortfarande anses vara vacklande i relationen till EU. Vi betonar vikten av gemensamma beslut i svåra frågor, men vi vill inte ha någon överstatlighet eller en gemensam valuta. Redan vid inträdet i EU 1995, borde vi ha genomfört en omfattande och genomgripande analys både vad vi ville uppnå med medlemskapet och vad det kommer att kräva av oss. Vi saknar fortfarande en relevant idé om och har inte haft förmågan att formulera en långsiktig strategi för utvecklingen av vårt Europasamarbete. Kanske har de många åren av förd neutralitets- och alliansfri politik skapat en osäkerhet inför samarbete med andra och en ”härtill är jag nödd och tvungen” attityd till Europa. Vi har glidit med i akterkant av de olika samarbetena inom försvars- och säkerhetspolitiken, följt med när det har gynnat oss, medan vi har varit drivande inom andra mindre kontroversiella områden till exempel konkurrens på lika villkor, miljöfrågor och demokratiutveckling mm.
Ändrad politisk syn på försvarssamarbete?
Med det starkt försämrade säkerhetsläget och det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina har dock insikten om att ensam inte är stark med skrämmande tydlighet nu även nått de finska och svenska politikerna. Flera av de svenska politiska partierna har svängt i sin tidigare så rigida ståndpunkt avseende ett svenskt medlemskap i Nato. Finland går tydligt före i samma riktning. En säkerhetspolitisk analys har genomförts med resultat att Sverige och Finland har ansökt om medlemskap i Nato. För närvarande har 28 av 30 av Nato medlemsländer ratificerat vår ansökan. Endast Turkiet och Ungern återstår.
Inom ramen för vår säkerhetspolitik har Sverige hittills varit helt kallsinniga till den franske presidenten Macrons idéer om att skapa ett suveränt Europa med ett starkt försvar, hållbar energi och egen produktion av livsnödvändiga varor. Sverige anser att detta är ett utslag av protektionism. Men det hindrade inte Sverige och Finland att bara någon vecka efter det ryska angreppet på Ukraina den 24 februari 2022 skriva ett gemensamt brev till EU för att påminna om försvarsklausulen som säger att medlemsländer ska hjälpa varandra vid väpnade angrepp.
Hittills har Sverige alltså inte velat se en EU-armé. Men en majoritet av EU-medlemsländernas medborgare är faktiskt positiva till en EU-armé. Det kan inte uteslutas att kriget i Ukraina kommer att öka ambitionerna att skapa en sådan EU-armé. Det finns svenska politiker som tycker att det är bättre att Sverige blir medlem i Nato.
Det ligger mycket positivt i den uppfattningen då EU ännu saknar så mycket av det som Nato har; ledningsstrukturen, den operativa försvarsplaneringen och kärnvapenavskräckningen. Samtidigt anser många Nato-länder inom EU att ambitionen att skapa en EU-armé vore en onödig och kostsam dubblering som inte förrän på mycket lång sikt skulle ge den säkerhetspolitiska försvarseffekt som Nato ger redan idag. Sveriges framtida position är som sagt oklar.
EU:s pågående försvarsmaterielsamarbeten
Tempot i försvarsmaterielsamarbetet inom EU har redan och kommer tydligt att påverkas av kriget i Ukraina. EU beslutade redan långt före angreppet i juni 2017, om en försvarsfond i två delar, en för forskning och en för förmågor. En förmåga är allt som bidrar till att uträtta en viss uppgift som exempelvis materiel, kunskap, teknologi och planering. Medlemsländernas ska kunna använda pengar ur fonden för gemensamma försvarsinvesteringar och forskningsprojekt. Ett viktigt memento är att länderna ska samarbeta mot gemensamma mål och system för att minska konkurrensen inom försvarsindustrin och därmed kostnaderna för upphandling av försvarsmateriel. EU jämförs ofta med USA som har färre försvarsindustrier än vad som finns i Europa. Försvarsindustrierna är ofta nationella klenoder av stor betydelse för det nationella försvaret, för tekniköverföring till samhället i övrigt och som högteknologiska arbetsplatser.
Vad vill Sverige och hur ser vi på ett utökat materielsamarbete? Hur kommer svensk försvarsindustri långsiktigt att påverkas av de konsolideringssträvanden av försvarsindustrin som hittills har drivits inom EU? Analysen lyser tyvärr med sin frånvaro!
En annan dimension i den svenska säkerhetspolitiken är nu att bygga och bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Säkerhet bygger vi nu tydligt uttalat med andra och det är genom samarbete och informationsutbyte vi anser att vi bäst kan möta samtidens hot. Samarbetet med Finland är särskilt viktigt.
Frågetecken kring försvarsindustrisamarbete
Det allvarliga säkerhetspolitiska läget kräver att staten i närtid formulerar strategier både för vårt EU-medlemskap också för det kommande Nato-medlemskapet. Svensk försvarsindustri bör trycka på så att sådana strategier kommer till stånd.
Även en nationell försvarsmaterielstrategi borde tas fram. En sådan skulle dock med fördel gemensamt kunna tas fram av de tre stora försvarsmaterielföretagen (Saab, Hägglunds och Bofors) tillsammans med Försvarsmakten och Försvarets Materielverk samt i färdigt skick föreläggas politiken för beslut. Med en sådan strategi skulle den samlade försvarsindustrin kunna föreslå prioriteringar och vad som krävs för långsiktigt stabil materielförsörjning i fred och krig.
Avsaknaden av övergripande strategier har medfört att de svenska försvarsindustriföretagen är vacklande i uppfattning om försvarsindustrisamarbeten och i stället har utvecklat en ovilja att bilda långsiktiga allianser. Strikta exportbestämmelser har även bidragit till detta förhållningssätt. En känd före detta medarbetare i Saab Kockums AB har uttalat att ”svensk försvarsindustri är som en bisvärm som söker nektar där det för tillfället finns blommor, för att sedan flyga vidare till nästa blomma”. Långsiktiga allianser har varit paria. Trots detta finns många exempel på framgångsrika exportaffärer varav ubåten HMAS Collins till Australien, JAS 39E/F Gripen till Brasilien, stridsfordonet CV 90 till flera länder, stridsbåt 90H till flera länder samt artilleripjäser, granatgevär och ammunition till ett stort antal länder är bara några i raden av fina exportframgångar. Det har även funnits en ovilja att dela med sig av svenska forskningsresultat vilket skulle kunna leda till att produkter i stället kommer att tillverkas och exporteras av andra länders större och mer ekonomiskt starka försvarsindustrier. Konsekvensen av samarbete skulle alltså kunna bli en oönskad nedläggning av svensk försvarsindustri inom ramen för de konsolideringssträvanden och allmänna rationalisering som har förespråkats inom EU. Detta har inom Sverige generellt tolkats som att det är bara de stora industrierna som långsiktigt kommer att överleva. Men nu när många länder kraftigt investerar i sina försvarsmakter är nog dessa konsolideringssträvanden åtminstone för tillfället lagda på is. De höga kraven på anskaffning av allsköns militära produkter gör att det nu finns en marknad för flera aktörer. Dessutom är det verkligen tid för att visa upp vad svensk försvarsindustri kan.
Det har även funnits farhågor om att försvarsprodukter konstruerade av andra nationer för andra (globala) operationsområden inte skulle fungera i den svenska operationsmiljön. Vidare är leveranssäkerhet i kris och krig fundamental. Därför har en inhemsk försvarsindustri ansetts vara mycket viktig för vårt land. Industrin har värnats både politiskt och av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk samt av industrin själv. Samarbetsformer som skulle kunna riskera försvarsindustrin har undvikits.
Det kommande Nato-medlemskapet innebär dock att Sveriges militära och civila försvar är en del av alliansens gemensamma avskräckning. Våra militära förband kommer att behöva ställa upp där alliansen anser att svenska förband gör bäst total försvarsnytta. Det kan mycket väl bli så att svenska marina fartyg och båtresurser måste kunna operera i andra farvatten än våra traditionella.
Därför måste framtida målsättningar för nya materielsystem alltid ta hänsyn till andra operationsområden och då måste också värdet av samarbete med andra Nato och EU medlemmar väga tungt.
Inom Nato utnyttjas konceptet Nato smart defence. Uttrycket myntades vid säkerhetskonferensen 2011 i München av den dåvarande Generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen. Rasmussen presenterade idén som “how Nato can help nations to build greater security with fewer resources but more coordination and coherence, so that together we can avoid the financial crisis from becoming a security crisis.” och upprepade att: “we need a new approach: Smart Defense – ensuring greater security, for less money, by working together with more flexibility”. Vid den norska upphandlingen av ersättare till Ula-klassens ubåtar användes konceptet som ett argument då det ansågs att en samanskaffning med Tyskland skulle minska kostnaderna. Beslutet blev fyra ubåtar av typen 212 CD (common design) till Norge och två till Tyskland.
Insikten om att samarbete skulle kunna leda till lägre totalkostnad för ett försvarsprojekt kan ökas inom svensk försvarsindustri. Snarare påstås ofta att samarbete komplicerar, fördyrar och försenar! Ukrainakriget visar med all tydlighet att länder inte längre vill köpa vapensystem. De vill allt oftare köpa säkerhet, allianser och försäkringar om hjälp i vått och torrt. Ett näraliggande exempel inom stridsflygområdet är Norges och Finlands val av flygsystemet Lockheed Martin F-35 Lightning II eller Joint Strike Fighter (JSF) före JAS 39 E/F Gripen. Det säkerhetspolitiska samarbetet med USA ansågs viktigare än låga inköps- och driftkostnader.
Det är därför hög tid att svensk försvarsindustri börjar analysera möjliga partnerskap och utveckla långsiktiga relationer med likasinnade länder och utvecklad försvarsindustri. Syftet borde vara att både säkerställa leveranssäkerhet av vitala komponenter för svenska produkter som till exempel ubåtar, ytfartyg och flygplan, men även att skapa långsiktiga samarbetsprojekt med nationer där taktiken är likartad och inom områden där till exempel Saab Kockums AB är starka. Ett exempel skulle kunna vara ett gemensamt minröjningsprojekt med tysk försvarsindustri.
Det har nämnts att den svenska marinen har en annan kravprofil än till exempel det tyska minröjningsprojektet. Det lär skilja ca 20 meter i längd på fartyget. Jag är övertygad om att den svenska marinen ännu inte fullt ut har insett konsekvenserna av Nato-medlemskapet och vad det kommer att innebära avseende operationer i andra geografiska operationsområden och inte heller har kunnat ta ställning till kostnadsbilden vid ett samarbete. Industrin bör därför proaktivt föreslå samarbetslösningar även om den svenska marinen kravprofil avviker något.
Pågående försvarsmaterielprojekt i Europa
Flera samarbetsprojekt pågår inom Europa. Saab Kockums AB har till exempel på eget initiativ aktiverat sig i några samarbeten:
Sea Naval med huvudkontor i Bryssel är ett samarbetsforum för europeisk marin försvarsindustri med syfte att diskutera ärenden av gemensamt intresse för den marina industrin och att definiera en gemensam position för marina program inom EU försvarsfond EDF DG-DEFIS (The Directorate-General for Defence Industry and Space (DEFIS) leads the European Commission’s activities in the Defence Industry and Space Sector).
Sea Naval stödjer vid behov europeiska institutioner med expertis och organiserar gemensamt deltagande i EU bekostade projekt. Syftet med Sea Naval är att ge EU och dess medlemsstater tillgång till expertis, teknologi och förmågor för att garantera självständigt agerande (freedom of action).
Sea Naval samordnar aktivt svar på forskningsuppdrag (Research call responses) för EDF. Sea Naval stödjer med projektadministration för vissa EDF projekt.
Saab Kockums AB deltar aktivt i arbetsgrupper men svensk nationell position är oklar. Statlig styrning vore därför önskvärd syftande att klarlägga vad Sverige långsiktigt vill göra inom EDF. Vore till exempel ett deltagande (åtminstone som observatör) i utvecklingen av det Europeiska Korvett Programmet (EPC) inom PESCO fördelaktigt för Sverige inför det kommande Nato-medlemskapet? Produktion av prototyper är planerad till 2026–2027.
Den svenska hållningen till detta projekt bör klarläggas då det kan vara ett viktigt ingångsvärde för den framtida svenska ytfartygsstrategin.
Europeiska försvarsfonden (EDF). I de uppmaningar för forskning som är aktuella för 2022 års (calls for proposals), återfinns följande områden och ekonomi inom det marina och undervattensområdet;
- Mellanstort halvautomatiskt fartyg €65 M
- Marin samordnad spaning €65 M
- Bemannad/obemannad undervattensfarkost för samarbete och svärm €25 M
- Undervattensspaning, upptäckt, målfångning och kommunikation (ODAC) €30 M
Som synes borde både de aktuella teknikområdena och den stora ekonomin vara intressant för vårt land. Även här borde det finnas långsiktiga fördelar av ett mer proaktivt svenskt deltagande. Idag förefaller för mycket av arbetet vara på ad hoc-basis ”vi borde väl vara med” utan att långsiktigt syfte eller för- och nackdelar har klarlagts.
ASD, AeroSpace and Defence Industries även de med huvudkontor i Bryssel, är ett samarbetsforum för Europeisk Försvarsindustri med syfte att aktivt stödja en konkurrenskraftig utveckling av den industrisektorn. ASD agerar som ett europeiskt SOFF. Generalsekreteraren heter Jan Pie och är före detta ordförande i SOFF (Säkerhets- och Försvarsföretagen).
Detaljsynpunkter
Saab och Saab Kockums deltar idag i olika samarbetsfora inom europeisk försvarsindustri. Samarbetet saknar tydliga statliga styrningar och målsättningar och mycket av samarbetet verkar vara på ad hoc-basis.
Denna arbetsmetod kan bedömas båda vara resurskrävande och ger rimligen inte det önskade slutresultatet. Måhända kan över åren vissa samarbetsprojekt leda till vissa intäkter, men några garantier kan inte ges. Ett mer beslutsamt arbete med statliga direktiv och stöd borde eftersträvas.
Utan statlig styrning uppkommer även frågor om känslig svensk teknologi som svensk industri kanske inte får eller vill dela med partners i löst sammansatta arbetsgrupper. NDA (Non Disclosure Agreement) krävs för sådant utbyte av information. Vad är Sveriges (FM, FMV, FOI) uppfattning?
Tidsmässig koordinering av marina anskaffningsplaner är svårt men inte omöjligt. Ett aktivt deltagande i samarbetsfora med tydliga statliga mandat och målsättningar om gemensamma anskaffningar är därför grundläggande. Finns dessa övergripande förutsättningar på plats, så kan också anskaffningsplanerna tidsmässigt justeras och koordineras.
Svensk försvarsindustri måste vara mer proaktiva mot FM, FMV och FOI och kräva strategidiskussioner samt delfinansiering för internationella utvecklings- och samarbetsprojekt.
Den svenska rigida exportlagstiftningen vad avser försvarsmateriel har redan luckrats upp som en följd av ansökan om medlemskap i Nato och ytterligare lättnader kan inte uteslutas. Nu gäller det för svensk försvarsindustri att vara proaktiva mot Försvarsdepartementet och påvisa synergier och möjligheter till reducerade svenska kostnader vid samarbeten och export.
Det finns tydliga tidsmässiga, tekniska och kostnadsmässiga fördelar att delta i gemensamma materielprojekt. Svensk försvarsindustri har inget att skämmas för. Det tekniska kunnandet är högt. Tiden för långsiktiga allianser är här. Nu gäller att gå från ord till handling och ge de vackra orden om samarbete ett innehåll samt att förhindra att vi hamnar på efterkälken och missar möjligheterna att göra goda affärer med bibehållen försvarsindustri.
Framtagande av strategidokument för svenskt försvarsmaterielsamarbete inom EU och Nato på statlig nivå brådskar och det vore bra att påbörja arbetet redan under det svenska ordförandeskapet i EU under det första halvåret 2023.
o – 0 – o
Texten är ett särtryck ur Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1, 2023, och kan läsas i original, där även referenser finns angivna på denna länk.
